Visar inlägg med etikett Asics Stockholm Marathon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Asics Stockholm Marathon. Visa alla inlägg

onsdag 3 juni 2015

ASICS Stockholm Marathon 2015 - Jag hade kul!

Datum: 30 maj 2015 Distans: 42.195m Placering: 124 Tid: 2:48:29 (Nytt PB)


Det finns lopp och så finns det lopp. Alla lopp lever sitt liv och har olika betydelser. Det är det som är härligt att ha många lopp i kalendern. Det ger stark motivation att lägga upp träningsschema som inspirerar och utmanar. Att flytta gränser, att alltid vara redo för vad som än finns framför en. Det finns alltid en tanke bakom varje pass. Även om det "slentrianmässigt" kan vara ett klassiskt pass i skogen på 10 kilometer. Det ska vara varierande och helst ska så mycket som möjligt vara koncentrerat i skogen, när så det finns möjlighet.

Så hur laddar man egentligen för ett marathon, när det förekommer extremt sällan och du ser inte fram emot dem alls? Jag hade för ett par veckor sen, en helt galen vecka, med över 12 mil. Där tre av passen var 34 km eller längre samt ett 18 km-pass. Det var en vecka som testade karaktären väldigt mycket, jag tror inte att jag hade orkat överhuvudtaget om det inte var för ett marathon lurade några veckor bort. I jämförelse med många andra på min nivå, rent resultatmässigt, så tränar jag inte särskilt mycket. Men samtidigt tränar jag precis lagom. Jag vill alltid vara väldigt redo när det vankas lopp, jag vill ge mig själv den bästa av möjligheter när jag står där på mållinjen.

Jag vill känna att innan loppet kommer igång, att allt är möjligt. Oftast bär jag med mig den känslan hela loppet, oavsett ifall jag blir nöjd eller inte. Är jag inte på något hindrad av något fysisk skada, så ska jag alltid vara redo på så många sätt att jag kan stå där med ett leende inombords. Ett marathon, det är något helt annat. Det är sinnesjukt. Det är galenskap och jag är en del utav den.

Inför:
Att skriva en inför-del inför ett sådant här lopp, borde egentligen börja flera dagar bakåt. För rent mentalt har jag tänkt på detta, så att det är nästan en del av den luft jag andas. Ska vi börja nysta i en sak, så tycker jag att det är oerhört skönt att jag redan har upplevt loppet en gång. Jag vet precis hur det känns och att jag vet vad som kommer att finns framför mig. Däremot störde jag mig en smula på att skulle regna, rejält. Det gjorde att mina förväntningar och förhoppningar dämpas en aning om var det här loppet skulle ta mig. Samtidigt ska jag inte förneka att hela den här säsongen har handlat om att jag har slagit rekord eller legat nära gränsen för att känna att jag har höjt min högstanivå.

Fort in och fort ut.
Det är ingen hemlighet att jag har tränat bättre än någonsin, det behöver inte betyda att jag har tränat så mycket mer än vanligt. Jag tränar runt 5-7 mil i veckan i genomsnitt, men jag tränar mycket smartare och än mer varierat. Därför är jag starkare som löpare. När jag väl hade slutat arbetsveckan för den här gången, så åkte jag till Stadion. På Östermalms IP, så skulle jag snabbt hämta min nummerlapp. Däremot tycker jag alltid att det är kul att plocka på mig lappar om andra lopp i världen. Även man känner till de flesta, så är det roligt att läsa om hur de promotar sina lopp för att låta som världens upplevelse. Sedan blir det egentligen lika raska steg därifrån som jag kom dit med. Jag är inte rädd för att springa ett marathon, jag är väldigt trygg i mig själv och trygg i att jag kommer att klara det galant. Men det är ändå en distans, som oavsett vem man är, ska ha respekt för.

