2 finaler och livet rullar vidare

Efter loppet i lördags, så var det dags för det jag har väntat på länge. Nämligen Champions League-finalen i fotboll. Dortmund är mitt favoritlag utomlands och jag har haft förmånen att följa de under de senaste säsongerna väldigt intensivt, tack vare Eurosport 2. Att de har lyckats ta hela vägen till final i den största klubblagsturnerningen i världen och där få möta huvudantagonisten Bayern München. Vilka steg man har tagit på 3-4 år. Det har man inte gjort genom att fått in en stenrik person som har köpt allt och alla som har rört sig. Men Dortmund förlorade med 1-2 och jag slog av TV:n inom 10 sekunder efter att domaren visslat för slutsignal. Besvikelsen var stor. Mycket stor. Men Dortmund har gjort det väldigt bra och jag är stolt över laget, som har gjort en bra säsong.

---

Nästa final att bry sig om var den IFK Göteborg skulle spela i under söndagen. Nämligen Svenska Cupen. Det var mitt andra besök på den nya skrytarenan Friends Arena. Vilket tryck det var på matchen, trots att det inte ens var halvfullt. En av de absolut bästa matcherna från supporterperspektiv, att IFK vann matchen på straffar och det kryllade av IFK-supportrar, gjorde inte saken sämre (förutom de få idioter som förstör alla andra).

Men vinna cupen och chansen att få spela i Europa League om ett par månader är inte fel.

---

Rent träningsmässigt då? Under söndagen blev det härlig vila. Dagen efter var det korpmatch. Trots en del räddningar, gick det ändock inte stoppa laget från att förlora. På tisdagen var tanken att vara på innebandyträning, men det blev inställd i sista stund och då valde jag att köra ett löppass. Det blev 9 km ute i skogen och klart godkända 4:08/km i snitt. Jag var trött, stressad och kände att jag höll att bli sjuk, när jag gav mig ut på turen. Lite dumt kan tyckas, men jag kände mig genast lite bättre efter avslutat pass. Så ska det vara.

Det kommer kännas konstigt att inte springa lopp i helgen, men det finns inte direkt något större utbud i 08-området med omnejd, när maran går. Det kan vara skönt att få en loppfri helg, emellanåt, så både kropp och knopp kan få vila lite.

Tolvanloppet - Då möts du och jag här, i ett härlig vårväder! Som senast ungefär!

Datum: 25 maj 2013 Distans: 6 km Placering: 2 Tid: 21:01

Jag var mentalt urladdad efter att ha sprungit Göteborgsvarvet. Det var som att springa in i en spis och springa runt där inne. Till en början var jag besviken att jag inte nådde mitt mål, men efteråt förstår jag vilken pärs det är att komma i mål överhuvudtaget. Fysiskt tar ett sådant lopp mycket krafter, men jag var helt slut i huvudet. Jag såg inte ens framför mig ett endaste löpsteg efter debaclet. Men lik förbannat är jag ute och kör 2 pass, två dagar i rad och ser med tillförsikt framåt Tolvanloppet i Bromma. Nu var det första gången jag skulle besöka samma lopp. Cirkeln är sluten och fortsätter ånga på. Det skulle återigen bli HalvTolvan. Det var skönt att det var en sådan pass kort distans framför mig, så att jag klarade av att jobba med mitt mentala bildspel.

Inför: När helgen började, så hade jag mycket att se fram emot. Det var dels det här loppet, men även Champions League-finalen i fotboll (där Dortmund ingick) och Svenska Cupen-finalen med IFK Göteborg på Friends Arena. En fullspäckad helg. Först i ordningen när alarmklockan ljöd, var loppet i Bromma. Jag hade sovit bra. Jag har blivit bättre på att sova och det är skönt att få sova utan avbrott och över 8 timmar emellanåt, istället för mellan 6-7 timmar. Det gör så mycket, framförallt när man är aktiv och behöver återhämta sig under tiden man sover.

Det skulle bli en tur med urmysiga Nockebybanan, till min förtjusning var det veteranvarianten av linjen. Det var länge sedan jag hade den möjligheten. Alltid kul att ha en bra anledning till att åka någonstans, se och göra saker man annars kanske inte skulle komma sig för. När vi klev av vid Ålstensgatan, så var det inga problem att orientera sig till nummerlappen och inte heller var start/mål befann sig. Med mitt goda minne, så var allt precis som förra året. Tänk att det har hunnit gå 1 år sedan vi sågs. 27 lopp har sprungits, jag har bytt jobb och jag har blivit en riktig duktig löpare. Vi får väl se var jag befinner mig då.

Oerhört fokuserad. Eller kanske inte!

 Uppvärmningen var spartansk, 1 km löpning och kroppen mådde helt okej. Något som oroade dock var det jag hade fått under fredagen, alltså dagen innan. Då hade jag två löppass i rad i benen. Det är något under vaden som gör ont när jag går och intensifieras emellanåt. Något jag även kände av när jag går, men inte när jag springer. Jag hoppas att det inte är något problem som ska drabba mig på något sätt i längden.

I blått/mörkblått far jag iväg!

 Under: Jag kände igen mig med hjälp av alla sinnesintryck där jag stod i startfältet och såg den klassiska 12-vagnen stå där i väntan på start. Skillnaden på idag, i jämförelse mot ett år sedan, är att jag tränar betydligt bättre, är en ännu gladare människa och är snabbare. Fokus låg på att klara slå 22:59 och även kanske gå under 22 minuter. Inledningen var i hyggligt tempo, min GPS-klocka hittade ingen GPS-signal, så det fick bli med vanlig starklocka och följa kilometermarkeringarna. Jag blev smått överraskad att 1 km kom redan när jag låg på 3:10. Jag är trött i kroppen och låren är inte helt hundra idag märker jag. Jag har fått en indikation på att banan dessutom råkar vara 5.7 km och inte 6 km. Nåväl, jag pinade på i bra stil och den där jävla Göteborgsvärmen var inte närvarande. Det var lagom varmt för att ha glädje kvar att springa.

För det var med glädje jag sprang samma sträcka som jag gjorde för ett år sedan, det var med ett inre leende som omfamnade allt det härliga jag har fått genom de 365 dagar med löpning har berikat mig med. Allt kändes som en kopia från filmen förra året, den film som spelade in hela mitt lopp i huvudet.

Fina och lätta löpsteg!

 Förra året kom jag 3:a på den här sträckan. När jag passerade Ålstensgatan, så hade jag nästan ett äckligt självförtroende att det här fixar sig. Vid vägskälet mellan 12 km och 6 km, så springer jag rakt fram och märker att jag är väldigt ensam. Ingen framför mig och ingen bakom mig, det är en skrämmande känsla, när man är helt själv. Omedvetet kan jag slå av på takten lite, men jag försöker så gott jag kan att köra hårt. När jag viker in Ålstensgatan igen, ser jag målklockan och ser att jag kommer att med godhet krossa mitt tidigare banrekord. Jag seglar in på andraplats med enkelhet, på 21:01.

Vid målgången!

Efter: Det är inte med glädje jag passerar mållinjen, vinnargubben i mig hittar något nytt anmärka på. Jag är bara några ynka sekunder från att gå under 21 minuter. Usch och fy. Sen får jag en medalj modell större, utan band, förra året var det med. Men det är en petitess i sammanhanget. Känslan när man har sprungit HalvTolvan är att man rätt ouppmärksammad, då all fokus är på de yngre samt Tolvanloppets deltagare. Kanske inte helt förvånande. Men idag var det ett lopp som gjorde på ren rutin. En sådan där "dag på jobbet". Jag är nöjd, nästan 2 minuter bättre än för ett år sedan och jag gick inte ens fullt ut. Det är skönt att veta att potentialen är hög idag. Mycket hög.

Jäääteglad över medalj och att ha sprungit!

Nu väntar 1,5 vecka utan lopp. Vem vet, jag kanske dyker upp och hejar på maralöparna i Stockholm i helgen? Eller så tar jag välbehövlig vila från all form av mental press fram till nästa gång. Men med mig vet man aldrig, allra minst mig själv.

Vad tyckte jag förra året om detta lopp? Läs här

I förkylningens tecken - Ladda om efter Göteborgsvarvet

Nu var det dags igen, det var ett tag sedan. Men nu har jag blivit riktigt förkyld och idag, blev det riktigt ordentligt med nysningar och snoret droppade i stadig ström neråt. Redan i måndags började förkylningstecknen dyka upp. Det blev dessutom korpmatch i fotboll igen under tisdagen, men inte idag heller fick jag ett "flow". Även om en del mål var rena rama turmål, så är det alltid trist att släppa in mål som målvakt. Med 5 minuter kvar gjorde jag och en back ett flygande byte, så jag spelade back och han målvakt. Back är väl inte direkt det man ska utnyttja med uthållighet och snabbhet på, men okej. Det blev inget insläppt med den nya målvakten och jag fick slita en del. Som utespelare har jag inga större kvalitéer att skryta om, men springa, det kan jag. Vi får se hur det ser ut nästa match om jag får mer speltid ute och kan få en nytändning?

Under onsdagen blev det mina sedvanliga 9 kilometer på asfalt, snittiden blev klart godkända 4:10/km. Fast jag kände mig ännu sjukare och borde egentligen avstått, så körde jag ändå. Jag mådde dessutom bättre efter passet. Framförallt var det skönt att äntligen göra det första passet efter Göteborgsvarvet, även om det satt träningsvärk i benen kvar. Dock hade jag svårt att sova återigen under natten och när jag väl lyckades få sömn, blev det ryckigt. För idag, så försov jag mig och mådde om möjligt, ännu sämre. Men lik förbannat hade jag bokat in ett ytterligare löppass. Idiot, som jag är. Jag hoppas ingen tar fter mig och misshandlar min kropp, på det sätt jag gör. Jag körde intervallpass idag, efter rekommendation av Staffan Dahlgren. Det var länge sedan. Först en längre uppjogg. Sedan 3 x 2 km.

Efter 2 km: 3:58/km i snitt
Efter 4 km: 3:46/km i snitt
Efter 6 km: 3:46/km i snitt

Sedan blev det en lång nerjogg på detta. Jag träffade på både renar och hel rådjursfamilj, min hejaklack ute i skogen. Jag hade glömt kvar iPod och hörlurar på jobbet, men det gick ändå det rätt så bra. Kroppen reagerade faktiskt rätt så bra och jag kände mig återigen nöjd med dagens pass. Imorgon blir det vila, för i helgen väntar veckans händelse för mig (förutom Champions League-final och cupfinal).

Det blir nämligen HalvTolvan för mig i helgen. Alltså 6 kilometer. Det blir också det första loppet jag springer för andra gången sedan jag började för 1 år sedan. Det ska bli väldigt kul att ge sig ut i Bromma för att springa. Första gången sprang jag på 22:59 och jag hoppas givetvis på att slå det, det blir en härlig utmaning. Men rätt sorts förutsättningar, så tar jag det. Eller hur?

Göteborgsvarvet - Mannen med treudd från helvetet på besök

Datum: 18 maj 2013 Distans: 21.095 km Tid: 1:28:33 Placering: 366

Jag hade verkligen bävat för det här loppet på mer än flera sätt. Att växla om från 5- och 10 km:s lopp till att springa en halvmara är skrämmande, framförallt för mig som inte tränar allt för mycket och framför allt inte längre distanser. Men jag hade nästsista veckan sprungit en intensiva 6 och 11 samt 12 kilometer. Den sista veckan innan loppet hade det förutom loppet på 5 km på Vaxholm, blivit en intensiv 13 km och en lite lugnare 13. Bättre uppladdning kunde jag faktiskt inte få, med tanke på hur min uppladdning inför både Stockholm och Berlins halvmaror såg ut. Men jag minns också hur mentalt slitsamt det var att springa i Berlin. Det är knappast så att jag springer med ett leende, men samtidigt finns den ångande drivkraft som tuggar på. Kilometer efter kilometer. Jag är väldigt glad över att jag är av en sådan karaktär att jag klarar av att hantera det hela.

