Scandic Indoor Games 2016 - 100!

Datum: 15 januari 2015 Distans: 3000 m Placering: 11 (?) Tid: 9:33 (Nytt ÅB!)

Förra säsongen gick nästan allt precis som jag ville. Jag slog rekord på så många möjliga sätt och vis, på alla distanser. Det blev ett kvitto gång på gång, att jag låg rätt med min delvis nya träning. Jag tränade mera, längre och snabbare. Då ger det resultat omedelbart, när jag springer mina lopp. Det är ingen hemlighet. Samtidigt så innebär 2015 års säsong att jag kommer att ha svårt att toppa den. Jag har kommit till den nivå, där jag kommer att ha svårt att förbättra mina resultat så mycket mer. Det skulle vara om jag tränade ännu mera, upp emot 6-7 gånger i veckan. Det är i just detta nu inte aktuellt, av en enkel anledning. Jag vill bevara min balans. Jobbar man heltid, har annat utöver löpningen som man finner är viktigt, så har jag inte motivationen att öka ännu mera.

Balans, ja. Sedan är jag självklart nyfiken på vad som skulle hända ifall jag faktiskt gav mig själva fan att ta ett steg längre. Jag har funderat tusen gånger på den saken, men kommit fram till att jag är nöjd där jag står idag. Jag ska aldrig slå mig till ro, utan jag ska med små ändringar i träningen, se till att närmar mig rekord och till slut ett och annat rekord. Det kommer att bli fokus för 2016. För några år sedan blev jag kontaktad av en tränare för en friidrottsförening. Det var smickrande, men samtidigt hade jag inte och har fortfarande inte lust att åka över halva stan för att träna. Jag trivs som det är just nu - balans. Det har funkat bra nu och jag vet alltid bäst.

Inför:
Det här loppet är alltid lite speciellt. Det ligger på en fredag. Det ligger alltså inte på en helg som de flesta lopp gör eller tidigare i veckan, utan just på en fredag. Varför repeterar jag detta då? Jo, för att fredagar brukar vara heliga. Då vill man förhoppningsvis lämna arbetet med en rak rygg och konstatera att det blev en jäkligt bra vecka. Ibland blir det inte som man har tänkt sig, men oftast brukar det lösa sig på ett eller annat sätt. Då åker man hem, handlar för helgen och slår sig oftast ner till På Spåret med mörk choklad. Då, verkligen då, har jag varvat ner. Jag har märkt hur jag har hamnat i ett tempo i livet, som kan gränsa till hektiskt. Pendling, arbetsinsats och allt runtomkring, innebär att allt går på högvarv. Jag älskar att undersöka nya idéer och pröva nya utmaningar, så därför behöver jag den där nedvarvningen också.

Nu valde jag alltså att åka ut till Huddinge. Ingen strömning blev det som det var tänkt, för det stängde tidigt. Jag var seg i kropp och knopp. Jag hade inte alls varit så duktig att gå lägga mig i tid, det blev alltid lite till och lite till. Som Alfons Åberg. Jag går inte på högstadiet, där det går att göra så och sen "slappa" sig igenom lektioner. Idag ställer folk krav på mig, inte minst mig själv. Samtidigt vet jag att jag har presterat bra i många lopp, trots att jag inte har haft god nattsömn de senaste dagarna. Läser man olika studier, så påverkar inte några enstaka dåliga nätter innan loppet, slutresultat. Däremot vid längre perioder, kan det bli värre med den saken.

Väl på plats, så försökte jag övertyga mig själv att det här var ett lopp jag skulle klara med bravur. Trots att jag var tillfreds med 9:41 i Eskilstuna veckan innan, då jag inte tog i, så ville jag mera. Jag ville bevisa för mig själv att jag kunde flytta både de kroppsliga, men även de mentala gränserna för vad som var möjligt. Då jag inte alls ligger där jag vill träningsmässigt, så vill jag ha ett ess i rockärmen att jag trots det är bra grundtränad och det är bara detaljer som vi ska fila på. Träffade två Huddingebekanta löpare, som också hade valt att komma ner till hallen. Inte nog med det, friidrottsoraklet A Lennart Juhlin var på plats (om inte, en väldigt snarlik look-a-like). Han skulle tydligen bevaka mitt 100:e lopp någonsin, en milstolpe i svensk löparhistoria. Samtidigt så var det som vanligt en närmast obefintlig uppvärmning (bra eller dåligt?), innan jag ställde mig i startfältet för att göra mig redo att svänga mina lurviga.

Gör mig redo. (Foto: Huddinge AIS)

Under:
Jag skrev nog det i min rapport från Eskilstuna och har säkert skrivit det i andra rapporter som har med 3000 meter att göra. Det är en distans som verkligen kräver sin gubbe. Den är kort, men samtidigt vill man springa snabbt, väldigt snabbt. Att springa under 10 minuter får anses som hyggligt, men man vill göra det mer än så. Så därför får man egentligen inte känna sig trött och sakna energi, utan man vill vara med från början och känna kraften. Jag har en ganska svag uppfattning hur det gick den första kilometern, men jag tycker ändå att jag hängde på rätt bra, trots att jag inte sprudlade av energi.

Friidrotts-Sverige. Tittar ni? Det här är lopp 100!

Precis som i Eskilstuna är jag sugen på att sakta ner eller helt lämna banan. När det går såhär snabbt, åtminstone för mig, så är det krävande. Jag har alltid sett mig själv någon som gillar att springa fort, korta distanser, ner mot sprintnivåer. 3000 meter fortsätter egentligen lite för långt för att man ska känna att man klarar av det på den nivån. Samtidigt har vi David Nilsson i heatet, som antagligen lägger ner mångdubbelt med träning och gör det enkelt för sig. Jag är ändå ärad och glad att jag får delta i samma lopp som David, att vi springer i samma heat och att jag inte fullständigt gör bort mig. Det är en framgång i sig. En morot.