Det blir en mycket lugn fredag. Med glass i stora lass som brukligt, att försöka skingra tankarna så mycket det bara går, även om jag vet att det är svårt. Framförallt måste jag rent mentalt förbereda en plan utifrån olika scenarier. Någonstans vill man ha ett tydligt mål och en vision. Skulle det dock inte gå vägen, så måste man ha en plan b. Jag är inte så bra på det där med reservplaner, jag vill nå mitt mål. Alltid. Varje gång. Det är en del av mitt sätt att hantera löpning. Jag vill gärna tro att jag står över allt och alla, på alla möjliga sätt, när det kommer till löpning. Jag är sällan orolig och det är bara jag som kan bestämma hur loppet ska gå. Ingen annan.

Jag fick sova rätt hyggligt. Jag åt en frukost och sedan var det mindre än 3 timmar kvar till start. Det skulle bli en lång tur och det var inget jag kunde undvika. Samtidigt så kände jag mig försiktigt optimistisk. Framförallt då jag hade kört den där 12-milaveckan, med 3 långpass och överlevt den. Dessutom skulle jag inte kunna göra något speciellt åt regnet, utan det var något som skulle ske, med eller utan att jag kunde göra något åt saken. Trots att jag hade gått om tid, innan jag skulle iväg, så blev det tro fanimej, stressigt, i slutändan ändå. Typiskt. Samtidigt så brukar jag prestera bra under press och stress, men det får gärna stanna vid väldigt få och korta stunder. Det räcker att jag skulle springa.

Ingen idé, va?
Väl på plats vid Östermalms IP, så insåg jag att stå i en av toalettköerna, skulle vara lönlöst. Det skulle innebära att jag kanske skulle vara färdig på dasset lagom till 2016 års upplaga av Stockholm Marathon. Så jag fick helt enkelt komma på en bättre lösning, för jag behöver gå på dass, framförallt om jag ska vara ute och röra på mig i nästan 3 timmar. Det fick bli ett tidigt adjö till min trogne supporter, så kunde jag glida in i min startfålla. Där visste jag att det inte var så många löpare än och det fanns gott om bajamajor. Precis som förra året. Så jag gled in där och funderade, över ingenting egentligen. Jag visste att det skulle bli en sjuhelsikes resa. Antingen går det bra eller så går det inte. Men jag ska fajtas hela vägen. När det väl var färdigt, så väntade jag på startskottet. Äntligen. Jag har väntat, i så många veckor. Nu kör vi.

Nice and easy!
Under:
Det finns ett problem med ett maratonlopp och det är att jag har otroligt svårt för att veta hur jag ska lägga mig i tempot. Det är ett väldigt långt lopp, så min annars rätt så dugliga taktik med att kuta riktigt fort och leva efter det, är totalt omöjlig i ett marathonlopp. Det är av den enkla anledningen att jag måste verkligen hålla under en sådan lång period som möjligt, tar du slut för fort, så är det finito och då är det bara att kasta in handduken. Jag försökte ligga på en ganska snabb nivå, jag hade någorlunda hum om hur jag låg till förra gång vid varje 5 km-markering. Jag hade vissa förhoppningar att det skulle gå någorlunda bra idag, eftersom jag får extra energi när jag ser landslagslöperskans Charlotte Karlssons fläta. När jag ser den, så vet jag att hon är laddad och hon är en duktig marathonlöpare. Hon hade inte den flätan på MilSpåret och då var hon inte lika taggad kan jag tro. Idag var den där och det var ett tydligt tecken på att det var bara att kämpa.

Precis i början av loppet, så är det någon som ropar "Tjenare bloggaren". Det är en av mina läsare, när jag frågade vad han siktade på, så var det tydligen runt låga 2:40 (han kom in på runt 2:41 om jag minns rätt till slut) och han inspireras av min blogg. Jag kände mig riktigt hedrad, med tanke på att han är uppenbarligen är en riktig duktig löpare. Kul. Bra start och min annars enorma stora egoboostpåse växte sig lite större.

Västerbron x 2. Ungefär lika enkelt som förra året. Typ!
Jag märkte rätt tydligt i början av loppet att jag blev illamående samt att jag fick håll. Hade det varit ett kortare lopp, så hade det varit förödande. Men i ett sådant här långt lopp, så var det bara att bita ihop och försöka kriga så mycket som möjligt. Till slut skulle det försvinna helt enkelt. Om jag jämför med förra årets runda i samma lopp, så njöt jag faktiskt mer nu. Jag hade en bättre strategi på hur jag både skulle njuta mer den här gången och för att det skulle sådär galet långt. Jag slutade helt egentligen att tänka på kilometermarkeringarna, utan noterade bara att de fanns där. Jag tittade inte alls särskilt mycket på klockan och tidsbandet för sub 2:50 fick knappt någon titt från mina underbara ögon. Kilometermarkeringarna svischade förbi, i en galen fart, samtidigt som jag upplevde att jag sprang jämnt och behagligt.



Till slut släppte illamåendet och hållen, men det skulle komma något annat, ganska snart inpå, som ersatte den oron. Vi kommer till det alldeles strax. Stockholm är vackert och det är nog ett av de lopp som man känner en stark gemenskap med andra. Ett marathon samlar alla möjliga som vill springa, alltifrån absolut toppen till de som egentligen bara springer just det här loppet. Vilket jag tycker är väldigt trevligt. Utöver detta, så duggade regnet lite och det var inget som störde mig. Strax innan 2 mil hade passerats och jag fortfarande låg rätt bra till tidsmässigt, så började jag känna att jag behövde göra nummer två. Jag har fått ge med mig under några pass ute i skogen helt enkelt, samtidigt så visste jag att i samband med den här typen av långa lopp, att det ibland kan vara oundvikligt. Då ska jag ändå berätta för er, att jag såg folk som försvann rakt ut i skogen eller bakom tält, för att utföra sina behov. Klart som fan att man själv blev lite småsugen, på att försvinna ut på en "Twin Peaks"-färd i det blå.



Jag låg bra i fas efter halvmara-markeringen. Jag låg före vid samma tidpunkt förra året. Nu kom en sträcka, som kan te sig lite marig. Man löper på Djurgården i sin ensamhet och det kan faktiskt vara ganska skönt, samtidigt, så tappar man den där extra energin man får, när man springer inne i stan med all publik. Samtidigt som jag försökte fajtas med mina behov, så skulle jag förbereda mig för mina två nästa smällar. Först att det började regna betydligt mer kraftigt och att jag började närma mig 3 mila-markeringen. Kraften tog slut då, förra året och jag gick på ren vilja hela vägen in i mål. I samband med att jag övergick till dessa utmaningar vid slutet av Djurgården, så försvann de akuta toakänslorna och det var en lättnad för mig. Nu kunde jag koncentrera mig på att nå mål.

Jag kände mig överraskande stark mot slutet!
För som jag har skrivit tidigare, så tyckte jag inte att loppet var lika galet långt, för kilometermarkeringarna passerades fort. Jag blev aldrig trött mentalt egentligen och det låg till grund att jag låg så bra till i loppet. En sak som är värd att påpeka att under loppet så passerar vi en del sträckor från andra lopp - Stockholm Halvmarathon, Kungsholmen Runt och MilSpåret. Minnena flödade fram kan man säga. Något annat som flödade var vattnet. Jag vet inte vad det var för typ av vatten. Men sjukt gott var det. Även om det bara blev små smuttar som jag drack vid varje station, så kändes det som en gåva från gud själv, när jag drack det i regnet.

Till slut visste jag att jag inte var långt ifrån mål, utan det var bara att köra på. Jag hoppades att jag inte skulle få någon smärta eller att jag skulle få kramp (vilket jag fick precis mot slutet förra året). Jag visste att jag låg bra till. Men rent mentalt hade jag lurat mig själv sedan länge hur jag låg till. Jag pendlade att jag skulle slå förra årets notering (2:52) till att det var möjligt att springa sub 2:50. Som sagt, så lurade jag mig själv hur jag skulle tänka när jag tittade på klockan och det blev en trevlig överraskning, när jag till slut förstod att det skulle bli riktigt bra. När jag precis var utanför Stadion, så var det nästan så att en tår skulle ramla ur ögat. Det var så mycket känslor, när jag klev in där på löparbanan och när jag "spurtade" förbi en annan löpare, så kunde jag inte göra annat än att le inombords. Jag är kung. Återigen.

Bara ett fåtal minuter innan målgång.


