Frankfurt Marathon 2015 - När vindarna viskar mitt namn

Datum: 25 oktober 2015 Distans: 42.195 m Plats: 342 Tid: 2:46:19 (Nytt PB!)

Alla böcker har en början, en mitt och ett slut. Den här "boken" handlar om min löparsäsong 2015. Den började egentligen i början av året med inomhuslöpningen, men egentligen tog den sin början på 25 april-bron i Lissabon i slutet på mars. Det var en lång väntan innan vi fick springa iväg, det var förväntansfullt och jag ville verkligen utforska möjligheterna att slå 1:18:45 som jag hade sprungit på året innan i Prag. Att åka till Lissabon, en stad jag hade besökt 8 år tidigare, för att springa en halvmara, var lite nervöst. Det kostade en slant att åka dit, men samtidigt visste jag att jag hade alla möjligheter att slå rekord. Det är här världsrekordet på halvmaran slogs. Samtidigt var jag bara uppstartsskedet av min löparsäsong. Jag slog dock rekordet, då jag sprang in på 1:17:00 blankt i ett svettigt Lissabon.

Mitten får nog bli Karlstad. Jag hade valt att springa Karlstad för tredje året i rad. En snabb bana och en trevlig stad att springa i. Jag hade slagit mitt milrekord både 2013 och 2014 (eftersom Kvantumloppets bana är för kort, så gäller detta). Jag hade inga stora tankar om att slå nytt rekord, efter att ha drämt till med 34:32 i SM-milen. Där hade jag verkligen gått all in för att fullständigt pulvisera mitt gamla milrekord och äntligen, på riktigt, gå under 35 minuter. Även under loppet hade jag inte större tankar om att slå rekord, men efter ett väldigt jämnt lopp och en monsterspurt (näst snabbaste spurten av alla) så sprang jag på 34:27. Ett fantastiskt rekord och det blev inte särskilt mycket sämre att jag fick äta en supergod schnitzel. Precis som under 2013 och 2014.

Så vad blev då slutet på den här boken? Naturligtvis blir det Frankfurt Marathon. Här kommer den berättelsen. När Andreas återigen bar hela sin värld på axlarna och skulle åter visa hela världen att han hade magin kvar.

Inför: Jag har avverkat det så många gånger i bloggen. Samtidigt som jag tycker det känns jobbigt att stiga upp tidigt, för att åka iväg på mina lopp och framförallt när det handlar om mer långväga lopp. Så tycker jag att jag har en mening med mitt liv, egentligen flera meningar med livet. En av dem är utan tvekan att få springa, att få träna och att få pröva mina vingar på olika sorts lopp. Klev upp i ottan, för att äta en stadig vinnarfrukost och sedan var det att ta sig hela vägen med hjälp av Arlanda Express till flygplatsen. Där väntade ett plan på oss och många andra, som skulle ta oss till Düsseldorf. Precis, Düsseldorf och inte Frankfurt.

När jag letade efter det där avslutningsloppet, så hade jag som ni säkert vet tidigare ett par olika lopp att välja på. Det började med att jag egentligen ville springa Berlin, men jag kom inte med. Så det stod mellan Frankfurt och Amsterdam. Efter att ha kollat på flygresor och hotell. Så var först det egentliga valet, att skippa bägge. Det var för dyrt. Inte för att jag är en snåljåp, men inget passade verkligen för min smak. Till slut hittade jag en sidolösning. Det var att flyga via Düsseldorf och sedan ta tåget till Frankfurt. Bo där en natt, springa loppet, sedan bo en natt i Düsseldorf för att sedermera flyga hem igen. Det blev billigare. Helt klart.

På väg mot nya vidder!

