Lever jag? Såklart. Nytt rekord och allt.

Jag vet, ni väntar på rapport från Köpenhamn. Det finns en anledning till att det dröjer. Eller flera egentligen, om vi ska vara ärliga. En anledning är helt enkelt för att jag har mycket annat som tar kraft och energi. Jag går inte på vad det är, men det har inget med löpningen att göra. Inte den här gången. Det pågår alltså många saker som jag prioritera än att skriva text här för tillfället.

En annan anledning är att jag åkte på öroninflammation, efter Köpenhamn som jag sprang frusen och förkyld. Ingen bra kombination. Jag fick ont som tusan i veckan i örat, åkte till närakuten och fick order om att ta värktabletter samt en pencilinkur. Jag har faktiskt haft spader i veckan som jag har gått, fyra av sju veckodagar har varit rena vilodagar. Så har det inte varit sedan finska vinterkriget tror jag. Under lördagen, så sprang jag nästan 30 km. Jag skippade helt enkelt Kistaloppet, det var också tanken innan jag fick inflammation. För att jag vill springa det här långpasset. Det är Lidingöloppet till helgen. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, nu har jag lock och tinnitus, men annars känner jag mig någorlunda.

Jag kunde helt klart haft en bättre träningsperiod. Samtidigt säger nog kroppen ifrån helt enkelt. Det är naturligt. Just det, hur gick det i Köpenhamn? Jag slog nytt rekord: 1:16:35, alltså 25 sekunder förbättring. Vem hade trott det?

Jag lovar att jag kommer att publicera den första delen på onsdag. Det blir värt att vänta på. Hur kan jag slå nytt rekord egentligen med tanke på förutsättningarna?

Vad vet jag?

Imorgon är det dags för många att springa. Det där Stockholm Halvmarathon. Jag har sprungit det tre år i följd, det är ett kul lopp och det har sina stunder. Samtidigt är jag inte färdig med det här loppet, jag har inte sprungit så som jag har önskat. Jag har inte ens sprungit sub 1:21. Vilket i mina ögon inte är tillräckligt bra, men det är en ganska tuff bana. Vilket är en av anledningarna till att jag väljer att fara och flyga till ett annat ställe. Jag väljer helt enkelt att avstå halvmaran i Stockholm, för att ladda inför Köpenhamns halvmara som är på söndag. Så imorgon flyger jag ner dit.

Efter att ha sprungit lite småkrasslig i regn i söndags (ett pass som gick faktiskt över förväntan), så har jag fått betala priset för detta. Jag har varit krasslig hela veckan, det har gått upp och det har gått ner. Även om jag i och med Hälsoloppet fick en indikation på att jag var på väg tillbaka, så får jag väl anse att det är här ett litet steg åt fel håll. Samtidigt är det inte så mycket jag kan göra åt saken, en förkylning är en förkylning. Jag har varit (peppar peppar) både hyggligt skadefri samt vara rätt så sjukdomsfri också för den delen. Så jag får vara glad för den saken.

Det gör att jag inte vet hur jag ska ställa mig på till loppet på söndag. Det verkar vara en trevlig och snabb bana, men med de känslor jag har i kroppen ställer till det litet. Jag får ta det dag för dag och göra mitt bästa för att bli bättre. Sen så står jag där och ska ta mig ut på ett äventyr. Det blir jag, det blir Köpenhamn och världen. Mindre än 1,5 timme senare så vet jag svaret på hur det gick.

Hälsoloppet 2015 - Hoppsan!

 

Datum: 2 september 2015 Distans: 10 km Plats: 15 Tid: 34:48

"Springer du verkligen så många lopp?" är en fråga jag får ibland när jag pratar med kollegor eller andra människor som är nyfikna på min löpning. Folk börjar prata om löpning oftast vid samband med de större loppen i Stockholm som maran, halvmaran, Midnattsloppet och Lidingöloppet. Sen när det kommer fram till att jag springer 25 lopp på en säsong och tränar 4 gånger i veckan, så lyfts jag upp en aning. För den vanlige personen låter det otroligt. Jag vet hur det egentligen ligger till, det är lagom mycket på hög motionärsnivå och när det gäller antalet lopp, så har jag få i Sverige på just min nuvarande nivå som springer så många lopp.

Vem åker mitt i smällkalla vintern till Örebro för att springa 3000 meter inomhus. Jo, jag. Det finns knappast någon som har det fullspäckade schema som jag har. Då undrar folk varför jag springer så många lopp. Av den enkla anledningen att jag måste ha lopp någorlunda i närtid för att kunna träna på så pass mycket, hårt och fokuserat som jag vill göra. Jag skulle absolut inte ha motivationen att träna för 3-4 lopp på en säsong. Det finns de som klarar det, knappt. När andra springer sitt livs lopp på maran i Stockholm, så laddar jag upp för att inom de två kommande veckorna för rekordförsök på 5 km i Västerås och 10 km i Karlstad. Det är så jag gillar att leva. Ibland är man trött. Ibland är man en kung. Jag har alltid velat turnera, se mig om och känna mig som en rockstjärna. Det här får duga.

Inför:
Det blir en helt annan uppladdning när det kommer till lopp som ligger mitt i veckan, på en vanlig arbetsdag. Det här lugna, gå upp, ibland lite senare och ha softat ganska rejält dagen innan ett lopp, finns inte. Det är en hel arbetsdag, vare sig du vill det eller inte. Är du trött, seg och sliten. So what, du ska arbeta dina timmar innan du kan flytta det mentala till kvällens lopp. Du har varken lust eller ork att tänka på loppet som kommer, en arbetsdag är otroligt varierande beroende och kan ibland vara ganska oförutsägbar.

Ni vet.

Jag lever efter devisen att ta kontroll över din egen arbetsdag, sätt upp tydliga mål vad du vill uppnå, våga fundera ut nya vilda idéer samt ha ett leende i beredskap i alla lägen. Jag har kommit långt med detta. Låt oss säga att min löparhybris har nått mitt vanliga liv, jag går runt och ha olika hemliga smeknamn på mig själv för att bli ännu gladare. Visst låter det som att jag är en självgod skitstövel? Fast sanningen är egentligen att jag gör mer än att sitta av min tid, jag vågar och därför kan jag. Det spiller över på min löpning på positiva sätt. Ingenting är helt plötsligt omöjligt. Plötsligt står jag där på startlinjen, redo att dra iväg och det finns möjligheter att göra vad f-n som helst egentligen. En underbar känsla.

Kolla så allt gear är på plats.

Jag hade köpt en baguette på vägen till jobbet, som jag intog innan jag åkte från jobbet. Jag måste ha mycket energi i mig, när det väl börjar bli dags. Att känna sig orkeslös, slut på energi och inte ha de där sista krafterna kvar är farligt. Sedan är det som alltid en balansgång - förr i tiden tryckte jag gärna i mig Snickers, Dextrosol och någon energidryck innan lopp. Efter att ha slagit ett gäng rekord under våren utan dessa ingredienser, så inser jag att man kan förberedda sig på ett ännu bättre sätt för att prestera mera optimalt under loppen.

Ser farlig ut. På riktigt.

Väl på plats hämtar jag ut min nummerlapp, stirrar lite moloket runtomkring mig. Det har regnat i stort sett under hela dagen. Hittar ingen plats att byta om på egentligen, till slut började en ny regnskur dyka upp och jag har bestämt mig för att byta om inne på högskolans bibliotekstoalett. Ett smart val utav mig, enkelt och bekvämt. Jag försöker försiktigt ladda upp mig själv, att se framåt. Jag har ingen aning om var dagens lopp ska ta mig, men förhoppningsvis bättre än mina två senaste försök på milen.

Startklar som bara kan bli, tror jag.

Jag träffar på lite olika bekanta. Bland annat verkar Staffan W vara på gång, pratar om att gå under 34:30 och han berättar att han gärna hänger på mig i början. Med tanke på mina numera (ö)kända vansinnesstarter. Låter bra det. Under 36 fanns det som ett önskemål, men lopp lever sitt egna liv och det var bara att göra det bästa av situationen.

