GPS-Klocka = Fotboja?

"Har du sett min klocka?"
"Nej"

"Men jag lade ju den här igår. Var kan den vara?"
"Vafan är den?"

"Helvete jag måste ut och springa nu, jag hinner inte annars."

"Jag måste ha klockjäveln"

"Kan du inte springa utan klocka?"

"Nej, helt otänkbart. Vad är det för jävla pass?"

"HELVETE. Nu kokar jag"

Jag kastar iväg något i ren frustration.

"Fan att man måste vända upp och ner på hela lägenheten för att hitta den."

"Nu har jag äntligen hittat den"

"Lågt batteri, fasiken. Jag hoppas att den klarar den här turen"

Ett minut in i löppasset, så dör klockan.

"FAAAAAN"

Detta har hänt fler än en gång, det här scenariot. Så går det när man inte förbereder dagen innan eller kollar så att klockan har tillräckligt med batteri. Mycket svordomar, stress och panik för den här klockan. Är det som en metaforisk fotboja? Jag har aldrig sprungit ett pass sedan jag började löpa utan klocka för 15 månader sen. Helt otroligt egentligen. Sen har det hänt ett par gånger att batteriet har dött och jag har fått springa med Ipodens fitnessapp, men den är väl sådär för att milt uttrycka det. 

Kan jag inte njuta av löpning utan klockan? Måste jag logga allt och analysera, har jag tagit udden av att njuta av att jag springer? Det tåls att fundera på. Men jag samtidigt har jag bara blivit bättre för varje månad som har gått i stort sett och det är tack vare att jag ser hur snabbt och långt jag springer, så att jag kan analysera och ta nästa steg i min träning. Jag kanske inte njuter lika mycket som en motionär utan klocka som springer ute i naturen under själva passet, men jag njuter extremt mycket av hela tiden genomföra passen och se att jag fortsätter att utvecklas. Så nej, det är ingen fotboja. Men jag skulle aldrig kunna springa utan den. Det är som en kroppsdel för mig. Helt otänkbart. Lilla vän.

---

Så anledningen till att jag började tänka på detta, var just för att GPS-klockans batteri dog i torsdags precis vid inledningen av löppasset och jag hade ipoden som backup. Det blev 15.15 km i ett jäkla regnoväder och även om man kan sia om hur exakt min ipod är, så sprang jag min långpassträcka och den klockade mig till 1:03:30. Det blir alltså 4:11/km i snitt. Vilket var väldigt överraskande med tanke på vilket regn och rusk jag fick utstå samt att min GPS-klocka tog välbehövlig vila. Utöver det hade jag enorm träningsvärk efter 2 innebandyträningar och 1 lopp i rad. 

Trots att jag kände att jag inte hade någon superfart, så höll jag jämn nivå i stort sett hela passet och även om jag borde ha givit upp och vänt tidigare. Så gjorde jag inte det. Att jag njöt som en gnu efter passet var helt okej med tanke på att första helgen efter semestern stod och knackade på dörren.