Karlstad Stadslopp 2015 - Karlstads näst snabbaste sprinter?

Datum: 13 juni 2015 Distans: 10 km Placering: 16 Tid: 34:27 (Nytt PB!)

Ibland är det skönt med rutiner, eller rättare sagt traditioner. Något som man kan se fram emot, något som sker igen. Något som du är van med och har goda minnen ifrån. MälarEnergi Stadslopp som jag sprang för fjärde året i rad, är en sådan härlig tradition, som gick väldigt bra återigen. Samtliga gånger som jag har varit där har jag slagit ett nytt rekord på 5 kilometer. Det är nästan så att jag knappt vågar dit någon gång mer, med tanke på vilken press jag skulle få då på mig. De tidigare två åren så har Karlstad Stadslopp legat i närheten. Tekniskt sett har jag slagit rekord bägge gångerna då med. 2013 sprang på 36:22, en mycket fin putsning på mitt dåvarande milrekord. 2014, alltså förra året, sprang jag på 35:44. Egentligen inte ett nytt rekord, men jag kommer till det.

Kvantumloppet 2014 sprang jag på 35:26. Egentligen ett nytt rekord, men efter att ha klockat samma distans det här året på det loppet om att loppet är lite för kort, så är inte rekordet egentligen giltigt. Vilket egentligen i efterhand gör att tiden 35:44 innebar att jag sprang in på ett nytt rekord, även om det inte var så fallet just då. Dessutom hade jag vid både MälarEnergi och Karlstad förra året, börjat utveckla den där jobbiga fotskadan. Den var så pass allvarlig strax innan jag skulle springa Karlstad förra året, att det var inte mycket från att jag skulle avstå loppet. Det gick trots det rätt så bra ändå, uppenbarligen. I år var jag på nytt orolig över att foten skulle brista efter maran. Även om det har funnits vissa tendenser till det, så har det inte gått helt åt skogen. Då ska man ändå tänka på att det var inte så att jag vilade bort den, utan det "försvann" temporärt i varje fall.

Inför:
Jag var lite orolig, som jag brukar vara när det inte är alltför mycket tid mellan att man kommer på plats till att man ska springa loppet. Tåget tar nästan 3 timmar från Stockholm. Samtidigt kan jag inte gå runt och vara orolig för att det skulle bli förseningar med tåget. Till skillnad mot förra året hade vi dessutom bestämda sittplaster och fick således sitta - hela resan. Förra året, så hade jag köpt biljetter som inte hade några bestämda platser. Någonstans i mig, så var jag naiv att den extrakostnaden inte var nödvändig. Inte nog med att tåget redan var ganska proppat då, så verkade halva Japans befolkning ha en konferens i Karlstad, då de tog över alla lediga platser. Så vi fick gång på gång flytta. Till slut fick jag halvligga vid en av dörrarna. Inte den bästa uppvärmningen då fick jag säga.

Ännu en resa.

Tåget kom några minuter för sent, så det var inte jättebråttom. Däremot tog jag ändå ganska raska steg mot tävlingsområdet. Mest för att jag ville ha lite tidsmarginal för allt det där vanliga. Byta om, hitta dass och värma upp. Framförallt om man avlägger en hel dag för att springa mindre än 40 minuter, vilket sig låter sjukt, så vill man inte behöva stressa mer än själva loppet som sådant. När jag väl hämtat ut min nummerlapp, så ser jag att den är orange och tolkar med en skylt i närheten att den färgen är till för de som ska springa runt 52-70 minuter eller något liknande. Det vill jag såklart inte, så jag kommer tillbaka och ber om att få uppgradera mig till den snabbaste färgen - vilket är gul och det blir bra. Springa under 42 minuter i det här fallet. Fast, det här blev märkligt och jag återkommer till det efter loppet.

Ännu ett lopp att göra sig redo för.

Sedan blir det att byta om. Det är inte särskilt ovanligt att jag är väldigt otaggad som vanligt. På tåget hade jag dock få äta upp mig ordentligt. Det blev salladslunch, drickkvarg och rödbetsjuice. Jag var mest orolig över att det skulle bli för mycket, men förhoppningsvis skulle det åtminstone ge mig rätt bränsle och energi när loppet skulle sättas igång. Köerna till bajamajorna var precis som förra året, milslånga i stort sett. Jag visste dock att det fanns en bra lösning, precis som förra året för detta. Jag joggade en bra bit till biblioteket. Det var öppet precis som förra året och det fanns gott om ledig tid att utföra sin behov. Det var ganska knapert om tid, men jag behövde inte stressa alltför mycket och jag joggade tillbaka. Väl på plats i fållan, så var det egentligen bara att få köra ställa sig in i rätt mentalt läge.

Lika fokuserad uppvärmning som vanligt.

Under:
Jag satte igång att löpa iväg. Det kändes inte helt klockrent, samtidigt som jag visste att det var bara bita i så mycket som möjligt inledningsvis. Precis som jag skrev i min inför-rapport, så hade jag två mål att gå efter. Det första var att slå förra årets tid på 35:44 och det skulle nog kunna vara fullt möjligt. Det andra lite högre målet var att springa under 35 minuter för andra gången officiellt och då behövdes det verkligen något extra. Något som brukar ge bra skjuts är att kunna hänga på vad jag anser är en snabb löpare. Då kan man hjälpas åt att växeldra varandra, för att hålla uppe ett bra tempo. Jag hittade en löpare, som jag kände igen från förra året, lite sjukt nog, som jag vet är okej. Men jag borde vara snabbare än han, så till slut kunde jag delvis rycka därifrån.

Pang på rödbetan. Verkligen.

Något som jag har noterat starkt det här året och skrivit någon enstaka gång, är att den här fartkänslan är inte alls lika påtaglig som förut. Alltså, det känns inte så snabbt när jag springer, men någonstans så springer jag snabbare än någonsin. Jag njuter av att få veta att jag känner mig i en bra form, jag känner mig inte alls sliten utan jag passar till och med på att njuta av de olika vyerna. Ibland är det något att se, ibland är det inte det. Jag passerar 5 km på 17:16, inte alls lika vasst som i SM-milen och jag känner att jag kan vinka sub-35 adjö och siktar in mig att på slå förra årets tid istället.

Det är ett utmärkt löparväder. Solen sticker inte fram, som den brukar göra här i solens stad. Det blåser inte särskilt mycket, det är lagom temp. Jag försöker dricka vatten vid ett antal stationer. Jag brukar inte göra det vid milslopp, men på något sätt, så är det grymt gott med vatten när man tur ut sig som jag gör. Vid en station, har jag siktat in mig en mugg en funktionär håller upp. Han framför mig, som har siktat in sig på en annan mugg ändrar sig i sista sekund och tar den jag ska ta. Vilket betyder att jag missar vattenpåfyllning vid det tillfället. Typiskt att det ska hända eller hur?

När jag närmar mig sista kilometern, så ser jag att jag faktiskt på något konstigt vänster kanske har chans att nå sub-35. Då måste jag dra upp tempot ytterligare för att hinna. Jag ligger rätt så bra i ett tempo, jag har någon precis framför mig som ligger en bra bit före. Helt plötsligt de sista 250 metrarna hamnar jag i trans, jag rusar fort så in i h-vete, förbi han framför mig, mållinje och nytt rekord. Just det, nytt rekord, ja.

Där kommer den. SPURTEN!

Efter:
Det blev en monsterspurt utan dess like och det där var till och med jag förvånad över. Den där spurten gjorde att jag utan tvekan skulle springa sub-35, inte nog med detta jag sprang på 35:27. Vilket betyder att jag putsade rekordet med 5 sekunder. Inte mycket i dessa sammanhang, men inte hade jag några tankar på att slå något nytt rekord varken innan eller under loppet. De sista 250 metrarna sprangs på 35.7 sekunder, vilket enligt den eminenta resultatlistan, betyder att jag var näst snabbast på den sträckan. Den som sprang bäst var 1.2 sekunder bättre, jag hade i min tur 2.6 sekunder ner till den tredje snabbaste på den sträckan. Inte nog med detta, jag hade gjort en negativ split. Jag hade alltså för första gången någonsin, typ, löp andra halvan bättre än den första. Den första var alltså på 17:16 och den andra halvan på 17:11. Galet! Kanske Sveriges snabbaste milbana?

Det är oerhört skönt att få ett faktiskt kvitto på att spurten är en av mina främsta styrkor som löpare. En gång i tiden var jag såld på sprint. Jag sprang inte så mycket själv, men det hände några gånger under idrotten, att jag tyckte att det var kul att köra sprint samt att jag alltid följde 100, 200 och 400 meter i de stora mästerskapen på TV. Jag jämförde alltid resultat mellan olika sprinters i alla möjliga sammanhang. Sedan jag började med långdistanslöpning, så har jag väl någonstans alltid varit orolig att tappa min explosivitet. Den har varit välanvänd i innebandyn vid tillfällen. Jag är glad att jag visade att jag är mäktig. Apropå det där med orangea och gula seedningarna. Det orangea visade sig vara elitdelen. Vilket var konstigt att jag inte fick någon bättre info om när jag sa att jag ville springa i den snabbaste? Nåja, så kan det gå.

Gott var det. Nej, ölen är inte min!

Efter loppet, så gick vi in på samma restaurang som vi har gjort de två tidigare åren. Vi beställde samma mat. Alltså en stor schnitzel med alla möjliga tillbehör. Det var fruktansvärt gott och riktigt välförtjänt att proppa i sig den. Livet handlar om att njuta och skapa sig minnen. Jag skapade mig ett oslagbart minne, när jag vågade testa mig själv i slutet och för det fick jag chansen att njuta. Tågresan hem gick bra, vi fick sitta hela vägen trots att vi inte hade några platsreservationer den här gången. Jag sysselsatte mig med en rolig lek också. Jag satte på GPS-klockan och lät den fullständigt gå bananas. Kul. Det är väl så, man gillar att leva farligt och det är väl såna smällar man får ta. Men vad gör det, när man har slagit ett nytt rekord?

Karlstad Stadslopp 2014 - Först var den där, sen inte och sen var den där igen!

 Datum: 14 juni 2014 Distans: 10 km Placering: 26 Tid: 35:44

Jag fick precis den skjuts jag letade efter när jag sprang in på nytt personbästa i Västerås. Det var som bekant mycket som på förhand som inte var bra. Helt ärligt så var jag i stort sett övertygad om att det inte skulle gå att springa under 17 minuter. Under hela loppet så kändes det som inte att jag sprang i en särskilt högt fart. Det må låta lite märkligt, men ändå blev det ett nytt rekord. Det där med magin, finns verkligen i Västerås på riktigt. Jag tog möjligheten att glädja lokala fans.

Dagen efter så var det ånyo en arbetsdag. Sedan blev det inte mycket vila, då det var inflyttningsfest. För egen del så tog jag det lugnt och åkte hem hyfsat tidigt, så jag var väldigt duktig på så sätt. Sömnen blev dock lidande, då det inte blev så mycket sova. Samtidigt som ett annat problem, inte mitt lår, hade dykt upp tidigare. Det var min fot, vars smärta kom och gick. Jag har givetvis spekulerat för mig själv om det beror på att jag gått över till en väldigt dålig vardagssko (alltså inte löpskorna, utan de vanliga privata) och de inte har någon vidare stabilitet. Eller det kanske kan vara så att mina löpskor som jag har nu, är så pass slitna att de skapar oreda?

Inför: Jag vaknade upp, trött givetvis, under lördagen. Det är något hemskt med att sova lite och sen är det dags att gå upp. Det är högst frivilligt som jag ger mig ut på detta. Jag märkte att min fot fortfarande smärtade, men inte i samma grad. Vi åkte in mot centralen och där var det dags att åka tåg. Med tanke på att biljetterna var ganska dyra, så hade vi hoppats få sitta (det var inga reserverade sittplatsbiljetter). Det dröjde inte länge och inom loppet av 15 minuter, så vällde det in japaner efter japaner i vagnen. Givetvis hade de sittplatser, så det var bara att maka på sig. Jag funderade på varför det var så många och det har säkert att göra med att jag skulle åka till Karlstad och springa, att jag även verkar ha internationella fans utanför Europa är väldigt glädjande.

Jag väntar på livet!

 Så vi satte oss i en annan vagn, men det dröjde inte länge, innan vi även där fick gå vidare. Till slut var det bara att lägga sig ner vid en utgång och göra så bekvämt det bara gick. Jag har aldrig tågluffat förut, men det här var väl den lägsta formen av det hela. Det var bara att gilla läget och tycka att det var skönt att det var mindre än 3 timmar kvar till Karlstad. Vi småputtrade oss fram i tåget mot Karlstad. När vi äntligen kom fram, så var det otroligt skönt att få resa på sig och kliva av. Den här gången hade vi valt att ta ett tidigare tåg, så vi hade ingen stress att gå på mot tävlingsområdet. Förra gången, så fick man nästan jogga sig igenom stan för att grabba tag i en nummerlapp.