I Eskilstuna valde jag att lägga om den mentala strategin för hur jag skulle tackla loppet. 200 meter inomhus (ett varv alltså) låter inte så mycket, det är inte mycket. Men det blir snabbt tufft och det gäller att hitta olika motivationstekniker för att få det att fortgå. Jag valde att istället att dela upp loppet i 3 delar - alltså på kilometer. Så tar jag 2 varv i taget. Vilket betyder att när jag väl har påbörjat "en ny del", så har jag "bara" 2 varv till nästa och så vidare. Det är lättare att hantera mentalt. Problemet att jag öppnar starkt och att jag avslutar rätt så starkt, så det är den där mittkilometern som behöver stabiliserats ytterligare. Det blir ingen slutspurt, men väl ett uppväxlat tempo mot slutet. Tillräckligt, för att jag ska tycka att det känns skönt att slänga sig på marken efter målgång.

Efter:
Tiden blir till slut 9:33. Senast jag sprang här, så sprang jag in på nya rekordtiden 9:26. Som står än idag som en rekordtid. Det var också en fredag och det var högst oväntat. Då tror jag nog att hade ännu mera energi och jag tog i för kung och fosterland hela loppet. Idag gjorde jag inte det den här gången heller, men samtidigt var jag hela 8 sekunder snabbare än i Eskilstuna. Det vittnar om den inneboende kraften i min löparkropp. Hade jag tryck på för en slutspurt, så hade jag nog hamnat på under 9:30 och då hade det blivit ännu mera intressant.

Det här var alltså min nedvarvning. Jag var verkligen "På Spåret" den här kvällen.

Efter att ha duschat, utan handduk (den glömde jag och fick nöja mig med pappershanddukar...), så är jag förbannat nöjd över insatsen. Jag inser att jag har det tufft när jag springer mina pass för tillfället, men alla pass räknas och när det är det här som blir resultat får man kallt konstatera att ingenting är omöjligt. Mycket sitter i huvudet och det gäller att gnugga vidare, pass efter pass.

På vägen hem, gör jag någonting helt GAAAAALET. Jag går in på Burger King och köper en dubbelcheeseburgare. Det har inte hänt sedan kalla kriget, i varje fall när det gäller BK. Den smakar gudomligt gott. Det är inget som jag skulle äta vid finare tillfällen, men tillräckligt för att belöna den kropp som ändå lägger ner hårt arbete vid löpning. Men även vid de där hemska rehabövningarna för ljumsken som jag gör, det är tröttsamt och ömmar ibland. Det är dock så värt det.

Tillbaka till verkligheten: Steget från strålkastarljuset

Det blev rätt mycket härliga känslor efter rekordloppet i fredags. Jag hade ärligt talat inte några tankar på att slå något rekord och jag visste inte direkt om jag skulle kunna studsa tillbaka så snabbt efter mitt "mellanmjölkslopp" i Örebro, 6 dagar innan. Uppenbarligen så kan jag göra vad tusan som helst, så länge jag jobbar hårt för det och verkligen tror på det. Ni som läste mitt förra blogginlägg, kunde förstå att det var först mot slutet som jag började tro på mirakel helt plötsligt. Från att det vänder från ett slentrianmässigt lopp till att bli ett rekordlopp, skillnaden är uppenbarligen ganska hårfin. Jag hade dock ett mål med loppet, när jag tänker efter. Hade jag sprungit enligt mig själv, ett dåligt lopp, så hade jag "straffat" mig själv med ett pass redan dagen efter. Alltså på lördagen. Nu behövde det inte bli så, utan vilade förutom lite kroppsövningar senare på kvällen. 

Sen skulle jag tillbaka till verkligheten lagom till söndagen. Ni vet, gnugga de där passen, ett efter ett. Ibland helt utan känsla och inspiration, men ack så viktigt för slutresultatet. Det blir väl extra mycket när man kliver ur strålkastarljuset, där uppenbarligen fanns både förbundskapten och Irene Ekelund på läktaren enligt bloggrannen Staffan. Inte tror jag att jag är aktuell för finnkampen, men med tanke på hur min utvecklingskurva har gått sedan jag började,  så vet man aldrig hur det kan sluta. Så, söndag och jag skulle springa det där långpasset på 25 km i skogen. Att det var i skogen, var väl alltid en tröst. 2,5 km senare efter start, så pausade jag klockan och gav upp. Jag ger aldrig upp. Den här gången gjorde jag dock det, det var gigantiska isvägar med 98% benbrottsrisk och det var bara att kasta in handduken. Jag gick sakta tillbaka och var arg. Jag försökte vända på det hela och stack sedan ut på en asfaltstia. Det kan vara DEN kanske mest oinspirerade asfaltstian sedan Norge och Sverige gick skilda vägar. Det var svårt att ladda om helt enkelt.