Vi fick landa i Düsseldorf, vilket betydde att det var en betydligt mindre flygplats och mindre hektiskt. Frankfurts flygplats är en av världens största och riktigt stressigt. Så det var skönt att börja lugnt på väg till Frankfurt. Även om tågbiljetterna kostade en bra slant för 1,5 timmes tåg mellan Düsseldorf och Frankfurt, så blev det ändock en behaglig tågresa. Jag gillar som bekant att åka tåg. Det är så pass att jag knoppar gärna till på tåg emellanåt, något som sällan händer på flygplan. Vi träffade på en svenska som hade bott i Tyskland sedan 60-talet, som lovade att kika efter mig på TV:n och heja på mig. Väl i Frankfurt, så orienterade vi oss ganska lätt till hotellet. Strategiskt utvalt för att ligga nära både centralstationen och start- och målområde.

Frankfurt centralstation.

Även om det inte var några långa flyg- eller tågresor, så är det alltid skönt att slänga av sig väskorna på hotellrummet och vara incheckade. Då kan det riktiga äventyret börja.  Vi skulle ta oss från hotellet till expoområdet. Efter att ha försökt få bukt med kartan, så lyckades vi hitta stället. Det var då jag verkligen kände att det började bli dags att peppa upp sig själv, det började bli verkligt helt enkelt. Efter att äntligen fått alla prylar som behövs för tävlingsdagen, så går vi tillbaka till hotellrummet och vi memorerar vägen så mycket som möjligt. Eftersom det är samma väg som ska gås till startområdet. Det är otroligt skönt att ligga i sängen och bara softa, att få försöka avdramatisera hela grejen med att jag ska springa ett nästan 3 timmar långt lopp i en stad jag besöker för första gången (Nåja, jag var ändå på flygplatsen i somras) och avsluta tävlingssäsongen ute.

Efter välbehövlig paus, så skulle vi göra stan och hitta en restaurang att ladda upp det hela med. Vi gick en lång sträcka fram och tillbaka, men vi hittade inget lämpligt matställe. Däremot noterar jag de skyskrapor vi passerar på kvällen, det är lite Manhattanlikt och det är lite småmysigt. Med tanke på att jag annars upplevde Frankfurt som lite "ruffigt", inte charmigt ruffigt som Berlin kan vara. Så vi gick tillbaka i början av vår promenad. Då vi hade sett en restaurang som heter "Meat Room". Nåväl, det får väl gå. Kött är alltid gott. Vi tar en steak, en 300-grammare. Det står klart och tydligt vad en 100-grammare kostar, däremot inte vad en 300-grammare kostar. I vår enfald tror vi inte att priset ska bli per automatik 3 gånger dyrare. När väl notan kommer in, så är det mycket riktigt som så att den har kostat mer än 3 gånger så mycket. Så vi har betalat över 50€ var för måltiden. Det var nog bland det dyraste jag har ätit. Det var förvisso gott och välsmakande, men det var ändå en chock. Det är såna smällar man får ta.

Frankfurt by night!

Mätta, belåtna och smått bestulna spatserar vi hem. Jag kroppstränar för att hålla igång kroppen och känna lite puls. Det känns bra och jag känner mig ladda. Sedan säger vi god natt. Dagen efter, så äter i frukost med ett ganska litet utbud och i en stressig miljö. Jag får ändå i mig det jag tror att jag behöver. Sedan bär det av mot tävlingsområdet. Jag ser många löpare ute på gatorna. Jag börjar långsamt förstå att det är dags nu att tagga igång och fokusera på den långa resan. Det var 5 månader sedan sist jag hade sprungit en mara. Det var jobbigt (extra jobbigt för regnet) och nu var det dags att möta slutbossen. Jag värmde pliktskyldigt upp innan jag ställde mig längst fram i det stora spannet till led. Trots att jag gjorde detta, så fanns det folk som värmde upp framför, som trängde sig in hos oss. Istället för att ta den vägen alla andra tog. Fult gjort. Men inte ovanligt. Sedan tittade jag mig omkring och jag tror inte de flesta var goda för sub 3:15 i det led jag stod i.

Nu jävlar kör vi, allt vad vi har!

Jag skulle dock inte störas utav detta. Utan nu var det jag mot världen. Den slutgiltiga fajten och beviset på hur jag ville avsluta säsongen.

Fortsättning följer...