Inför: Upp tidigt som bara den på lördagen, det skulle bli dags att åka till en av mina favoritstäder - Göteborg. En stad jag har besökt en hel del gånger, mest i syfte att se mitt favoritlag; IFK Göteborg spela. Jag gillar att åka SJ Snabbtåg. Det är lagom ljudnivå, fint att titta ut och jag får mycket gjort under en sådan resa (läsa, jobba, lyssna på podcast). Tiden flyter på helt enkelt. Sen att jag är förtjust i tåg rent allmänt, förtar absolut inte upplevelsen. Tåget skulle komma in 1,5 timme innan loppet skulle börja i Göteborg. Det skulle bli rätt så tajt att hämta ut nummerlapp och sen ställa sig i sin startgrupp (min var den andra startgruppen). Tiden blev ännu mindre att "svänga på", när tåget fick start om sig utanför Skövde och det blev en försening. Jag avnjuter dessutom en salladslunch, för att få in mig så pass mycket det bara går inför loppet. Väl framme i Göteborg, så blev det stress att uppsöka en taxi. 

Så här glad var jag, innan helvetet bröt loss!

Taxin tog oss till Frölundaborg, taxametern flög nästan iväg. Trots att man kanske kunde tro att det inte skulle kosta mycket, så kunde man kanske ana, att det inte stod rätt till med taxametern. Nåväl, framme vid Frölundaborg och jag ser hur jävla mycket människor finns överallt. Jag har ändå varit vid Himmelska fridens torg i Peking, Kina. Där var det ooootroligt mycket människor från alla håll och kanter, när man trodde att man hade sett så mycket människor som det bara gick, kom det säkert minst 100 tusen fler människor från nästa avkrok. 

Tiden var knapp och vi ställde oss i ett led, som skulle ta oss in till Frölundaborg, där min nummerlapp väntade på mig. Men det var så mycket folk, så jag började nästan tvivla att jag skulle hinna ställa mig i startledet, innan det var dags att panga iväg. Ett kort snack med en funktionär, lugnade mina nerver lite. Jag skulle hinna. Bra. När vi väl kommit in till Frölundaborg, så tog det absolut inte lång tid, tills nummerlappen var upplockad. Sen kom nästa problem och det var att vi skulle komma ut. Det var så jävla fullsmockat, så man undrar vad som hade hänt ifall det hade börjat brinna. Sen är det lite som i Berlin, lite affärer och allt möjligt som möter en. Men vi vill bara ut och vi passerar utgången, trodde vi. Men vi råkar fortsätta rakt in i det stora mässområdet, där det är all möjliga saker att köpa. Jag är fortfarande inte intresserad, men till slut hittas en utgång och jag kan andas igen.

Tick tack. Tiden rinner på, nu närmar man sig sin egna startfålla. Kuveretet med nummerlapp och chip öppnas. Vi fixar fram ett vitt band med chippet, som sätts på strumpan och tycker att det verkar lite väl optimitiskt att hålla. Men det är bara att gilla läget. Jag värmer upp lite kort. Springer långt upp i tjottaheitiskogen för att slå en piss. För det är människor precis överallt och att ställa sig i ett led för bajamajan finns inte, då skulle man förmodligen missa tåget hem till och med. Jag joggar lätt till min startgrupp, jag springer lite fram och tillbaka. Jag har vilat i två dygn, vilket aldrig händer inför ett lopp. Utan det är max dagen innan som är träningsfri. Jag känner mig riktigt pigg. Jag ställer mig någonstans i ledet, sen tröttnar jag, värmer upp lite till, ställer mig igen, värmer upp och gör så ett par gånger. Jag hatar den här väntan till start. Sen när jag ställer mig för absolut sista gången för att göra mig redo, så stirrar jag på andras vrister. Jag inser att andra har ett svart band som ska dras runt hela vristen och jag har bara ett band, som sitter som kardborre längs strumpan. Det kändes lite risky. Jag känner mig stressad över detta och frågar en funktionär om det håller. Han är osäker, men han tror det. Det finns ändå ingen återvändo, det är bara att gilla läget.

För jäkla varmt är det och jag hoppas att jag fått i mig tillräckligt med vätska. Jag brukar alltid vara dålig att ta in vätska, jag hoppas bara att jag klarar mig. Men svetten rinner ner och andras solkrämsinsmorda kroppar stinker kraftfullt. Tankarna förs till Cypern 08, då jag var där på charter och bara att komma ut genom bungalowen var ett kapitel i sig med typ 40 grader. Jag har hört att det är 26 grader i skuggan, det låter mycket. Men jag tänker inte mer på det.

Under: Sen rullar vi iväg och det är helt hysteriskt trångt, man rör sig om en packad tonfisk. Jag brukar satsa på en ganska snabb start, men idag ska den inte bli för snabb, så att jag håller igen på krafterna lite.  Men det är svårt att få något tryck i steget, när det är människor bakom, framför, till vänster, till höger och typ under mig. Jag hoppas kunna skaffa mig lite utrymme längre fram i loppet, så jag slipper den här trängseln. Men jag börjar hyggligt de 2-3 första kilometrarna. Efter det kommer tröttheten i låren och det känns verkligen som att jag inte har ätit ordentligt. Jag kan inte påstå att jag åt särskilt mycket spagetti med köttfärssås dagen innan. Ajdå, kanske straffar sig. De 5 första kilometerna går under 20 minuter. I stort sett helt enligt plan. Mitt mål är dels att ta sig runt, samt komma i närheten av mitt rekord (1:23:50). Jag svettas dock otroligt mycket och jag lovar mig själv, dyrt och heligt, att dricka vatten vid samtliga vätskestationer. Jag dricker så gott jag kan, även om det mesta hamnar i ansiktet och tröja.

Sen tycker Götaälvsbron upp, den har man läst om. Lutningen till den, samt att solen verkligen gjorde allt för göra mitt lopp till ett levande inferno, tog på krafterna och det var då jag kände att jag verkligen ville avbryta skiten. Men jag känner att jag är en sådan, att jag aldrig vill ge upp och har jag lagt ut anmälningsavgift och resa t o r, så måste jag fullfölja. Men när jag sprang där på Götaälvsbron, där jag ser några som bryter och gå av, då inser jag att det här loppet kommer leva sitt egna liv idag. Det bästa längs loppet, är faktiskt de duschar som finns utställda, samt boendes vattenslangar. Det gav mig den där lite extra knuffen, för att orka att se framåt. Mentalt var jag egentligen på absolut lägsta nivå. Allt jag har lärt mig om löpning var helt bortkastad vid den här tidpunkten. Nu hatade jag löpning. Jag vill hem och spela TV-spel, det är mindre krävande.

Be happy!

Men min ständiga järnvilja att orka lite till, pushade på mig. Sen var det en hel del publik som skrek "Heja blåvitt!" med tanke på min tröja, så jag blev extra glad. Framförallt när det var några killar som skrev "Hoppa blåvitthopp" och jag gjorde ett hopp, mycket uppskattad för bägge parter. Vid 8-9 km, så blev det ännu mera olidligt. Jag började frossa och frysa inombords, mina armar var fullägrade av gåshud. Jag förstod att min kropp fick utstå värsta kvalet idag. Det var sällan skönt att springa. Först varmt, sen kom jobbig bris, sen varmt igen och så höll det på i hela loppet igenom. 

Vid 12-13 kilometer förstod jag att det inte skulle slåss något rekord idag, utan nu var det bara att överleva som gällde och att komma under 90 minuter, var riktigt bra det också. Det kändes som att kroppen gjorde sig redo att stängas av på riktigt, jag såg att sekundrarna började flyga iväg varenda kilometer och det gjorde mig oroad.

Vid 16-17 km, så kom vi till Avenyn och det gick så seeeegt för mig. Men ändå lyckades jag knata på. Där någonstans, så tror jag att hade kopplat bort precis allting. Min tankeverksamhet var död. När det är här är över, så är det över. Sista kilometern, när man springer igenom den absolut största duschen jag har skådat, är som att lämna den absoluta botten på helvetet och förflyttas till himlen. När jag springer in på Slottskogsvallen inför all publik, så ler jag för första gången på hela dagen i stort sett. Jag ser att jag kan komma under 1:29 och ökar takten lite till, sen så är jag över mållinjen. Jag är en kämpe. Jag klarade det!

Efter: Det där ögonblicket då man fryser tiden och är så himla stolt över sig själv infinner sig inte, direkt. Först är jag enormt besviken att jag hamnar efter mitt rekord så mycket. Jag får en riktigt fin medalj, som är en av de finaste jag har fått. Jag lufsar helt slutkörd och besviken från området. Det är fortfarande mycket människor i rörelse, med tanke på att alla startgrupper inte har startat än. Det är groteskt mycket människor. På vägen tillbaka till centrum med spårvagn, börjar det helt plötsligt regna och åska. Tänk att få lite svalkande regn under loppet. Den där jävla solen satt för i helvete fast i ansiktet hela loppet. Loppet hade riktigt mycket publik, vilket var peppande och det kändes välskött. Bit  för bit, började jag njuta över min fina medalj och min prestation.

När vi äntligen slår oss ner på O'Learys för att äta en bit mat och glutta lite på VM-semifinalen mellan Sverige och Finland, så växer förståelsen för hur bra min prestation ändå var. Folk på stan och på forum beskriver ingående hur de har missat sin måltid med minst 5-10 minuter, ibland mer. Göteborgsvarvet 2013 är en unik händelse, som folk kommer minnas länge. Inte för sina tider, utan för att man gav allt under extrema förutsättningar. Det är då den ensamma hjälten inom en reser sig, ger ett finger till mannen i treudd. Du lyckades inte störa mig, inte ett dugg.

Jag äter oxfilé och fingrar på min guldmedalj, jag är ganska bra ändå. Inget kan stoppa mig. Direkt efter loppet, tänker jag att Göteborgsvarvet, blir det aldrig igen. Men med lite eftertanke utesluter jag ingenting nästa år redan. Är man löpargalning så är man. 

Oxfilé, cola och hockey-VM. Kan inte bli bättre efter detta lopp?



Du och jag firar ett år tillsammans!

Hipp hipp hurra! Idag fyller min romans med löpning ett år. Det var nämligen den 19 maj förra året som jag sprang mitt första lopp någonsin. Det var Skärholmsloppet, där det blev 60:e plats och klart godkända 20:05. Det var bara ett par dagar innan det här loppet, som tanken om att springa ett lopp föddes. Få trodde att det skulle bli mer än 1 lopp. Men på 1 år har det blivit 28 lopp till. Helt makalöst, det kommer rulla på ytterligare lopp på löpande band. Jag är glad att vi en vacker vårdag hittade varandra i den här förorten, även om du fick mig att må dåligt vid första träffen, så valde jag att komma tillbaka och träffa dig på olika ställen. Jag drivs av den här härliga loppkänslan.

Hur gick då Göteborgsvarvet?
Det får du reda på i början på kommande vecka i en utförlig rapport.

 
---

Hur gjorde jag dagen efter Göteborgsvarvet? Vila? Njae, inte riktigt. Det blev badminton med min sambo, jag vann med 2-1 i matcher. I sista matchen lyckades jag även få in mycket energi och snabba fötter i mitt spel. Jag var riktigt svettig den här gången. Även om träningsvärken från gårdagen gjorde sig påmind.

Efter det, så blev det lunch vid strömmingsvagnen vid Slussen. Lika smarrigt som vanligt. Alltid skönt att njuta av lite strömming en skön vårdag som denna.

Sen blev jag glatt överraskad att jag skulle få åka motorvagnen (en gammal vagnmodell på Saltsjöbanan) från Slussen. Det hade jag inte väntat mig, men det var en perfekt avslutning på badmintonsession. Susa fram i den gamla trävagnen. Jag är rätt så förtjust i all typ av tåg, så det här var extra bonus.

Motorvagn 15 (lånad från lokman.se)

19 timmar kvar till ännu en halvmara

Just i detta nu återstår det mindre än 19 timmar till min start i min nästa halvmara i Göteborgsvarvet. Det har varit psykiskt jobbigt emellanåt att träna mot en halvmara, för jag vet att det krävs väldigt mycket av en. Framförallt för mig som sällan tränar särskilt långt. Men jag har två veckor med 4 längre pass, 1 kortare pass och 1 kortare lopp. Jag sprang senast i onsdags. Det blev samma 13 km som i måndags ute i skogen, den här gången tog jag det medvetet lite lugnare. Det blev 4:25/km och jag kände att jag hade mer energi, men fokuset låg bara på att njuta av allt. Framförallt när onsdagen var en riktig jävla skitdag, i jämförelse med måndagens pass som var en del av en underbar start på veckan. Men löppasset fick jag chansen att lyssna på snack om TV-spel och komma ut i det härliga vädret. Det var härligt.

Det kommer givetvis bli lite tajt om tid ner mot Göteborg. Åka ner, hämta nummerlapp, sen ställa sig i startfållan. Men jag hoppas att allt går vägen. Jag vet också att jag kommer att få slita hårt för att springa halvmaran. Men olikt i Stockholm och Berlin, så är jag faktiskt inte särskilt orolig att den mentala pressen kommer att ta över. Jag måste våga ta nästa steg mentalt och jag känner att jag kommer klara det mentala spelet bättre den här gången. Däremot kanske alla löpare på banan kommer att få mig att få grov torgskräck, men det fixar sig det också. Men jag siktar inte på nytt rekord, utan jag passar på att njuta av ett nytt härlig lopp bland andra löpgalningar. 

Ett skepp kommer lastat - med havtornsdryck!

En försändelse kom till mig igår. Glad i hågen hämtade jag ut paketet idag och jag visste var den skulle innehålla. Det var 20 havtornsdrycker. Jag har tidigare skrivit om dessa och trott på dess magiska krafter. Nu har en kontakt på Source Food valt att skicka denna låda för att "boosta" min träning/löpning, det känns grymt kul och nu har jag havtornsdryck som kommer att räcka fram till sommaren om jag disponerar den rätt. Jag tackar och bockar för det.

---

Igår blev det årets tredje terrängpass. Jag hade satt 13 km som ett mål, jag skulle göra så gott jag kunde. Måndagen var av den grad att många positiva saker hände för mig, däribland havtornsdrycken. Jag var dock lagom trött på vägen hem och osäker ifall jag hade orken att göra ett bra pass. Jag drog på mig glasögonen som jag vann i helgen, för solen stod fortfarande och irriterade något. Sen drog jag iväg. Det började tokigt, då jag sprang till startplatsen för mitt asfaltspass. Det var åt helt fel håll. Jag grymtade för mig själv och hoppades att det inte skulle behöva störa min mentala uppladdning.

Sen kutade jag. Och som jag kutade. Jag sprang mycket riktigt 13 km på 3:59/km, jag har aldrig så långt, så snabbt förut på ett träningspass. Ett styrkebesked såklart. Jag försökte hålla igen lite första kilometern som jag har fått tips om och det funkade hyggligt, jag kunde köra på ganska bra. Dessutom hade jag 4-5 riktigt svåra backar, jag avslutade med den absolut svåraste. Fyfan, efter att ha sprungit 11 km och sen stöter man på backarnas mamma. Men jag grejade det bra. Jag var riktigt nöjd med mig själv, så jag firade genast med att svepa en Coca Cola (fanns ingen Pepsi i närheten som jag föredrar).

---

Idag var det dags för tredje korpenmatchen för säsongen. Det var skönt att inte behöva springa hela jävla tiden, utan att få vara delaktig med en fotboll vid målet. Det blev en förlust med 1-5. Vi blev utrullade i andra halvlek, men det blev ett par svettiga räddningar och det kändes bra att få göra några. Men 5 insläppta är alltid tråkigt, oavsett hur de kom till. Dessutom fick jag bada lite i den stora vattenpöl som var vid det ena målet. Grusplan och vattenpöl, det är fanimej härliga korpen det.

Strömmingsloppet - Fina glasögon och bitter blodsmak efteråt

Datum: 11 maj Distans: 5 km Plats: 2 Tid: 18:22

Ser man till kalendern över inplanerade lopp, så är det väldigt mycket och för en som inte tränar alltför ofta som jag, kan det verka vara för mycket. Men som tur är många kortare lopp och det gör att jag kan "studsa" tillbaka mycket lättare. Efter mitt nya rekordlopp nu på milen i Kungsholmen Runt, så kände jag att det var så skönt att det är ett 5 km-lopp som väntar om en vecka, som ligger emellan Kungsholmen Runt och Göteborgsvarvet. Just nu har jag oket att bära att det är en ny halvmara som väntar nästa helg, men när den är över, så väntar en del kortare lopp och jag behöver den här balansen i mitt schema för att orka med. Både psykiskt och fysiskt. Jag älskar att springa lopp, det är en stor anledning till att jag orkade köra så hårt som jag jobbade i vintras i de jobbigaste stunderna med snömodd och allmän jäklighet.

Så, Strömmingsloppet då? Det fanns i kalendern dels för att jag kunde springa ett kortare lopp, men också för att åka ut till sköna Vaxholm. Det blir en liten lördagsutflykt, som skulle vara trevlig att strosa omkring in i före och efter loppet. Men priset på 395 kr är faktiskt hutlöst, framförallt när det bara handlar om 5 km (men även för 10 km). Det snuddar på de stora halvmarorna - Göteborgsvarvet och Stockholm Halvmarathon. Det var lite väl magstarkt. Dessutom missade jag deras sista anmälningsdag med en dag, trots att jag hade bra koll på läget innan. Med lite mailkorrespondens, så löste sig den biten. Bra gjort av arrangören. 495 kr som är efteranmälningsavgiften hade varit overkill helt klart. En fjärdedel av anmälningsavgiften går till välgörenhetsprojekt Water Aid, vilket i sig är en bra idé. Men dock så tror jag att det skrämmer en del på förhand. Jag hade tankarna in i det sista att slopa detta lopp för Huddingeloppet, men jag valde ändock att springa i Vaxholm som planerat.

Inför: Det hade varit en kort arbetsvecka igen och jag kände egentligen inte större oro över att behöva gå upp tidigt en helgdag igen. Jag har ändock sovit helt okej den senaste tiden och kunde lägga mig på fredagsnatten med ett behagligt lugn. Sen att jag alltid har svårt att inse att det är faktiskt väckarklockan som ringer och inte i drömmen, är en annan femma. Inte nog med att den vanlig fanklubben med pappa var med, utan även min sambo valde att göra sällskap. Alltid trevligt när supporterklubben växer sig större. Som vanligt var jag hyfsat otaggad. Sträckan till loppet kändes lång och det var svårt att hålla energin på topp fram tills dess.

Ankomsten!

Men väl på plats började jag att fokusera lite smått, framförallt när det var lite "buzz" kring området med olika aktiviteter och en hel del rörelse. Sån't är alltid kul och gör sitt för att starta igång min slöstartade motor. Det blev även ett sedvanligt besök på en bajamaja och precis som vid Kungsholmen senast, så hade kön växt sig jättestor när jag kom ut igen. Jag lyckas pricka tiden återigen rätt. Jag värmde upp, jag kände helt klart inte för att göra det. Jag var helt inte sugen, men det var nödvändigt och jag har aldrig egentligen haft några större uppvärmningar tidigare. Dock var jag väldigt duktig senast vid Kungsholmen, kanske därför jag gjorde det så bra då?

 

Jag brottades en del med mina tankar ett tag om att jag inte hade lust. Så kan det vara när min negativa sida ifrågasätter min löpning, ja, alltihop egentligen. För att göra ett bra lopp, så måste jag vara taggad och veta vad mitt mål är.

 

Jag ser otroligt otaggad ut. Den där gäspen sammanfattade mina känslor innan start!

Under: Sen ljöd tutan och det var bara dra på farten igen. Jag gjorde det precis som jag brukar, med en spurt i stort sett. Farligt, men ack, ett av mina klart viktigaste vapnen. Jag sprang snabbt upp i ensam ledning. För att vara ärlig, så var inte startfältet särskilt stort eller skrämmande heller för den delen. Även om det fanns en deltagare som skulle kunna sätta tonen för detta. Vi sprang längs vattnet och såg Kastellet på höger sida. Oavsett hur loppet skulle gå, så skulle jag åtminstone få en del ögongodis i form av närmiljön att ta med mig hem. Första kilometern avverkades lika snabbt som i Kungsholmen - 3:02.

 

 

 Det gick en hel del upp och ner. Definitivt inte den snabbaste banan jag ställdes inför, men samtidigt så kände jag att mina ben inte var hundraprocentiga idag. Varför vet jag inte, men det var bara att gasa så mycket det var möjligt. Jag ledde i ensam majestät ett bra tag. Vid 2 km, så började jag komma ikapp 10 km-löparna (som hade startat en stund innan) och det var en trevlig känsla att svischa förbi i min snabba fart. Vid halva loppet avverkat, så hörde jag genom mina hörlurar hur någon med snabb stegfrekvens närmade sig mig. Det var Dace Lindström (en av 2 kvinnor som kom förra mig vid Kungsholmen runt) som var hack i häl och sedermera förbi mig. Jag kunde inte förneka att det skulle ske heller. Sen segade jag ner, kanske omedvetet, bakom Daces rygg? För jag hamnade i ett tempo, som jag inte var nöjd med. Men jag kunde heller inte förmå mig att lyfta mig ifrån det. Stegvis ökade Dace avståndet och jag kunde inte svara det. Det var utan min kontroll och jag var lite besviken att jag inte kunde göra något åt det, men jag var glad att jag fortfarande sprang på i ett hyggligt tempo och jag såg knappt någon bakom mig. Det var skönt.

 

5 km-lopp är meningen som "100 meters-lopp", där det ska gå fort och det finns inga stopp egentligen. Det är både positivt (jag behöver aldrig egentligen ha en större strategi för loppet) och negativt (det är stort sett bara dagsform som avgör hur bra/dåligt det kan bli). Känslan när det bara är 1 km kvar, är skön, framförallt när jag inte brukar känna mig trött på så här korta lopp. Men nu gjorde jag det och jag ville bara uppehålla min höga fart så länge det var möjligt. Till slut kunde jag glida in i mål. Glad att skiten var över. För den här gången.

 

 

"En dag blir ni lika snabb som jag, pojkar"

 

Efter: Mitt vanliga illamående dök inte upp den här gången heller. Men jag satte mig ganska omgående på en bänk. För jag hade blodsmak i halsen, det var första gången det hände. Jag överansträngde mig verkligen inte i det här loppet. Jag var snarare lite missnöjd att det inte gick snabbare. Men det var en olustig känsla, men när jag spottade ut salivet, så fanns det inget blod i det. Jag var t o m inte alls sugen på att dricka Gaino (något som är en självklar belöning i all form av fysisk aktivitet för mig).

Något som lyfte upp mig var att jag skulle delta i en prisutdelning senare. Jag kom 2:a totalt bakom Dace, men 1:a av killarna och jag fick komma upp på scen, när speakern sade mitt namn. Jag fick ryggsäck, blommor och en valfri present (jag valde glasögon). Stå på scen för alla människor som tittade och trots att det bara var ett 5 km-lopp, så kände jag mig nöjd och stolt. Jag hade tagit mig ända ut till Vaxholm och gjort ett godkänt lopp, sen fick jag det här som grädden på moset. Inte illa. Vinnarskallen får ge sig den här gången. Jag kan inte alltid vara på topp, inte ens Usain Bolt är på topp i varje race.

Efter detta strosade jag och supporterklubb i Vaxholm för att inta lunch. Vaxholm är för jäkla fint på sommaren utan tvekan. Trots det höga priset, så får jag ändå säga att jag är nöjd över dagens utflykt.

Det välkända Kastellet

 

 

Medaljen var riktigt fin och glasögonen (av märket Oakley) ser coola ut. Det är inte möjligt att jag passar på och att använda dessa vid nästa tillfälle.

 

Tagga igång igen

Nu återstår det lite mer än ett halvt dygn till nästa lopp. Som vanligt såhär dagen före och även timmarna före lopp, brukar jag sällan vara taggad. Inte rent fysiskt i varje fall. Men mentalt lyckades jag hålla igång min framtida segerbilder (det har lyckats väl i både Berlin och på Kungsholmen senast). Men jag känner mig lite seg, trött och har ont i halsen. Jag gillar inte att jobba klämdag så värst mycket, men då har jag i varje fall varit i rörelse. Hade det varit ledigt, så hade jag nog såsat i soffan eventuellt. 5 kilometer imorgon och det är psykologiskt skönt att veta, att man inte behöver springa längre än så. Det blir lite "vila" i huvudet med andra ord. I övrigt har jag tränat bra den här veckan och har Göteborgsvarvet framför mig, som nästa stora mål.

---

Jag har tidigare skrivit om min nya bekantskap i kosten. Nämligen Kesella med Fun Light. Jag är c:a 100 år efter alla andra när det gäller den här "trenden", det gör inget. Jag tycker det är väldigt kul att äta ett vettigt mellanmål och jag äter det i stort sett dagligen med rågbröd samt banan, funkar bra. Med tanke på att jag åt dåligt mellanmål eller inte alls, så är det här är toppen. De senaste veckornas hyggliga träningspass kan delvis ha det här mellanmålet att tacka.

Andreas och Chokladfabriken? Nej, så lätt var det tydligen inte.

Efter många lopp har belöningen varit en chokladkaka. Det blev också så efter Kungsholmen Runt. Min förvåning var att jag kunde se den här klassiska chokladkakan i guldversion. Anledningen är att man har chansen att vinna en guldbiljett till Marabous chokladfabrik i Upplands Väsby i september. Insidan av omslaget finns det en kod du aktiverar på en speciell adress på internet. Jag var väldigt nyfiken vad som skulle hända sen. Det tråkiga i kråksvängen var att det var ett ganska svårt spel, då du skulle trycka på en speciell symbol 100 gånger så snabbt du kunde, som vändes upp under 9 brickor. Tydligen fick man 10 chanser, men jag orkade inte använda alla och jag insåg att jag hade dubbelt så mycket tid som ledartrion (de tre första varje vecka vinner guldbiljett), jag gav upp. Så roligt var det. Men det är en tävling som pågår under många veckor framöver, men ska det bara bestå att man ska klara spelet så fort som möjligt? Trist i så fall, jag har dock ingen chans.

---

 



Hur har träningen gått den här veckan? Nu har den egentliga träningen inför Göteborgsvarvet börjat och nu jag fått till två längre pass samt ett kortare lugnt pass. Men det är enbart med Göteborgsvarvet med åtanke jag gör detta.

Måndag: Jag hade sett AIK-IFK Göteborg på Friends Arena (premiär för min del på arenan), men var deppig över resultatet. Men jag hade bestämt mig att jag skulle ut och springa oavsett, när jag kom hem. Så blev det också. Strax efter halv 11 gick mitt pass igång. 11 kilometer senare hade jag fått 4:34/km. Helt okej med tanke på att det var en riktig lång dag för mig, samt att jag inte hade ätit ordentligt den dagen.

Onsdag: Dags för nästa långpass, tanken var att få till ett på mellan 11-12 km. Det började synnerligen i väl hög fart och i bra takt. Tanken var att jag skulle försöka vara så jämn i tempot, så mycket det var möjligt. 10 kilometer senare dog min klocka, jag stängde av den och fortsatte köra en väldigt snabb nerjogg på 2 kilometer till. Men jag slog träningsrekord, då jag sprang samtliga kilometer på under 4:00/km i snitt och snittiden blev till slut 3:51/km. Helt galet. Dessutom hade jag inget illamående alls, samt att jag drog fördel av den smärta som uppstår i låren. Jag njöt istället. Jag tryckte på lite extra, då smärtan gjorde sig påmind. Tänka sig, vilket pass. Nöjd var jag, utan dess like.

Torsdag: Idag blev det ytterligare ett pass. Men med tanke på att gårdagens pass gick så himla fort och bra, så blev det ett kortare och lugnare pass. Träningsvärken i låren gjorde sig gällande och jag fick anpassa farten därefter. Det blev 6 km och 4:25/km, ungefär i paritet vad jag hade i åtanke.

Imorgon blir det total vila, för det är lopp på lördag som väntar. Härligt, att det är endast 5 km och inget annat.

Kungsholmen Runt - Jag flyger (igen)

Datum: 4 maj 2013 Distans: 10 km Plats: 48 Tid: 37:15 (Nytt personbästa)

 

Inför: Efter loppet under onsdagen i Danderyd, så jag var så trött rent mentalt att jag egentligen inte vill tänka alls på springa mer lopp och framförallt inte med bara tre dagar senare. Det verkade helt idiotiskt, med en distans dubbelt så lång. Dagen efter, under torsdagen, så var jag väldigt kluven till på jobbet hur jag skulle lägga upp dagen. Dels ville jag jättegärna spela innebandy, då det var ett tag sedan och jag såg att det skulle dyka upp tillräckligt, så att det skulle bli någorlunda kul. Men samtidigt behövde jag ett vettigt längre pass i benen, men jag kunde absolut inte göra det under fredagen. Skulle jag köra slut mig själv med innebandy först, sen ut och springa? Nej, det skulle heller inte bli bra. Så jag fick göra det jag har blivit expert på. Att planera och knöla in aktiviteter i luckor i högsta möjliga mån, för att få ut så mycket som möjligt.

 

Hur blev det? Det skrev jag tidigare i mittblogginlägg. Det blev 8,1 km i 3:50-tempo (som skulle vara lugnt egentligen) och rolig innebandy, där jag for runt som en raket.

 

Väckarklockan på mobiltelefonen tjuter tidigt på lördagen. Är det något jag kan säga som är en nackdel med att springa lopp, är all den här tidiga uppgång som man får uppleva. Fy bubblan, ibland undrar man vad man själv har gett sig in i. Inte första gången det kommer på tal. Jag äter en vanlig frukost, inga konstigheter. Jag börjar sakta, men säkert att åka in mot stan. För det är alltid något, att loppet ska springas i stan. Dessutom har jag fått indikationer på att det här loppet är rätt trevligt och flackt att springa. Helt otroligt är solen framme igen och gör dagen ännu bättre. Förutom far min, är även syrran och systerson på plats igen. Med framgång inom idrott så samlas supportrar kring en, naturligtvis. Idag skulle också bli absolut premiär för både t-shirt och shorts, mer behövdes inte hängas på. I vanlig ordning så behövde jag gå på toa innan, jag drog mig bort mot bajamajorna en halvtimme innan start. När jag kom ut, hade köerna växt något ofantligt, vid min uppvärmning senare, vid bajamajorna närmare startbanan, så var köerna så kolossalt många. Man undrar nästan ifall alla hann med att starta i loppet?

 

 

 

Det blir nästan en olidligt lång uppvärmning, tiden går sakta och jag vill inte stå och glo för mycket. I förbifarten längre bort ser jag olika löpare jag känner igen. Mentalt har jag egentligen taggat igång mig själv och jag har precis som i Berlin byggt upp tre scenarion - 1. Jag slår rekordet utan tvekan. (Stor glädje och min mytomspunna bild om mig själv fortsätter att växa) 2. Jag var nära att slå rekord, men räckte inte hela vägen. (En viss besvikelse att vara nära, men inte där. Kommer jag att kunna slå rekordet igen?) 3. Jag är för långt ifrån mitt rekord, jag floppar (Otäck känsla, vilket anti-klimax det skulle vara).

 

Givetvis skulle jag sikta på punkt 1, precis som i Berlin. Men det är inget jag säger utåt, aldrig. Det går inte. Jag måste vara ödmjuk inför uppgiften, men inom mig finns det enormt tävlingsinriktade Andreas, som gör allt han kan för att förbättra sig själv.

 

Precis ovanför handen står jag och gör mig redo!

 

 

Under: Jag drar iväg och börjat piggt. Jag har förstått att vi har med ett gäng riktigt snabba löpare och kan jag bara för en stund känna att jag är med, är det faktiskt alltid något. Jag har förstått att de 2 första km mot stadshuset ska vara flackt, jag ser redan det lång väg att det kommer bli en trevlig början. När min GPS-klocka piper till för första gången, noterar den 3:02 den första kilometern. Helt sanslöst, så snabbt har jag aldrig sedan jag började använda klockan, sprungit en kilometer. Bästa innan var 3:06 i Katrineholm i augusti, men det var hälften av distansen som skulle avverkas. Benen kändes helt okej och jag fortsatte att mala på i ett bra tempo. En del av banan, kändes igen. Jag hade nämligen sprungit delar av den i Stockholms halvmara, kul.

 

Längst till vänster är jag i full kareta!

 

Vi viker av och fortsätter springa längs vattnet, nu börjar orken för min "speediga" start att ta slut och nu sätts den vanliga löpningen in. Här gäller det att bita ihop och köra så bra man kan. Det är nu en brytpunkt kommer. Antingen kör jag på hårt, satsar på en fin tid eller så gör jag ett "mellanmjölkslopp", som innebär att springer på en tid jag inte skäms över. Men jag gör mitt absolut bästa för att hänga på. Banan är absolut inga konstigheter, jag förstår vad andra löpare menar med att den är flack och snabblöpt. Mina krafter ska inte sina. Eftersom min klocka startar om efter varje kilometer, så hinner jag inte se vad min nuvarande tid är. Men jag visste att efter 5 km, så låg jag riktigt bra till. Jag hade någon tid på 17:46 om jag inte såg fel. En tid som på ett 5 km-lopp, skulle innebära att jag bara var 11 sekunder från nytt rekord på den distansen. Andra femman går lite trögare, all explosiv kraft har jag använt till inledningen. Precis som vanligt. Jag kommer nog aldrig att våga löpa mer fördelat och jämnt. Mest i tron att jag kanske ska missa en viktig minut i en positiv split.

 

 

Nu går det upp och ner, lite backigt och nu tryter delvis mitt tålamod. Men ändå, så går det bra. Jag har såklart lite mjölksyraillamående, men jag inte det där vanliga illamåendet som har sänkt mig. Det känns inte av alls. Det är en helt euforisk glädje över det. Men det var fortfarande ett par kilometer kvar att avverka. När vi kommer ut på bron ovanför Rålis, så är det bara att tugga in i det sista. Idag, finns det ingen tid för att ge upp eller tänka dåliga tankar. Jag. Ska. Slå. Nytt. Rekord. Punkt.

 

Bussen ska mot Stora Essingen. Jag ska mot nytt rekord!

 

Det är när man passerar markeringen för 8 kilometer i milsloppen som jag njuter. Jag börjar njuta på riktigt. Då är det bara 1 km kvar tills jag bara kan släppa allt vad trötthet, smärta och grinighet innebär. Till slut när det bara återstår kilometern, ökar jag helt oväntat farten och gör ett sista ryck i varje löpsteg för att göra slag i saken. Jag vet fortfarande inte hur jag ligger till, men jag vet att det borde innebära ett nytt rekord om jag håller stilen. När jag springer under bron och ser den där grusvägen, den som innebär de sista löpstegen mot pärleporten. Mot slutet, mållinjen och allt jävla underbart. Det finns inget skönare. Löpningens klimax kulminerar här. Jag ser klockan var långt under mitt personliga rekord. Jag seglar in, jag njuter. Jag stänger av allt när jag kliver av mållinjen.

 

En talande bild för hur jag upplevde slutet av loppet!





 

Efter: Vatten är det absolut godaste som finns, när man är så törstig som jag kände mig efter målgången. Det finns ingen dryck i världen som slår den känslan när iskallt vatten fuktar mun och strupe, när man är så härligt slut efter ett lopp. Jag tar min medalj, fortsätter vidare och får sedan både godis samt kanelbulle med mig. Jag letar upp mina kära supportrar. De gratulerar mig till ett fint lopp. Fint lopp? jag har sprungit på 37:15, rekord på 40 sekunder. Jag är en jävla maskin, som uppgraderar mig själv hela tiden för att springa snabbare och snabbare. Givetvis finns det en hel drös löpare som springer fortare än vad jag gör. Men jag springer rätt så lite i träningsveckorna och springer många lopp, så på så sätt, så har inte lika många övermän.

 

Kanelbullen var förövrigt SKIIIITGOD efter ett nytt rekord. Är det någon gång man ska äta en kanelbulle, är det nu. Annars avstår jag 11 gånger av 10 när jag erbjöds sötsaker av andra. Nästan bara chokladkakor som belöning som slinker ner nu för tiden.

 

Jag är riktigt nöjd med allting. Vädret var hur bra som helst, det var mycket löpare som sprang loppet, det var bra "Buzz" kring tävlingsområdet och banan var av den sort att jag utan tvekan springer nästa år igen. Kungsholmen Runt erbjuder även halvmara, vilket får mig att fundera vilken distans det blir nästa år helt enkelt. Enda smolket i bägaren var medaljen. En vanlig medalj med ett klistermärke på, inte det jag vill ha efter att ha sprungit. Men jag ska inte klaga, jag har slagit rekord och resten av dagen, njöt jag som en panterkung. Må gott, alla löpare!

Tack till både pappa och syster för bilderna!