Under måndagen blev det ett innebandypass. Samma sak där, jag saknade helt geisten att tycka innebandy är kul. Ingenting stämde och jag hade svårt att ens jubla vid mål när vi spelade tvåmål. Märkligt det där, ingenting särskilt har hänt alls någonstans. Jag borde vara glad och fortfarande lyrisk över rekordet. En sak ska man dock ha klar när det gäller mig. Så fort jag har infriat något mål, så tar det inte lång tid innan jag fokuserar på nästa mål och i det här fallet, gäller det att förbereda sig för Norrköping Indoor Games. Idag, hade jag sovit ganska lite och var allmänt flamsig av trötthet. Då passade jag på att köra ett unikt pass, 18 km på asfalt och 4:13/km i snitt. Så långt har jag aldrig sprungit på asfalt egentligen. Ett bra pass, jag tyckte att jag höll en bra och jämn fart i hela passet. Lite småhalt på sina ställen, men inget som störde. Så nu sitter jag här, med en mindre leende på läpparna och skägget av. Livet går vidare. Precis som vanligt. 

Scandic Indoor Games 2015 - Lunny var där. Jag var där. Nytt rekord var där.

Datum: 16 januari 2015 Distans: 3 km Placering: 6 Tid: 9:26 (Nytt PB)

Tankarna var väldigt få på det här loppet i förväg. Jag hade föregående vecka sprungit två 3000 meters-lopp, varav ett ledde till det nya rekordet 9:31. Det var rätt så tufft mentalt helt klart. Det är inte så att jag går och längtar till nästa 3000 meters-lopp. Det finns ingenting njutbart i själva loppen, mer än kanske de 2 två sista varven om du har några krafter kvar det vill säga. Troligtvis ville jag helt skärma mig av tankarna att jag skulle avsluta min arbetsvecka genom att att springa ett nytt lopp. Totalt blockad i huvudet med andra ord.

Jag hade tränat på med innebandy och löppass som ni kunde läsa. Jag kunde inte träna så mycket mer än så, jag kände helt enkelt att det räckte så. Jag kommer alltid hävda att jag springer för att jag vill, inte för att måste. Det måste någonstans vara njutbart och när jag ser de som springer ofantliga mängder milpass och tävlar på elitnivå, så blir jag inte avundsjuk. Självfallet håller man en högre nivå och har riktigt fina tider, samtidigt vill jag balansera min löpning med mycket annat i mitt liv. När det är på många mina villkor och jag fortfarande mår bra, så är det inget som hindrar. Så länge jag fortfarande utvecklas av egen kraft genom bland annat bättre resultat, så finns det inget jag drastiskt behöver ändra på.

Inför:
Som skrev här precis ovanför, så var jag rätt så blockad i huvudet under hela veckan. Det gällde också på själva fredagen när man var på jobbet. I stort sett ingen tanke ägnades alls åt det här loppet. Jag vet inte riktigt vad det berodde på, eller om det var det faktum att det var ett nytt framgångskoncept. Det var faktiskt skönt att inte behöva tänka på alla de där 15 varven i förväg, för att tynga ner psyket i förväg. Dessutom hade jag inga mål att gå efter, så jag hade varken några succérubriker eller mardrömsditon att bära upp ifall det gick åt det andra hållet. Inte ens när det återstod en timme kvar, så hade jag börjat förberedda mig mentalt. Jag fortsatte att fundera ifall det skulle betyda att loppet inte var viktigt för mig. För det var det väl?

Jag intog kylig rödbetsjuice och samlade upp allt jag behövde innan jag sade tack och hej för den här veckan. Jag satte mig på pendeltåget för vidare avfärd till Slussen, där vi skulle mötas upp och äta lite strömming. Aldrig fel att äta strömming, även om man inte ska äta för mycket av det har jag förstått. Precis som senast jag var i Storängshallen blev det just strömning och då var det storängsözet, det var också då jag sprang under 17 minuter för första gången. Kanske ett lovande koncept att upprätthålla?

Lunny fanns med mig denna kväll.

Väl på plats för att pricka av mig och känna av atmosfären, så hälsade jag på en del löparbekanta och det var en nästan familjär stämning. Jämför man med det nästan ödsliga 3000 meters-loppet som jag sprang i Örebro, så var det en väldigt stor skillnad. Jag bytte om, sen gjorde mina tankeövningar på muggen. Inte ens med mindre än en timme kvar, så hade jag någon tanke på loppet. Ville jag inte eller kunde jag inte? Svårt att tyda. Det blev också en minimal uppvärmning, trots det och att jag kände mig trött överlag, så kände jag mig ändå någorlunda pigg i kroppen. Jag ställde upp och gjorde mig redo för att göra mitt absolut bästa för dagen och se om den här förnekelsementaliteten skulle ta mig någonstans den här kvällen.

Fortfarande inga speciella tankar om vad som ska ske!

Under:
När väl starten hade gått, så körde jag på rätt hyggligt. Jag försökte komma in i ett bra tempo, eftersom jag började i ytterspår försökte jag hitta en plats i innerspåret. Vilket jag gjorde relativt snabbt. Jag tror inte jag kan poängtera tillräckligt hur slitsamt det är rent mentalt att springa 3000 meter. Du gör inte det med ett leende. Du springer 200 meter, 15 gånger på samma bana med många flåsande herrar. Det är inget du njuter av. De fem första varven gjordes på ungefär 3:05. Det får man väl ändå anses som hyfsat. Jag låg trea ett tag, men blev passerad av tre herrar till som visst verkade ha bråttom.

Bara att köra!

Den andra kilometern är som vanligt jobbigast. För du har en väldigt hög fart under den första kilometern, som du på något sätt ska upprätthålla samtidigt som du vet att det kommer en tredje kilometer som du ska vara hyggligt fräsch inför och kanske till och med en spurt ifall det skulle behövas. Jag gick och slängde nästan med huvudet och önskade att jag knappt var född när jag sprang i Örebro. I Scandic, så var det nästan tvärtom. Jag hade en bra känsla i kroppen och jag lät mig inte nedslås av några negativa tankar. Idag kändes det bra och tittade man på klockan så var det åtminstone 20 sekunder på rätt sida sub 10-gränsen. Det verkade inte bli några nämnvärda temposänkningar heller.

