Visar inlägg med etikett DN Stockholm Halvmarathon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett DN Stockholm Halvmarathon. Visa alla inlägg

fredag 12 september 2014

Nu är jag där...igen!





Slutet utav vägen närmar sig med stormsteg, jag är på snart på plats. Det har återigen gått ett år sedan jag sprang DN Stockholm Halvmarathon, ett lopp som jag respekterar fullt ut och som jag ser som en av höjdpunkterna med löpsäsongen. Det är en folkfest utan dess like. Banan går igenom trevliga delar utav Stockholm, något som får mig att vilja ta i lite extra och göra något utav det hela. Det bara måste springas för att upplevas hur trivsamt det faktiskt är. Det pirrar till lite extra inom mig att jag snart står på startlinjen och gör det bästa av det hela, för det är det som krävs om jag ska kunna ta mig någonstans under morgondagen.

Jag har aldrig varit särskilt bra formtoppad inför halvmaran. 2012 var jag inte ens i närheten av den träningsmängd jag är idag, jag var långt ifrån tränad för halvmaran. Ändå blev det 1:24:58 som får räknas som en sjukt bra halvmaradebut av en motionär på min nivå. 2013 var det någonting annat som låg och störde, jag var sjuk från och till under en längre period. Jag lyckades dock slå tillbaka precis i slutet och få till bra pass, loppet sprang jag på 1:22:06, vilket då var nytt rekord och ett bra sätt att säga att jag är tillbaka.

Inför 2014 års upplaga, så har det varit något annat. Ända sedan maran egentligen så jag har haft fot/ben-problem som har stört mina tävlingar och tävlingspass, till den grad att jag helt enkelt ha tappat en hel del i form. Jag studsade dock tillbaka för 2 veckor sedan när jag sprang Telge Stadslopp (5 km) på 17:14, en otroligt fin tid med tanke på vad jag har slagits med. Förra helgen, så skadade jag min fot igen (fast det var en annan smärta) och jag har helt enkelt varit gravt orolig på riktigt att halvmaran återigen var i fara. Men ni som läser bloggen, förstår ju att det krävs något överjävligt för att jag ska stå över ett lopp av denna kaliber.

Mina senaste pass var dels i måndags, då jag sprang 10 km i skogen på 4:04/km, jag kände själv att jag inte alls tog i särskilt mycket och var glad att jag dagen efter (!) min nya fotskada lyckades prestera så pass bra. Inte nog med det, tisdagen spenderades med 2 km-intervaller i närheten av mitt jobb med en kropp som var riktigt sliten och ett pannben som verkligen gjorde sitt för att hålla uppe motivationen. Onsdag ägnades åt korpmatch, samt igår åt ingenting utan bara ren vila. Idag blir det lite kroppsövningar innan jag går och lägger mig.

Så hur ser planen ut imorgon? Den är faktiskt rätt så enkel, det är bara att köra på och se hur långt det leder. Jag är bättre grundtränad den här säsongen än förra året, samtidigt som jag har haft en dipp sedan juni i stort sett och det gynnar inte mig, framförallt inte med all skit som har kommit i vägen. Jag kan väl säga att jag har tre möjliga mål. Jag är helt övertygad om att jag kommer att få slåss som fan för att nå de lägsta målet, nämligen att slå 1:22:06 från förra året och slå mitt banrekord. För Stockholm är nämligen inte lika snabb som Prag, Hamburg eller Berlins diton får jag anse. Oavsett hur det går, så är det värt för alla Stockholmare och andra med omnejd att ta sig till stan. Jag är en av de klart mest lysande stjärnorna under morgondagen och jag kommer givetvis att ge allt, så långt det bara går och sedan ser vi var vi hamnar efter det.

Så säger vi!




lördag 21 september 2013

Åkesson Vs. Bolt 6-0

                   

               6                                               0

Vad fasiken är det här för hittepånonsens jag sysslar med? Jag har nämligen slagit Usain Bolt med 6 mot 0. Hur är det möjligt? Jag har nämligen slagit 5 nya personliga rekord i år, medan Bolt har slagit 0. Jag har slagit rekord en gång på 5 km och två på halvmaran, samt hela 3 gånger på 10 km. Därför är jag det självklara att välja att följa. Jag är fortfarande "in the zone" för förbättring, Bolt är närmast på dekis i jämförelse med mig. Det är bara en tidsfråga innan SVT och TV4 väljer att göra slag i saken och sätta in kameror som bevakar endast mig vid loppen, mer valuta för pengarna? Antagligen. Sen att min motståndare springer hem VM- och OS-guld, samt har en del världsrekord, låtsas jag inte om. 6-0. Här har ni solklara fakta. Jag är mera "show" helt enkelt, mina damer och herrar.

---

Hur har veckan varit för mig egentligen?

Jag var egentligen väldigt sliten, men hade ett väldigt extremt tajt schema den här veckan. Jag var inte alls helt säker på hur jag skulle lägga upp veckan. På måndagen med tydliga spår av halvmaran i kroppen gav jag mig ut och jag började starkt, men sedan hade jag verkligen ingen lust att köra hårt egentligen efter 3 km. Det blev totalt 10 km på asfalt och 4:03/km i snitt. Lagom lugnt pass för mig med andra ord.

Under tisdagen blev det först korpfotbollmatch först. Eftersom jag slutade sent på jobbet, så blev det att äta en halvtråkig sallad till middag innan avfärd. När man väl kom på plats och såg regnet som fortsatta att porla ner, samt att planen var väldigt minskad pga stora vattenpölar, så visste man vad man hade framför sig. Jag trippade nästan på tårna kring hela mitt straffområde, för att undvika att bli blött. Jag brukar egentligen gilla att slänga mig vattenpölarna likt en cirkussäl, men idag var jag så frusen, så det var ingen idé. Tyvärr blev det förlust och vi går mot en helt avgörande match för vår överlevnad.

Direkt efter matchen blev det illa kvickt att åka till 1,5 timmes innebandyträning. Den gick hyggligt, däremot hade jag egentligen ingen energi alls. Men det gick trots det fullt godkänt. Det var så jäkla gött att få sova efter den här monsterdagen. Jag drog även på mig en bristning i ljumske eller något i den stilen, oskönt.

Till onsdagen hade jag kommit till ett vägval. Hur skulle jag göra? Skulle jag behöva ytterligare ett löppass eller ej? Det blev ett löppass, trots en mycket sliten kropp. Det kanske var dumt, men tror att jag behövde det ändå. Mest mentalt. Det blev 8.5 km asfalt och 4:13/km i snitt. Lufstempo i stort sett.

Under torsdagens eskapad var det återigen innebandyträning i 1,5 timme. En träning som egentligen var ganska dålig från min egen sida. Inte mycket stämde. Nu hade jag massor av energi, men uppenbarligen hade jag kopplat på min 100%-iga inställning. Trist. Men så är det ibland.

Fredag. Vila. Vila och åter vila. Sen var tanken att jag skulle spela största anledningen till att människor är sjukskrivna, nämligen GTA V. Så blev det inte. Skönt att bara sitta och glo egentligen för en gångs skull efter en hektisk vecka.

Vid sidan av livet, så kommer jag nog lira det här till leda!
 Idag, lördag. Då var det dags för innebandypremiär på bortaplan. En match som vi förlorade med 5-4. Vi var aldrig riktigt med i matchen och för egen del var det inte direkt bästa matchen, en helt okej match för mig. Jag fick sätta in en del "screeningar" samt ett par tacklingar, varav ett lämnade in ett riktigt fint märke. Jag är ju en ganska liten kille, så det är alltid en sorts prestation att sätta dubbelt så stora killar ur balans. Inte nog med detta under lördagen, så välte jag ut hela Müslipåsen över vardagsrumsmattan samt spillde vitlöksdressing över hela mig vid lunchen. Samt så spelade ett av mina favoritlag oavgjort och ett annat förlorade ganska klart. Vilken dag. Jag har nog samlat alla ruttna ägg denna helg på en och samma dag. Imorgon, då blir det andra bullar hoppas jag.

Inte nog med detta så har jag fortfarande ont i ljumsken, samt i ena höften. Samt har en ordentligt värk i övrigt. Känns lovande ut inför morgondagens lopp, som är...

---


Tredje sista loppet för den här säsongen. Det känns lite sorgligt att det börjar gå mot sitt slut och nu har hösten på allvar gjort intrång i våra liv och på min löpning. Förra året sprang jag Sicklaloppet och var rätt så förkyld och sprang in på 38:27. Fullt godkänd. Det var en fin bana och mitt andra millopp någonsin. Jag har inga större förhoppningar efter denna monstervecka än att njuta av ännu ett lopp. Målet får den här gången blygsamt vara att springa snabbare än förra årets tid. Det ska inte vara några konstigheter?

torsdag 19 september 2013

DN Stockholm Halvmarathon 2013 - När en vuxen man får gråta!

Datum: 14 september 2013 Distans: 21.098 km Placering: 114 Tid: 1:22:06 (Nytt PB!)

Alla som har läst bloggen vet ungefär hur det har varit den senaste månaden. Efter att ha stormat sig fram igenom Södermalms gator i det lummiga kvällsljuset, så tog det hela en oväntad och otrevlig vändning med min löpning. Jag blev krasslig, vilket i stort spoilerade alla tre 5 km-lopp som följde. Jag försökte träna ungefär som planerat, men det blev en ond cirkel som aldrig fick ett avslut. För om jag skulle börja avstå löppass, så skulle jag inte vara 100% redo inför loppen och framförallt inte halvmaran som låg och lurade runt hörnet. Men om jag inte skulle avstå, så skulle jag inte bli friskare. Jag avstod dessutom Sigtuna Stadslopp helgen innan för att ge plats åt mitt längsta långpass någonsin. Mitt uppe i detta, så laddar jag för en ännu en innebandysäsong med hårda träningar. Jag kan inte avstå, för annars missar jag chansen att få spela i de första matcherna. Ni ser hur sinnessjukt allting det här låter? Allt det här för att göra det så optimalt som möjligt för ett lopp jag så gärna hade sett fram emot. Är det värt allt det här? Egentligen inte. Men vad gör man inte för något man älskar?

Att fajtas dag ut och dag in med halsont eller förkylning i kamp mot tiden, för att bli friskare, är svårt. Sista veckan inför halvmaran, så fick jag helt enkelt acceptera att det är ungefär såhär jag kommer att må när jag väl ska springa. Inte nog med att jag fick slåss mot min egen kropp gällande krassligheten. Jag hade dessutom mina mentala tvivel som satte hjärnspöken den här gången. Hur fan ska jag klara av att springa en halvmara egentligen? Framförallt när jag har som mål att slå mitt eget rekord? Storhetsvansinnet rinner över när jag i samma veva låter er läsare få gissa vad min halvmaratid kan tänkas bli. Är jag verkligen såhär självsäker att jag klarar av detta ändå trots allt? Mina tvivel fortsatte tills lördagen.

Inför: Det är det här som är härligt med ett lopp som går lite senare på dagen. Jag hinner mentalt få samla mig och behöver inte stressa iväg. Medan min sambo så fint städer hela lägenheten, sitter jag lugnt vid datorn och lekar DJ. Jag blir uppumpad, låtarna får mig att känna mig som Rocky, när han springer längs slummiga Philadelphias gator. Jävlar i mig. Det är som självaste jag ska gå en titelmatch mot min största nemesis någonsin. Jag blir väldigt uppeldad, jag älskar det. Nu är det allvar.

Jag har superkoll på situationen!
 När vi väl är på plats vid slottet. Äter jag och dricker omåttligt mycket av allt. Bättre att må lite dåligt, men ändå ha kroppen full av lite av det mesta. Inte nog med det hela, jag behöver gå på toa. Trots att jag redan har gjort det två gånger hemma. Jag hoppas att bajamajornas köer inte alls är lika långa som förra året. Men det är dem. De känns ännu längre den här gången. Ska jag orka hålla mig? Jag springer runt och försöker värma upp. För första gången på ett bra tag, så orkar jag värma upp ordentligt igen. Tack och lov. På min lilla uppvärmningstur, så hittar jag en toalett inne på medelhavsmuséet. Jag smyger in nästan som en inbrottstjuv på jakt efter en skatt. Hoppas att det är okej att jag med min nummerlapp smyger in på handikappstoan. Visst fan känner jag mig stolt över att hittat en guldgruva. Öppnar det upp för en köbildning på museet vid nästa halvmara, måntro?

I smeten knuffar jag mig fram!
Sen försöker jag likt ett TV-spel zickzacka förbi så många som möjligt i startfältet, där vi står som packade sillar. Det är det som är ett av de stora problemen när det kommer till detta stora lopp, är att det är för jävla packat. I startgrupp A, så står det folk som är goda för 1:20-1:40 om jag inte minns fel. Känns för mycket helt enkelt. Sen är det bara att göra redo för avfärd. De senaste 4 veckorna har egentligen byggts på den här loppet. Skulle livet leka vidare eller skulle jag inse att jag var slagen?

 Under: Starten är fullsmockad som sagt och man i stort sett gå förbi startlinjen. Sen försöker jag i den mån det går rycka så mycket det går, här och där. Jag springer nästan in i publiken för att kunna få yta. Hela den här starten drar nu mycket i tid den första kilometern, men sedan när jag väl kommer loss, lyckas jag skapa lite andrum. Jag känner att kroppen är lite ansträngd, men att jag sakta men säkert börjar hitta ett tempo som passar mig. Jag får inte dra för snabbt heller, det är ett långt lopp och jag behöver disponera krafterna så effektivt som möjligt. Däremot är målet att ha en klar positiv split att leka med efter 10 km. Vanligtvis delar jag upp den här storleken av lopp i tre delar. Men nu tar jag kilometer av kilometer, jag försöker njuta av alla fantastiska vyer som Stockholm har att erbjuda. Samtidigt så är smockat överallt med människor. Det är trots allt fint väder, men att jag efter mycket om och men skulle starta, så slogs det sista tvivlet för folket att ta sig till stan och njuta av loppet.

Precis ovanför huvudet älgar jag förbi!
 Min GPS-klocka är igång, men är helt exakt eftersom den tappar GPS i tunneln precis i början av loppet. Men klockan rullar på och jag måste ha ett riktigt jämnt och bra tempo, dessutom försöker jag haka mig fast i olika klungor och sen kanske dra efter det, om det är möjligt. När man ligger såhär långt fram i fältet efter låt oss säg 5 kilometer, så är det allt som oftast snabba och uthålliga löpare kvar. Jag fortsätter springa i sakta mak. Jag följer inte min klocka särskilt mycket, jag vet dock att jag håller en hygglig jämn takt. När jag passerar 10 km, ligger jag under 38 minuter och det är riktigt bra.


En av mina löpningstrix (eller tics). Ibland blundar jag, för att det ska gå snabbare...!
 Sen börjar kroppen göra sig påmind återigen vid 11-12 km, det är då den riktiga prövningen börjar och flygplanet börjar lyfta in över Södermalm. Jag har ont i knä, rygg och höfter. Men jag låter inget stoppa mig och jag ska vara som en maskin som bemästrar det här också. Inte tänker jag springa så här långt för att ge upp. Jag är också väldigt duktig att dricka vatten. Det är inte varmt som Göteborgsvarvet, däremot är mentalt uppfriskande att få i sig lite vatten. Även om det kanske innebär i slutändan att jag förlorar några sekunder på detta, men jag vinner nog på det i längden. Jag fortsätter hålla en bra fart, växeldrar lite med olika personer. Fyfan vad svårt det vore att springa det här loppet, om det inte fanns härliga människor som hejade och sprang. Ödsligt och helt utan yttre motivation egentligen.


