söndag 15 november 2015

Livet efter säsongen



Så, vad händer egentligen sen? När utesäsongen har tagit slut och jag slutade med i en bombastisk mässhall med färgade lampor och tung musik med ett nytt personbästa? Säg du, den som ändå visste. Det känns helt plötsligt väldigt tungt. Inget lopp i sikte överhuvudtaget. Däremot har det varit nära att det har blivit ett lopp, två gånger om faktiskt. Förra helgens var det GBG-varvets seedningslopp i Norrköping och den här helgen var det Tömilen. Båda två fanns på radarn och var möjliga. Sedan så kastade jag bort den idén ganska snabbt. Anledningen var kort och gott för att jag inte var tillräckligt motiverad. Även om jag gärna är ganska impulsiv och det kan helt plötsligt vända på en femöring, sen så står jag där likförbannat och ska köra. Så blev det dock inte.

Jag springer pass efter pass. Inga maratonlånga pass, utan mellan 1 till 2 mil. Det blir både asfalt ifall det är vardagar och i skogen på helgerna. Det är kallt som attan, men jag vet att det kan vara värre. Med tanke på att jag har sprungit en hel del i smällkalla vintern och nästan gråtit av köldsmärta när man har kommit hem. Det är inga superpass, men det är väl inte menat som heller. Utan på något sätt, är det meningen att hålla uppe någon sorts standard innan man i december börjar skruva upp igen. Jag springer fortfarande 3-4 pass i veckan och det är nyttigt för mig, att ha den karaktären och veta att de passen blir alltid gjorda oavsett vad jag tycker. Jag lovade att jag skulle ta 1-2 veckors paus från löpning efter Frankfurtmaran, det höll inte ens i en vecka och sedan var jag ute igen. Tänk att något så basalt kan vara så beroendeframkallande, att någon som egentligen plågar än, alltid finns där som en snäll påminnelse om att jag mår bäst när jag får springa.

Det tar emot när jag ska ut, men jag är desto gladare när jag är färdig med passet. De pass som görs nu, gör att lågan hålls vid liv och när jag väl är redo att skruva upp den lågan lite mer, så är jag redo och kroppen slipper få en chock att jag helt plötsligt ska börja tävla igen. För det lär väl bli ett antal inomhustävlingar för att hålla kroppen vid liv igen och för att tävlingsnerven ska gödas. De senaste dagarna har jag faktiskt suttit ner för att försöka bli klok på vilka lopp jag ska springa under våren 2016. Vissa lopp krockar med varandra, men jag börjar få en struktur och få känslan av att våren är snart är här igen.

Pssst...ska jag avslöja en hemlighet? För ett par dagar sedan så anmälde jag mig för mitt första lopp under våren 2016. Vilket då, undrar ni? Ni får undra ett par dagar till...

1 kommentar:

  1. Säsongen är död, länge leve säsongen...
    Snart en ny på g :-)

    SvaraRadera