Looking good.

Många hejarop från löparbekanta, gjorde att jag absolut inte vill tappa någon fart och jag var fast bestämd att göra mitt absolut bästa för kvällen. Utan undantag. Trots att jag hade hunnit äntra den tredje kilometern, så hade fortfarande inget mål för kvällen. Förvisso skulle man kunna lägga sig på en låg nivå och knäppa 9:43 från förra årets Scandic Indoor (ett platt fall då kan man säga). Men inte ens det vill jag tänka på. Otroligt märkligt eftersom jag gärna jobbar mot ett mål hela tiden. Idag var det nästan som att det fick gå som de ville rent tidsmässigt, så länge jag hade gjort mitt jobb.

Inne på den tredje kilometern så infann sig de där trötthetskänslorna, men fortfarande inte på samma sätt som i Örebro. När det var mindre än 600 m kvar, så hade jag en geting framför mig (en från Enhörna). Jag var överraskad av det jag gjorde, jag valde att göra en tillfällig tempoökningar och passera han. Lägga mig före han helt enkelt. Det där trodde jag inte, men har man bra träning i kroppen och gott självförtroende så gör man sådär helt enkelt. Med två varv kvar, började jag långsamt öka lite till. Sen kom det där sista varvet, då ökade jag på och då kom den där spurten. Det kändes mycket bra och när jag tittade på min klocka, så förstod jag att det bara skulle sluta på ett sätt den här kvällen. Nämligen med ett nytt rekord.

Efter:
Känslan efteråt, jag ligger på golvet och jag har slagit nytt rekord. Trots att jag nästintill förnekat det här loppet och varken mentalt eller fysiskt laddat upp inför det samma dag, så vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag försöker ställa mig upp och det är nästan så att hela världen snurrar runt. För det är väl det den kanske gör, hela världen kretsar kring den där jävla Andreas. Vilken go känsla i sådana fall.

Så ska en löparbana dras.

Det är med mycket stolta steg, som jag tar mig hela vägen upp för att gratuleras av störste supporten. Vem trodde på det? 9:26, nytt rekord med 5 sekunder. Det är makalöst häftigt. Och vet ni vad? Jag hade med mig Lunny, han åkte inte med till Örebro. Men nu fanns han med och det var grymt kul. Han stack fram med nosen under hela rejset och med hans magiska kraft, så fanns det inget snack om saken att jag skulle lyckas igen.  I all förvirring trodde arrangören att jag hade kommit trea och skulle upp på prispallen, men så var det inte. Jag hade kommit 3:a, om de hade räknat borta mitt sista varv. En tid på 8:52 hade varit lite väl otroligt, även för mig den här gången.

På vägen hem, är jag väldigt trött men lycklig. Jag passar på att fira med en McFlurry, det var ett tag sedan. Gåendes till lägenheten i mörkret, passar jag på att intervjua mig själv. Trots att själv vet vilka frågor som ska ställas, så har jag svårt att svara. Inte ens när jag förklara känslan efteråt, så får jag ur några vettiga ord. Jag dämpar min röst, när jag passerar en person. Jag vill inte att folk ska tro att jag är galen, jag är bara magisk.

Summering av en inomhussäsong

Oj, var börjar man när man ska sammanfatta en hel inomhussäsong? 

Allt började med att det kändes oerhört tomt att när jag hade sprungit i mål på Hässelbyloppet. Jag vet hur tråkigt hela vintern efter 2012 års Hässelbylopp kändes, för att det var en evighet till nästa lopp. Jag funderade på hur jag skulle förlänga säsongen, jag kikade på loppkalendrar och såg både i Sverige och utomlands ifall det fanns något lopp jag kunde fylla ut med. Inget kittlade dock min tanke överhuvudtaget.  Till slut av ren slump, började jag kika på inomhuslopp. Första möjligheten för mig att kunna ha något att fokusera min träning emot skulle vara Vinterspelen den 16 november, i Örebro. 3000 meter, en distans, helt oprövad för mig.

Den egentligen stora och enda nackdelen innan mitt första lopp, var att jag skulle springa inomhus. Något jag aldrig har gjort. Redan på uppvärmningen när jag fick springa på själva löparbanan, fick jag en klar bild att doserade kurvor var något helt nytt och ovant. För en "elitmotionär" som jag, så var det självklart att jag skulle sikta på att springa under 10 minuter. Det betydde att jag behövde ligga i, väldigt mycket. Att bara vara inne i en fräsch friidrottshall var en kul grej.

Jag ska berätta att jag inte ens visste att en "sån som jag" skulle få deltaga, då jag inte var ansluten till någon friidrottsförening. Så det var lite pill med den förening jag bor närmast, men det var absolut inga konstigheter när det var dags att köra. Som jag körde, det var enligt plan och jag visade alla och framförallt mig själv att jag kan leverera när jag så önskar. Det blev en andraplats och den finfina tiden 9:48.

Som avslutning så blev det äta gott gott på en grekisk restaurang på stan. Med en silvermedalj runt halsen så kunde jag inte bli nöjdare.