Efter:
Det värsta med ett marathon, är att man måste stanna. Det är då all trötthet och smärta känns på riktigt. Inte nog med att det var det som var ett problem, jag kände av hur kallt det var och frös rätt så rejält så att säga. För stunden, gjorde det dock ingenting. Utan jag var så otroligt stolt över min prestation. När du ställer upp där på startlinjen, vet med dig att du har tränat riktigt bra och hoppas att det kan bli bra, så är det alltid osäkert att veta hur det ska gå. Samtidigt har jag hållit hela vägen och det är jag väldigt nöjd med. Jag har faktiskt haft ganska kul också den här gången, när jag sprang loppet.

Jag är så glaaaad!
Jag var helt slut mentalt. Det var som att kroppen och knoppen egentligen kom ikapp sig själva och bröt ihop. Jag hade gett allt och det fanns ingenting kvar att ge. Jag skakade som bara den, hela vägen hem. Samtidigt försökte jag hålla huvudet  högt och visa att jag är en hjälte. Vi alla var hjältar den här dagen. Vi fajtade och slet hela vägen. Vi hade alla ett mål med den här dagen och jag är rätt övertygad om att de flesta ha stolthet kvar efter loppet nog, att kunna ge sig själv en tumme åt sig själv i spegeln.

Väl hemma, så försökte jag tappa upp ett bad. Så ont, jag hade i hela kroppen. Men det finns bannemig ingen skönare smärta och träningsvärk, som när kommer från löpningen. När jag låg i badet, så flöt jag mest runt och lät vattnet göra sitt. Jag har sprungit mitt livs andra marathonlopp på tiden 2:48:29. Det är helt sjukt egentligen. Vem hade kunnat tro det för några år sedan? Inte jag. Men nu är allt möjligt. I min lilla värld, så var jag kung och där härskar jag.

Prova på det där med löpning och bli din egen kung eller drottning. Den mest hälsosamma drogen av de alla.


söndag 31 maj 2015

Några siffror och en bild säger mer än tusen ord!


2:48:29
(Nytt rekord med 3 minuter och 37 sekunder)


Rapport kommer i veckan. Men nu njuter jag för fulla muggar!

måndag 2 juni 2014

Asics Stockholm Marathon 2014 - Nu vet jag!

Datum: 31 maj 2014 Distans: 42195 m Placering: 158 Tid: 2:52:07 (nytt PB!)

19 maj 2012 - Skärholmsloppet (5 km) - 20:05
31 maj 2014 - Asics Stockholm Marathon - 2:52:07

Någonstans långt långt bak i tiden så börjar embryot, till det som jag ska skriva om idag, att växa. Jag har nog tjatat ögonen ur er, framförallt för er som har följt min blogg länge. Under en kort visit i Västerås, under en lunch, bestämde jag mig för att jag skulle springa ett lopp. Fullständigt hänsynslös och impulsiv som jag är, så slängde jag mig på min mobil för att kolla när nästa lopp i 08-området skulle gå av stapeln. Passande nog var det Skärholmsloppet som skulle ske två dagar senare. Jag hade förvisso joggat tidigare, om än i korta doser (5-6 km, 2 gånger i veckan), men det här var något helt annat. Nervös som bara den, när jag skulle hämta ut nummerlappen. Jag visste ingenting om den här världen. Jag visste helt ärligt inte hur jag skulle sätta på nummerlappen ordentligt.

Det där gick ganska bra, uppenbarligen, eftersom jag sitter vid datorn två år senare och skriver på det här inlägget. Men om vi fortsätter titta i backspegeln, så kan vi också se att bara en kort tid senare efter Skärholmsloppet, så går Stockholm Marathon av stapeln. I ett helvetiskt kallt och ruggigt regnväder. Första säsongen för mig, är det inte ens meningen att jag ska springa en halvmara ens, men så blev det. Med den äran. Någon månad efter halvmaran i Stockholm 2012, så bestämmer jag mig lite försiktigt att om jag ska springa en mara, så måste jag vara redo på alla plan. Fysiskt och mentalt. Därför får debuten ske först 2014, först måste jag bemästra både milen och halvmaran innan det är dags för någon ytterligare påhitt från min sida.