Under:

Hälsoloppet marknadsför sig som det förmodligen snabbaste loppet i Stockholm. Det är troligtvis inte helt fel, även om jag tidigare tyckte att Kungsholmen Runt var snabbt. Fast efter senaste upplagan av KR, så var det inte alls samma känsla. Däremot så måste nog Karlstad stå i en klass för sig själv på den punkten. Starten går i en rasande fart tillsammans med alla andra löpardårar. Problemet i jämförelse med förra året, eller rättare sagt det är två problem. Först är det att starten ligger redan 18:15, var den så tidig förra året? Lite väl tidig kan tyckas. Det lite större problemet, som kan vändas till en tillgång, är att båda starterna (5 och 10 km) gick samtidigt. Det jag kunde se som ett problem var att det blev en jävla start, lite smårörigt och att det var svårt att veta hur man ska hänga med.

Däremot ser jag det som en tillgång i den meningen, att det kanske  var så att just den snabba inledningen påverkade att jag sprang fortfarande än brukligt? Nåväl, jag löpte på rätt bra och i lagom tempo. Staffan W hängde på mig rätt bra, under en längre period. Innan han passerade mig, vi växeldrog senare en hel del under loppets gång. Banan är snabb och nu var jag på uppåtgående, däremot så stumnade benen efter 4 kilometer. Känslan, jag skriver känslan, var att det började gå långsammare. Såhär efter loppet, kunde jag konstarera att det inte gick så mycket långsammare än vanligt utan det var väldigt jämnt disponerat. En framgång i sig, då jag brukar tappa rejält efter halva.

Jag trött och stum. Men halva loppet kvar. Häng kvar, Andreas.

 En anledning till den jämna farten är att det finns just bland annat Staffan W och en till, som ligger inom behörigt avstånd. De ökar inte med för mycket och jag tappar inte heller. Banan är behaglig förutom en backe mot slutet, jag passerar 5 km på 17:0X och trots att jag precis officiellt kilometern innan tagit slut, så köttar jag på. Målet är fortfarande på under 36 minuter, med tank på förutsättningarna så måste jag totalkollapsa under sista femman för att missa det.

Till slut börjar Staffan W och hans andra nemesis att rycka lite, jag varken orkar eller kan svara för tillfället. Det som skiljer oss idag som löpare är ganska solklart. Staffan är bättre i nerförsbackar, men jag är bättre i uppförsbackar. Jag är stark i uppförsbackar, det är ingen hemlighet. Där många löpare i min klass viker sig, så tar jag det utan några större problem. Jag har ett par backar som jag gärna nöter under mina träningspass, jag har fysiken och självförtroendet. Jag passerar Staffan med ungefär 1 kilometer kvar, det trodde jag inte. Men så var det. Hans nemesis har försvunnit vid här lagret. Illamåendeskänslorna kommer sådär lagom smått mot slutet.

Jag kliver på ganska bra och nu är målsättningen mentalt nere på låga 35. När målet är inom räckhåll, så börjar trotts all trötthet och stumhet, känna kraften. Jag hamnar i trans, nästan liknande den där slutspurten i Karlstad som var helt galen. Jag kutar besinningslöst de sista metrarna, helt plötsligt passerar jag linjen och kommer lika med den där nemesisen som försvann. Mäktigt, var ordet.

Lektion 1 i att spurta: Se ut som en förrymd mentalpatient från gamla Beckomberga
Foto: Carl Wistedt

Efter:
Ingenting förvånar mig längre, desto mindre nu när jag sprungit så många lopp. Känslan var inte på topp innan, men helt plötsligt hade jag förvandlat mitt "låga" mål på sub-36 till att springa sub-35. Det har bara hänt två gånger tidigare, om du inte räknar med Kvantumloppet också. Men tiden 34:48 ger en förbannat bra indikation på att jag är väldigt bra grundtränad. Trots att jag har kämpat med att komma tillbaka så fort det är möjligt, så gav Telge-loppet en viss fingervisning att jag var på gång. 34:48 var sjukt bra ändå.

Glad som tusan. Notera Lunny är tillbaka en ett par lopps frånvaro.