Tiden gick och nästan 2 månader senare var det åter dags att göra nedslag i Örebro.  Dags för nya 3000 meter i samma hall som senast under Örebro Indoor Games. Jag hade satt tonen ganska klart och tydligt. Väl på plats i ett vinterskrudat Örebro, så undrade jag var den här dagen skulle ta mig. Nu visste jag faktiskt vad som väntade mig exakt och jag hade under mitt korta "brejk" mellan loppen införskaffat mig en maskot vid namn Lunny Lunnefågel. Han skulle med sina absoluta bästa magiska krafter göra sitt för att hjälpa mig på traven.

"Nu ska du ge upp" - Obehagliga häxkrafter innehar denna kraxande krabat.

 Jag startade loppet väldigt bra och från att jag låg 3:a, till att jag faktiskt var på väg att halka ner på en fjärdeplats, så fick jag ligga på en andraplats efter att han framför mig hade fått bryta. Jag kan inte tänka mig annat än att det faktiskt var Lunny som fick använda sina häxkrafter för att få mig att hoppa upp ett pinnhål. Jag hade en grym monsterspurt under Vinterspelen, den här gången var det mer av en tempoökning. Det räckte mer än väl, när jag faktiskt seglade in på en andraplats och med en ny rekordtid: 9:41. Sju sekunder bättre än mitt tidigare rekord och ånyo pallplats, dessutom en fin plaket. Höjdpunkten var när vi efteråt, åt på O'Learys (som vi hade bokat bord på) för lite god bit mat och för att kolla hockey. Nöjd, nöjdare, Andreas.

Jag och andraplats på prispallen är rätt så nära vänner nu!

 Inte ens en vecka senare, så hamnar jag i Storängshallen och då är alltså dags för Scandic Indoor Games på fredagen. Jag är rätt så trött, seg och lätt illamående när jag väl börjar ladda för ytterligare ett lopp. Den här gången hade jag inför det här loppet för första gången tränat inomhus. Trots att jag är bor i 08-land, så hade det slumpat sig så, att jag åkt till Västerås för att träna i deras friidrottshall. En ny upplevelse och en indikation på att jag gjorde allt för att bli ännu bättre. På 3000 meter, framför allt på den nivån jag befinner mig, så är det inte mycket sekunder som man kan bättra sig med.

Det fanns en hel del duktiga löpare på plats. Däribland inhemska Huddingelöpare. Trots en stor spykänsla lyckas jag ta mig runt utan göra nya mönster med en kaskadspya i hallen. Det blir till slut en fullt godkänd fjärdeplats med tiden 9:43. Jag var faktiskt rätt så sur och irriterad inombords, här hade jag tränat på bra och även åkt till Västerås för att bli ännu kvickare och jag lyckas inte slå nytt rekord. Snacka om att ställa höga krav på sig själv, men man ska aldrig vara försiktig att göra det. Minuter efter loppet lovade jag mig dyrt och heligt att jag skulle träna hårdare för att slå nytt rekord kommande helg. Senare på kvällen blev det återigen O'Learys som fick stå för go föda. 

Sagt och gjort, jag tränade på med ett mål i sikte: nytt rekord. Det blev ett långpass på 2 mil, ett nytt intervallpass i Västerås och en "vanlig" mil. Sen hade jag även styrkeövningar och innebandyträning på schemat. Jag kände mig i ännu bättre form, ingenting fick fela. Även om jag var lite hängig fram och tillbaka, så hade jag gett mig fan att resan till Norrköping skulle betala sig. Jag åkte till Norrköping och hade enbart positiva tankar hur det skulle gå. Vi tog oss ut till Stadium Arena, precis i närheten hade startskottet till Norrköping Stadslopp 2012 gått. Där gjorde jag tävlingsdebut på milen, jag sprang in på en klart godkänd tid på 37:55. Den här gången skulle nya mirakel ske ansåg jag.

Precis som vanligt inför vilket lopp som helst, inomhus som utomhus är väntan allra värst. Man värmer upp lite, men seger lite, värmer upp på nytt och glor. Inte optimalt alls, jag har alltid haft svårt att bara vänta. Skjut med pistolen hejvilt och kör igång för fasiken. När det började närma sig, sade jag hej till Cecilia Kleist (vid det tillfället hade vi mailkontakt apropå intervjun som publicerades här på bloggen) och jag förstod av startfältet att döma att jag skulle få det tufft. Mycket riktigt, så hamnade jag i något vakuum som inte gick att göra så mycket åt egentligen. Jag var på näst sista plats, ganska långt upp till Kleist och personen bakom mig, låg på ett komfortabelt avstånd. Jag hittade alltså ingen bra rytm i mitt lopp, då jag inte "hängde" med någon. Av tiderna att döma så låg jag precis i plan med vad jag ville. Mot slutet så spurtade jag förbi, just landslagslöperskan Kleist. Först trodde jag att jag hade fått tiden 9:37, det blev dock ännu bättre, det blev sluttiden 9:35.

Ett nytt rekord alltså. Med 5 sekunder. Min plan och vilja hade jag klarat detta. Inte nog med detta så avnjöts detta med kött och potatis på menyn, på ett sedvanligt manér. Resan hem var oslagbar, ingenting kunde slå att jag var bäst när jag behövde vara det.

Jag valde att hoppa över ett lopp och satsade alltså på Vinthundsvintern som sista lopp den här gången. När jag tittar tillbaka i min träningsdagbok, så ser jag att jag hade tränat riktigt bra. Ännu bättre den här gången, än när jag tränade för Norrköping. Någonstans i mitt huvud, så hade jag haft drömgränsen på 9:30. Men det krävdes noga planering och att kroppen verkligen höll när jag lade in ytterligare en växel. Vi åkte ut till Sätrahallen. Redan på uppvärmningen kände jag mig sisådär (det är inget unikt i och för sig, när det kommer till mig). Men jag frös lite och kände mig småhängig. Det var bara att bita ihop och försöka "göra match av det hela", som man ibland kan säga.