När jag når Tantolunden så dyker min gamla fiende upp igen. Krampen i vaden! Jag som trodde att jag skulle slippa detta med tanke på att jag har tränat mer intensivt och längre, men ändå så dyker det upp. Men den här gången är jag beredd att det skulle ske, så jag tar till min gamla taktik genom att stampa hårt med fötterna i marken för att motverka krampen. Det funkar. Däremot sinkar det mig lite och backen upp mot Götgatan känns overkligt långt nu. Särskilt med tanke på den här krampen, det känns som att det är en bepansrad daggmask som går i supersnabb farten i vaden. Låter inte, är inte kul. Jag är helt övertygad att jag har en jobbig uppförsbacke till i samma länga, men det var bara en synvilla. Snart flyger jag ner längs Götgatsbacken. Sen är det bara att njuta sista biten. Alla är hjältar när man kommer in på upploppet. Stora prestationer helt enkelt. Den här känslan finns inte någon annanstans, den är guld. Alla ni som har sprungit minst en halvmaradistans vet vad jag pratar om. Jag spurtar mot slutet, kliver förbi en tjej i slutskedet. Helt rätt. Jag är lite manschauvinistisk när det kommer till det. Jag stannar. Jag njuter. Jag lever. Igen.

Som Arnie sa i Expandables 2: "I'm back"
Efter: Så fort man stannar efter att ha sprungit en sådan här lång distans, så känns som att kroppen ger en motreaktion på det som har hänt. Det känns som att den vill fortsätta springa, men jag tvärvägrar. Jag går i en fårskock mellan staketeten. Jag hade hoppats att medaljen likt Göteborgsvarvet, ska se annorlunda ut från år till år. Men den ser ut som förra året. Dock är den fortfarande väldigt fin.

Ifall ni tvivlar på om jag kom före tjejen i vitt. Så här har ni det officiella målfoto. Ingen tvekan, va?
När jag väl är på väg att ta mig ur "korridoren", så kommer det några glädjetårar. Jag klarade det. 1:22:06. Nästan 2 minuter slog jag mitt gamla rekord. Tårarna kommer okontrollerat. De få gånger tårar rinner längs ner mina kinder är vid emotionella scener i TV-serier och filmer, men det är bara fiktion. Den enda gången jag minns att jag har skvätt tårar i idrottssammanhang är när jag vann brons efter rafflande straffar som tränare med ett pojklag i innebandy. Jag kände mig stolt. Det var ett magiskt ögonblick. Det här var dock ett ännu större ögonblick. 


Det finns all anledning att le igen!
Jag har slagit alla hjärnspöken och förkylningar. Det är det här löpningen handlar om. Att njuta av att springa. Att upptäcka att jag fortfarande har det inom mig. Jag har aldrig tvivlat på min förmåga, men att slå ett nytt rekord är något jag aldrig kommer att glömma. Så är det bara!

fredag 13 september 2013

Så många steg som jag har sprungit - Nu är det dags att njuta igen!

I många dagar har jag kämpat, kämpat för att komma tillbaka.  Har man varit krasslig, så har man, det är inget att sticka under stolen med. Ont i halsen som blev en tung förkylning till att vara hes. Det har gått upp och ner, flera gånger har jag friskförklarat mig själv, för att dagen efter att ha blivit sämre igen. Jag har planerat in fler vilodagar än tidigare och jag har avstått innebandyträningar. Jag fick helt enkelt inse att det är såhär jag kommer att må under halvmaran och har tränat med det i åtanke. Däremot har jag tränat ungefär så som jag har velat, trots att jag varit krasslig från och till. Man undrar ju varför jag aldrig blir helt frisk, eller hur?! I måndags sprang jag 10 km asfalt igen, tanken var att det skulle bli rätt så lugnt. Men, då blev det 3:50/km i snitt. Det var 1 sekund bakom tiden på samma sträcka förra veckan, helt sjuk

Att jag springer på såna här tider på träning, tänka sig hur långt jag har kommit sedan i våras bara. Så jag sprang 38:20 i måndags och 38:19 veckan inne på träning.I våras kämpade jag med miltider på tävling som 38:19 och 38:23 för att ta som exempel (även om banorna ser annorlunda ut), men det är kul att se att jag tydligt har tagit några fina harsteg framåt.

Under tisdagen blev det en innebandyträning. Jag är inte helt nöjd med den, men inte missnöjd heller. En sådan där träning då jobbet är utfört helt enkelt.

På onsdagen blev det total vila, i vanlig ordning. För att på torsdagen springa ett väldigt lugnt asfaltspass på 9 km i 4:17/km i snitt. Jag ville ändå få ett viktigt sistapass inför halvmaran, men behövde lugna ner mig och det gick bra. Bara det är framsteg att ett lugnt pass, går så här snabbt? Jag har jävligt svårt att vara långsam. Märkligt.

Idag har jag återigen haft viktig vila, jag har försökt att äta lite mer än vanligt. Då jag har varit dålig på det den senaste dagarna, så att jag får in mig kolhydrater i alla dess olika skepnader. Än så länge, är det helt okej. Jag mår faktiskt lite bättre idag, inte topp, men bättre än jag gjort på ett bra tag.

För är det något jag har sett fram emot är det att springa halvmaran här i stan. Med all publik och alla fantastiska vyer som Stockholm bara kan erbjuda. Det är därför jag kommer att stå på startlinjen imorgon och invänta tryckvågen. Däremot vågar jag inte vara kaxig och säga att jag ska springa på den eller den tiden. Med tanke på att jag inte vet egentligen vad jag har min kropp, så vore det dumt att säga så. Benen kanske tar slut efter 5 km? 10 km? 15 km? Eller så strosar jag runt längs loppet. Naaah, det kanske jag inte gör.

Men med få lopp kvar kommer den stora Stockholmspubliken att få njuta av mina löpsteg i varje fall, med det i vetskap, så mår jag bättre. Enligt den svenska turistbyrån så har det skett ökning av turister till just imorgon. Man trodde för att det var på grund av att deltaga och se loppet som var främsta anledningar. Men det var det tydligen inte. Det är så att man vill se min show utspela sig på alla gators teater. Jag känner mig smickrad och hoppas kunna bjuda tillbaka på ett bländande skådespel...

Hur tror du att det går för mig under Stockholm Halvmara? Gissa min tid i förra inlägget och ta sista chansen att vinna mer sömn!

Det var tydligen fler än jag som var nyfikna på "DN-påsen"!




---

För inte så länge sedan läste jag på hemsidan för Gainomax, att det skulle släppas en ny typ utav dryck. En återhämtningsdryck med fokus på mer protein och mindre kolhydrater. Toppen tänkte jag och vara hur ivrig som helst att få tag i en och testa. Att den ena smaken var päron kändes riktigt intressant. När jag väl efter ett träningspass nyttjade denna dryck, så föll jag pladask. Många har sitt att säga om Gainomax, men oavsett, så har den varit min konstanta "belöning" efter varje träningspass. Den här smaken riktigt gott. Tänk er smält Päronsplit och då får du den här smaken. Den kommer att få vara en självklar del i kylskåpet och i min arsenal.

tisdag 10 september 2013

Gissa min halvmaratid = Ta chansen att vinna mera sömn och ro!

Idag presenterar bloggen nästa samarbetspartner. Det är i form av Happy Ears. För ett tag sedan kom jag i kontakt med deras öronproppar, de har varit till stor hjälp för mig för få bukt med mitt sömnproblem. Vila och sömn är jätteviktigt för löpare och för alla andra också såklart, så därför är jag glad att jag har haft möjligheten att hitta något som kommer att bli en hjälpande hand i min träning.

