torsdag 12 december 2013

Andreas Åkesson feat. Tove Langseth




Under vintermånaderna kommer ett antal kända och okända löparbloggare att intervjuas av mig per mail. Jag låter andra få skina i mitt strålkastarljus, kanske min stora fanskara, får möjlighet att hitta ytterligare en favorit?

Först ut är den numera Sverigeåttan på marathon, som springer fruktansvärt mycket och bloggar veckovis med många fina bilder; Tove Langseth!


"Där låg jag på vägen och stirrade upp i den perfekta blå himlen och snyftade en liten stund"

Under en vecka har jag mailat med Tove Langseth, jag har fått vad hon anser om att vara Sverigeåtta, hur nära hon har varit att lägga av med löpningen och hon har gett mig två värdefulla tips min egna resa mot min första mara.

När förstod du att löpning var något för dig? Varför bestämde du dig att göra det till en del i ditt liv?
När jag var yngre spelade jag basket och då fanns alltid löpningen där som träning under sommaren. Jag har nog alltid varit ganska bra på att springa och brukade vinna amatörmässiga skollopp och sånt. Men att kalla mig löpare, nej det fanns inte på kartan. Det var inte förrän då jag vid 35 års ålder blev utmanad att springa ett lopp och fick en biljett till Stockholm Marathon 2012, som jag började träna mer strukturerat. Det ledde till att jag började läsa om löpning och jag insåg att det gick att springa på tusentals olika vis. Herregud, jag hade ju bara nött en mil här och där tidigare. Jag skaffade ett träningsprogram av Anders Szalkai och en helt ny värld öppnades. Jag minns att jag inte tyckte det var klokt att man skulle springa fem dagar i veckan. Men jag är ordentligt lagd och började följa programmet till punkt och pricka. 

Inte långt därefter kom jag i kontakt med Pekka Kanerva som gjorde ett individuellt upplägg för mig och hjälpte mig inför Stockholm Marathon. Loppet gick bra och sedan var jag fast. Dels för att jag undrade om jag inte skulle kunna springa lite fortare ändå och dels för att det var sånt skitväder på Stockholm Marathon 2012. Jag var bara tvungen att springa ett lopp till, förhoppningsvis under bättre förutsättningar. Det blev Berlin. Det loppet var magiskt även om jag pga missvisande klocka missade sub3 med nio jäkla sekunder. Jaha, sen bara rullade det på och här är jag nu, fyra marathonlopp senare. 

Kort sagt: Jag har inte från den ena dagen till den andra, slagit näven i bordet och sagt att jag ska göra löpningen till en del av mitt liv utan det är något som har vuxit fram. Tanken på att sluta springa, den finns inte. Men att sedan springa såhär mycket som jag gör nu, det är såklart en annan sak. Men så länge kroppen pallar, det är kul och går framåt, ja då harvar jag gärna vidare. Jag har dock lärt mig att det tar tid att göra framsteg. I början går det fort, sen får man nöta och nöta för varje minut, varje sekund. Men just nöta är jag rätt bra på. Och dessutom så har jag fått en massa med på köpet av löpningen, t ex har jag fått bättre sömn och blivit mindre materialistisk och pedantisk. Löpningen har gjort mig ödmjuk. Jag vågar nästan inte sluta!

Wow! Vilket svar, vilken historia. Mäkta imponerad!

Med det du har berättat som bakgrund, hur känns det att du är Sverigeåtta (friidrott.se) med din tid i Berlin Marathon bland kvinnor i Sverige? Måste ge dig en egoboost utöver det vanliga?
Haha, ja det där är ju lite roligt. En bloggläsare uppmärksammade mig på att det fanns sån marathonstatistik förra året. Hela den här friidrottsvärlden var ju splitterny för mig men jag hittade sidan, och då var det ju kul att hitta mitt eget namn där på listan. Särskilt efter allt slit på vägarna då man dyblöt och lerig ibland frågar sig vad i helskotta man håller på med. Och visst, i år har jag klättrat upp ytterligare en liten bit och det är ju kul. 

Jag försöker peppa mig och skrika saker högt som: Åh, Sverigeåtta, vad kul! Men helt ärligt så är det där mest en lista för mig.  Rent generellt är jag ganska kass på att minnas och glädjas åt mina prestationer. Men det kanske är det som gör att jag nöter vidare, det finns alltid mer att göra och uppnå. Alltid ett till pass att genomföra, alltid några till sekunder att kapa. Och så länge jag springer 33 minuter långsammare än världens snabbaste tjej kan jag inte malla mig och hålla på. Det jag däremot är rätt stolt över är hur jag får ihop löpningen med resten av mitt liv. För det är inget självklart och något man snyter ur näven. 
Det krävs en massa planering och fokusering att springa så mycket som jag gör, samtidigt som jag har tre barn och ett jobb som kräver både tid och engagemang. Ja ta mig tusan, just det är jag stolt över. Kanske borde jag inte tävla endast i veteranklass utan i veteranmedtrebarnsamtkrävandeheltidsjobb-klass? Kan vi göra en sån?
Jag tycker helt klart att du är värd att vara mallig. Du har ett krävande jobb och du har ett tre barn som du skriver. Att du hinner med löpning på köpet är helt otroligt. Ärligt, med handen på hjärtat. Hur många gånger har du seriöst tänkt tanken att lägga ner löpningen det senaste halvåret?
I somras när jag i åtta veckors tid sprang mellan 21 och 22 mil i veckan, ja då minns hur jag en augustidag på Gotland, under ett hårt tempopass, helt sonika la mig ner på asfalten. Där låg jag på vägen och stirrade upp i den perfekta blå himlen och snyftade en liten stund. Men när jag hade legat där och tyckt synd om mig själv i några minuter, och påmint mig om att allt detta är fullkomligt frivilligt och att ingen bryr sig om jag bara lägger ner rakt av, ja då dammade jag av mig, reste mig upp och sprang vidare. 
Efter det har jag inte känt sådär igen men tror det är viktigt att känna sådär ibland och just ifrågasätta det man håller på med. Att få säga buhu när man kommer hem ibland efter ett springpass och just tycka lite synd om sig själv. Och har man tur så bor man ihop med en snäll människa som kan ge en lite ny pepp ifall det behövs just den dagen. Men annars när det känns kärvt så brukar jag tänka på hur jäkla stark löpningen gjort mig, och då känns det genast lite lättare.