Hela min uppladdning stördes rejält när jag förstod att jag inte skulle springa i första heatet och det var jag faktiskt inte beredd på. Däremot var det riktigt bra löpare där, så jag förstår varför. Men som sagt, jag tyckte att det var mentalt jobbigt att behöva vänta minst 15 minuter innan det var dags för min tur. Småsegt värre. När väl var dags för mitt heat, så hade jag det klart hur jag skulle springa. Det skulle snabbt undan i första, lite långsammare i andra och lite långsammare i tredje. Men ingenting fick tummas på för ett nytt rekord. Första kilometern gick precis så bra som planerat, jag hade dock två kvar. Men sedan tappade jag allt. Det var blodsmak i mun och bara allmänt helsike. Jag blev passerad av nästan alla, även jultomten och påskharen lyckades kuta förbi kändes det som. Jag ville dock inte avbryta och gjorde precis allt jag kunde för att komma i mål. Däremot blev det med tiden 9:40.

En tid jag inte alls var nöjd med, framförallt inte när det var slutet på min inomhussäsong. Jag ville lämna så fort det bara gick, mycket på grund av att jag fortfarande mådde rätt dåligt. Inte långt ifrån hallen, så lyckades jag inte hålla det inne. En spya utav högsta klass, det var bara att vika sig för det. Oerhört jobbigt och det var ett kvitto om något inte stod rätt till. Om Norrköping innehöll en perfekt hemresa, så kändes det här som pest och pina. Ungefär som ifall man har gått ut och sedan lagt en riktig jävlig spya, man känner sig inte direkt som en kung i världen då.

Här slutar min inomhussäsong. Om det inte vore för att pappa lyckades lägga ögonen på Storängsözet, ett inomhuslopp på 5000 meter. Anmäld och klar, så hade jag mindre än en månad på mig att ladda för nästa lopp.

Sedan mycket långt tillbaka, så har jag haft en stark önskan om att ta mig under 17 minuter på 5 kilometer. Det var återigen dags att gå ner i verkstaden, jobba hårt under träningspassen och inte tumma någonting. Det känns som att jag har fått en andra chans att avsluta inomhussäsongen på mitt sätt. Varenda minut av mina träningspass, så har jag funderat ifall all min ökade och mer intensiva träning har gett mig möjligheten att springa under 17 minuter på 5 kilometer.

Storängsözet skulle ske under en tisdag. Jag var lite seg i bollen, ungefär som man brukar vara när man har jobbat en hel arbetsdag. Det blev däremot ett litet stopp efter jobbet vid strömmingsvagnen vid Slussen. Som vanligt, var det alltid lika gott och jag hoppades att det skulle vara en del av en eventuell framgång under kvällen. Väl på plats, så var det rätt så lång tid start. Jag träffade blogg-Staffan, vilket var kul. Jag gjorde min läxa och värmde upp betydligt bättre än någonsin gjort på mina inomhuslopp. Väl på plats för start, så var jag mer taggad än någonsin. Det var nu eller aldrig.

Rent mentalt var det jobbigare än någonsin. Jag tycker 15 varv utan musik eller podcast i hörlurarna var jobbigt nog, men 25 varv. Det var närmast idioti. Det var bara att ta ut sig så mycket det gick, sen fick jag känna efter loppet hur jag mådde. Jag låg helt enligt plan i början av loppet. jag kände att jag började tappa lite längs vägen och att sekunder efter sekunder som jag hade i marginal började försvinna en efter en. När det återstår 2 varv kvar, så kände jag att det var helt upp till mig ifall jag skulle springa under 17 minuter. Jag ökade, ökade och ökade. Till slut, så sprang jag in på tiden 16:53.

Att göra följa John är jättekul!

Det var mäktigt, det var otroligt och det var såhär jag ville känna när jag sa tack och hej till inomhussäsongen. Eftersom det var fettisdagen, så var en semla som stod redo för mig när jag kom hem. Jag har aldrig ätit en godare semla, vad den smakade, den smakade framgång. Då är det som godast.

Wow! Vilken inomhussäsong jag har varit med om. Jag har växt både som löpare och även som människa. Att springa 3 och 5 km inomhus varv efter varv är helt galet, men mycket bra för pannbenet. Jag tycker som alltid att det är kul att få resa utanför Stockholm och se lite annat. Att få vara inne i fräscha friidrottshallar har känts väldigt kul och jag kommer att sakna det väldigt mycket. Nästan så att det kommer en tår av saknad, när jag sitter här och funderar över detta. Men bara nästan. Jag har även upptäckt friidrottshallen i Västerås, som ligger otroligt nära stationen och som jag har haft en hel del bra pass i och jag har njutit väldigt mycket. Sen älskar jag att åka tåg (har ni hört den förut?).

Det har varit en fantastisk inomhussäsong och jag har redan planer på att återvända dit nästa vinter, helt klart. Men nu är det fullt fokus att arbeta sig mot första utomhusloppet i Premiärmilen. Det ska bli härligt. När en vän tar farväl, så säger en annan "välkommen tillbaka".

Scandic Indoor Games 2014 - En dag på och efter jobbet!

Datum: 17 januari 2014 Distans: 3 km Placering: 4 Tid: 9:43

Jag undrade egentligen hur jag orkade med. Under utomhussäongen 2012 och 2013 så hade jag lopp vecka efter vecka, men några få undantag. Under 2012 hade jag dessutom lopp två dar i rad, någon gång två lopp samma dag. Jag undrar i helsike jag pallar med att gång på gång orka med detta intensiva upplägg, jag får lägga mycket annat åt sidan. En hel dag kan gå åt för att springa en mil i en stad tre timmar bort. Kan all träning och resande var värt detta? Jag tänker kort tillbaka till Karlstad Stadslopp (loppet som enligt mig var det bästa loppet 2013), jag åkte tre timmar dit och tre timmar hem. Däremellan förutom att springa milen, så fanns det en del timmar att slå sönder, bland annat för att intaga middag. En bana som är känd för att vara väldigt snabb och jag ville så gärna slå ett nytt PB. Så blev det också. Jag njöt varenda steg, jag är en tävlingsmänniska och jag bara måste föda den där ormen i mig som vill åt mina tävlingsnerver.

Nu när inomhussäsongen har blivit en del av mig. Så är det 6 lopp på 6 veckor. Samma distans, samma typ utav miljö och ungefär samma träningsupplägg inför detta. Det låter helt vrickat egentligen att göra detta. Förutsättningarna inför fredagens tävling var inte helt perfekta och det som började att bli en avsky för inomhuslopp, slutade med helt andra tankar när känslorna hade lagt sig. 

Inför:  Det är inte ofta lopp går på fredagar. Istället för en lördag eller söndag, så blir det att jag måste jobba på en fredag (fy för denna styggelse). Så en hel del energi går åt att ha fokus på rätt saker i stunden, givetvis. Även om jag åt en tveksam lunch och ett mellanmål i all hast egentligen, så kändes det inte toppen. Inte nog med det, det jag hade planerat blev så stressigt framåt eftermiddagen och alla tankar på att jag senare skulle åka till Huddinge för att springa ett 3000 m-lopp mot duktiga löpare kändes som helt annan verklighet som inte skulle ske inom det närmaste.

Väl på plats på en knökfullt pendeltåg mot Huddinge, så tog det inte alltför lång tid att lokalisera hallen. Tanken att gå in bakvägen för att undvika press och fans sprack direkt, då avprickningen skulle ske vid entrén. Det var inte mycket att göra åt den saken, utan så fick det bli. Vi var väl runt 35 anmälda löpare, men jag såg att det var många som inte hade prickat i sig än. En del duktiga löpare. Däremot hade den erkänt duktiga Napoleon Solomon prickat av sig, så strålkastarljuset behövde inte vara på mig under denna kväll och jag kunde få bort lite press från mina axlar. Jag tog ett helt tomt omklädningsrum och insåg hur långt ifrån mentalt redo jag var att springa. Fysiskt var jag säkert i så bra form jag kunde bli för tillfället, men jag hade ett lätt illamående som hängde över mig och det kändes inte direkt som att det skulle försvinna på ett bra tag.

Att springa inför storpublik (nåja) och spy, utan att ens ha intagit alkohol, kändes på något sätt förnedrande. Jobbigt sits med andra ord.

Eftersom det återstod en tid kvar, så valde vi att bara sitta och spana in andra friidrottare som gjorde sitt bästa för att pressa sig själva i hopp på fina resultat. Jag lade snabbt märke till att kurvorna lutade (höhö) mer åt Västerås-hållet än mot Örebro i hur de såg ut. Det finns inte så mycket att jämföra för min del, jag är bara glad att jag har tagit del av den typen av kurvor i Västerås tidigare under veckan. Jag valde att i god tid att jogga runt banan för att få in känslan, jag joggade i en sådan fart, så jag trodde att jag skulle helt plötsligt stanna. Fruktansvärt otaggad och jag kunde inte ens tro på mig själv denna kväll oavsett hur stor egotanken är. Illamåendet hängde kvar. Jag fick vara med i första heatet av två och där fanns de bästa löparna såklart, det skulle gå undan, utan tvekan.

Skottlossning att vänta!

Under: Väl på plats för att starta, så fick startskottet en oväntat vändning, då Solomon utdelades ett gult kort för tjuvstart (?). Det var ett stort oversized gult kort, kändes som att funktionären viftade med ett laminerat A4-papper. Nåväl, när vi väl kom iväg, så var det bara att göra sitt jobb och inte gnälla alltför mycket på dåliga förutsättningar. Solomon och Andreas Jansson tyckte antagligen att vi övriga löpare i heatet luktade illa och valde att försvinna illa kvickt långt ifrån oss. Jag som hade duschat kvällen innan, blev ledsen en liten stund över detta.

Jag låg som femtefigur av nio stycken löpare. Känslan var att vi ändå låg i ett högt tempo, så kändes det inte alls lika fort som gjorde senast i Örebro. Jag vill löpa så snabbt jag bara kunde utan att passera gränsen, där jag låg ner i knäposition och hulkade ut allt möjligt. Jag kan säkerligen tänka mig att minst hälften (om inte mer) hade kommit för att se mig, så det hade inte varit kul för de yngre att se sin stora idol ha spyslem i ansiktet. Det mesta trista var att det inte fanns musik när vi sprang och det kan säkert många dividera om, då mina hörlurar snart har växt fast i öronen på mig. Men under 3000 m-loppen har jag helt enkelt valt att avstå för att det ska mer juste ut. 

Bilden är ungefär lika skarp som en UFO-bild, men det är jag på bilden i mörkt. Jag lovar!

När det var mindre än 5 lopp kvar, så fick jag den där känslan att det kändes lite overkligt. För jag tyckte att loppen gick undan snabbare den här gången än vad det har gjort under mina två tidigare lopp. Kan det vara för att jag börjar bli "rutinerad" och vet vad jag ska tänka på (alltså ingenting) när jag springer? Kanske, vem vet. Den grupp som jag tillhörde var så tajt, så jag blev trampad på ett par gånger och det kändes som att vi skulle växa ihop till ett par siamesiska tvillingar om jag inte lade på ett kol. Han som låg trea ökade när det var två varv kvar, jag valde att hänga på han som låg på fjärdeplatsen och ville inte ta ut mig alltför mycket inför sista varvet. Strax innan sista varvet valde jag att passera han och det skulle bli intressant ifall han eller den person låg precis bakom mig innan jag gasade lite skulle svara. Så blev det dock inte, utan jag kunde komfortabelt konstatera att när jag på förhand granskade startlistan så var jag övertygad om att jag skulle kämpa för en topp 10-plats. Nu blev jag fyra, strax utanför prispallen. Inte illa. Trots att jag fortfarande mådde fruktansvärt illa.

Lunny hade stor del av dagens framgång, helt klart!

Efter: Trött, mycket trött sökte jag mig bort för att bara sitta och vila. Trots att jag inte var på topp, så slog jag till med tiden 9:43 (3 sekunder från nytt PB). Det är en enorm styrka i sig. Bredvid förutom far min, så satt Lunny. Han var den sista som flög in i min sportbag innan jag åkte hemifrån till jobbet, det hade inte varit detsamma om inte Lunny hade fått möjligheten att åter se mig i ett lopp. Vi valde att stanna kvar och kolla på andra heatet, för att se ifall det var någon som skulle hota min fjärdeplats totalt. Men så blev det inte, vilket jag kunde konstatera var mycket skönt och en ny fjäder i hatten på mig.

När vi lämnade Storängshallen, så fanns det folk som hungrade efter min autograf eller var det en hamburgare?

Mycket trött och sliten, sökte jag mig till det ödsliga omklädningsrummet. Jag kunde konstatera att fick göra allt för att värja mig från alla som ville ha autograf, jag ville bara dricka vatten och försöka mota bort alla typer av spykänslor som guppade fram och tillbaka inombords. Mitt i all ensamhet, så kunde jag konstatera att jag hade gått från att "aldrig mer springa ett 3000 m-lopp" till att jag redan nu började känna en saknad att om ett par veckor behöva lämna min inomhuskarriär för att satsa på utomhus, jag som började gilla det här. Det är bara njuta så länge allt varar helt enkelt.

På O'Learys i Huddinge, hänger  f.d. HV-spelaren Andreas Falks (#17)  tröja från Huddinge!

Vi åt på en god oxfilétoast på O'Learys i Huddinge, jag fick i mig en del, men fortfarande så var illamående fortfarande som hemsk våt duk över mig. När jag väl kom hem, så bara njöt jag att jag åter hade bevisat för alla i Huddinge att legenden existerar på riktigt och mer kommer att komma. Boken slutar inte skrivas på länge och jag som är huvudperson vet inte heller vad den här ska sluta.

Hjälten i boken (alltså jag) avslutade fredagen med att somna framför en Batmanfilm. Ett perfekt slut på en mellanmjölksdag.

Reload(ead)

Imorgon smäller det återigen. Dags för nästa tävling, 6 dagar efter den senaste.

Sedan smällkaramellen i Örebro i lördags, så har jag sprungit 19 km på 4:14/km i snitt dagen efter i mitt första snöpass ute i skogen på bra länge. Måndagen spenderades som bekant i min hemliga uppladdning i Västerås. Under tisdagen blev det en härlig genomkörare med innebandyträning, inga trötta ben där inte. Däremot så var kroppen inte alls med lika mycket på noterna till onsdagen, den femte raka träningsdagen och fjärde löppasset. Det blev 41:41 (4:09/km i snitt) på 10.02 km. Det var halkigt, blåsigt och inte alls kul. Det var väl därför det inte gick särskilt snabbt kan man tänka sig, det är inte ofta jag springer så "långsamt" på min klassiska asfaltstia. Jag tror inte heller att jag står och faller med det här passet överhuvudtaget. Det enda som kan oroa är att jag har haft en antydan att kanske bli krasslig, men jag har varit förkyld fram och tillbaka. I skrivande stund, så är det helt okej och jag hoppas att jag kan ge mig själv de bästa av förutsättningar.

Idag har jag vilat och inte gjort ett dyft, vilket är en härlig känsla. Dessa få vilodagar jag planerar in är alldeles ljuvliga för psyket. Utan dem, skulle jag inte vilja göra ett skit överhuvudtaget. Jag måste få möjligheten att få njuta helt enkelt.

Vad tror jag om morgondagen? Det är inte ofta jag får springa sent en fredag, det ska bli väldigt kul att se hur Storängshallen ser ut och det är kroppen som bestämmer hur det ska gå under morgondagen. En skillnad mot Örebro Indoor Games är att det är 35 anmälda mot 6 löpare i Örebro, vilket innebär att det kommer bli olika heat. Jag hoppas inte att det blir alltför trångt. Jag noterar att det finns ett par snabba och duktiga löpare med. Passar mig utmärkt att andra får gassa lite i strålkastarljuset. Efter senaste boomen i Örebro, så funderar jag på att eventuellt ta och gå in via bakvägen till hallen. Imorgon har jag ingen lust att stå och hänga vid entrén för massa intervjuer, utan jag måste ge mig själv möjligheten att varva ner efter jobbet och komma i rätt mental balans inför loppet utan onödiga störningsmoment.

Äh, nu är det slutskrivet för kvällen, utan nu kör vi imorgon och har kul!