"Happy Ears är en öronpropp som sänker volymen utan att ljudet förvanskas. Den är komfortabel och diskret och riktar sig till alla som vill sova gott och må bra i vardagen. Eftersom du sover bättre med Happy Ears gör det dig piggare i vardagen och om vi kan hjälpa till med att förbättra förutsättningarna för din träning är vi glada. Vi gillar när folk mår bra!", skriver Karl Berglund på Happy Ears.
 
Personligen har jag haft  hittat öronproppar som sitter bra och alltid gett upp den här tanken med allt vad öronproppar heter. Men det var av ren slump jag kom i kontakt med Happy Ears på apoteket. Jag testade dem och de förstod ganska snabbt att det här är något som äntligen passarmig. Genom att stänga ute katternas ljud och lekande barn ute på gården till exempel. Vilket har fått mig att sova bättre. Dessutom känner jag mig lugnare, då jag använder dessa, då jag vet att jag har möjlighet att sova bättre nu. I slutändan blir jag förhoppningsvis en mer utvilad och glad löpare. så jag är glad att jag hittat vägen till att få sova mer och därmed vara mer utvilad till mina löppass. Win Win, alltså. 

Nu kan du ta chansen att vinna ett par Happy Ears-öronproppar. Allt du behöver göra att gissa på vad min tid på DN Stockholm Halvmarathon kommer att bli? De två närmaste vinner. Skulle jag inte komma till start eller bryta mot all förmodan, så lottas de två ut. 

Skriv här i kommentarsfältet eller skicka ett mail till runandreasrun [at] gmail.com SENAST lördag morgon med vad du tror att jag kommer att springa på.

---



Psssst....vill du ha tips på vad tiden kan hamna på? Andreas Bettingbolag visar dig vägen med med inside- och outsideinformation:

- Andreas har sprungit 3 halvmaror tidigare. 1:24:58 på DN Stockholm Halvmarathon förra året. 1:23:50 på Berlin Halvmarathon och 1:28:33 på Göteborgsvarvet i år.   
- Rekordet är alltså 1:23:50 från i våras. 
- I Göteborgsvarvet var det så varmt, så Andreas såg män med treuddar dansades på berg med flammor runt omkring. I Berlin var Andreas väldigt påpälsad med både långbyxor, tjocktröja och halsduk. Kan Andreas i enbart tävlingskläder göra skillnad?
- Andreas har varit kraftigt förkyld från och till över 3 veckor.
- Träningen har dock gått i stort sett enligt planerna och så här mycket har inte Andreas tränat någonsin för en halvmara.
-  Sedan sin senaste halvmara har Andreas slagit 3 rekord. 1 på 5 km och 2 på 10 km. Finns det möjlighet att slå ett nytt denna gång?
- Andreas har sprungit banan förra året, så han vet exakt vad han har att vänta sig?
- Men kan egentligen Andreas förkylningsbekymmer sätta stopp på allt hopp?
- Ifall Andreas skulle bli trött tidigt, så har han förhoppningen att hoppa upp som en ryggsäck på en snabb löpare. Exempelvis Haben Idris eller Fredrik Uhrbom. Då kan det  gå undan.

Lycka till!

Hälsningar,
"Betting"-Andreas!

söndag 8 september 2013

Vecka full av aktiviteter!

Även om man inte kan se det framför sig på måndag morgon, så flyger dagarna fram i rasande takt. Det var inte längesedan jag stod ute i Saltsjöbaden i hällregnet och väntade på att hämta mitt pris vid Solsidan Runt. En vecka med tre 5 km-lopp på 8 dagar, där jag samtidigt inte var helt hundra och halvkrasslig till och från. Måndagen började som bekant bra med ett snabbt långpass. Tisdagen blev jag helt plötsligt lite sämre igen, otroligt nog. Jag som trodde att jag var på uppgång.

Men jag valde ändock att delta i säsongens träningsmatch i innebandy. Vi ledde med 2-0 efter 16 sekunder och hade hyfsad koll i första perioden, men i andra perioden föll allt ihop. Jag gjorde dock vårt sista mål för matchen, när jag var inne framför motståndarens mål och köttade in för allt vad bollen var värd. Ett klassiskt mål, det är så jag oftast göra mina mål. Inga dragskott i krysset direkt.

Under onsdagen gick det både upp och ner i hur jag mådde. På vägen hem hade jag dock bestämt mig för att vila, men så blev det inte. Med lite magisk dryck var jag tillräckligt frisk för att utmana asfaltsrundan igen. Det blev tänkta 10 kilometer och 3:49/km i snitt, jag var alltså inte helt hundra idag heller och jag kunde säkert ta i mera om det behövdes. Men näst snabbaste asfaltspasset hittills. Kändes mycket kul.

Under torsdagen blev det mycket väl förtjänt vila. Istället för att träna innebandy, så ville jag att kroppen skulle få ta det lugnt. Framförallt när jag inte har än så länge inte har kommit tillbaka från den här förkylningen.

På fredagen, så blev det dels klart med nästa sponsor, som ni läste i mitt förra inlägg. Men riktigt kul med Sverigeseger i VM-kvalet. Det är bara att fortsätta kämpa och Rio-VM kan bli verklighet. För min egen del, så körde jag kroppsövningar innan läggdags och kroppen kändes helt okej.

Igår så hade jag kuvat för denna dag rent mentalt. Jag skulle springa mitt längsta långpass någonsin på träning. Först var tanken 20 km, men jag drog ner till 18 km. Det visade sig bli riktigt tufft och jobbigt för mig. Dels hade jag ingen energi alls i benen under passet och solen tryckte på så in i h-vete. Men tanken var aldrig att det skulle bli snabbt för min del utan att det skulle bli så långt, som viktig träning inför halvmaran nästa helg. Jag sprang så långt att jag passerade vyer jag aldrig sett förut. Inte helt fel. Jag kom hem med 4:21 km/snitt, jag hade 4:20 som mål, så jag var glatt överraskad att trots den energilösa tillvaron, att det blev bra ändå. Att jag dessutom typ hade tappat närmare 2 kilo efter passet var ett tecken att det var ett otroligt jobbigt pass. Jag låste upp dörren hemma och stapplade mig in, frågade ett glas vatten av min sambo och satte mig i soffan. Ännu en prestation signerad av undertecknad.

Idag har det varit vila på nytt. Nästa vecka blir ganska hyggligt lugn med tanke på att halvmaran hägrar i slutskedet.

söndag 23 december 2012

Sammanfattning av löpåret 2012 del 2 (2)


Nu fortsätter mina tankar kring löpåret som har gått. 

På något sätt har man fortfarande inte förstått vad som hände en härlig vårdag i mitten på maj i Västerås. Det här är en sådan sak som har tagit en stor del utav ens liv och kommer att göra det i förhoppnings, många år framöver. Att jag "bara" är 25 och väldigt medveten, gör att jag fortfarande kan utvecklas. Jag har en enorm vinnarmentalitet, där pressa resultat har varit väldigt viktigt under första säsongen. Så ska det egentligen inte behöva vara, egentligen ska man bara behövt lära "känna" löpning. Men det funkar inte så för mig, jag måste prestera och det är då jag mår som bäst. Även om man måste kämpa väldigt hårt för att nå till dessa nivåer. Nåväl, nu fortsätter vi summera året.




Årets prenumeration...
...måste ändå bli den jag har haft på Runner's World. Först tog jag ett erbjudande om att testa på 2 nummer kostnadsfritt, sedan hittade jag en prenumeration på den för 4 nr för 99 kr. Så totalt har jag betalat 99 kr för 6 nummer. Det ni, det kallar jag billigt. Sen får vi väl se om jag vågar beställa en helårsprenumeration, tidningen är ändock helt okej får sägas.




Årets "gubben i lådan"...
...är faktiskt två stycken personer, som man började bli bekant med och träffade på en del lopp under säsongen och man hejade på varandra. Alltid kul att lära känna nya personer, som man kan heja på innan och efter loppet. De var alltså två som dök upp oväntat här och där. Sen fanns det andra som började känna igen, nu när man hade börjat springa en del lopp. En gemenskap bland löpdårar må jag säga.

Årets bästa lopp...



3. Solsidan runt | Datum: 22 september 2012 Distans: 5 km Placering: 1 Tid: 18.47 
Jag skulle för första gången springa på "hemmaplan" bland funktionärer man kände och även om jag bara hade anmält till 5 kilometersklassen, så hoppades jag givetvis på en storartad dag framför mig. Startfältet såg inte så skrämmande ut på förhand, det var c:a 65 deltagare. Men jag hoppades att jag skulle få en bra start, det var lite ruggigt väder och trots hemmaplan, så var jag inte så pepp. Dessutom hade jag ett annat 5 kilometerslopp (Topploppet) som lurade runt hörnet, skulle jag spara eller köra på?

När startskottet sa pang, var jag iväg rätt snabbt och redan efter en halv kilometer var jag ensam etta i majestätisk ledning. Jag var full av energi i början av loppet, det här kändes helt klart som en "piece of cake" för min del. Det kändes märkligt att vara längst fram och inte ha någon att ta rygg på, det var därmed svårt att säga hur nära mitt max jag var vid tillfället med tanke på att jag hade stort avstånd ner till tvåan. Loppet var lite backigt och jag trodde att den skulle vara snabbare, sen vid 1,5 km kvar, så kom illamåendet och gjorde egentligen sitt första riktigt stora framträdande och jag trodde att jag skulle stanna och spy. För det hade jag gått om tid med, men jag saktade ner farten rejält i slutet. Men jag klarade hela vägen och sprang in på en röd matta, priserna blev champagne, hummer och ett presentkort på World Class.

Det var riktigt jävla stort att komma etta för första gången, jag blev intervjuad av Löpning för alla och jag blev intervjuad inför publiken. En känsla som är svårslagen, all träning och nu blev jag etta. Helt underbart. Något jag aldrig glömmer.

Årets finaste medaljer...
...om det är något jag älskar är det att få fina medaljer efter lopp, som hänger så fint i vardagsrummet och nu tänkte jag ta ut de tre som är finast i mina ögon. Jag blir alltid rejält besviken när ändå ett ganska stort lopp inte har medalj, helt befängt. Noterbart är att alla har en aktuella loppdatumet, vilket många andra medaljer inte kan kontra med.




3. Hässelbyloppet (till höger)
Den sticker ut från andra medaljer och har sin touch med en tydligt röd ring kring medaljen, vilket tilltalar mig och har en härligt löparintresserad bild i centrum.
 
2. Skärholmsloppet (till vänster)
Mitt första lopp och även min första medalj. Trots att loppet gick av för första gången, så kunde arrangörerna stoltsera med en riktigt snitsig medalj som andas "King". Det är ren blingblingkänsla över detta, stor och tung. Är verkligen unik i sitt slag.
 
1. DN Stockholm Halvmarathon (mitten) Det märks att det här loppet är på en högre nivå än alla andra lopp man har sprungit, man behöver bara titta på denna klassiska medalj med "hålighet" i medaljen och det fina stadshuset. Ser riktigt proffsig ut och det var en sann njutning att glida runt med denna efter loppet.

Årets fiende...
...är mitt jävla illamående. Den hämmade mig i slutet av min löpsäsong och förtog det "flow" jag hade haft under säsongen. Det är fortfarande inte under kontroll, men jag har tagit magmediciner och har försökt vila lite mer, jag inbillar mig att det är lite bättre. Men det är svårt att säga om det verkligen har löst sig eller om det är något som kommer att dyka upp igen. Men fan ta den.


Årets bästa lopp...

 
 
2. Telge Stadslopp | Datum: 11 augusti 2012 Distans: 5 km Plats: 21 Tid: 17:36 (nytt PB)

Efter att ha sprungit på strax över 18 minuter på 5 kilometer i Musköloppet inför sommaruppehållet, så var jag bestämd över att jag skulle nå min målsättning efter sommaren. Jag läste mig till att Telge Stadslopp skulle vara ett väldigt snabbt lopp. Jag hade sprungit ett lopp bara 4 dagar innan detta lopp, emellan hade jag haft två korta, men väldigt intensiva löppass ute. Frågan är om jag skulle bli för sliten av all den press jag skulle behöva känna?

Jag började första kilometern på starka 3:12 och jag kände hur kroppen egentligen började ligga på en nivå, som var nära bristningsgränsen. Och det redan från start, de kommande 2 kilometrarna gick bra de med. Sedan vi 3 kilometer, kom det en backe minns jag och jag vet att det hade varnats om den innan loppet. Även om orken hade börjat tryta, så tog jag backen hyfsat bra. Sen var det bara att ta i, så mycket det bara gick. Även om håll och fasansfull mjölksyra började dyka upp och jag var riktigt glad när jag såg målet närma sig och jag skulle få pusta ut. När jag väl korsar mållinjen och jag har sprungit på rekordstarka 17:36, är jag helt överväldigad att lycka. Jag är även helt slut i kroppen, jag har verkligen tagit i allt jag har haft i mig. Trots det är jag övertygad i efterhand om att jag rent tekniskt kanske hade kunnat få ännu en bättre tid, om jag inte haft ett annat lopp den veckan.

Specialgjord för detta lopp!

Årets present...
...är utan tvekan löpjackan jag fick från Sparbanksloppet i Norrtälje. Det var ett litet (och tufft) lopp, som tog plats dagen efter ett hårt Sickalopp. Det roliga var att det 10 första av tjejer och sedan killar, fick ställa sig upp på "scen", bli applåderad och sedan välja något. Underbart. Jag valde ett löparkit, med byxor och jacka. En jacka som jag nu har börjat ha på mig i vinterlöpningens spår.

Nu har jag fått många "goodiebags" med tidningar, kexchoklad, återhämtningsdryck och allehanda reklam. Men att vinna och välja detta kit, var helt klart riktigt bra av ett sån't litet lopp.



Årets "det här visste jag inte om mig själv"...
...givetvis ska man tillskriva löpning, som mitt stora intresse. Men det är så självklart nu. Så jag väljer att lyfta fram bloggningen, det var från början en "kul grej" och mest bara få skriva av sig för ilskan som jag upplevde från Paradisloppet först och främst. Sen har jag blivit mer medveten och fokuserad när det gäller bloggen, nu är den en ständig följeslagare. Det är min träningsbok och också en portal för mitt löpande, så att andra kan ta del av den.

Årets omnämnande...
...sedan jag har bloggat har jag börjat bygga upp en stadig bas av läsare. Dessutom har jag fått vara med i Löpning för alla, på en kort intervju efter min seger i Solsidan Runt. Jag har fått min blogg "pratad" om i en spelpodcast (Svamppod Fyrkant), vilket orsakade läsarrekord under den veckan, avsnittet sändes. Jag har fått min adress med i ett blogginlägg på Fitness Magazine bland manliga träningsbloggar, vilket även det sånär orsakade på nytt läsarrekord. Riktigt kul, att det man skriver får uppmärksamhet och jag kommer inte göra någon besviken framöver, ni som följer bloggen.

Årets bästa lopp...



