Imorgon är det slut. På 3000 meter inomhus. En kort säsong, som förut, som ingav förhoppningar och samtidigt fick mig att slå på mitt bästa (eller sämsta?) humör. Det jag menar är att jag inte varit helt nöjd med min träning, varken med korta eller långa pass. Det har inte varit i linje med vad jag har önskat. Jag började min försäsong i slutet på förra året, men en djävulsk värk i ljumsken efter pass längre än milen ungefär. Jag försökte i panik, mentalt börja göra en plan. En av de möjliga utvägarna var att ställa in hela tävlingssäsongen inomhus. Det fanns ingenting jag borde göra där inne om jag inte kunde hävda mig på något sätt. Jag hade för första gången på ett bra tag, ett sviktande självförtroende gällande löpningen. Det har, med några få undantag, gått spikrakt uppåt i allt jag har företagit mig. Helt plötsligt gick passen betydligt sämre än vad jag var van med. Sedan lyckades jag "joggandes" ta mig "runt" på 9:41 i Eskilstuna i början på året.
Det ingav en gnutta en självförtroende. För jag var inte alls så formtoppad som jag önskade att jag vore, men samtidigt så vågade jag. För jag var en gnutta rädd innan loppet, för hur jag skulle känna mig och vad tiden skulle stanna på. Sedan hävdade jag mig på nytt i Scandic med tiden 9:33. En tid som jag faktiskt är mer än stolt över. Det var överraskande, men samtidigt i linje med hur jag brukar prestera på vissa lopp ibland. Helt plötsligt blir det bara sådär överjäkligt bra. Stolt som en tupp som sprang lopp i Västerås och Sätra, med lite sämre tider (9:36 och 9:43). Samtidigt har jag sprungit över 100 lopp och vet att allt går i vågor. Ibland går det, ibland går det inte. Jag har dessutom inte tränat lika bra som jag gjorde inför förra årets inomhuslopp. Det har varit svårt att motivera mig den här säsongen, det känns som att jag inte har någonting att bevisa. Jag har liksom på min lilla nivå med den lilla träningsdos, nått så höga höjder, att jag inte har samma drivkraft längre.
Därför tvingar jag mig själv. Jag måste tävla. Jag måste få känna att det här betyder något. Att få kämpa varenda jävla löpsteg, att få känna mig levande. 3000 meter inomhus är måtten av att känna sig levande. Det är långt ifrån sprint, samtidigt har jag inget val utan att ta i så mycket jag kan. Nu när snön har försvunnit och långsamt kan jag faktiskt känna att våren finns där framme, så ser jag med lite förhoppning på framtiden. Jag har inte det där suget än. Men jag tror mig veta att jag kommer tillbaka och mitt framtida jag, litar på att mitt nutida jag gör mitt bästa imorgon kväll i Hammarbyspelen. Räkna med det, framtids-Andreas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar