Å-stadsloppet 2015 - När ett litet steg är ett litet steg

 

Datum: 10 oktober 2015 Distans: 10 km Plats: 2 Tid: 35:25

Jag kan tycka att höstsäsongen är lite sorglig. Man tränar och springer hela vintern för att dag för dag se fram emot första utomhusloppet under våren, sedan rullar det på med lopp hela tiden. Även om det dessutom är ett uppehåll under sommaren för en, så kan man springa egentligen när som helst på dygnet. För det är nästan helt ljust och graderna är många (åt rätt håll). Utöver detta, så vet man att man har höstsäsongen som kommer senare. Kort och gott, det en intensiv säsong med många härliga stunder som väntar i och med alla lopp samt träningspass.

När höstsäsongen kommer, är det mindre lopp om man jämför den med våren. Dessutom så är det mindre ljus på dagarna samt så blir det kallare för varje dag. Det går fört fort, så innan jag hinner säga "fekaliekarta", så går vi in i vintern. En årstid jag också gillar, fast inte av löpmässiga skäl. Det är rått ute då och sen kommer snön som blir ett ok att bära, svår att springa i om man som jag, springer i skogen. Förvisso är det småkul med ett par inomhuslopp. Men det är väl allt. Nej du, hösten slår en ganska omedelbart på fingrarna för att fungera som en väckarklocka. Att ännu en säsong lider mot sitt slut.

Inför:Jag vet med mig att jag kan känna mig lite smågnällig de gånger jag har ett lopp, som innebär ett resande av något slag. Framförallt om det innebär tidiga sänggångar och tidiga uppvaknanden på helgen. Jag har offrat så mycket, på så många helger för att springa lopp. Ibland är det bara en mil och det kan jag spendera än större del av dagen med. Jag förstår om många upplever att det är småsjukt, för jag kan känna så själv. När folk nyfiket frågar sig för angående mitt löparintresse, så blir det ibland lite förvånande blickar när jag säger att jag springer uppemot 20-25 lopp per år av olika längder. Jag är dessutom inte elit, hur orkar jag och varför undrar man då?

Den frågan har jag nog ställt mig själv ett antal gånger. Svaret kan inom mig variera, men andemeningen blir ändock densamma. Jag mår så himla bra. Jag är på ständig jakt att uppfylla vissa saker inom mig.

- Jag vill vara hälsosam och känna mig tränad. (Check)
- Jag vill hitta en enkel träningsform som utmanar mig rent fysiskt (Check)
- Jag vill jobba med mål och ständigt bli bättre (Check)
- Jag vill besöka olika platser som en rockstjärna (Check)
- Jag vill fortsätta utveckla min karaktär och mina principer (Check)

Löpningen uppfyller alla dessa mål. Det är därför jag oftast när jag är på arbetet, utöver att det är kul att arbeta, känner mig glad. Jag är full av idéer och jag mår för det mesta väldigt bra. Löpningen har en stor betydelse i detta. Människor kan leta många år innan de "hittar sin grej". Jag har hittat min grej. Jag är helt enkelt en löpare. En som gillar att springa och springa på tid. Så är det bara.

Oavsett hur jag känna mig under dagen för ett lopp, så är det dessa punkter som ständigt finns inom mig. Så, när jag vaknade i en lagom tid, för att påbörja resan mot Örebro. Så undrade jag varför jag hade valt att frivilligt åka till Örebro för att spendera en större del av lördagen där, för att springa bara en mil. Anledningen var simpel. Jag var trött på Hässelbyloppet, då jag under samtliga tre gånger, har gjort dåligt ifrån mig. Sen ville jag få till ett långpass under helgen, så då kunde jag springa det under söndagen. För att springa ett långpass på fredagen vill jag inte, då den är helig för mig och springa på lördagen, dagen innan ett lopp, är en dålig uppladdning.

Här har vi några minnen, det blir ett till idag.

Dessutom gillar jag att som bekant att åka tåg. Så jag åkte till Örebro utan några större tankar. Jag upplevde själv att mina resultat under träningspass var sisådär. Jag hade varit förkyld fram och tillbaka, jag kände inte den där "geisten" i mig heller. Vi var på plats rätt så tidigt, vid en välbekant friidrottshall, nämligen Tybblelundshallen. Där hade jag varit förut och sprungit tre inomhuslopp. Det var faktiskt där jag gjorde min debut. En hall som väcker goda minnen, utan tvekan.

Jag efteranmälde mig och sedan satt vi och tittade på min 5 km-loppet som började tidigare, där fick jag chansen att se Johnny knäcka 17-gränsen och göra ett bra avslut. Vi träffades senare en stund innan jag skulle ut och värma. Kul att få snacka i egen hög person, vi har gått som två katter kring den heta gröten. Även om vi har sprungit samma lopp förut, så vill jag ha en riktigt fajt oss emellan. Trevligt var det dock. Trots att jag hade gått på toa i god tid före "rusningen", så behövde jag återigen gå när det återstod dryga halvtimmen kvar. Problemet var att samtliga dassportaler hade för lång kö. Jag fick helt enkelt ära Örebro med sin egna variant av fekaliekarta. Så kan det gå, när köerna är för långa samt tiden börjar bli knapp. Mer bajamajor helt enkelt. Sedan var det bara att göra sig redo för att springa sitt sista milslopp för säsongen. Ännu en dag på jobbet helt enkelt.

Ännu ett lopp.

Under:Jag var lite småfrusen vid start, sedan försökte jag hitta en bra lucka i startfältet för att ge mig iväg. Det började lite småtufft med en liten backe, sedan var det bara att springa. Vi var en del som skulle springa och det var både löpare för milen och halvmaran som sprang samtidigt. Jag hoppades att jag skulle få en bra skjuts utav någon. Jag kände mig inte trött eller att jag var kraftlös i benen. Men jag kände däremot ganska omgående att jag inte hade den där extra energikicken, som får mig att känna mig oövervinnerlig. Jag pressade ändå på så mycket det gick.

Det var småtrevliga miljöer, som andades höst och en ganska tydligt besked att säsongen barkar mot sitt slut. Inte alls lika mycket folk som i Hässelbyloppet, vilket var ganska skönt. Då jag upplever att det är lite väl hetsigt i början av loppet framförallt. Däremot så blev det alldeles folktomt när jag vek av för "bara" 10 km. Ingen framför mig på långa vägar och det var svårt att avgöra var någonstans jag låg, sen var det någon långt bakom mig. Det som kunde vara värt att ta upp i händelseväg var att några löpare sprang fel. De sprang till vänster och över en mindre bro, vilket skapade osäkerhet för min del också. De kom dock överens om att de hade sprungit fel och en som hängt med dem, tröttnade rejält och jag kunde avlägga distans från han. Tråkigt för han, roligare för mig. Den enes bröd osv.

När jag hade avvikit från halvmaranissarna, så blev det ensamt och jag hade ingen att få draghjälp utav. Så tempot blev utan tvekan lidande, trots att jag hade ganska bra fart. De är när man som är tröttast och har en avsaknad av energi, som det är skönt att ha en piggare rygg lite längre fram i horisonten som du kan skugga och sedan spurta förbi i slutet. Det är min devis helt enkelt. Det finns inget skönare efter en hård och tuff mil, att nå den sista kilometern. Sedan insåg jag att vi började närma oss på riktigt. Det som är lite fränt med det här loppet, är att målgången sker inne i Tybblelundshallen. För att känna publikstödet i hallen, så gjorde jag något helt unikt. Hör och häpna, jag lyfte av hörlurarna strax innan jag sprang in i hallen för att spurta i mål. Bara en sådan sak.

Kameramannen hängde inte med när jag spurtade in i mål.

Efter:När speakern skrek ut att jag var på andraplats vid målgång, så blev jag glad inombords. Förvisso var tiden 35:25 ingenting att skryta med, men en andraplats är en andraplats och det går inte att sudda bort. Jag har kommit tvåa tidigare i Örebro, när jag sprang ett inomhuslopp (Det var även den gången lite oväntat). Tröttheten greppade tag i mig, jag kände mig lite besviken först att jag inte hade en ännu snabbare tid. Samtidigt fick jag vara nöjd över en andraplats och hade jag haft lite mera kraft samt någon att stalka, så hade vi fått utan tvekan, se en tid under 35 minuter.

Ingen medalj dock, vilket jag tycker var lite snålt för 400 i efteranmälansavgift. Eller missade jag den grovt? Jag klagade när jag sprang Sicklaloppet utan att få en medalj, jag fick ett svar från tävlingschefen själv här på bloggen. Till slut blev det en medalj. Jag hoppas att det en liknande effekt av att jag skriver här. Jag. Vill. Ha. Medalj. Så. Sedan satt jag lugnt och försiktigt, åt lite risi-frutti och hämtade andan.

Lunny (till vänster) och Andreas (till höger)...

Efter detta åt vi en sen lunch/tidig middag beroende hur man räknar. Det känns alltid gott att få i sig något mastigt, när man har sprungit ett lopp. På vägen hem i tåget, så fick jag en chans att fundera om det blev som jag ville. Jag ville alltid mera, hela tiden. Samtidigt får jag vara nöjd, att jag under en "normaldag" springer såhär. Förra året, så hade detta var ett nytt rekord på milen, nu var jag inte ens "peakad". Alltid något. Vi rullar vidare, eller rättare sagt springer vidare.

Örebro Indoor Games 2015 - När 8 sekunder betyder för mycket

Datum: 10 januari 2015 Distans: 3 km Placering: 5 Tid: 9:39

Det är ganska intensivt. När inomhussäsongen går igång, så är det lopp på lopp. Jag sprang mitt första i tisdags och fyra dagar skulle nästa gå av stapeln. Det är snabba bud. Samtidigt som jag tränar för att bygga upp en bra grund att stå på när utomhussäsongen med de längre loppen i åtanke, så måste jag samtidigt fila på snabbheten som jag måste ha när jag väl stiger in på en inomhusbana. Där kommer det inte finnas några möjligheter överhuvudtaget, att tappa någon meter eller komma in fel i loppet. Att känna sig orkeslös eller utan energi, det är kört direkt då.

Samtidigt gillar jag när allt fokus blir på att träningen blir starkt fokuserad för olika sätt. Har jag ett lopp som stundar, oavsett hur långt det är, så lägger jag upp träningen framöver på ett väldigt strukturerat sätt. Jag vill inte känna att jag kommer oförberedd till någon träning och känner att jag inte har något att uträtta. Det vore "tjänstefel" för min sida, framförallt när det handlar om att åka några timmar för att springa mindre än 10 minuter. Då är det inte rättvist mot mig eller mot de som följer mig. Jag lägger ner mycket energi och min själ i detta. Då gäller bara en sak - kämpa.

Inför:

Jag hade anammat i stort sett samma uppladdning som inför Ärlaspelen. Jag hade bunkrat upp med lite glass och jag var helt träningsfri dagen innan. Jag var i närmast apatiskt tillstånd. Eftersom det var fredag, så var det också På Spåret som gällde. Skönt att få ta det lugnt under kvällen, i stort sett för lugnt nästan för min smak. Jag har kommit till en punkt i mitt liv, så att jag ibland kan se ut genom fönstret och tycka det är trist att jag har en vilodag, trots att det regnar utav bara f-n eller snöar som om istiden är här. Sjukt det där, framförallt när man vet att vissa pass är otroligt tråkiga och kylan gör sitt för att påminna när man lever.

Så kul har jag, när jag laddar upp...

Jag intog en vanlig frukost. Eftersom loppet skulle gå ganska sent på dagen, så kunde jag också ta saker i min egen takt och behövde inte känna att jag behövde stressa i onödan. Jag har när det finns tillfälle, gärna på ett Rederiet-avsnitt på datorn, medan jag gör något annat. Jag följde aldrig Rederiet som yngre, även om det hände att jag såg andra såpor i ung ålder. Det är 318 avsnitt att plöja igenom och jag har lyckats komma till avsnitt 228, det är inte bara det "sista" kvar med andra ord. Förbannat kravlöst, med tanke på att allting annat egentligen i min vardag handlar om prestationer i en eller annan form, känns det som. 

Tid för avgång.

Jag köpte på mig en macka, hade med mig Beet-It Rödbetsjuice och annat gott för tågresan. Eftersom snön började virvla upp, så var det självfallet att kombinationen att vita utsikter samtidigt som jag åkte tåg var väldigt tillfredsställande. Jag kopplade av så gott det gick. Att gå upp klockan 10 och sedan vänta i nästan 8 timmar för att få springa det där förbannade loppet, hör inte till vanligheterna. Väl på plats, så visste jag att det var lite marginal till bussen som vi lyckades lokalisera. När vi ville kontrollera ifall vi var på rätt bus genom att fråga om den här bussen gick till Tybblelundshallen, så visste inte busschauffören det. Märkligt, att inte ens veta om sin egen rätt. För att vara ärlig, verkade han inte ha koll på särskilt mycket. En annan passagerare var dock ganska säker på att bussen tog oss dit. Bra att passagerna har koll i varje fall.

Uppvärmingen var väl sådär, för att uttrycka sig milt!

Väl på plats vid Tybblelundshallen. Så gick nostalgiska minnen upp. Det var här jag gjorde min debut i november 2013 på 3000 meter inomhus. Jag kommer ihåg att jag var rätt nervös, jag hade aldrig sprungit inomhus förut med ett begränsat antal löpare samtidigt som vi skulle springa i doserade kurvor. Då sprang jag på 9:48, mindre än 1,5 månad senare så sprang jag mitt nästa lopp i 3000 meter även här i nästa arrangemang. Då sprang jag in på 9:41. Så trevliga minnen hade jag absolut härifrån. Det var ett kärt återseende helt enkelt. Jag bytte om och allt det där, som ni vet. Jag värmde upp bakom läktaren. Vi kan väl med lätthet påstå att jag kände att jag inte hade den där "kraften", som jag kände under uppvärmningen vid Ärlaspelen. Det var en fingeruppvisning om att jag behövde jobba hårt under loppet. Jag träffade en "bekant" som sprang samma lopp förra året och som kände igen mig, kul. Sedan var det dags att göra sig startklar för att springa loppet. Jahapp, då var det dags igen.

Under:

Det var som vanligt när det kommer till 3000 meter, bara att köra. Det är en otrolig kontrast mellan den här typen av lopp kontra ett utomhuslopp. Det är nästan som att det känns som två olika idrotter. Jag är dock glad att jag har hittar den här formen av lopp för att hålla tävlingsnerven vid liv. I början känns det helt okej. Det är då kroppen försöker hänga med och framförallt tillkännage dagens form. Jag kan dock inte påstå att jag sprudlade av energi.

Det är ganska skönt att eländet tar slut någon gång.

Sedan känner jag att jag inte har den där rätta kraften helt enkelt idag. Jag hänger dock på varv efter varv, men jag gör det utan någon optimistisk glädje. Jämför man med Ärlaspelen, så hade jag egentligen ingenting att jämföra med alls. Det var ändå säsongspremiär, idag visste jag ändå vad jag var kapabel till. Trots att man springer ett lopp som går runt och runt, känns det ändå rätt så ödsligt i hallen och jag känner mig ensam. Tankarna i huvudet säger till mig att bryta. Jag tycker att jag gör sega varv, gång på gång. Jag håller min position nästan hela loppet, men att jag skulle försvara silvret från förra året är otänkbart. 

Det blev tyvärr ingen klassisk slutspurt den här gången på sista varvet.

Sedan kommer jag in på de där 5 sista varven av 15. Jag är så glad när jag faktiskt är inne på dem. Det finns ett slut idag och det är genom att genomföra loppet samt passera mållinjen. Det är det enda som behövs idag helt enkelt. Strax innan jag ska springa in på mitt sista varv, så tittar jag ner på min klocka och kan med en ledsen min konstatera att det inte slås några nya rekord. Med den vetskapen i huvudet samt att jag saknar krafter, så blir det inte heller någon slutspurt. Jag springer in i mål. Utan några känslor alls.

Efter:

Den där känslan att få lägga sig på golvet efter att ha sprungit 3000 meter, är alltid speciell. Att få ta ut sig fullständigt och bara få påbörja återhämtningen. Den här dagen var det väl inte riktigt hela sanningen, jag känner mig inte alls lika ansträngd som i tisdags och jag känner inte ens i närheten av blodsmak som jag gjorde förut. Fast det kanske är väl bra att inte få känna blodsmak också? Med besvikna steg så kliver jag av banan. Det är då jag inser vad som är den felande länken idag. Jag saknade Lunny.

Ingen Lunny = Ingen glädje!

Trots att jag hade hur mycket tid som helst att packa ner och när jag satt på tåget till Örebro, med tron om att allt var nerpackat, så förstod jag först då. Jag saknade min maskot Lunny, han var inte med idag och det kändes väldigt märkligt. Hur ska den där magiska isländska kraften kunna nå mig, om han befinner sig flera timmar ifrån mig? Inte klokt egentligen. Tiden skrivs till slut till 9:39. Vad ska vi säga om den? Jag hade som lägsta mål att slå 9:41 från senast jag var i den här hallen och det lyckades jag med. Jag var dock 8 sekunder från mitt PB och det är mycket i de här sammanhangen. Samtidigt så får väl man väl ändå säga att 9:39 är väl en hygglig lägstanivå, där kraft, ork och målmedvetenhet uppenbarligen saknades till stora delar.

Tack och hej för den här gången.

På väg till stan i Örebro, så äter vi på samma restaurang som vid åt på, när jag sprang i Vinterspelen i november 2013. Samma maträtt. Inte illa. Besvikelsen lättar steg för steg. Trots att jag i stort sett har 25 lopp på en säsong, så kan man inte vara på topp varenda gång. Det är i stort sett en omöjlighet, ingen elitidrottsman är det heller. På tåget hem, så funderar jag inte så mycket över löpningen överhuvudtaget. Jag kan bara konstatera att livet går vidare. 

När jag stiger innanför ytterdörren hemma, så går jag med bestämda steg till skrivbordet och ber Lunny om ursäkt och lovar att han ska få närvara nästa gång.

Dags för nästa utmaning

INFÖR

Det dröjer inte länge nu, förrän det är dags att ladda om. Nytt, en smula överraskande, oväntat rekord slogs i tisdag. Imorgon åker vi till Örebro, för att springa igen. Jag ska inte direkt överdriva och säga att jag är stormförtjust, att springa 3000 meter, i den här farten med den träning jag har, tar en gnutta på psyket. Samtidigt är det tävlingarna som jag klarar av att träna oerhört fokuserat och med järnvilja. Jag har ännu inte riktigt förstått riktigt att jag slog ett nytt rekord i tisdags. Det låg liksom inte i planeringen. Min målsättning för 3000 meter var väldigt blygsam när jag startade inomhussäsongen och med tanke på hur mycket upp och ner det har varit, så var det ett superbesked att få mitt i allt tvivel. 

Tybblelundshallen. Det blir tredje gången jag besöker den hallen. Jag gjorde min inomhusdebut i mitten av november 2013 i och med Vinterspelen. Då var målet att springa sub-10. Något som jag på förhand var lite osäker, men jag trodde att det skulle gå med lite vilja och det gjorde det. Det blev 9:48 då. Jag återvände till samma hall, 1,5 månad senare. Det var då dags för Örebro Indoor Games, det var mitt första lopp för 2014. Det var då förra årets säsong startade. Jag hade tränat på rätt bra under uppehållet och siktet var att slå 9:48. Så blev det också, då jag slog rekord med 7 sekunder till 9:41. Vi kan väl säga att jag har med dessa två trippar dit, goda minnen från Örebro och Tybblelundshallen. Nu blir det dags för Örebro Indoor Games igen med andra ord. Vad målet är? Jag vet faktiskt inte, helt ärligt. Jag hoppas att jag kan spinna vidare på att känna mig i bra form helt enkelt.

Hur har jag tränat sen i tisdags? Jag sprang dagen efter, alltså i onsdags. Det fanns en tanke om att det skulle bli en "lugn" asfaltstia. Med tanke på att snabba lopp, kan kännas ganska hårt på kroppen. Jag var dock pigg på uppvärmningen och sedan sprang jag bara på, hela vägen. Det blev sub-40 på milen, lite överraskande. Även om jag kände mig lite sliten, så kände jag mig även stark och pigg i samma veva. Märkligt det där. Framförallt när det var så snömoddigt och lite småjobbigt att springa. När man tog ett steg fram, så kändes det samtidigt som man nästan åkte två steg bak. Dagen efter, alltså igår. Blev det den där lugna asfalstian som jag eftersökte, med 4:14/km i snitt. Jag kände mig inte särskilt sliten, däremot rätt så energilös och inte så sugen. Ett viktigt pass, likaväl. Idag har det varit totalvila och jag smällde in mig nästan en helt paket chokladglass, imorgon ligger mörk choklad som väntar på mig.

Fansen väntar nog på mig. Jag har som skrivet, haft det bra i Örebro och har nog börjat bygga upp en mindre supporterskara. Jag har förstått att det är många duktiga löpare, som kommer att agera krok och hare för mig. Perfekt, tycker jag. Slå 9:41. Där har vi målet. Sen får vi se. God natt!

Upp en snäpp med volymknappen

INFÖR

Nu är den sanningen ett faktum. Årets första tävling är här. Jag kommer att göra comeback i hallen som jag avslutade årets förra säsong, nämligen i Tybblelundshallen, där jag slog till med 9:48 på 3000 m i mitt första lopp inomhus någonsin. Även om det här rent officiellt tillhör "inomhussäongen", så kan jag inte frångå det faktum att det faktiskt var snart 2 månader sedan jag tävlade senast. Jag kan nog påstå att sedan det loppet, så har jag nog rent uthållighetsmässigt aldrig kanske varit i bättre form. Sen kan man alltid sätta ett frågetecken på hur snabbheten i ett sådant här kort lopp kan vara?

Jag gjorde mina två sista pass inför morgondagens batalj i måndags och i onsdags. Jag var tillbaka på den gamla idrottsplatsen för klassiska banintervaller. Istället för pyramidintervaller (200 t o m 1000 upp sedan 1000 t o m 200 ner igen), så valde jag att köra 1000 t o m 200 ner två gånger. Som en trappa, för jag är lite sliten mentalt minst sagt. Uppvärmningen var på 2,75 km på 4:22/km i snitt till idrottsplatsen, helt klart lagom. 

Repetition 1	1000 m	03:16	3:16 min/km
Repetition 2	800 m	02:37	3:16 min/km
Repetition 3	400 m	01:12	3:00 min/km
Repetition 4	200 m	00:33	2:45 min/km
Repetition 5	1000 m	03:15	3:15 min/km
Repetition 6	800 m	02:39	3:19 min/km
Repetition 7	400 m	01:12	3:00 min/km
Repetition 8	200 m	00:32	2:40 min/km

Idrottsplatsen var helt nersläckt, så jag fick springa med en pannlampa som ett jäkla jehu. Inte mig emot, ensamheten att springa i mörkret är mysigt samtidigt som jag hör två dudes diskutera Nicolas Cage i lurarna. Kan det bli bättre? Antagligen inte. Nervärmningen gick på 2.52 km på 4:19 km/snitt. Jag kände mig lite sliten, men trots det, så var jag glad över att genomfört det här passet.

Under onsdagen var jag återigen tillbaka på min kära asfalt. Där blev det tiden 39:36 på 10 km, alltså 3:58/km i snitt. Inte heller helt sugen på att springa, men det som var riktigt tufft att springa för ett år sedan, gör jag i en handvändning idag. Det kallas, mina damer och herrar, utveckling. 

Utöver detta har jag haft 1 innebandymatch och 2 innebandyträningar på 5 dagar, också det kan ge en form av sprintträning. 

Något annat som jag vet med säkerhet är att en av löparna jag kommer möta i morgondagens lopp följer mig noggrant mycket kul. Tidigare har det alltid varit så att jag har haft idoler bland andra löpare, nu är jag själv uppenbarligen den solklara idolen bland andra. Det säger väl allt vad förväntningarna ligger på mig imorgon, när jag på ånyo ska frälsa den törstande Örebropubliken på en ny cirkus. Själv vet jag faktiskt inte var jag står, jag är därmed väldigt övertygad om att jag kommer att få känna fjärilar i magen och ett stort allvar innan start. Något jag har saknat. Cirkusen rullar som sagt vidare, vi får väl se vad den har i sitt sköte imorgon.

Vinterspelen 2013 - En epilogisk debut värd att minnas

                  Datum: 16 november 2013 Distans: 3 km Placering: 2 Tid: 9:48 (nytt PB!)

Oj, det var så längesedan som jag skrev en race report, så jag vet inte riktigt var jag ska börja. Efter Hässelbyloppet i mitten av oktober, så kände jag en stor saknad av att inte ha något lopp i närstående framtid att se fram emot. Det var tomt, det fanns ingenting. Nästan ett halvår till nästa lopp, det var helt oacceptabelt. Jag började mitt i all desperation att söka mig fram efter fler utomhuslopp i Sverige, men inget lockade. Jag gjorde detsamma med utländska lopp, men inget som riktigt passade.

Det var då efter en stunds letande, kom fram till vad min nästa steg var - inomhuslopp. Man behövde bara vara ansluten till en friidrottsförening och det gjorde jag, så att jag fick tillgång till några lopp under vintern som ska hålla tävlingsnerven levande. Till slut hittade jag 6 stycken 3 km-lopp, en distans jag aldrig har tävlingssprungit på eller ens tränat på. Jag har sedan 5 km som min favorit, då det känns som långdistansens 100 m. Däremot 3000 m, det skulle bli häftigt.

Inför: Jag hade en stentuff helg framför mig. En heldagsutflykt under lördagen för att springa runt 10 minuter, sen under söndagen skulle 3 innebandymatcher vänta mig. Jag kan väl med lätthet säga att det skulle givetvis bli kul med samtliga aktiviteter, men lite betungande ändock med allt flängande hit och dit. Jag hade dessutom haft problem i knä och varit lite småhängig. Jag gick i lagom tid under lördagen, det var dags att plocka ihop alla prylar som behövdes, det var ett tag sedan jag tävlingssprang. Allt kom med förutom hårjoxet (den behövdes självklart extra, när mitt hår var som ett penntroll bara timmar senare att jag hade använt det). Väl på tåget, så var vi på väg mot Örebro. Äntligen, jag tycker det är trivsamt att få åka till nya städer och få springa på ny mark. Med mig hade jag också ett TV-spel, som jag hade spelat längre och jag var vid slutbossen. Alla som har sett mig möta en jävligt svår slutboss i ett spel, vet att jag är på min sämsta sida då. Vi var dock på ett SJ-tåg, så jag fick vara dämpad och efter nästan 1 timmes nötande så klarade jag den. Första steget på väg mot en framgångsrik dag kanske?

Örebro slott!

En "King" stödjer en annan King!

 Mot slutet av tågresan så intog jag som vanligt en medhavd kycklingssallad, utan större intresse idag. Väl på plats så strosade vi runt i Örebro, för att kolla om det fanns någon närbelägen restaurang till järnvägsstation vi kunde äta på. Eftersom vi inte hade alltför mycket tid att spela på sen efter loppet. Vi pekade ut O'learys som troligt mål, det finns alltid en stor sannolikhet. Dessutom passerar vi mysiga Örebro slott och jag gör min samhällsinsats, jag stödjer en lokal bokhandlare genom att köpa en av deras böcker. Jag läser den i helgen som belöning för ett bra lopp, tänkte jag.



Väl på plats ute i ingenstans efter en kortare busstur, så tornar friidrottshallen upp sig. Fräsch utanpå, konstaterar jag. Ännu fräschare inuti. Helt magiskt. Jag har aldrig sprungit i en friidrottshall tidigare, så allt är en jättestor upplevelse för mig. Jag har tidigare sett på bilder vad doserade kurvor innebär, men att kurvorna skulle luta så mycket och vara så höga. Jag tog på mig hörlurarna för uppvärmningen och värmde borta vid uppvärmningsbanorna, allt kändes så himla lyxigt. Som om jag skulle representera Sverige i inomhus-EM eller så, med tanke på att jag har varit på några mindre "lyxiga" lopp utomhus. Uppvärmningen kändes helt ok. Jag fick dessutom pricka av mig, vad fan är det tänkte jag? Jag hade turen att jag passerade anslagstavlan och förstod att jag skulle skriva under. Vad mycket nytt man lär sig. Vårt lopp var även dagens sista fylld med ungdomsprestationer, man sparar det bästa till sist för alla prestationssugna fans. Det började närma sig för start. Jag var väldigt nervös och visste inte riktigt var jag stod rent prestationsmässigt. Sen ljöd signalen. Nu hade 15 varv framför mig.

Uppvärmningen gick så snabbt, att fotografen inte hängde med!

Under: Jag drog på rätt bra, men ville inte springa alltför snabbt med tanke på att jag hade många varv framför mig. På tal om framför mig, så hade jag en duktig löpare som drog på rätt bra i början. I omklädningsrummet hörde jag att han skulle sikta på 3:01-tempo eller något liknande, helt otroligt att man kan veta det på förhand. Eftersom det satt en stor TV-skärm med tiden och även vid mål fanns en klocka, så kändes GPS-klockan rätt så onödig på armen.

Målet var att springa första 200 m under 40 sekunder, sedan skulle jag under 1:20 efter 400, sådär fick jag mentalt hålla på. Jag tror att jag passerade första km på 3:10-3:15, inte för snabbt, inte för långsamt. Sedan märkte jag att avståndet mellan mig till trean och fyran började minska lite för varje varv. Även min ork började tryta bara lite. Jag hade dessutom valt att springa utan hörlurar (ser du, Staffan!) för att inte verka helt som en rookie, även om jag nu var det på den här distansen. Det var riktigt jobbigt ändock att springa utan lurar, då jag hatar min egen andning och även andras för den delen.

Ett av alla otaliga varv!

 Jag låg på i ett bra tempo och var fortfarande under den magiska 3:20 i snitt, för att kliva under drömgränsen på 10 minuter. När det återstod 3-4 varv kvar, så var avståndet ännu mindre ner till 3:an och 4:an. Det var antagligen två vana löpare på den här distansen, som hade disponerat krafterna alldeles rätt. På sista varvet för min del, så var de precis i ryggen och flåsade. Trots att jag var märkbart trött av att ligga i ett sådant här högt tempo, så lyckades jag precis innan sista kurvan att gasa på utav helvete och på målrakan, så är det nästan världsrekordfart på mig och jag håller undan de hungriga vargarna bakom mig. Loppet är slut. Debuten avklarad.

Här påbörjas min välkända monsterspurt!

 Efter: Jag kom i mål. Känslan att ta ut sig det sista man gör på ett lopp är helt fantastiskt, jag älskar den känslan. 3 km är nästan som 5 km, men ännu snabbare och det var en udda känsla på en bana med doserade kurvor. När man äntrar kurvan är det lite tungt, men när man är på väg ur den, så får man en bra skjuts. Tiden då? 9:48. Jag klarade drömgränsen med 12 sekunder. Helt jävla otroligt, jag levererar återigen när det krävs som bäst.

Yay! Ge mig silvermedaljen nu!

 Efteråt blir det prisutdelning på pall (första gången på en sådan) och en silvermedalj får jag ta med mig hem. Känslan av att man har gjort något riktigt bra återigen, är så himla god. Alla som håller på med löpning vet vad jag pratar om. Trots knapp tid till bussen tillbaka till Örebros centrala delar, så kan jag nästa flyga på mål ut från hallen.

Vi lämnar Örebro nöjda för den här gången!

När vi väl går förbi O'learys är det tvärfullt, tråkigt nog. Precis bredvid ligger en grekisk restaurang, som inte alls var att klaga på. Vi åt goda köttbitar samt en ypperligt god klyftpotatis, alltid lika gott att få i sig något riktigt gott som detta efter ett framgångsrikt lopp. Återigen så blir det förseningar på vägen hem med SJ (det har blivit fler än brukligt när man åker hem efter ett lopp), men det gör egentligen inte så mycket. Jag har sprungit under 10 minuter på 3000 m i min debut. Jag kan leva med det.