1. DN Stockholm Halvmarathon | Datum: 15 september 2012 Distans: 21.098 m Placering: 247 Tid: 1.24.58 (nytt PB)
Det här var ett lopp som inte på långa vägar fanns på min världskarta överhuvudtaget. Jag köpte en Runner's World när jag skulle till Hongkong i juli, när vi väl log och slappade på hotellrummet en kväll, läste jag om DN Stockholm Halvmarathon. Ett lopp jag kände mycket väl till. Men en halvmara, var lite väl mycket redan nu tänkte jag. Men när jag såg att det inte var mycket platser kvar tills det skulle vara fullbokat, så bad jag min far boka in mig på den och trots att jag hade bokat en plats i årets halvmara. Så var det inte ens säkert fortfarande att jag skulle springa.

Men sen kom den där dagen, den 15:e september. Jag skulle springa inne längs Stockholms fina gator. Uppladdningen var sämsta tänkbara egentligen. Chippet var krångligt att få på, jag hade minimalt med uppvärmning, det tog lång tid att komma in på någon bajamaja och kom in startfältet strax innan startfältet. Grädden på moset blev att helt plötsligt funkade bara min ena hörlur, så jag skulle få springa med ljud i ett öra. Jobbigt som attan. Nåväl, det var bara att göra sig redo för sitt livs stora test. För i ryggsäcken hade jag endast ett 14 km långt pass och 2 milslopp, det var det jag egentligen kunde vila tillbaka på. Det lät ogenomförbart.

Så när man väl var igång, så var det bara gilla läget och köra. Jag tuggade på i ett tempo strax över 4:00/km, det höll i sig bra och även om man emellanåt blev lite uttråkad, så var det kul att se och höra publikens jubel. Sen vid 15 km, började kroppen att ge upp och jag kände hur hårt jag skulle få jobba nu. Jag har aldrig någonsin varken innan eller efter det här loppet, fått uppleva en sådan smärta, som jag fick uppleva nu. Inte nog med det, när det återstod 3 km kvar, så fick jag kramp i bägge vaderna och det var den klassiska sendragskänsla, samtidigt som man skulle springa uppför en jävligt lång backe. Herregud, säger jag. Vilken smärta, men jag bet ihop och som jag gjorde det. När jag närmade mig i mål, knöt jag min näve och var sjukt jävla nöjd över att klarat denna svåra utmaning. När jag fick se sluttiden hade den blivit makalösa 1:24:58.

Det var en prestation som helt klart var något utöver det vanliga, alla andra lopp får stå i bakgrunden, för min absolut största prestation någonsin på ett lopp. Det kommer att krävas mycket att toppa detta kommande säsong, men jag ska jobba hårt för att det ska bli så.



Årets supporter...
...det är många, familj, vänner, bekanta, flickvän och löpsjälar som har stött mig genom mitt första år av löpning. Men min pappa har ändå varit på alla lopp förutom det första, trots att det innebär att han kanske får sig mig enbart några få minuter varje lopp och tagit en del bilder också, som används i bloggen.

Årets mål...
...eller egentligen höstens mål, satte jag upp inför andra halvan av säsongen.

1. Jag ska förbättra mina kostvanor
Det har blivit en liten ändring hur jag äter, på vilket sätt jag äter och att jag är öppen för havtornsdryck och rödbetsjuice. Jag har blivit mer medveten och fått hjälp av andra löpare, nära och kära på den punkten. Men jag kan bli bättre. Delvis uppfylld!
2. Att springa milen
Jag skulle springa milen efter sommaren och jag sprang tre milslopp, samtliga under 39 minuter. Riktigt bra. Samt, så sprang jag en halvmara som bonus på det hela. Uppfylld!

3. Att springa milen under 40 minuter
Jag var duktig på 5 kilometer visste jag, men jag var osäker ifall jag kunde springa under magiska "sub 40"-gränsen. Men det gjorde jag på min samtliga tre lopp. Uppfylld!

4. Att springa 5 km under 18 minuterJag hade sprungit på strax över 18 minuter i vårens sista lopp ute på Muskö. Men i mitt första 5 km-lopp krossade jag det, genom att springa 17:36 i Telge Stadslopp. Jag var nära den 29 augusti, då jag sprang på 18:03 i Hälsoloppet och var rätt så sjuk samtidigt. Jag hoppas få fler chanser att springa under 18 minuter. Uppfylld!

5. Jag ska blogga ännu mera
Det får jag nog säga att jag har helt klart gör idag. Jag har t o m ett schema att gå efter för det mesta, om vad som skrivas och när nu för tiden. Det känns mera strukterat nu och jag vet exakt hur jag ska skriva i bloggen, en trevlig rutin i mitt löpande. Uppfylld!
 

Nu är min sammanfattning färdig för detta fantastiska löpår, det finns säkert ännu mera att skriva, men jag väljer att hålla mig till detta helt enkelt. Tack för att ni har följt mig detta löpår, nu fortsätter showen inför 2013!
 
---
 

Nu vill jag önska er alla en god jul, som sker imorgon! Jag kommer att återkomma med två inlägg till innan nästa år. Ett på juldagen, som avslöljar en sak om bloggen och ett på nyårsafton som kommer vara mina förväntingar för löpåret 2013!
 





fredag 30 november 2012

En gång för länge sedan...






Det var aldrig självklart att jag skulle bli en löpare. Hade någon frågat mig eller föreslagit mig att bli löpare innan maj i år, hade det blivit tvärnej. Ska jag springa långa sträckor, många gånger och det i rätt så snabb fart? Absolut inte. Men någonstans längs vägen så har grunden lagts. Jag har joggat i ett antal år jämte min innebandyträning (som ändock är på låg nivå), men betoning på joggat. Det handlar om kanske 4:45-5.00/km på 5 km, detta var utan löparklocka och en uppskattning av läget. Jag började jogga under våren 2007 tror jag, som ett svar på att jag hade i stort sett ingen kondition under innebandyn och jag ville börja bygga upp något, då min spelstil i mångt och mycket ut på att kämpa, slita och springa.

Våren 2010 tränade jag ett ungdomslag i innebandy, en tränare i det laget pratade med mig och berömde mitt löpsteg. Han föreslog att jag skulle börja löpträna med han, det här var en person som springer marathon. Jag tackade så mycket för berömmet, men skrattade bort att jag någonsin skulle satsa seriöst på löpträning.

15 september 2012, 2,5 år senare efter att någon föreslagit att jag kanske borde löpträna mera seriöst. Passerar denna herre mig vid 4 km på Stockholm Halvmarathon, hälsar på mig och säger att jag ska "hänga på". Jag känner mig rätt trött, redan då och försöker. Men förgäves försvinner han långt fram i den människotäta klungan framför. Även om han hamnar ett par minuter före mig, slår jag till med 1:24:58. En drömtid för en debutant på en halvmara. Jag tror att när han passerade mig, så förstod att han att han inte var fel ute när han föreslog mig att börja löpträna. Idag, skulle jag aldrig kunna tänka mig att inte löpträna. Jag är glad, att jag kan ta med hans berömmande ord den där pojklagsträningen våren 2010 i mig och förstår, att så peppande ord, kan stärka än i nutiden.

fredag 21 september 2012

Solsidan runt och Topploppet - Här kommer jag!


Så hur har tiden egentligen varit sedan halvmaran i lördags? Jodå, som jag skrev, så var resterande lördagen och söndagen väldigt jobbiga för mina kära lår. Men med total vila under måndagen och korpfotbollsmatch under tisdagen, så började kroppen sakta att återhämta sig.

Under onsdagen var jag ute och sprang 7.12 km, det blev en snittid på 4:25/km. Något besviken blev jag nog, jag hade bra fart och körde hårt. Men träningsfarten, brukar faktiskt inte ge någon större indikation utan det är mer "känslan" som gäller. Det kändes som att man hade laddat om rent fysiskt i varje fall.