När 2013 års mara går, så tittar jag lite drömmande att det är ett år kvar tills det är dags för mig. Kommer det ens att gå? Kommer jag ha kapaciteten att springa som jag vill då? Självfallet måste man springa en mara, om man vill vara en ordentlig löpare och Stockholm Marathon är givetvis skådeplatsen för detta spektakel. Jag får inte den avslutningen på höstsäsongen 2013 som jag vill, snabbt börjar jag kolla vad nästa fix för mig kan vara. Inomhuslopp - ja. 3000 meter - ja. Perfekt. Jag drar till Norrköping, Örebro och Huddinge för att njuta och hata allt som har med 3000 meter inomhus att göra. 

I samband med årsskiftet börjar även min långdistansträning mot det som ska kulminera i maran. Jag trycker på i passen för att springa längre och längre, en gång i veckan. 16 till 18 till 20 till 22 till 25 till 28 till 30 till 32 och till slutligen 35 km. Samtidigt som jag gör det, så ökar jag mängden pass från 2 till 3 eller 4. Inte bara det, så flyttar jag fram gränserna för att öka intensiteten på flera pass. Utomhussäsongen börjar strålande, jag slår nya rekord på milen och halvmaran i framgångsrik stil. Jag får en dipp i samband med Riga halvmara, som jag får skylla på andra faktorer, men samtidigt finns det där ändå inför det här stora loppet som jag har väntat i 1,5 år på egentligen. 

Inför: Jag har sprungit nästan 60 lopp på 2 år, jag kan inte påstå att jag blir nervös eller oroar mig alltför mycket egentligen. Däremot när vi börjar närma oss den här typen av lopp, något nytt och stort. Så vill man självfallet inte skada sig, träna optimalt, äta som man ska, sova ordentligt och inte bli sjuk. Alla små tecken på minsta rubbningar inför maran har varit oroväckande, inte har jag lust att vänta 1 år till på att visa mig på den stora arenan. Dessutom gjorde sig väderprognoserna på förhand, något illavarslande. 
 
Ett nummer för ett nummer!
Med snälla arbetskollegor på jobbet, gjorde att jag fick åka från jobbet relativt tidigt under klämdagen. Jag styrde kosan mot Stadion, efter en längre gångväg nådde jag platsen för att hämta ut nummerlappen. Det var inga konstigheter, jag hade på förhand aviserat att jag ville byta grupp från C till B, med tanke på min tid på halvmaran i Prag, så blev det så. Jag gick igenom "expot" och det var med tanke på hur högt det här loppet rankas av många, en ganska tråkig del att skriva om. Det fanns inte mycket. Jag jämför det med Berlins halvmara som hade minst 2 stora hangarer fyllda. Även om jag sällan köper något eller är intresserad, så kan det ändå vara kul att få kika lite smått. 
 
Så här trångt är det väl inte i starten hoppas jag?
Innan jag åkte hem, så köpte jag Mario Kart 8. Ett perfekt och lättjefullt spel att spela, dagen innan. Jag kolhydratladdade utav bara helvete. Jag åt godis, Daim, Snickers, glass, rostat bröd med mycket marmelad, O'boy, läsk och jag har säkert inte tagit med allt. Jag tror aldrig att jag har kolhydratladdat på detta sätt 2 dagar innan lopp. Det är nu eller aldrig, jag ska orka hela vägen. På morgonen blev det vanlig frukost med müsli, smörgåsar och banan. Givetvis så får jag inte glömma bort att nämna att jag pumpade mig full av rödbetsjuice, så det nästan sprutade ut ur öronen på mig. På plats vid start, så gick jag som vanligt in i mitt biktbås. Vad hade jag för mål med dagen? Under 3 timmar givetvis. Jag tog på mig band för sub 2:50 och sub 2:55, så jag hade två bra riktmärken.
 
Min bikt!
Jag gjorde korta uppvärmningsturer i startfållan, innan den började att växa alltför stort. Jag tog chansen och gick till biktbåset en sista gång, med tanke på att mitt sista långpass slutade i fyra toapauser, så ville jag undvika det till varje pris. Inte vill jag sätta mig på broräcket på Västerbron och göra mitt? Kort innan start, så vet jag inte riktigt vad jag tänkte på. Jag var helt tom i huvudet. Jag var inte stenhårt fokuserad, men inte för flamsig över det hela. Däremot intalade jag nog mig själv att jag skulle klara en mara. Strax innan skottet fyrades av, så kom en härlig regndusch och det var allt. Sedan var det där "hemska vädret" jag hade oroat mig för, borta. Nu kör vi!
 
Jag är fånge i maratillståndet nu!

Under: Alla distanser har sin charm och sina strategier hur man lägger upp loppet på absolut bästa sätt. Under min allra första mara, så fick jag nästan hålla i mig själv för att inte rusa för hårt och att försöka springa så kontrollerat som det bara gick. Jag kan påstå att jag fick lite ångest när jag passerade första kilometerskylten. Oj då, över 41 kilometer kvar. Jag kunde dock direkt säga att jag kände mig hyggligt löpvillig i kroppen och jag verkade ha hittat en takt, som passade mig alldeles utmärkt.
 
 

Jag hade precis som under Prags halvmara, bestämt mig för att jag skulle dricka vatten så gott det gick vid alla vätskestationer. Det är inget jag ville tumma på överhuvudtaget. Jag hade dessutom med mig gel som i Riga senast, då jag inte lyckades få i mig ett skvatt. För att ha något att se "fram emot", så hade jag klart mig när och var jag skulle ta gelen. Inte nog med detta, så vill jag minnas något annat jag gjorde under loppet. Jag sprang in i alla duschar, fick en härlig framtidsblick om att jag var hemma och duschade av mig efter ett hårt lopp. Första 5 gick på 19:02, fullständigt kontrollerat.
 
 

Andra femman gick också härligt kontrollerat till, jag kände mig riktigt stark och hade hur mycket energi som helst. Den springs nästan på under 20 minuter, det är väl Västerbron som drar upp tiden där. Jag kan med lätthet påstå att Västerbron faktiskt inte var så jobbig, som jag hade målat upp den som. Vi fick väl se om jag tyckte samma sak, andra gången jag skulle passera den? Efter c:a 10 km, så började faktiskt att gråta lite smått. Att jag på bara 2 år gått från ingenting till att springa en mara av den här kalibern, jag måste säga att jag är stolt med vem jag är. Inget slår den känslan.
 
 
 
Hela vägen till 16.5 km, då vi hade sprungit första varvet, så kände jag mig oerhört fortsatt stark. Den tredje femman gick också på under 20 minuter. Ärligt talat så är det här som jag förstår vad kontrollerat löpande går ut på. Allt lära sig hålla igen lite, för att spara till senare. Men jag såhär i efterhand, så tycker jag att borde tryckt på ännu mera första varvet, bara för att. Eftersom det var den första maran, så är det inget man vågar.
 
 

Strax efter första varvet, ska man ut på Djurgården och röja lite. Jag har förstått att många upplever det som ett tråkigt parti. Vid halvmarapasseringen, hade jag sprungit på 1:23:35 (alltså snabbare än vad jag sprang i Riga halvmara totalt sett). Strax efter halvmarapasseringen så serverades saltgurka. Jag förstår varför man har den, men vem i hela fridens namn, vill gnaga på en saltgurka efter att man har nått ett tillstånd i huvudet, när man delvis längtar efter ett liv efter döden? Även om partiet ute på Djurgården är trevligt och fridfullt, så är det lite halvtråkigt. Helt plötsligt så tappar man den där härliga folkfesten. För det måste jag säga, vilket publikstöd, det tog aldrig slut inne i stan. Sen var jag hemskt glad när vi kom ut i verkligheten och passerade Skansen och Gröna Lund. 
 
 

Det var väl efter 25 kilometer som jag började bli orolig på riktig, hur skulle kroppen ta det hela och skulle jag få känna på den där kända "väggen"? Jag tror inte att jag vid fullt medvetande egentligen när vi kom tillbaka till "stan" igen. Utan jag gick på repeat och i mina lurar så lyssnade jag på folk som pratade om TV-spel. Såhär efteråt, minns jag egentligen ingenting vad som sades. Vid 30 kilometer, så förstod jag att för första gången kunde släppa sub 2:50 helt. Inte för att jag hade trott på det själv, men jag var glad att jag använt mig av det bandet och kunnat haka mig fast så länge det gick. Nu var det självklara målet att komma under 2:55, det skulle givetvis fixas. Men vid slottet, alltså efter 30 kilometer, så upplevde jag inte "Väggen", men jag förstod att det här var en minivariant av densamma. Det blev så tungt att röra sig, samtidigt som jag hade energi kvar. Jag hade bara lite mer än en mil kvar, nu var det faktiskt bara att köra ändå i kaklet.



Vid Västerbron del 2, så skulle jag få uppleva de många pratar om, trodde jag. Jag tyckte nästan att det var lättare andra gången, jag var inte orolig för någonting i världen. Vid Norr Mälarstrand så passerar Staffan mig. Han hinner ikapp och förbi, peppar mig så gott det går och jag tycker att det ser riktigt bra ut för hans del. För egen del, kämpar jag så hårt att jag kommer till en gräns där jag förstår vad en mara handlar om. På riktigt. Strax därefter ser jag både pappa (som jag har sett tidigare) och överraskande att min sambo helt plötsligt finns på plats, med bara några kilometrar kvar, så får jag inte ge upp och aldrig sluta tro på en själv.
 
 

Någonstans tror jag att kroppen ska gå sönder, men jag är verkligen tränad för detta och när jag har lite mer än 2 kilometer, så njuter jag att eländet kommer att ta slut. Jag kommer att få springa in på Stadion som en vinnare och jag kommer aldrig att glömma den här dagen. En stor oro som har pulserat inom mig, är när jag ska få kramp, med tanke på att jag fick det under mina tidigare halvmaralopp framåt slutet. Mycket riktigt får jag kramp med mindre än 1 km kvar, men det gör inget. Jag gör som jag gjorde under Berlins halvmara, jag "stampar" bort den. När jag äntligen äntrar Stadion. Vilken känsla. Vilken glädje. Även om jag är totalt borta rent mentalt, så har det verkligen gått långt från att vara en nervös nobody utanför Skärholmens centrum till att springa in på en 2:52-tid på Stadion i sin första mara. Jag saknar ord. Inte ens magiskt räcker till.
 
 

Efter: Det kommer nästan omgående när du har passerat mål. Den där hemska känslan i benen. Totalt söndersprungna. Det skiter jag fullständigt i, jag har gjort något, som jag fnös åt förra många år sedan. Att springa marathon. Den lycka jag kände inombords visste inga gränser, vartenda steg jag tog bort från mållinjen, var stora glädjeskutt med de här benen mätt. Det godaste som jag visste att få, var vatten. Inget slår vatten, när man har tagit ut sig fullständigt. Jag tycker medaljen såg helt okej ut, men jag tyckte den inte var bland de bättre jag hade fått, faktiskt. Ganska en liten petitess i sammanhang, men med tanke på hur mycket man betalar för att få springa...

Jag är G L A D!
Fotografering, ros och bara ett stort leende fortsatte att sväva tillsammans med mig uppe i himlen. Jag var glad för allt stöd jag har fått från olika håll och kanter längs med banan. Syrran hade även tagit fina bilder längs banan, som användes i detta inlägg också. Efteråt längtade jag mest att få komma hem, att få lägga sig i ett varmt bad och att få låta intrycken sjunka in. Även om jag älskade att springa det här loppet, så hade jag ingen större lust att stanna kvar utan jag behövde ett brejk från allt. 5 månaders träning för en mara var äntligen över och den hade gett resultat med råge. Jag var trött på allt som hade med löpning att göra, inga tankar ägnades åt något lopp i framtiden överhuvudtaget. Någonstans konstaterar jag att jag inte har tagit i för fullt, utan att det finns mer potential där. Nu vet jag hur det känns att springa en mara, nu vet jag att det här var inte det bästa jag kunde prestera heller. Bakom nästa magiska dörr, så finns det nya fina prestationer. Men det är något för framtiden det.
 
Efter mycket krånglande för att komma ner i det varma badet, så passerade hela loppet revy. Hade jag verkligen sprungit en mara? På den tiden? Hade det hänt eller var det bara en dröm? Är jag verkligen så duktig på att springa? Efter det kanske skönaste badet i mitt liv, som jag har badat ensam. Så halvgick jag som en gamling i till köket, öppnande den där chipspåsen som jag hade köpt bara för det här tillfället. Det var typ 1-2 år sedan jag åt chips senast, jag lät den härliga grill chipsiga andedräkten fylla min mun. Kom ihåg. Jag är bara en helt vanlig kille. Som är en okej löpare.


19 maj 2012 - Skärholmsloppet (5 km) - 20:05
31 maj 2014 - Asics Stockholm Marathon - 2:52:07

fredag 30 maj 2014

Jag är bara en vanlig kille

Nu är vi här. Det har tagit över 2 år sedan jag började med min löpning, men nu är vi verkligen framme vid min livs största utmaning. Nämligen min maradebut, som sker i Stockholm. Redan under hösten 2012 hade jag tankar på att min debut skulle ske just under det här loppet. I oktober 2013 anmälde jag mig och det blev allvar av det hela. Hela vintern har jag långsamt byggt upp min träning steg för steg för maran, jag har bävat för alla pass som har varit över 2 mil. Men jag har fått med mig en hel del pass under vintern och våren, som har varit enbart för det här loppet. Jag har lyckats springa en halvmara på under 1:19 och jag har haft formmässigt en riktigt bra säsong hittills. Men det här är någonting helt annat, jag har som mest sprungit 35 km i ett pass. Nu ska jag springa lite mer än 42 km i ett högt tempo i ett halvruggigt väder (eventuellt), det är här något jag aldrig har upplevt förut.

Jag går in i morgondagens lopp utan något större press på mig själv, jag gör trots allt ändå debut. Det är ett långt lopp och att sätta onödiga tidsmål, känns inte rätt i nuläget. Jag vet dock att jag kommer att vara känna det där pirret innan start, en resa, som jag inte vet var den ska ta mig. Jag kommer givetvis att försöka njuta så mycket det går av det här, det är så himla svårt att sätta ord på det hela. Jag har haft en otrolig lugn och en ganska hygglig uppladdning när det gäller min löpning, även om jag önskade bättre avslut i halvmaran i Riga (men det var så mycket som var emot mig där). Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva, för jag känner mig så uppspelt att det faktiskt är imorgon allt händer. Det är min absolut största berg och jag kommer att få känna på smärta och stor ångest när jag springer, men jag ska försöka göra allt för att få in lite positivitet i de känslorna också.

Hur laddar jag upp? Jag har köpt ett nytt spel - Mario Kart 8. Så jag sitter och kolhydratladdar, samtidigt som jag lirar spelet. Spelet passar mig utmärkt, då de handlar om att komma först i mål och kapa tider. Att använda sin hjärna väl under loppens gång.

Imorgon gäller det. Nu finns det ingen återvändo, jag måste springa kontrollerat så länge det går. Inte rusa, men inte sega heller. Jag måste hitta precis rätt nivå för att få ut det mesta av min löpning. Imorgon vid ca 15, så har min oskuld rykt på den här delen av livet rykt. Om det var skönt eller inte, får ni givetvis veta allt om.

Oavsett hur det går för mig, så ska ni veta att jag är bara en vanlig kille.

tisdag 22 oktober 2013

Nu är det allvar. Maradebut 2014!

Nu finns det ingen anledning till att inte träna hårt i vinter. Sedan några veckor tillbaka har det varit klart att jag gör min debut på marathondistansen i och med Stockholm Marathon nästa år. Efter mycket tjat från alla fans, så var det dags att göra slag i saken. Om jag nu kommer att klara av det är en annan femma. Det kommer att bli väldigt pirrigt och stort att få springa detta lopp, helt klart. Nu finns det absolut inga anledningar till att ligga på latsidan under vintern med sin mängdträning. Absolut inte.

Beviset!