onsdag 22 april 2015

Mission completed. Ni vet den där känslan, när du tränar bra och du har ett lopp i sikte med rekord eller något liknande i fokus. När du klarar av loppet med ett visst mål i tankarna, så går luften ur dig lite. Självfallet är du själaglad och jag går (knapp det, med tanke på träningsvärken som du har fått) som en vinnare. För precis som du, så är jag unik. Känslan att jag har gjort någonting speciellt med din kropp, som aldrig någonting gjorts, är inget någon kan ta ifrån dig. Det är din kropp och dina möjligheter är helt individuella. Jag skulle aldrig fungera som löpare, om jag hela tiden sneglade på andras träningsdagböcker (även om det händer såklart) och samtidigt försöka jämföra. Det var lätt att gjorde det misstaget. Jag följer självklart andra löpare, det är intressant hur de lägger upp sina pass och så. Ibland kan jag låta mig inspireras. Däremot jämför jag inte mig själv längre. Jag har mitt träningsupplägg, som funkar ypperligt just för MIG och så länge jag utvecklas som löpare både själsligt, men även resultatmässigt så är jag nöjd.

För vad händer sen? När jag har slagit det där rekordet? Jag fortsätter träna vidare, även om det delvis är lite tungt. Man måste ladda om batterierna, titta på vad man har på schemat framöver och sätta upp nya mål. För livet går vidare, så även löpningen. Jag vet att det finns de som är "causal"-löpare, som efter ett lopp man är nöjd med, vilar eller helt enkelt inte löper på ett mycket bra tag. Det skulle aldrig vara genomförbart för min del. Det kommer aldrig gå att ta genvägar, varken bokstavligt eller metaforiskt, när det kommer till löpningen. Jag är den jag är, jag är så snabb jag är, för att jag alltid tar min löpning seriöst. I given kombination med att jag ser till att det finns utrymme för annat i mitt liv också. Det är otroligt viktigt. Att få den där viljan och längtan att vilja springa, att alltid vara flytande. En dag, kanske, i närstående tid eller kanske aldrig, så lägger jag av med löpningen. Det kommer dock aldrig ske förrän jag upplevt allt jag vill uppleva, där kan jag säga direkt att jag har lång väg att gå.

Jag sprang både i måndags och igår. Jag hade extrem träningsvärk från både loppet i lördags, samt innebandyn i söndags (då jag inte hade spelat det på mycket länge), så jag trodde alltså inte på något märkvärdigt pass. Det blev 10 km i skogen. Det blev, lite oväntat, sub-40. Det var jag väldigt glad för. Det märktes att jag hade snabbheten kvar sedan i helgen. Igår, så blev det skogen på nytt, men då 18 km. Då blev det 4:10/km. Klart godkänt. Även om det lutar åt att det blir mitt "hemmalopp", Nacka Halvmara, som ligger närmast till. Så har jag ingen målbild framför mig just nu för något lopp. Utan jag försöker springa och ha glädjen uppe. Under något pass, vid något enstaka tillfälle, måste jag fånga den tanken. Blinkar jag eller inte är tillräckligt uppmärksam, så missar jag det. Men där och då kommer jag att få nya målbilder, att jobba efter något. Jag älskar den där hungern. Den har jag. Har du?

2 kommentarer:

  1. Hello Andreas!
    Har följt din blogg lite till och från sedan 2013. Såg nu att du har börjat göra riktigt fina tider :).
    En fråga, kör du några intervaller på träning eller kör du enbart distans i olika farter + tävlingar?
    Med vänlig hälsning
    Daniel

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Daniel,
      Kul att du har hittat hit.
      Jag kör intervaller också. Det blir oftast 3 km i medelhög fart till IP, där jag springer 9 x 400m (på en fart mellan 3:10-3:20/km) för att avsluta med 2 x 200m. Det har blivit mitt "standard"-intervallpass.

      Det här passet kör jag gärna tidigt samma vecka, som jag köra ett lopp. Kanske inte just när det är maran, men annars så.

      Radera