Dagen efter så var det premiär för min pannlampa, som jag hade fått som minipresent av mina föräldrar tack vare min fina insats i halvmaran. Pannlampan funkade fint och jag var nöjd med mitt senaste tillskott i min löpning. Jag sprang sent, vid halv 10-tiden ungefär, jag hade en lång arbetsdag innan. Så jag var trött både fysiskt och psykiskt, men jag sprang ut och skulle springa min, lite mera intensiva 5 km-runda. Jag sprang ganska kort inpå middagen, så det blev tyvärr ingen 5 km. Utan "bara" 4.6 km, men med fina 4:03/km. Bland det bästa jag har gjort under mina löppass. Jag fick ut det jag ville och nu under fredagen är det total vila igen, för under lördagen blir det nämligen två lopp.


Första loppet för lördagen, är Solsidan runt i Saltsjöbaden, som går "runt hörnet" för mig. Det blir på hemmaplan, så att säga. Jag har inte själv sprungit den sträckan, men det är kul att det är så pass nära. Jag kommer att springa 5 km och hoppas att jag kommer att göra en fin tid, helst under 20 minuter beroende på vad vi har för bana framför oss. För 3 timmar efter start så blir det...

 
...start i Topploppet. Förhoppningsvis hoppas jag kunna ställa om både mentalt och fysiskt, till ett nytt 5 km-lopp i den fina Hagaparken. Men jag räknar inte med att jag ska få två bra tider samma dag, men jag håller tummarna för att jag kommer göra bra ifrån mig här med.
 
 
Mer om mina lopp, läser ni givetvis på bloggen under helgen!



tisdag 18 september 2012

DN Stockholm Halvmarathon - Ytterligare ett berg har bestigits

Datum: 15 september 2012 Distans: 21.098 m Placering: 247 Tid: 1.24.58 (nytt PB)
 
Det var aldrig tänkt att jag skulle springa ett halvmara, inte ens 2013 egentligen. Så var planen. Men efter att ha spenderat lite tid på ett hotellrum i Hong Kong och bläddrat igenom en löpartidning, där det fanns en annons om loppet. Så blev jag mera sugen och tyckte att man trots allt kunde anmäla sig och göra sig ett försök. Men egentligen så betydde det inte att jag egenltigen tänkte springa, trots att man var anmäld i mitten av juli. Kalla det en "act of passion", att jag anmälde mig överhuvudtaget. Det var bara skönt att vara anmäld, så hade jag möjligheten att springa ifall jag hade lust. Förmodligen skulle jag avstå.
 
Men 2 månader gick fort och helt plötsligt började det närma sig start i min första halvmara någonsin, efter att både slagit fina rekord på både 5 km och 10 km. Så var inte halvmara helt omöjligt längre. Jag hade förvisso aldrig sprungit mer än c:a 13-14 km på ett löppass och undrade hur kroppen skulle reagera på en så'n lång tävlingssträcka i ett bra tempo. Skulle jag gå sönder egentligen? Men ingenting var nu omöjligt egentligen.
 
Inför: Jag tackar gudarna för att loppet låg sent på eftermiddagen, så jag hade chansen att få sova lite på lördagen. Men sömnen var dålig, tyvärr, trots att jag hade runt 10 timmar att sova på. Var jag nervös? Nej, jag tror inte det. Men man vet aldrig. Jag har sprungit några lopp med mycket människor i, som det var lite hype kring. Men det här skulle ändå slå allt överhuvudtaget. Trött, sliten efter veckan och såklart, lite förkyld. Med ett endast långpass, eller "riktigt" träningspass överhuvudtaget på c:a 2,5 veckor (exkl. tävlingslopp). Så hade jag faktiskt ingen aning hur det här skulle gå. Jag skrev lite blygt på bloggen att jag skulle sikta på en tid under 2 timmar, men innerst inne sedan jag inombords hade bestämt mig för att springa detta lopp, så hade jag siktat på "sub 90" i detta lopp.
 
Det var den här fina banan, som jag ska skulle debutera i!

Hur jag skulle nå dit, vet jag faktiskt inte. Jag visste ärligt talat inte om kroppen ens var redo för ett sån't här långt lopp, kroppen har fått sig många smällar den senaste tiden och jag vet att jag inte har lyssnat på vad kroppen säger. Att kombinera ökad löpning med innebandy, korpfotboll, heltidsjobb och övriga aktiviteter har varit egentligen helt omöjligt. Men jag har fixat det, till följd att vilan har egentligen varit oerhört sekundär och kroppen börjar känna av det. Men jag kan inte hjälpa att jag känner att det här med att springa lopp, är som en drog. Jag måste, bara måste. Så länge jag känner att jag har "bra tider" i mig. I Sicklaloppet och Hälsoloppet, då jag kände mig rätt så hängig, så kände jag hade just "bra tider" i mig. Jag drog med riktigt bra tider.
 
Med en halvmara, är det evighetslöpning deluxe för mig. Det är helt nytt för mig och inte en distans, som jag någonsin kommer att satsa mer på, tror jag. Med mig vet jag inte, men det blir lite extra att springa på det här sättet. Min spurtinledning som jag springer numera under 5 och 10 km, kan jag inte syssla med när det är mer än två mil framför mig.

 
 
Under: Jag hade egentligen sämsta tänkbara start. Jag drack eller åt inte tillräckligt, dessutom skulle jag gå till bajamaja med mer än en halvtimme före start och det tog en jävla tid. Så det var nästan bara att rusa från bajamajan till startfålla (den första), för att göra sig redo. Grädde på moset, var väl att min klocka inte registerade i km längre utan i miles. Lite extra pommeskrydda på detta, var att bara min ena hörlur funkade optimalt. Den andra sprakade det i för det mesta. Så var jag redo för halvmaran? NEJ!

Det var trångt i början, men jag skulle köra lite slalom i början!


Men det var bara att köra när väl startskottet ljöd, i början var det så trångt så det var bara att försöka göra rum för sig själv och kryssa sig igenom för att hamna i ett lagomt temp. Halvmaran har olika farthållare. Det fanns bland annat farthållare för 1:20 och 1:30. För att nå mitt egentliga mål på under 1:30, så skulle jag åtminstone vara före farthållarna för 1:30. Då var det bra att jag skulle hålla koll på 1:20-farthållaren, då var det långt bak till näste farthållare så att säga.

Det blev ingen startspurt som sig brukligt och jag var väldigt sparsam med farten i början, men jag körde på ganska bra i ett hyggligt tempo. Men med så många människor i ett och samma lopp, många duktiga löpare med andra ord. Så visste man inte riktigt var någonstans man skulle lägga sig för att få bäst tempo. Tanken var att jag skulle hålla samma stadiga tempo loppet igenom, det är alltid svårt att hitta den där perfekta balansen för det. Men jag tyckte att jag öppnade på bra. Efter 3 km började känna mig trött, men den tröttheten försvann ganska snabbt. Strax innan 5 km, dök det upp en bekant, som sa "Häng på". Lättare sagt än gjort, han försvann långt framför mig innan nästa andetag egentligen. Var jag så seg egentligen? Njae, det tyckte jag inte. Men jag hade inte lust att växla upp tempot för att tappa fatalt inför andra halvan.

Jag kom in på under 20 minuter på 5 km. Det kändes som en trevlig bekräftelse, då jag inte tagit i nämnvärt och jag pinnande på rätt bra och även om jag förstod att kroppen fick jobba extra nu. Så kom jag in på strax över 40 minuter efter 10 km. Lagom fart och nästan lika snabbt som de första 5 km. Jag tycker att kilometrarna mellan 10-15 gick hyggligt bra, även om det var rätt segt mentalt. Men jag var överraskad över att det blev under 20 minuter igen på den här sträckan. Jag är övertygad om att den trevliga banan och publiken runt omkring, gjorde sitt till för mig, då det blev enklare att bara göra loppet på ren rutin.

