December är en månad som jag gillar på fler än ett sätt. Jag fyller år då (även fast jag inte är så värst förtjust att fylla år längre) och det vankas mot jul. Tyvärr, för oss som bor i 08-området, så finns det ingen snö att tala om. Det ser så vackert ut när man tittar ut och det finns snö överallt. Fast å andra sidan, ska man se det i löparperspektiv, så är det skönt att snön inte har kommit. Även om jag ändå ger mig ut i spåret, så är det sällan särskilt kul att pulsa runt på oplogade skogsvägar. Fruktansvärt kallt kan det bli också och jag har knappast någon god fingertoppskänsla när det kommer till rätt klädsel. Jag har haft en succéartad säsong som jag kommer att sammanfatta i min årsredovisning i slutet av månaden, jag har *peppar* *peppar* varit ganska så förskonad från det mesta av krassligheten.
December medför också att förkylning. Det kommer som ett brev på posten. Det var så pass kraftfullt så att jag ställde in ett av mina helgpass i förrförra veckan. Inte alls kul, samtidigt som jag får närmast spader av att bara glo för att kurera mig. Ni som har följt bloggen konstant sedan ett par år tillbaka, vet att jag har ytterst svår att vila. Är jag krasslig, springer jag ändå. Även om jag vid vissa tillfällen kände själv att jag borde låta bli. Sedan kom en födelsedag, min egen. Så den dagen fick vara "helig". Egentligen hade jag gärna sprungit då också, precis som jag kan göra vid juletiderna. Dock var det en vardag och tiden var knapp, så jag fortsatte att kurera. Långsamt började jag börja bygga upp pass igen. Förkylningen började stadigt bli lite bättre.
Sen sitter jag här. Nu har det blivit värre. Nu känner jag mig lite mera krasslig och helt plötsligt fick jag en mindre huvudvärk (sån't får aldrig jag). Jag kände mig allmänt nere, samtidigt som jag hade en tia att springa. Jag tvekade länge, innan jag bytte om och sprang. För springa gjorde jag. Så länge jag inte har ont i halsen eller är febrig, så kör jag. Så blev det också. Huvudvärken försvann och jag kände mig inte fullt lika krasslig efteråt. Nog kände jag mig trots allt lite ynklig och hade velat krypa in under täcket. Det ska jag äntligen göra strax också. Vi får se hur jag känner mig imorgon, med innebandy och allt. Nu får vi se hur länge det här håller i sig. Min kropp och hjärna är sällan överens om det här, jag vet bara att det kan bli olidligt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar