måndag 9 november 2015

Frankfurt Marathon 2015 - När vindarna viskar mitt namn Del 2

                            Datum: 25 oktober 2015 Distans: 42.195 m Plats: 342 Tid: 2:46:19 (Nytt PB!)

Under:
Det är något särskilt med maratonlopp. Det går inte att komma ifrån. Precis strax innan startskottet ska skjutas, så är det totalt stilla inom en. Inga speciella känslor yr över en. Trots att jag har bara sprungit två maror, så har jag vanan inne och vet vad som väntar. Det är kanske det som är det läskigaste, att jag är så lugn. Allt som du har tränat och hur du har ätit samt sovit, summerar hur det kommer att gå för dagen. Sen spelar också den mentala kampen in en bit, men den är enkel att spela ifall man har har en bra dagsform. Då är det bara att härda. Jag har inte betalat flera tusentals kronor, för att åka ner till ett annat land för att vika mig. Det finns inte på kartan. Vika mig, kan jag görampå mina träningspass i skogen.

Då var vi iväg.
Inledningen är trång, det är mycket folk och det är svårt att hitta en rytm i det hela. Det blir en del pressandes längs kanterna och zickzackande för att kunna komma ut i en behaglig position. Jag vet att jag har kapacitet att hålla ett högt tempo, för att ligga längre fram. Det som däremot är lite vanskligt under maror, är att man inte kan ligga och trycka på som man gör på en mil eller en halvmara. Du får inte under några omständigheter ta slut för snabbt, för då kan du få en sådan ångest så det finns inte. Omgivningarna i början säger inte så mycket, även om det som jag noterade under gårdagen känns lite New York-aktigt med sina skyskrapor som sticker upp, så finns det inte mycket att fästa tankarna på. Att i ett för tidigt skede börja tänka på var man ligger rent tidsmässigt är bara dumt och stressande. Så länge farten känns bra och jag inte känner av något, så är det bara att köra på. Jag passerar första 5 på 18:38. Det är självklart bra.

Jag ligger och trycker på ganska bra, försöker på något sätt se alla människor som finns vid sidorna av loppet som en del av mitt sista lopp för säsongen. Jag har lovat mig själv att ta ut mig så mycket jag bara kan, det finns ingen broms. Framförallt när två av mina säsonger har slutat med en plump i protokollet, eftersom det har blivit halvbittra resultat i Hässelbyloppet. Det är som är bra med den här typen av större arrangemang, är att det alltid finns ryggar att hänga på, eftersom det finns olika klumpar i bra tempo att följa. Det är inte som i Å-stadsloppet i Örebro, när vi helt plötsligt efter att loppet delar på sig, blir ensam både framåt och bakåt. Även om det är något jag har blivit bättre på, att springa själv i ett bestämt tempo, skadar det inte att hänga på någon.



När vi kommer över floden till andra sidan, så ser jag hur fint och trevligt Frankfurt ser ut. Framförallt med tanke på att jag under gårdagen, kritiserade för att jag ansåg att det såg slummigt och slitit ut. Efter både 10 och 15 låg jag bra i fas, för att eventuellt slå ett nytt rekord. Något jag har lärt mig att gilla med maror, är att det är stort fokus bara att ta kilometer för kilometer. Samtidigt som du delar in maran i olika större block, så får man ändå älska att det är steg för steg som räknas egentligen. Det som kanske är lite tröttsamt för kroppen, är att det löps på asfalt och det kan göra ont för stackars benen som nöter in och ut. Även om jag anser att jag har gjort en bra inför-träning, så tycker jag ändå att jag borde tränat ännu hårdare och mer fokuserat för att nå ett ännu bättre resultat.

Jag passerar halvan på 1:21:20. Trots att jag delvis har börjat damma av, så känner jag att det är fullt godkänt. Jag har absolut inte kört på för hårt, samtidigt som jag inte har kört för långsamt för "att falla ur ramen". På något konstigt vänster, trots att det är tufft och det är ett mentalt spel hela tiden, så känns det som att kilometerskyltarna nästan anfaller en, för att de kommer så tätt. När jag passerar 30 km på 1:56, så har jag släppt det "omöjliga" rekordet på sub-2:45. Inte för att det var så troligt, så gillar jag att sikta högt längs hela vägen.