 Det är med en förbannat härlig god känsla jag lämnar Huddinge och Flemmingsberg. Den där känslan som man bara får om man kämpar hårt för i uthållighetssporter, till slut så kommer den där. Ibland, som i detta fall, helt oväntat. Någonstans inbillar jag mig att det var totalt välförtjänt. Vilket det i någon mening säkert var också.

På vägen hem, stannar jag på McD och tar en mjukglass. Det finns ingen godare känsla i världen, tänk att något för 10 kr, kan smaka så gott. Många tankar for igenom huvudet, men jag är alldeles strax tillbaka i min gamla form och jag har fajtas varenda dag sedan semestern tog slut, för att komma dit. Det är inte särskilt många träningspass som har pekat åt att jag är just åt det hållet, men skam den som ger sig. Kraften finns alltid till den om vågar ta i det där lilla extra.

Telge Stadslopp 2015 - Pånyttfödelsen inleds tillsammans med gäss

Datum: 29 augusti 2015 Distans: 5 km Plats: 5 Tid: 16:55

2012. Året då löpningen drog igång på allvar. Då allt blev på riktigt, då jag blev mera målmedveten och jag körde på som ingenting annat. Det var ett steg (eller många steg rättare sagt) mot en bättre framtid. Då jag lärde känna mig själv bättre och vad jag är kapabel. Att få en tydlig karaktär kring hur jag är och vad jag vill. Att vara 24 år och ännu lite vilsen i sin identitet, utan klara riktlinjer. Det är en sak att säga att man är envis och målmedveten, en annan sak att faktiskt jobba efter det.

5 kilometer var min favoritdistans i början av karriär. Inte konstigt egentligen. Mest av bekvämlighetsskäl, då det vara den första distansen jag sprang och den var kortast. Jag kapade snabbt ner min tid från 20:05 till 17:37 (på just Telge Stadslopp 2012). En ganska anmärkningsvärd förbättring på kort tid, på en sträcka som erkänt tufft. Sedan den där augustidagen i Södertälje 2012, så har jag bara kapat 59 sekunder ner till 16:38 på 5 kilometer utomhus. Så på 3 månader lyckades jag alltså att få ner 2,5 minut, men 3 år senare så hade jag inte kapat en minut. Tuff distans helt enkelt. Framförallt när jag har börjat tränat för betydligt längre distanser, det är sällan jag tränar specifikt för att springa den här distansen. Mystisk distans helt enkelt.

Inför:
Loppet hade flyttas fram två timmar från 16 till 18, i jämförelse med förra året. Det är ett ganska pittoreskt lopp med en småstadskänsla, trots att loppet löps mindre än 1 timme från Stockholm. Det är inte många lopp som endast löps 5 kilometer av den här digniteten, om jag inte minns fel så hade Telge 10 kilometer på menyn tidigare. Det är ett lättlöpt lopp som lockar ett antal duktiga löpare. Jag får väl säga är en sådan.

Skönt att få fundera lite på tåget!

Många timmar kvar, så satt jag hemma och softade. Tog det lugnt framför tv:n. Det fanns inte så mycket att göra, när man vid 15-tiden skulle bege sig från hemmet till Södertälje. Oavsett om det är tidigare på dagen eller senare på kvällen, så har jag sällan den där härliga känslan att jag ska slakta alla på banan. Det är oftast något som brukar växa sig fram på startlinjen, sedan brukar det ta sig under loppet. Det åts i varje strömming vid Slussen, för att sätta ribban högt. Det brukar gå någorlunda när man slafsar i sig det.

Ni vet att jag gillar att åka tåg, pendeltåg är ett undantag. Sällan någonting spännande att se när man åker, med för många stopp, samtidigt som man åker pendel varje dag ändå. Inte åt det hållet, men ändå. Det som är skönt att åka tåg, är att man låter tankarna flöda fritt och låter kroppen slappna av. Du behöver inte stressa, utan det är tåget som tar dig dit som du behöver. Jag hade inga speciella tankar inför det här loppet, även om jag gärna skulle vilja slå det tidigare banrekordet för min del; 17:14 och även krypa in under 17 minuter. Samtidigt åkte jag på en nit under Norrköping och lyckades rädda upp lite av hedern under Midnattsloppet, så jag visste inte direkt vad jag skulle tro.

Jag "dödar" dig nu!

Väl på plats, så fanns det inga bajamajor kvar, utan det var toaletter på en närliggande restaurang som gällde. Kanske "budget cuts" helt enkelt. Jag fick i våras förra året att Telge Stadslopp det året skulle ställas in, men nu i efterhand måste det mera ha handlat om att Enhörna (tror jag?) måste ha dragit sig ur. Jag är ändå här för fjärde året i rad och någon typ av charm måste det ha i sig antar jag, även om det inte är särskilt glamoröst. Efter en väldigt kort uppvärmning, så står jag där vid vattnet. Ett vägskäl står framför mig. En jävla massa kanadagäss står också framför mig. Det är antingen bära eller brista. Kanadagässen tittar lugnt och försiktigt på mig. Precis som de vet hur det ska sluta idag. Jag tackar för förtroendet av deras tysta tankar, idag ska jag vara tillbaka på banan. En kraft att räkna med.

Under:
Jag är alltid fascinerad av startlinjen. Det finns folk längst fram, som ska bökas och trängas för att stå så bra till man bara kan. Jag ser direkt på vederbörande att det inte är någon speciell löpare, ingen löpare som kommer att tillhöra topplaceringar när loppet väl sammanfattas. Ändå ska man stå långt fram, som om det skulle hjälpa dig? Pyttsan. Jag har slutat vara nervös sedan länge vid starter, dessutom är det "bara" 5 kilometer. Antingen känner man att man är med i början eller så känner man det inte. Vid startskottet så springer jag iväg, jag känner mig i hygglig form och det är charmen med just den här korta sträckan. Det finns absolut ingen anledning till att spara på några krafter.

Jag ligger och växeldrar lite i början, sedan kommer Staffan från "Hofvarna" som kommer att ligga före mig ett bra tag. Som kommer att återkomma under Hälsoloppets rapport också. Även om jag känner att flåset inte är perfekt, så känner jag mig komfortabel när jag tar steg för steg. Någonstans kan jag konstatera lite ledsamt att jag inte kommer att slå något nytt rekord idag, jag saknar den där "kraften" i benen som man kan känna på bra löpdagar. Jag känner mig dock inte alltför ledsen över det faktumet, så länge jag hänger på bra i toppen, så önskar jag bara att få tillbaka den där känslan.

Bara hälften kvar. Inte mycket på en 5 km-bana.

Vid 3 kilometer ungefär så kommer det den där backen. Den är mer läskig än vad den låter som, men samtidigt är jag duktig när det kommer till uppförsbackar. Så den tar jag lätt som plätt, jag har tyvärr inte någon chans, att som femteplacerad komma ikapp Staffan eller den andre. Jag är mera förundrad att de trots att jag inte löper snabbare, inte lyckas öka avståndet ännu mera. När det återstår mindre än 1 kilometer kvar, kommer de där klassiska illamåendeskänslorna. Det är inte mycket jag kan göra åt den saken, utan jag försöker andas så lugnt och försiktigt som möjligt. Jag kommer inte att ha ork till någon superspurt mot slutet, men samtidigt så är jag våldsamt sugen att springa in under 17 minuter. Då blir det en extra fartökning mot slutet, vilket betyder att jag springer i mål för att trygga framtidens tankar.

Nu jävlar ska jag under 17 minuter på den här banan.

Efter:
Jag är helt slut efteråt och det känns nästan som att det är här någon form av comeback efter något års skador. Så är inte fallet, jag har bara knutit näven för att se till att jag fortfarande är att räkna med. Sluttiden skrivs till 16:55 - samma tid som MälarEnergi Stadslopp förra året - alltså den tredje bästa tiden på 5 kilometer för min egen del. Med tanke på vilken känsla jag hade efter Norrköping, så var det här väldigt välkommet när jag försöker fundera över vad som hände vid sidan av.

Ganska nöjd över att ha studsat tillbaka igen.

Sedan försvinner vi ganska omgående från "brottsplatsen" för att hinna med ett tåg hem. Där sitter jag och filosoferar vad detta lopp betydde för mig. Det betydde att jag var på banan igen, att jag hade kommit en steg närmre vårformen. Hade jag varit i ännu bättre form, så hade jag t o m på allvar utmanat om mitt PB på 5 kilometer. Det handlar om att våga, om att inte släppa på gasen. Överhuvudtaget. Det tar på psyket mest, men ibland så släpper man alla spärrar.

Väl hemma, badar jag och tycker det är superskönt med värmen. Jag älskar att vara nöjd över ett väl genomfört lopp och började redan där blicka mot nästa lopp - som skulle vara på onsdagen. Mer om detta i kommande rapport.

Inför nästa 10

Några dagar efter loppet i Södertälje, så kommer nästa lopp. Rapport kommer från Södertälje inom några dagar, nu är det helt plötsligt dags att ställa om fokus till ett nytt lopp. Kort inpå. Man hinner inte ladda om alltför mycket och sätta sig till rätta, att gnugga in nya pass. Det går så snabbt, så besinningslöst. Egentligen helt galet, men samtidigt så rogivande. Nästa mål är bakom nästa dörr. Redo att visa var du står i din form. 5 km i Södertälje berättade för mig var jag stod på den sträckan, men var står jag på 10 km egentligen? Jag hade ett dåligt och ett okej lopp på samma dag för lite mer än två veckor sen (Norrköping och Midnattsloppet). Det spelar ingen roll hur mycket kroppen tar i, det känns nästan omgående i vilken form kroppen är i.

Jag sprang lopp i lördags. Jag löptränade både i söndags och igår. Utöver detta, så hade jag även två korpmatcher. Kroppen har fått jobba, nästan så att man har nått maxgränsen för vad kroppen orkar med egentligen. Det finns väl tre ställen som kroppen har extra ont på, jag behöver inte gå igenom vilka nu. Däremot så känns det rätt rejält ifall du har sprungit ett pass innan, du ska spela match. Ljumsken är som den är och den gnäller direkt, när den får kallna till lite och den ska aktiveras. Samtidigt gillar jag ändå den smärta som jag får utav träningen och all träningsvärk, det har jag skrivit om förut. Det är sjukt, men då vet jag att jag jobbar hårt och att kroppen får vara aktiv. Någonstans hoppas jag också att det innebär att jag kanske får leva lite längre också, att få njuta av att utmana sin kropp.

Så hur det går imorgon på Hälsoloppets 10 km? Bra fråga. Det blir fjärde året i rad (tillsammans med MälarEnergi Stadslopp och Telge Stadslopp, det enda loppet jag har sprungit samtliga år hittills). 2012 sprang jag 18:05 på Hälsoloppets 5 km, 2013 sprang jag 17:32 på 5 km och 2014 sprang jag 36:40 på 10 km istället. Ingen utav dessa gånger vill jag minnas att jag har känt mig bra, antingen inte helt kry eller ont i någon kroppsdel. Många ursäkter, eller så öppnar det faktiskt upp för att det kan bli en okej tid imorgon. Vi börjar med att försöka slå förra årets tid på 36:40, sedan får vi se hur långt ner vi kan pressa tiden. Ingenting är omöjligt, men jag har lärt mig att vara ödmjuk för alla prövningar framöver.

Before you die you see the light

Så var vi där igen. Ännu ett lopp och ännu en resa/upplevelse som ska göras. Det blir en klassiker nämligen Telge Stadslopp. Ett lopp jag springer för fjärde året i följd, ett av få lopp som jag har gjort det med. En anledning är att jag har dragit ner på 5 km-lopp markant och det är bara endast ett fåtal, den här säsongen kommer det i och med Telge bara att bli 4 lopp. Storängsözet, där jag inomhus sprang på 16:33 och MälarEnergi Stadslopp (också för fjärde året i rad) sprang på nytt rekord även utomhus på 16:38. Utöver det så gjorde jag ett kärt återseende på Skärholmsloppet, där jag gjorde debut och sprang på det dåvarande rekordet 16:41. 2012 som blev mitt första löparår, så var det mer regel än undantag att jag sprang den här mytiska sträckan. Det var precis det jag mäktade med helt enkelt, det kändes lagom långt då. Nu är det en "walk in the park".

Det betyder dock inte att det blir en lätt resa imorgon. Att springa 5 kilometer i maxfart, kräver sin gubbe helt enkelt. Jag sprang på 17:36 på just Telge Stadslopp 2012, idag ligger alltså utomhusrekordet på 16:38. Jag har på 3 år, inte ens förbättrat mig med 1 minut. Trots att jag har krossat alla andra möjliga rekord på alla andra distanser. Så det är bevisligen tufft att förbättra sig på den här sträckan, om du samtidigt tränar långt och för betydligt längre distanser. Dock är det kul att springa 5 kilometer, det finns inga som helst "downperioder". Du kör hårt och sen när den där dippen förhoppningsvis kommer, så har du hunnit i mål.

Vad tror jag om morgondagen? Väldigt svårt att svara på, även om träningen stegvis blir lite bättre. Så har jag en del kvar till toppformen. Det märkte vi för två veckor sedan då jag sprang 2 10 km-lopp, där Midnattsloppet oväntat blev det bättre av de två. Ser man tillbaka på vad jag kan och vad jag har presterat, så finns alla möjligheter till en fullt godkänd tid. Först kan vi slå banrekordet för min del på 17:14 och sedan om, jag säger om, så kanske jag kan kliva under 17 minuter om allt faller på plats. Vi håller alla tummar och tår för det.

Jag blir bättre när jag blir långsammare?

När det kommer till löpning, gäller det att ha tålamod. Mycket tålamod. När man väl drar igång med löpträning på "riktigt", framförallt när jag redan hade vikten på min sida, så ser man snabbt bra resultat och utvecklas i rasande fart. Sedan kommer du att uppleva, att de där kapade rekorden blir färre och när väl rekorden putsas, så är det helt enkelt putsningar med ett par sekunder det handlar om egentligen. Jag är egentligen från början en person med ganska litet tålamod, jag gillar när det händer saker och att det händer snabbt. Gärna med flera bollar i luften samtidigt, så att jag har ett konstant flöde av respons och händelser som aldrig tar slut. Jag gillar att jobba så, det är tydlig utveckling för min del.

Som löpare, får man helt enkelt ta pass för pass. Ibland kommer det att gå framåt på loppen, ibland går det helt plötsligt bakåt. Ibland finns det en solklar anledning, ibland inte. Löpningen är mitt sätt att hitta sinnesfrid, att hitta lugnet och jobba med mitt tålamod. Alla behöver någon ventil och som ni läst flera gånger, är löpningen min ventil. Den är så enkel, det är bara på't med saker och sen ut och springa. Det är väldigt okomplicerat. Fast det är oerhört komplext samtidigt. Hur då kan det komma sig? Bra fråga.

För 1-2 år sedan om jag tittar till i mitt träningsschema och hur vissa pass har gått. Oavsett om det gäller den där snabba asfaltstian, klassiska passet på 18 km eller ett långpass på över 25 km. Så gick det i snitt snabbare förr på mina pass, men jag springer snabbare på mina lopp trots det. Egentligen mycket märkligt. Jag märker av det inför mina rekordlopp att det går långsammare helt enkelt på min "vanliga pass", fast jag slår rekord ändå. Hur går det ihop? Den saken funderade jag på igår, när jag var ute och sprang den där asfalstian.

Min teori är helt enkelt att jag springer minst 1 pass mer per vecka, utan några egentliga pauser i mitt träningsschema. Utan jag kör bara på, även på vintern så tutar jag och kör som en dåre. Det är den där kontinuiteten som bygger upp snabbhet, sen kör jag även fler intervallpass än tidigare och det hjälper säkert. Framgång föder framgång, vilket betyder att mitt ego är på topp egentligen och jag tar gärna i lite extra då, då jag vet att det kommer att löna sig på tävlingarna. Det kan vara en del av förklaringen till detta fenomen, men jag är helt okej med att ha långsammare träningspass om jag är snabbare på tävlingarna än tidigare.