Lunny vaktar plikttroget namnlappen!

När vi hade strosat ut mot tävlingsområdet, så tog jag min nummerlapp eller rättare sagt namnlapp. Då det är ens namn som är i fokus på lappen om man har anmält sig tidigare. Med långt tid kvar tills start, så lade jag mig gräset och slumrade till i solens heta strålar som kompanjon. Perfekt uppladdning. Ingen stress och ingen ro. När det var dags att byta om och värma upp, så var det då, det kändes. Smärtan var ganska uppenbar i foten och det var inte roligt att värma upp. Det enda bra från uppvärmningen var att jag struntade i den fruktansvärt långa kön till bajamajorna och joggade hela vägen tillbaka till stadsbiblioteket, som var totalt utan kö. Är man smart så är man.

Här inne biktade jag mig. Två gånger dessutom!

När jag hade tagit mig tillbaka till startområdet, så tog jag beslutet att byta ut min löpskor, mot den äldre versionen. Den modellen som jag sprang med förra året och som var delaktiga i inomhusloppen i vintras. I bästa fall så skulle det kanske ha en liten effekt. Testet fortsatte att kunna få någon sorts ro i foten och det var i närmast omöjligt. Det var absolut inte långt ifrån att jag skulle avstå loppet med bara några få minuter kvar. Men jag bestämde mig att testa en kilometer och då skulle jag ta beslut hur jag skulle göra hädanefter.

Fotjävel!

Under: Det var den jobbigaste minuten i väntan på start, jag var totalt förvirrad över hur min fot skulle reagera när jag skulle köra på som jag brukar vid lopp. När vi väl kom iväg, så fortsatte foten att tycka till. Däremot, efter en kilometer, så var smärtan som bortblåst och jag kunde närmast obehindrat (nåja!), springa på som aldrig förr. Det var rätt så varmt och jag kände mig lite småseg. Jag hade inte särskilt stora mål för dagen, med tanke på hur uppvärmningen kändes. Givetvis hade jag ett osannolikt drömmål att springa under 35 minuter, sedan var nästa steg ner till att slå 35:26 och efter det var det viktigt att slå 36:22 från förra året.

Go!

 Jag tycker ändå att jag sprang på i rätt så hög fart, men blev lite besviken när klockan stod på 17:30 när jag passerade 5 kilometer. Någonstans där kunde jag ta bort de två första målen för dagen och nu var det bara att tuta och köra för det tredje målet. Inte hade jag åkt till Karlstad för att inte ha något att glädjas åt. Det var hyggligt stöd längs banan, som jag minns det och banan var så platt som jag minns det. Ingenstans egentligen påminde kroppen en om att jag hade haft strul med foten.

När 3 kilometer återstod, så var de bara att tuta och köra så gott det gick. Det finns en frihetskänsla i löpning, som är väldigt svår att beskriva. Jag har som ni har förstått haft lite upp och ner med motivationen sedan maran, idag kunde jag försöka njuta som det bara var möjligt. När det återstod 1 kilometer, var det bara att trycka på så gott jag kunde. Att se målet efter ett hyggligt lopp är en fantastisk känsla.

"Jonathan, jag ser ljuset"

Efter: När jag äntligen hade fått mitt sinne på plats, så hade jag fått tiden 35:44. Den näst snabbaste miltiden och jag känner att jag inte hade tagit ut mig fullständigt heller. Det dröjde inte länge förrän glädjen tog slut. Det var då smärtan i foten valde att komma in i mitt liv och inte bara den, utan även höften valde att säga ifrån. Det var riktigt jobbigt att ta sig från tävlingsområdet till stan. Jag gillar träningsvärk, men det här, var det något helt annat.

Som middag för dagen, så var det restaurangen Freden, som precis för ett år sedan som stod för platsen. Jag mindes hur god wienerschnitzeln var, så det var ett självklart val även den här gången. Den här gången åt jag bland annat med Café de Paris-sås, vilket passade överraskande bra. Det var inte våldsamt dyrt och man blev riktigt proppmätt. Det var perfekt att bara få njuta utav mat och inte behöva gå runt och ha ont ständigt.

Förbannat go schnitzel!