Trött som fan, bara att kämpa på den sista biten.
Samtidigt som jag förväntar mig att den där väggen vid 30 km, så inträffar den inte. Inte på det sätt som jag kanske väntar mig. Det kanske har att göra med att Frankfurt är närmast platt och det inte finns några uppförsbackar och tyngre bestyggelser att tala om. Förvisso går det kort och gott lite långsammare, men samtidigt så avnjuter jag att jag snart är inne på sista milen. Jag försöker verkligen kräma ur det absolut sista i benen och istället för varje kilometer, delar jag in i varannan kilometer och tänker både på det som sker nu, men samtidigt det som sker senare. Att jobba med mentala bilder som både sker nu, men även längre fram är ett effektivt sätt att orka med den  här typen av lopp. Sen så är det inte många kilometer kvar och jag blir än mer övertygad om att vi har att göra med ett nytt rekord, när jag väl får chansen att springa in i mässhallen. Med allt ljud och ljus, så är jag så stolt över mig själv och det är en sådan lättnad att kliva (ja, kliva) över mållinjen.

Bara ett par 100 meter kvar av eländet.


Efter:


På rödan mattan, som sig bör.
En av de värsta sakerna med den här typen av lopp, är när man väl har stannat och verkligen får möjligheten att känna efter alla sina krämpor. Det är större smärtor och även om det gör ont, så njuter jag av mina nya tid på 2:46. Nytt rekord med 2 minuter. Trots att jag återigen är ärlig och inte tycker att jag är tillräckligt formtoppad. Tänk om jag hade varit det. Sen när jag möter min supporter, så känns det både skönt och vemodigt på samma gång. Skönt för att jag har sprungit på nytt rekord i härliga förhållanden, men vemodigt eftersom det faktiskt avslutade min tävlingssäsong.

Jag känner mig som en vinnare. Utan tvekan.
Sedan blir det efter överenskommelse, en snabbdusch på hotellet och sedan checkar vi ut för att bege oss till tåget. Den där duschen, som man gör efter magiska lopp. Är alltid så himla härlig och go. Jag får tid till eftertanke och jobba med minnesbilder. För vi ska nämligen till Düsseldorf. På Frankfurts tågstation, så uppsöker jag en McDonalds. Jag måste ha en McFlurry, alltså verkligen måste ha. Det är jag väl värd. Tyvärr för min del, så funkar inte McFlurry-maskinen och det blir bara en burgare. Sedan sätter jag mig så skönt i tågstolen, för att bara få vila. Få njuta.

Jävligt gott och njutbart.
Väl på plats i Düsseldorf på kvällen. Jag bara "älskar" tågstationer, det är så trivsamt. Det är förövrigt en tågstation jag har varit på 4 år tidigare, då jag stannade i Düsseldorf och sedan åkte till Dortmund för att se fotbollen. Efter mycket om och men, så lyckas vi hitta hotellet efter lite problem. Väl på hotellet, så inser vi att det är lite äldre och charmigt hotell. Knarriga trappor och mindre rum. I frukostmatsalen, som ska öppnas dagen efter, hittar vi en söt liten katt som vilar. Sedan går vi och äter på en restaurang (som jag åt på i München förra året). En kombination av god salladsbuffé och en jäkligt stor schnitzel. Perfekt vinnarmåltid helt enkelt. Efter denna, så lyckas jag lokalisera den där McDonalds som jag såg på vägen från tågstationen. Där beställer jag en McFlurry med något kakliknande i och chokladsås. Fyfan, vad god den är. När jag sitter där i ett Düsseldorf i kvällsskrud. Så känner jag mig verkligen som en vinnare. Som aldrig kommer att glömma den här magiska dagen. 2:46 på en mara. Guld!

2 kommentarer:

  1. Finns inga ord på hur grymt duktig du är Andreas... STORT STORT GRATTIS

    SvaraRadera