När känner du att du är färdig med löpningen? Vilka lopp måste du springa? Har du någon speciell tid på en distans som du jagar?
Jag tror aldrig att jag blir färdig med löpningen så att jag bara lägger ner den helt men kanske att jag längre fram lägger av med loppen. Jag vet inte, jag är inte där än, loppen är fortfarande en sån kick. Jag har inga lopp som jag känner att jag absolut måste springa, tvärtom så gillar jag, så länge jag springer på det här viset, att springa just samma lopp för att verkligen se om jag förbättrat mig. Om du springer marathon så är det ju stor skillnad på vilken bana det är, och sen väder och annat också såklart. 
Men det är lustigt det här med tider. När jag sprang mitt första marathon var målet att bara klara det. Jag sprang på 3:14. Efter det började jag tycka det här med tider var väldigt kul och då föddes tanken om att jag kanske, kanske en dag skulle fixa att springa under tre timmar. Det gick nästan när jag sprang mitt andra marathon på 3:00:09 i Berlin. Min klocka var knasig så jag var helt säker på att jag skulle fixa det, så grymt irriterande med de där nio sekunderna när jag kom i mål – även om jag var otroligt nöjd med själva loppet i övrigt. Så de där nio sekunderna var jag bara tvungen att kapa i Stockholm i år. Det blev 2:55:59. Och nu sist i Berlin i år, mitt personbästa på 2:52:54. Nu finns väl en dröm om sub 2:50 en vacker dag men jag är ödmjuk inför det. Jag tränar på så bra jag kan utifrån mitt liv och en dag ska jag fixa det, får bara se när de blir. Men när det är gjort så blir det väl målet sub 2:45 och sen… ja, sådär håller det kanske på? För evigt? Hjälp.

Du verkar ha ett väldigt bra pannben uppenbarligen. Jag springer inte alls lika mycket som du, ändå har jag säkert under många av mina pass lagt av massvis gånger den senaste tiden, för att senare efter passet älska det igen. Märkligt det där med löpning. Vad är ditt mest pinsamma pass du egentligen inte vill berätta om?
Hmm. Jag har nog blivit gammal för jag tycker nästan inget är pinsamt längre. Särskilt inte ett löppass. Springer man mycket så är det ju självklart så att inte alla pass är av toppkvalitet. Men en grej som ändå är löparrelaterat och kan klassas som pinsamt var när jag var ute och sprang och fick problem med magen. Det var bara att springa in i skogen. Nu satt jag inte precis där och läste tidningen, det handlade ju om några sekunder, men när jag reste mig och var redo att springa vidare så mötte jag blicken på en tjej som var ute och promenerade och precis passerade. Har ingen aning om ifall hon kom förbi just då eller sett när jag sprang in. Hur som helst så såg jag i hennes blick att hon fattat exakt vad som varit i görningen. Lite pinsamt, ja, men som sagt, jag är så gammal att jag ändå inte bryr mig.

Jag blir sannerligen inspirerad och eggad av dina svar. Slutligen, det här är trots allt min blogg, vad för två värdefulla tips ger du mig inför min maradebut i vår?
Ah, det ska bli riktigt intressant att se hur du gör ditt första marathonlopp. Första tipset får nog bli att du verkligen ser till att köra långpass regelbundet nu framåt. Dels för att du fysiskt behöver en del mil i benen men också för att det mentalt är skönt att veta att man bemästrar distansen. Det är ändå dubbelt så långt som en halvmara. Med det sagt behöver du ju inte springa ett marathon i veckan, men just att se till att vara ute en längre stund en gång i veckan. Andra tipset får bli till själva examensdagen. Att du inte rusar iväg som en dåre i starten, som om det vore ett millopp, utan istället sparar lite på krafterna så att du gör en stark andra halva. Det där är dock lättare sagt än gjort, tro mig. Hur som helst, jag har känslan av att det kommer gå riktigt bra för dig! Men lämna hörlurarna hemma, du får njuta av publiken istället. Vi ses på startlinjen.
Vill du fortsätta följa Tove Langseths resa vidare, då följer du hennes blogg här!

12 kommentarer:

  1. Bra initiativ och kul läsning:) Ser fram emot nästa intervju! //En som springer

    SvaraRadera
  2. Härligt Andreas! Riktigt rolig läsning och hoppas ju såklart att få träffa dig live på något lopp ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Hoffen! Absolut, det är en lång säsong, så det är nog inte helt omöjligt att det blir möjlighet till det! =)

      Radera
  3. Trevlig läsning, tack Andreas! Roligt initiativ!

    SvaraRadera
  4. Kul! Inspirerande kvinna med norskklingande namn...? Tack Andreas.

    SvaraRadera
  5. Kul att läsa. Och Tove är verkligen en inspirationskälla. Vilken tuff kvinna!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Absolut, det var därför hon fick vara först på tur! =)

      Radera