 Vi tog det lugnt och försiktigt när vi gick till stationen och vi hoppades att inte tåget skulle vara försenat som det var förra året när vi skulle åka hem. Hemresan var också utan reserverade sittplatser och vi förberedde oss på det värsta. Efter en del osäkerhet kring om vi skulle få behålla de platser vi satte oss på tåget, så blev det till slut som så att vi fick sitta kvar och det var en skön känsla. Framför allt när jag fick tänka bort smärtan i foten. För att göra det ännu mera smidigt, tittade jag på dokumentären om bronshjältarna. Nöjd över tiden, med tanke på hur jag kände mig innan. Men min fot skulle utan tvekan bli en trist följetong från och med nu.

Jag flyger med Lunny, från en stad till en annan!

Alla förutsättningar pekade på något helt annat under gårdagen. Jag tänker inte räkna upp vilka förutsättningar jag pratar om, men det såg på förhand ut som att jag inte skulle få någon större möjlighet att "showa" igår. Så blev det dock, jag lyckades komma in på en godkänd fjärdeplats och slog nytt personbästa på 5 km när jag seglade in på 16:55 (8 sekunder bättre än i fjol). Jag är mycket stolt över detta och jag har jagat sub-17 på 5 kilometer utomhus i nästan 2 år i stort sett. Uppenbarligen så fortsätter kärleken med Västerås att gro ytterligare efter den här succén. Det bästa var att som ni ser på bilden, är att Lunny var tillbaka och då var direkt ett nytt rekord. Tack för det. Eftersom jag är mellan "två lopp" och är upptagen ikväll, så hinns det inte med någon längre text inför morgondagen. Givetvis kommer en rapport i sedvanlig ordning på söndag!

Imorgon rullar cirkusen vidare. Kroppen är uppenbarligen lite sömnig och sliten, men jag kommer inte att göra Karlstad med omnejd besviken. Jag kommer att förgylla er soliga stad, med ännu mer skinande glädje. Efter förra årets trevliga upplevelse i nära minne, så var det ingen tvekan om att jag skulle återvända om tillfället skulle ge möjlighet till detta. Förra året sprang jag in på då nytt personbästa med tiden 36:22, en förbättring då med nästan 1 minut. Det var en fin bana och härligt väder, det verkar enligt rapporter bli återigen soligt i Karlstad. Det var ingen större skräll. Efter loppet på Karlstad, så är nästan loppvila i 2 veckor och jag kommer försöka sova och njuta så mycket jag kan. Det har varit milt sagt, ganska intensivt den senaste tiden.

Karlstad Stadslopp - Sol, schnitzel och rekord! Den gyllene triangeln!

Datum: 15 juni 2013 Distans: 10 km Placering: 28 Tid: 36:22 (nytt PB)

 

 

Jag kände mig minst sagt sliten, med en del lopp och en del träningspass. Jag hade kört hårt med mina mått mätt. Men likväl så njöt jag av mitt senaste rekord i Västerås och hade nästa "nyckellopp" framför mig. Som jag tidigare skrev så är nyckellopp, de lopp jag känner är extra viktiga och som jag förbereder mig extra noga med kost och träning. Jag skulle kunna säga också att det är lopp, där jag siktar på en riktigt bra tid och kanske även upp emot rekordtider.

 

 

Inför: Allt började dagen före, alltså under fredagen. Då jag fick ett mess från farsan, som sade att jag inte hade anmält mig till Karlstad Stadslopp. Nähä, hur går det ihop? Jag har trots allt bokat tågresa sedan länge, hur kan jag ha missat att betala in loppavgiften i samma veva? Jag som gillar att ha allt i ordning, fick lite smått panik. Men det lugnade ner sig ganska snart. Så på tävlingsdagen behövde jag inte gå upp våldsamt tidigt på lördagen, bara strax efter åtta. Det är sovmorgon för mig i viss mån antar jag. Kvällen före hade jag laddat med Snickers, precis som mina två senaste lopp och på centralstationen så köpte jag en energidryck som när jag åkte till Västerås. Nya rutiner som har funkat väl måste utnyttjas till fullo.

 

Tåget rullade sakta men säkert sedermera mot Karlstad och det är trivsamt att åka tåg som brukligt, väl framme i tävlingsstaden dagen till ära med en liten försening. Jag ville komma i god tid till start och ville inte stressa senare, så jag tog med raska steg och gick från centralstationen till Sundsta. I god tid hann jag fixa nummerlapp. Vädret var rätt så soligt och varmt, men inte Göteborgsvarvetvarmt. Något som jag noterade till alla som hade föranmält sig, var att deras namn stod i fokus och inte tävlingsnumret. Innovativt tycker jag, även om det inte är första gången jag ser det, så var det första gången då namnet fick ett så stort fokus bland vanliga deltagare. Dessutom var loppet närmast i mytomspunnet att det var väldigt flackt och lättlöpt, det var PB-time med andra ord.

 

 

 



Sedermera var det att ta sig ut på bilvägen för att påbörja sin uppvärmning för komma igång. För under fredagen så satt jag bara på rumpan och spelade TV-spel i stort sett, jag gjorde inget fysiskt alls efter jobbet. Jag gick till köket och tillbaka, ungefär på den nivån. Så jag var lite orolig att jag skulle vara stel, men jag hoppades att totalvilan mellan mitt pass i torsdag och loppet två dagar senare skulle vara okej. Jag kände mig lite småtrött under uppvärmningen, dock inget farligt. Sedan körde jag en miniuppvärmning i den gula startfållan, det började kännas lite bättre. Sedan var det bara invänta 10 långa minuter, när alla stod i startfållorna tills skottet gick. Bredvid mig stod en man i burka med budskapet "No to burqa". Något lustigt, som fick mycket uppmärksamhet innan och efter. Trots att jag gillar tävlingspirr, så fanns det inget alls idag. Det är trots allt mitt 33:e lopp på 13 månader, inga konstigheter med andra ord.

 

Medan alla rutinerade löpare värmde upp bortanför mållinjen, så var jag nästan ensam i min startfålla. Glad är jag!

 

 

Under: Sen var man iväg och försökte öppna i ett snabbt, men ändå kontrollerat tempo. Det var precis så det blev och jag försökte under en större del av loppen att ta sikte på en "Akele"-löpare, så länge jag hade han i mitt synfält, så skulle jag ligga på en bra tid. Dessutom gällde det att ha killen med 37-ballongen bakom sig, så att man skulle krypa under den tiden. Jag var på gott humör och löpte på de första kilometrarna utan större problem och drog mig till minnes hur svårt en mil rent strategiskt kan vara. 5 km är bara kuta järnet i stort sett, en halvmara är att skynda långsamt. Men en mil, där är det varken eller på något konstigt vänster.

 

Jag är precis under den orangea ballongen. Den ska jag vara framför helt enkelt!

 



Inga höjdskillnader att tala om och efter 3 kilometer börjar det jag skulle påstå är oxfemman för mig. Mellan 3 och 8 kilometer är milens jobbigaste del, bara nöter kilometer efter kilometer och måste hålla ett högt tempo. Vilket jag gjorde, jag tittade på klockan och såg att jag låg precis rätt tid av gränsen för nytt rekord. Något som inte heller smet obemärkt förbi var att det var ett fantastiskt publikstöd längs hela banan, det är i klass med de allra bästa loppen jag har sprungit. Även om det var rätt så varmt var det ändock och behagligt, det bästa av allt så kände jag mig i riktigt bra form. Banan var precis som legenden säger - väldigt snabb och påminde en hel del om Berlin halvmarabana, otroligt lättlöpt och flack. Det vore förargligt om jag inte skulle slå rekord idag. All oro som bajsnödighet och ont i magen som var precis innan loppstart lite oroväckande, var som bortblåst. Jag lät kroppen göra sitt jobb idag.

 

Efter 6 kilometer så låg jag i ett stadigt tempo och jag fortsatte att jobba hårt, följa "Akele"-killen som jag såg allt längre bort. Däremot såg jag inte skymten av någon ballongkille, tack och lov. Vilket betydde att jag låg bra till. Sedermera svängde vi in vid Stora Torget, där jag tog en buss för 4 månader sen för att se hockey. Jag fortsatte känna mig någorlunda fräsch och jag var förvånad att jag var så jämn i varje kilometertid som jag var. När vi kom fram till "flygande 100 meter", då man skulle springa så snabbt man kan, så valde jag att spara på krafterna av väldigt taktiska skäl. När vi var på väg mot Sundsta igen och det återstod dryga kilometern, så njöt jag av varenda steg och med ett litet leende så förstod jag att jag borde slå rekord idag. Det var en sådan dag. När jag kom in på målrakan, så tog jag med enkla och fina steg över mållinjen. Ingenting stoppar mig. Absolut inte.

 

Efter: Det var verkligen en oerhört trevlig syn att se resultat 36:22 på resultatlistan vid målgång. Allt hade känts så bra under loppet - vädret, löpsteget, banan och publiken. Det var helt optimala förutsättningar egentligen för att det skulle ske något stort idag och det gjorde det. Att jag slaktade mitt tidigare rekord med nästan 1 minut är något som jag kommer bära mig med i framtida äventyr. Oavsett hur långt jag anser mig kommit inom löpningen, så finns det alltid lite till att kräma ur.

 

JAAAAAAAA! Underbar känsla!

 

Inte nog med att jag fick lite smått och gott i gottepåsen med tillhörande fin medalj (utan band dock). Jag vann dessutom på min sista siffra i tävlingsnumret, nämligen en biljett till friidrottsgalan Karlstads GP. Dock var det på ett datum jag bortrest på, men alltid kul att vinna saker. Jag njöt av att vara i tävlingsområdet med vetskapen att jag har slagit nytt rekord, det finns ingen bättre känsla att sträva efter. Det är ett riktigt fint kvitto på att min egen planerade träning fortsätter utmynna i fina resultat. Sedan blev det restaurangbesök i Karlstad och en jäkligt god schnitzel med tillbehöver smakade himmelskt god. Det var jag värd anser jag.

 

Tågresan hem blev kanske inte lika himmelsk, då den först blev försenad och sedermera kom ett hel hop av fotbollssupportrar på vid Degerfors. Något jag har reflekterat över sedan tidigare (då även jag är supporter och går på en del matcher) är hur kul är det att gå på fotboll och supa sig redlöst full? Oftast är det samma typ av människor och det låter humoristiskt när en person i fråga påstår sig inte ens minnas halva matchen. Givetvis kan man absolut få dricka, men inte bli supa skallen av sig. Det låter inte vettigt. Men inte ens det kunde störa den känslan som infinner sig vid rekordslagning. Jag är förvånad, men jag är däremot konfunderad vad nästa steg ska bli? Uppenbarligen finns det krafter inom mig som vill att jag ska springa fortare, typ under 36 minuter på milen? Inte alls möjligt. Men det är en annan historia för framtiden.

 

Två korpar, kall stråle samt nästa nyckellopp

I veckan har det blivit två korpfotbollsmatcher (det fanns även en tredje, men då var det Västerås som gällde). Båda slutade med förlust och kräftgången fortsatte. Den första matchen av två var kanske min bästa match, då jag fick göra en hel del sköna räddningar. Sista matchens andra halvlek lovade gott inför för framtida bataljer. Nåväl, det är bara att gneta vidare, till slut vänder det.

---

Efter tisdagens mästarlopp så blev det nytt löppass under torsdagen. Jag var rejält seg i benen och visste inte alls hur jag skulle lägga upp det inför nästa lopp som skulle ta vid under lördagen. Både under onsdag och torsdag hade jag stor träningsvärk i låren, men jag sprang ändå ut under torsdagen och kände att det var viktigt med ett 9 km-pass i terrängmiljö för att vara så pass bra tränad som möjligt. Även om jag kände mig sliten. Trots att jag var trött i låren, blev det nästan 9 km och 4:08/km i snitt. Ett styrkebesked att springa ett "lugnt" pass med grym träningsvärk i ett sådant tempo. Det lovar gott. När jag kom hem under torsdagskvällen så kallduschade jag för att snabba på återhämtningen, såhär dagen efter känns det lite bättre. Om det nu beror på det låter jag vara osagt.

---

 

Imorgon åker jag till Karlstad. Då blir det milen återigen på Karlstad Stadslopp. Senast jag sprang milen var i Kungsholmen Runt i början på maj, då blev det nytt rekord. Med tanke på att det här loppet är en av mina nyckellopp. Nyckellopp innebär för mig att jag ser det som viktigast givetvis och att jag tränar lite effektivare och hårdare för att nå goda resultat. Jag har förstått att det ska vara en lättlöpt och flack bana, så jag hoppas att jag känner mig fri från trötta ben och bara kör på. Det ska bli oerhört spännande att stå på startlinjen och köra milen igen, den klurigaste av de tre distanser jag har kört på.