Det var tänkt att bli ett annat inlägg, men nu blir det såhär. Jag ska inte skriva mycket om vad som har hänt den senaste tiden eller mina tankar om något annat. Idag fick jag äntligen ett besked som var väldigt viktigt. Ett bra långpass - ett väldigt bra långpass. Det blev 18 km i skogen, ingen is eller leriga vägar, utan rätt och slätt, så det brukade vara en gång i tiden. Det blev 4:06/km. Sug på den. Jag har gnuggat pass efter pass ute i den där skogen, i snön, på is och vid leriga vägar. Tagit en hel del toapauser under mina turer. Idag kom beskedet, som betyder att löpsäsongen utomhus kan börja på riktigt. Jag tyckte ändå att kroppen kändes lite småseg och jag hade inte den där lätta känslan när jag sprang, ni vet, den där känslan när kroppen bara flyger iväg. Ändå, så blev det såhär bra.
Varför blev det så? Det är givetvis svårt att svara på. Jag hade inte ens några tankar att springa i det här tempot. Samtidigt som det här var precis vad jag behövde, det kom ett brev på posten med självförtroendedryck helt enkelt. Jag har varit förkyld i olika omgångar som ni har läst om. I veckan har jag varit hes och även fått vila extra. Ni vet hur svårt det är för mig att vila, så det betyder att jag verkligen har varit på topp. Jag trodde efter förra helgen att det skulle vända med förkylningen, det började så. Sedan vände det åt det negativa hållet. Idag var en sådan dag helt enkelt, där det kändes helt okej. Ja, jag är lycklig och glad. Framförallt när första loppet utomhus är bara om 8 dagar. Jag behövde ett sådant här besked, för att visa för mig själv det börjar bli dags.
Alla som följer bloggen, vet att när jag springer lopp kan vad som helst hända. Det här öppnar upp för en fin start helt enkelt under loppsäsongen. Hur belönar jag mig själv för detta pass? Med ett nytt, längre pass imorgon...
Spar lite till på tisdag åxå ;-)
SvaraRadera