Visar inlägg med etikett mil. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mil. Visa alla inlägg

tisdag 7 maj 2013

Kungsholmen Runt - Jag flyger (igen)

Datum: 4 maj 2013 Distans: 10 km Plats: 48 Tid: 37:15 (Nytt personbästa)
 
Inför: Efter loppet under onsdagen i Danderyd, så jag var så trött rent mentalt att jag egentligen inte vill tänka alls på springa mer lopp och framförallt inte med bara tre dagar senare. Det verkade helt idiotiskt, med en distans dubbelt så lång. Dagen efter, under torsdagen, så var jag väldigt kluven till på jobbet hur jag skulle lägga upp dagen. Dels ville jag jättegärna spela innebandy, då det var ett tag sedan och jag såg att det skulle dyka upp tillräckligt, så att det skulle bli någorlunda kul. Men samtidigt behövde jag ett vettigt längre pass i benen, men jag kunde absolut inte göra det under fredagen. Skulle jag köra slut mig själv med innebandy först, sen ut och springa? Nej, det skulle heller inte bli bra. Så jag fick göra det jag har blivit expert på. Att planera och knöla in aktiviteter i luckor i högsta möjliga mån, för att få ut så mycket som möjligt.
 
Hur blev det? Det skrev jag tidigare i mittblogginlägg. Det blev 8,1 km i 3:50-tempo (som skulle vara lugnt egentligen) och rolig innebandy, där jag for runt som en raket.
 
Väckarklockan på mobiltelefonen tjuter tidigt på lördagen. Är det något jag kan säga som är en nackdel med att springa lopp, är all den här tidiga uppgång som man får uppleva. Fy bubblan, ibland undrar man vad man själv har gett sig in i. Inte första gången det kommer på tal. Jag äter en vanlig frukost, inga konstigheter. Jag börjar sakta, men säkert att åka in mot stan. För det är alltid något, att loppet ska springas i stan. Dessutom har jag fått indikationer på att det här loppet är rätt trevligt och flackt att springa. Helt otroligt är solen framme igen och gör dagen ännu bättre. Förutom far min, är även syrran och systerson på plats igen. Med framgång inom idrott så samlas supportrar kring en, naturligtvis. Idag skulle också bli absolut premiär för både t-shirt och shorts, mer behövdes inte hängas på. I vanlig ordning så behövde jag gå på toa innan, jag drog mig bort mot bajamajorna en halvtimme innan start. När jag kom ut, hade köerna växt något ofantligt, vid min uppvärmning senare, vid bajamajorna närmare startbanan, så var köerna så kolossalt många. Man undrar nästan ifall alla hann med att starta i loppet?
 
 
 
Det blir nästan en olidligt lång uppvärmning, tiden går sakta och jag vill inte stå och glo för mycket. I förbifarten längre bort ser jag olika löpare jag känner igen. Mentalt har jag egentligen taggat igång mig själv och jag har precis som i Berlin byggt upp tre scenarion - 1. Jag slår rekordet utan tvekan. (Stor glädje och min mytomspunna bild om mig själv fortsätter att växa) 2. Jag var nära att slå rekord, men räckte inte hela vägen. (En viss besvikelse att vara nära, men inte där. Kommer jag att kunna slå rekordet igen?) 3. Jag är för långt ifrån mitt rekord, jag floppar (Otäck känsla, vilket anti-klimax det skulle vara).
 
Givetvis skulle jag sikta på punkt 1, precis som i Berlin. Men det är inget jag säger utåt, aldrig. Det går inte. Jag måste vara ödmjuk inför uppgiften, men inom mig finns det enormt tävlingsinriktade Andreas, som gör allt han kan för att förbättra sig själv.
 
Precis ovanför handen står jag och gör mig redo!
 
 
Under: Jag drar iväg och börjat piggt. Jag har förstått att vi har med ett gäng riktigt snabba löpare och kan jag bara för en stund känna att jag är med, är det faktiskt alltid något. Jag har förstått att de 2 första km mot stadshuset ska vara flackt, jag ser redan det lång väg att det kommer bli en trevlig början. När min GPS-klocka piper till för första gången, noterar den 3:02 den första kilometern. Helt sanslöst, så snabbt har jag aldrig sedan jag började använda klockan, sprungit en kilometer. Bästa innan var 3:06 i Katrineholm i augusti, men det var hälften av distansen som skulle avverkas. Benen kändes helt okej och jag fortsatte att mala på i ett bra tempo. En del av banan, kändes igen. Jag hade nämligen sprungit delar av den i Stockholms halvmara, kul.
 
Längst till vänster är jag i full kareta!
 
Vi viker av och fortsätter springa längs vattnet, nu börjar orken för min "speediga" start att ta slut och nu sätts den vanliga löpningen in. Här gäller det att bita ihop och köra så bra man kan. Det är nu en brytpunkt kommer. Antingen kör jag på hårt, satsar på en fin tid eller så gör jag ett "mellanmjölkslopp", som innebär att springer på en tid jag inte skäms över. Men jag gör mitt absolut bästa för att hänga på. Banan är absolut inga konstigheter, jag förstår vad andra löpare menar med att den är flack och snabblöpt. Mina krafter ska inte sina. Eftersom min klocka startar om efter varje kilometer, så hinner jag inte se vad min nuvarande tid är. Men jag visste att efter 5 km, så låg jag riktigt bra till. Jag hade någon tid på 17:46 om jag inte såg fel. En tid som på ett 5 km-lopp, skulle innebära att jag bara var 11 sekunder från nytt rekord på den distansen. Andra femman går lite trögare, all explosiv kraft har jag använt till inledningen. Precis som vanligt. Jag kommer nog aldrig att våga löpa mer fördelat och jämnt. Mest i tron att jag kanske ska missa en viktig minut i en positiv split.
 
 
Nu går det upp och ner, lite backigt och nu tryter delvis mitt tålamod. Men ändå, så går det bra. Jag har såklart lite mjölksyraillamående, men jag inte det där vanliga illamåendet som har sänkt mig. Det känns inte av alls. Det är en helt euforisk glädje över det. Men det var fortfarande ett par kilometer kvar att avverka. När vi kommer ut på bron ovanför Rålis, så är det bara att tugga in i det sista. Idag, finns det ingen tid för att ge upp eller tänka dåliga tankar. Jag. Ska. Slå. Nytt. Rekord. Punkt.
 
Bussen ska mot Stora Essingen. Jag ska mot nytt rekord!
 
Det är när man passerar markeringen för 8 kilometer i milsloppen som jag njuter. Jag börjar njuta på riktigt. Då är det bara 1 km kvar tills jag bara kan släppa allt vad trötthet, smärta och grinighet innebär. Till slut när det bara återstår kilometern, ökar jag helt oväntat farten och gör ett sista ryck i varje löpsteg för att göra slag i saken. Jag vet fortfarande inte hur jag ligger till, men jag vet att det borde innebära ett nytt rekord om jag håller stilen. När jag springer under bron och ser den där grusvägen, den som innebär de sista löpstegen mot pärleporten. Mot slutet, mållinjen och allt jävla underbart. Det finns inget skönare. Löpningens klimax kulminerar här. Jag ser klockan var långt under mitt personliga rekord. Jag seglar in, jag njuter. Jag stänger av allt när jag kliver av mållinjen.
 
En talande bild för hur jag upplevde slutet av loppet!


 
Efter: Vatten är det absolut godaste som finns, när man är så törstig som jag kände mig efter målgången. Det finns ingen dryck i världen som slår den känslan när iskallt vatten fuktar mun och strupe, när man är så härligt slut efter ett lopp. Jag tar min medalj, fortsätter vidare och får sedan både godis samt kanelbulle med mig. Jag letar upp mina kära supportrar. De gratulerar mig till ett fint lopp. Fint lopp? jag har sprungit på 37:15, rekord på 40 sekunder. Jag är en jävla maskin, som uppgraderar mig själv hela tiden för att springa snabbare och snabbare. Givetvis finns det en hel drös löpare som springer fortare än vad jag gör. Men jag springer rätt så lite i träningsveckorna och springer många lopp, så på så sätt, så har inte lika många övermän.
 
Kanelbullen var förövrigt SKIIIITGOD efter ett nytt rekord. Är det någon gång man ska äta en kanelbulle, är det nu. Annars avstår jag 11 gånger av 10 när jag erbjöds sötsaker av andra. Nästan bara chokladkakor som belöning som slinker ner nu för tiden.
 

Jag är riktigt nöjd med allting. Vädret var hur bra som helst, det var mycket löpare som sprang loppet, det var bra "Buzz" kring tävlingsområdet och banan var av den sort att jag utan tvekan springer nästa år igen. Kungsholmen Runt erbjuder även halvmara, vilket får mig att fundera vilken distans det blir nästa år helt enkelt. Enda smolket i bägaren var medaljen. En vanlig medalj med ett klistermärke på, inte det jag vill ha efter att ha sprungit. Men jag ska inte klaga, jag har slagit rekord och resten av dagen, njöt jag som en panterkung. Må gott, alla löpare!



Tack till både pappa och syster för bilderna!



lördag 13 april 2013

Och så tar vi nya tag...


Nu har man försökt lägga halvmaran i Berlin bakom sig och försökt fokusera på nästa lopp. Tanken var att jag skulle springa Vällingbymilen den 13 april, men den blev i början av april inställd och några dagar senare upptäckte jag att Kvantumloppet går den 14 april och blir därför mitt substitut.

Så hur har det sett ut sen halvmaran?
Under måndagen blev det total vila, kroppen var rejält sliten.
På tisdagen blev det ganska lugn innebandyträning, trodde jag. Jag körde en hel del maxlöpningar och jag fick en mindre skada på utsidan av knät (vilket får mig att osökt tänka på löparknä). Jag genomförde träningen ändå.
Dagen efter, på onsdagen blev det löpning. Jag hade rejäl träningsvärk i baksidan av låren, så det blev 8 km, på fullt godkända 4:08/km i snitt. Rejält överraskad.
Torsdagen ägnades åt fullständig vila igen, men det är givetvis mycket myror i brallan en sådan dag.
Fredagen skulle jag köra ett 9 km-pass i lugnare tempo på 4:30 i snitt. Men jag avbröt strax innan 7 kilometer med 4:40 i snitt. Jag kände mig totalt energilös och valde därför att kliva av. Jag har avbrutit extremt få löppass i förtid, gårdagen var ett tillfälle då jag kände att det inte var någon idé att fortsätta. Jag blev såklart irriterad över detta och framförallt när man har ett lopp på söndagen på 10 km.

Under lördagen spenderades det med badminton och förlust över sambon. Jag var i vilket fall inte energilös eller så, utan det var en rättvis förlust. Ibland förlorar man helt enkelt. På kvällen ägnades det åt kroppstärkande övningar, i tron att kroppen kanske har saknat det? Kroppen har varit lite halvt seg under hela dagen, så jag hoppas att jag kan bita ihop och köra på ändå under morgondagen.

Jag hoppas givetvis på en ny miltid under 40. Om jag inte har den rätta energin så kliver jag av, det är ingen idé att genomföra ett lopp och få en monstruöst dålig sluttid. Imorgon knyter jag näven och hoppas få ett nytt lopp att lägga till under kategorin "Glada minnen".