onsdag 11 mars 2015

Att gnugga.

Som vanligt, har bilden ingenting med texten som har skrivits!


Det finns en miljon olika löparbloggar. Ibland kan jag tycka att min är unik, ibland inte. Jag försöker att ibland läsa så en del löparbloggar, ibland inspireras jag, ibland blir jag nästan bortskrämd.  Av den enkla anledningen att det är totalt ointressant och ibland undrar man om personen som skriver, gör det för att slentrianmässigt öka sin siffra i antalet inlägg eller vad det egentligen handlar om? Jag kan läsa min egen blogg, ibland reflektera över samma sak. Samtidigt så återkommer jag gång på gång, att jag får bäst energi av att läsa saker som jag har skrivit sen tidigare. Om det nu är så att jag läser min gamla och inspirerande lopprapporter eller om det är ett sådant pisspass mitt i januari, där jag skriver nästintill obegripligt, så finns det alltid något där.

För en del kan säkert sådana där "tråkinlägg" var totalt meningslösa för människor utifrån, det här är min träningsdagbok och det är viktigt att dokumentera stora som små händelser i mitt löparliv. Nog skrivet. Jag gnuggar olika pass av olika typer. Jag får dock säga att samtidigt som jag gör det, så har förkylningsbaskelusker kommit och gått, för att sedan komma igen. Just nu är jag mitt i en förkylning, som går upp och ner. Vilket är väldigt irriterande, jag försöker lägga in mer vila än vanligt. Samtidigt som min utomhussäsong är runt hörnet, med lopp varenda vecka i stort sett. Jag sitter i en rävsax. Jag måste träna, för att vara i form för loppet, samtidigt så är det svårt att komma helt i form, om jag samtidigt är småkrasslig. Det blir ett moment 22, som blir svårt för mig att tolka. Jag utgår från principen, har jag ont i halsen, så vilar jag utan tvekan. Samtidigt är jag bara lite "snuvig", springer jag. Ni som läser detta, har givetvis erfarenhet kring detta.

Igår sprang jag. Det kändes väl helt okej. Jag sprang 10 km, kort och gott. Det blev en ny sträcka kan vi säga. Jag sprang en slinga där det finns elljus, 4 gånger. Räknar vi in både vägen dit samt vägen tillbaka från slingan, så är det nog den "tia" som jag får mest backar. Mycket upp och ner. Kändes helt okej, det var trevligt att få det lugnt och skönt i sinnet, när man tittade in mot skogen. Idag, vilar jag. Istället för innebandy vilar jag, hur ofta händer det egentligen? Väldigt sällan får vi nog säga.

Nu är det slut på det här enormt oviktiga inlägget. Hej då!

2 kommentarer:

  1. Den där snuvan..... ....den är riktigt jobbig. Fortsätt gnugga bara!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag lovar, Anders, det ska jag göra! =)

      Radera