Men efter 15 km, blev det jävligt segt både mentalt och även fysiskt. Det började bli väldigt sega ben och jag hade inte den där "positiva kraften" i kroppen som jag har tidigare har haft. Det var som att vid 15 km, så skulle kroppen börja stänga ner sig själv. Det är inte som den där gamla mjölksyran, som jag kallar muren, som dyker upp. Oh, nej. Kroppen bara börjar stänga ner sig själv som en butik som närmar sig stängning.

Jag visste att jag låg bra till rent tidsmässigt, så det vore jättetråkigt att inte få springa klart loppet och göra det man hade siktat på. Dessutom hade jag hela tiden i huvudet, för det jag hade blivit varnat om ett par gånger innan loppet. Det kommer att komma en jobbig backe framåt slutet. När den dök upp, så var kroppen snart urkopplad från all energi. Backen såg inte våldsamt jobbig ut, rent allmänt. Men när den dyker upp på det här viset, strax innan slutet, var extra jobbigt. Inte nog med att kroppen var redo att checka in, i den här backen, blev det ännu värre. Jag fick enorm kramp i bägge vader, smärtan var som sendrag och det var hemskt. Nu trodde jag att jag var färdig, att det var dags att kasta in handduken. Hela den uppförsbacken, så pumpade den här smärtan till och från. Men när jag äntligen hade klarat backen och skulle ner för Götgatan, så njöt inombords. Trots enorm trötthet och smärta, så klarade kroppen av det och nu var det bara att flyga fram mot mål.

Med mindre än 1 km, dök den otäcka känslan i bägge vader upp igen. Men jag skulle bara klara den sista biten också, ingenting skulle stoppa mig från min målsättning idag. Ingenting. När jag tillslut, drog till med en minispurt, höjde jag näven mot skyn och var väldigt glad över mitt lopp. Men framförallt att jag hade klarat halvmaran och inte var helt paj. Jag är lycklig nu!

Här ligger jag, helt utpumpad! Men lycklig!

Efter: Det var en sån skön känsla att få reda på att man hade sprungit sin första halvmara på 1.24.58, en alldeles strålande tid. Det går inte att skyffla under stolen med. Det var fantastiskt bra. Dessutom fick jag en finfin medalj, jag var riktigt stolt över den och den kommer att för alltid bli ihågkommen för min första halvmara och det skulle inte förvåna mig ifall den finns med mig om 50 år, då jag minns tillbaka vad jag har gjort i mitt liv och framförallt vad jag har vågat. Våga springa halvmaran, som egentligen har varit otänkbart under en lång tid och nu har gjort det.

Banan var fin och det var en trevlig folkfest, man njöt över att få springa på gator och torg, som du själv har kryssat över i promenerande stil. Det fanns ingenting att klaga på, förutom den enorma väntan på bajamajan. Men där finns det inte mycket att göra direkt.

Att få pusta ut efter loppet och bara få vara, det var härligt. Jag sätter alltid enorm press på mig själv, idag var den pressen väldigt stor och jag klarade det. Kort därefter, behövde jag streching i mina vader. Kroppen behövde få vila nu. Det roliga är att under både resterande lördagen och söndagen, så hade jag så himla ont i låren. Det var helt sjuk smärta, även ryggen fick sig en törn. Jag spelade även en innebandymatch tidigt under söndagsförmiddagen, det var knappt så att man var vid medvetande av allt ömmande smärta. Men på något sätt, gick det. Men jag lovade mig själv att jag skulle ta det lugnt ett par dagar efter det.

Bilden säger allt. Det är det här jag kämpar för!

För det den har gjort, det är makalöst. Ibland så, finns det dagar då du bara älskar livet. Idag var en så'n dag.

Fotnot: Det kommer att bli fler bilder från loppet, men först måste jag köpa loss några. I ett sån't här trevlig lopp, så är det klart att jag kan ge en slant för dessa.

11 augusti - Telge Stadslopp (Södertälje) - 5 km - 17:36
18 augusti - Norrköpings Stadslopp (Norrköping) - 10 km - 37:55
29 augusti - Hälsoloppet (Huddinge) - 5 km - 18:05
8 september - Sicklaloppet (Nacka) - 10 km - 38:28
9 september - Sparbanksloppet (Norrtälje) - 5.5 km - 21:37
15 september - DN Stockholm Halvmarathon (Stockholm) - 21.098 km - 1:24:58

---

Psssst....

...nästa års lopp har redan börjat falla in i kalendern. Men det enda loppet som just nu är bokat och betalt för 2013 är faktiskt...

 
...men det är en annan historia.

 
 

fredag 14 september 2012

Framåt marsch!



Det har hunnit bli 15 lopp sedan jag fick en impulsiv tanke i Västerås i mitten av maj att börja springa lopp. Vem vet, när man stod på startlinjen vid Skärholmsloppet, vad man egentligen skulle tro. När jag efter 5 km, var alldeles spyfärdig och hatade allt vad löpning hette. Att jag sedermera tog beslutet att leta upp fler lopp framöver, betydde att jag cementerade och övertygade mig själv att jag skulle göra ett seriöst försök att springa lopp. Men det där är en historia, som jag gärna vecklar ur mera vid ett senare tillfälle.

---

Hur ser hösten och avslutningnen för min egen del?

15 september - DN Halvmarathon - Stockholm - 21,098 km
22 september - Solsidan Runt - Saltsjöbaden - 5 km
22 september - Topploppet - Solna - 5 km

6 oktober - Solviksloppet - Bromma - 4 km
7 oktober - Hellasloppet - Nacka - 5/10 km

14 oktober - Hässelbyloppet - Hässelby - 10 km



















Det kommer alltså bli premiär att springa två lopp samma dag den 22 september, dock bara lopp på 5 km vardera. Men ändå, jag hoppas att jag pallar det. Tanken var att jag skulle springa både Sicklaloppet och Kistaloppet, men med tanke på träningsvärk och förkylning samt att bägge var på 10 km, valde jag att avstå. Som det ser ut att bli, så är det Hässelbyloppet som avslutar säsongen 2012 för min egen del. Det känns faktiskt lite vemodigt att löpsäsongen kommer att gå mot sitt slut, även om jag de senaste loppen har kämpat och utstått den ena smärtan efter den andra. Så njuter jag av loppen och allt runt omkring. Att åka till Norrtälje tidigt en söndag, dagen efter ett annat lopp, det är väl kärlek om något?

---


Nästa lopp som fokuserats stenhårt på nu är min första halvmara i och med DN Stockholm Halvmarathon som går av stapeln imorgon, den 15 september. Jag har faktiskt varit nervös de senaste loppen, men det här loppet är jag redan nervös dagen innan och känner "fjärilar i magen". Det blir mitt solklart största lopp och att få springa i Stockholms stadsdelar kommer att bli helt klart en upplevelse, det gäller bara att få armbåga sig fram.

Sedan mina lopp förra helgen, har jag "bara" varit ute en gång och sprungit och det var i onsdags. Min GPS-klocka har både varit med och inte varit med mig den senaste tiden, nu lyckades den inte med att hitta någon satellit av någon konstig anledning. Så jag sprang bara med vanligt tidtagarur. Så jag vet inte exakt hur långt jag sprang. Men jag kan gissa att jag sprang mellan 12-14 km, så långt har jag aldrig sprungit förut utan att pausa. Jag hade ett bra tempo och kände mig i god form.

Annars har det varit lite kroppsträning, innebandy och korpfotboll under veckan. När jag skriver detta, är det fredag och jag känner mig lite trött och seg. Idag har det varit total vila inför morgondagen, jag hoppas att lite god sömn blir det som behövs innan det är dags att göra entré på Stockholms gator som löpare.

Jag kommer försöka att njuta varenda minut imorgon. Det blygsamma målet är att komma i mål överhuvudtaget och helst under 2 timmar, men jag satsar inombords på bättre än så.

Vi ses!