onsdag 6 januari 2016

Jag är rädd, på riktigt



Om mindre än 15 timmar så är den hemska känslan över. Jag har varit rädd många gånger i mitt liv, samtidigt så har oftast rädslan var ogrundad och inte haft någon logik överhuvudtaget. Som det brukar vara. Samtidigt är den där känslan att vara rädd och orolig ibland obehagliga. Oftast kan du ändå bemästra och med logiska resonemang, tona ner den delen inom den som för ut de här oroskänslorna. Samtidigt med mer kunskap, självförtroende och mognad så har jag blivit mindre rädd när man blir äldre. Naturligt, får man nog anse. Även om rädslan av olika anledningar dyker upp då och då.

Så vad är jag rädd för nu? Jag ska göra säsongspremiär inomhus 2016. Jag åker till Eskilstuna och Ärlaspelen. Jag var där första gången förra året och slog mitt dåvarande rekord på 3000 meter med tiden 9:31. Det jag är rädd för är att jag inte vet var jag står av två anledningar. Jag har inte varit särskilt nöjd med mina träningspass den senaste månaden. Ingenting känns förändrat i grunden och jag hade en bra säsong bakom mig, så tycker jag att passen går som de vill. Samtidigt som jag har problem med motivationen. Egentligen som sig bör, när man slår rekord på rekord, då man anser sig ganska överlägsen oavsett vad jag möter för utmaning. Den andra anledningen är att ljumskproblemen har fortsatt och de har varit ganska intensiva, framförallt för längre sträckor än milen. Riktigt jobbigt och gör mina träningspass tuffare och sämre.

Jag har googlat fram ett rehabprogram för ljumskar, som jag har gjort flera dagar i följd och något jag tänker fortsätta med. Jag är försiktigt optimistiskt över detta och inser att det inte kan göra situationen värre i varje fall. Jag har beställt nya löparskor, som ska komma i veckan förhoppningsvis. Det kan faktiskt vara så att mitt par löparskor är utnötta (jag har en känsla att så kan vara fallet) och att jag behöver det här nya paret. Vi får se om något av det här kan hjälpa. För några dagar sedan så kände jag mig illa till mods och hatade allt med löpning, men som ett litet barn, så gick det där över och jag ville se på framtiden med positiva ögon.

Så hur kommer det att gå imorgon? Ingen aning. Det är det jag är rädd för. Jag kommer kämpa samtliga metrar för att göra det så bra som möjligt. Kan jag komma under 10 minuter, är jag nöjd. Jag är dock orolig med tanke på hur missnöjd jag har varit med träningen. Som ni har läst om i bloggen förut, så är allt möjligt och hoppet överger mig aldrig. Imorgon blir det första steget mot ett nytt kapitel i min löpning, då vet jag hur jag ska gå vidare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar