MälarEnergi Stadslopp 2015 - Mästare i fluga!

Datum: 11 juni 2015 Distans: 5 km Placering: 3 Tid: 16:38 (Nytt PB!)

Jag tror att de flesta motionärer har varit där. Den där speciella livet efter maran-känslan. Framförallt om du har gjort ett riktigt bra lopp. Du känner tomhet. Du känner dig färdig. Kroppen signalerar att det är dags för en lång paus. Även om jag har många lopp som följer efter maran, så kändes det väldigt konstigt. Trots att jag var duktig på att vila helt från löpningen, så visste jag inte hur jag mentalt skulle hantera detta. Framförallt med tanke på att det kommer med en härlig framgång.

Samtidigt så kommer man oavsett hur man känner sig att gå vidare i livet. Att fajtas för nästa steg. Jag läser trådar om folk som det tar veckor, ja, månader, att komma tillbaka till sitt gamla löparliv. Det låter hemskt. Jag har turen att ha just så många lopp, så jag måste hela tiden ligga i träning till nästa lopp som väntar på en runt hörnet. Även om du under vissa perioder, kan vara jobbigt med alla lopp hit och dit. Så älskar jag att den möjligheten alltid finns. Jag kommer alltid tillbaka.

Inför:
Den här torsdagen var speciell med skolavslutning och allt. Det var känslomässigt och det for många tankar i huvudet. Inte nog med detta, så blev det oerhört tajt med tid. Så pass att jag när jag gled in på centralen, så var det endast ett fåtal minuter till avgång. Tack och lov, får man väl ändå säga, var tåget var försenat. Även om jag hade hunnit med tåget, så fick vi vänta lite och jag få chansen att bli av skaka av stressen. Sen väl på tåget, så blev det lite äta och försök till att få tänka lite framåt. Men det var svårt, den här dagen skulle bli rätt så svar att få rätt mentalt.

Åhh, denna väntan!

Väl på plats, så skyndade jag mig att anmäla mig och hämta ut nummerlappen. Sedan bar det av mot den klassiska hakrestaurangen Jensens, för att boka bord eller rättare sagt att boka måltid till ett speciellt klockslag. Då jag tydligen hade bokat in ett tidigare tåg från Västerås än brukligt, så då fick det bli så, för att vi skulle kunna äta efteråt utan att stressa. Sedan tutade jag tillbaka och ställde mig i kön till mina små tankebås. Väl där inne, så passade jag mest på att njuta att gå igenom tidigare lopp. Jag hade trots allt sprungit här tre gånger tidigare och nu skulle det bli det första loppet att få äran att springas en fjärde gång. Overkligt, att tiden går så fort och jag har utvecklats så mycket.

Måste vara uppklädd om man ska slå rekord.

Uppvärmningen var närmast så pliktskyldig som den bara kunde bli. Jag tog sedan och ställde mig längst fram i ledet. Första loppet efter maran och frågan var hur skulle kroppen reagera efter den där urladdningen? Mycket bra fråga att ställa sig helt enkelt. Jag satte på lite musik i lurarna (så är det) och rattade igång GPS-klockan. Jag var så redo som man kunde bli. Jag hade gjort det här så många gånger förr, det där med fjärilar i magen är absolut ingenting för mig. Inte nu längre. Jag kan det här.

Snart dax.

Under:
Jag startade i rätt så högt tempo. Jag försökte hänga på en duktig löpare, vilket jag gjorde under inledningen en del. Men jag förstod att jag aldrig skulle komma ikapp. När det såg enkelt och smidigt ut för han, så kändes det tungt för varje steg. Det som är skillnaden nu är att när jag har en "dålig dag", så är det ändå väldigt bra. Jag hade ett litet minimål att slå förra årets tid - 16:55 och det skulle gå. Sedan fajtades jag hela tiden med att försöka komma så nära 16:30, som det bara var möjligt. Vi var rätt så ensamma, förutom någon löpare som låg längre bak också. Jag sprang på 16:41 i Skärholmsloppet, en banan som inte är helt platt och flack direkt. Därför hade jag fina förhoppningar om att det kanske skulle gå ännu bättre på denna fina bana.

Ahhh...attack!

Saken är den, ungefär i mitten på den här banan, så kommer en jobbig backe, som är pågående under en rätt så lång period (i 5 km-lopp mätt). Jag hade glömt bort den och den suger på rätt bra. Löparen bakom mig, kommer närmare och närmare. Jag har absolut ingen energi för att tempoväxla upp. Rent tidsmässigt, så känns det som att jag ska kunna ha möjlighet att springa sub-17 idag. Det är som det positiva för dagen, är att jag inte kände något särskilt i fot eller var extra seg i kroppen. Däremot det negativa, är att jag inte har den där "superenergin" i kroppen, då allt bara stämmer helt plötsligt.

Löparen bakom mig sniffar mig nästan i nacken och jag kommer inte kunna kontra det där överhuvudtaget. Till slut är vi nästan jämsides, då gör jag ett litet ryck och jag har börjat få lite illamående-känslor. Jag kommer inte att kunna fortsätta rycket, varpå att han rycker förbi mig och försvinner all världens väg mot slutet. Jag försöker kompensera med en superspurt, nåja, men det går inte. Utan jag springer in på en tredjeplats.

Kriiiiga!

Efter:
Tiden blev 16:38. Ett nytt rekord - igen. Helt galet. Det som var det värsta var att jag blev ändå lite besviken, för att jag kände att vid en flack bana och vid en period där jag inte hade en rekordmara i benen, hade gjort under 16:30. Att putsa på sitt rekord med 3 sekunder, är ändock inte fy skam. Jag hade gjort det hade kommit för. Speakern kände tydligen igen mig sen tidigare och var väl medveten att jag hade slagit ett nytt rekord. Hedrande såklart.

Så var det med det!

Väl på plats på haket Jensens, så äter man det man brukar göra där. En halvokej biff och lite pommes. Det finns på plats 10 minuter senare än tanken, men det gör inget och vi behöver inte stressa alltför mycket. Det är bara skönt att få i sig något i magen. Trots att det "bara" är 5 kilometer, så har jag tagit ut mig och har man sprungit på en ny rekordtid, så måste man få belöna sig själv. Det jag såg mest fram emot, var att få äta mjukglassen där med tillbehör. Fasiken vad gott, det smälter gott i min mun.

Väl på plats på tåget hem. Så går alla tankar igenom mitt huvud under dagen. Det är många tankar. Men jag är återigen överraskad att jag på nytt, trots att jag har haft en mara i benen har gjort det bra. 19:15 - 17:03 - 16:55 - 16:38. Det är ganska fin och snärtig utvecklingskurva det helt enkelt. Den sista biten på vägen hem, så intervjuar mig själv. Mest för att få lite fasta intryck från dagen. Jag frågar mig själv "Varför blev det ett nytt rekord idag?".

"För att jag kan"

Mellanläge

Igår sprang jag i Västerås. Det gick bra, det blev ett nytt rekord på tiden 16:38 på 5 km. Självfallet känns det bra, mer om detta kommer såklart i en mera utförlig rapport. För om mindre än 15 timmar, så smäller det för nästa lopp - nämligen Karlstad Stadslopp. Ett lopp som jag har sprungit två gånger tidigare. 2013 slog jag nytt rekord på milen med tiden 36:22, 2014 återvände jag med en djävulsk smärta egentligen foten och sprang på 35:44 (officiellt så var det faktiskt nytt rekord, om vi bortser Kvantumloppet).

Egentligen är det helt galet att åka flera timmar bort för att springa i Karlstad, när det finns ett lopp i Stockholm - i och med Söder runt exempelvis. Samtidigt gillar jag traditioner. Jag tycker det är trevligt att åka iväg och springa, att komma bort från allt. Det blir en liten dagsutflykt får man ändå säga. Jag har härliga minnen från Karlstad av flera skäl än bara löpmässiga, bara att få äta en god schnitzel är trevligt.

Samtidigt som jag vill förnya med löparkalender, vill jag väva in gamla lopp. Karlstad Stadslopp är en snabb bana och har jag huvudet på skaft, så kommer det gå undan imorgon. Det som oroar är väl mest foten och att jag känner mig lite mentalt trött på löpningen för tillfället. Trots att jag slog rekord igår, så får man nog utgå från att det alltid blir en "dipp" efter en mara. Framförallt när du tar ut dig själv på det sättet. Du ger allt under en lång tid, all din träning under vintern och våren kulminerar i och med maran. Jag är ganska van att ladda om, ställa in ett nytt mål sikte och träna hårt för nästa äventyr. Men efter maran, så blir det lite speciellt. Det är svårare. Kroppen är inte hundraprocentig och rent mentalt är man inte alls lika taggad som innan. Utan du börjar egentligen om, mycket längre ner på trappan.

Det ska dock inte hindra mig. Utan förhoppningsvis hinner jag ladda upp tillräckligt i knoppen, för att göra ett bra race. Det finns två delmål egentligen. Det första - det lite "lättare" - är att jag ska slå förra årets tid på 35:44. Händer ingenting oförutsett, så ska det vara fullt möjligt. Det andra är att kliva under sub-35 för andra gången och det blir desto svårare. Alla kroppens molekyler måste vara med mig genom hela loppet och det krävs att göra det där lilla extra varenda minut i loppet. Det blir svårt, men jag ska göra ett seriöst försök. Jag lovar.

Jag är (nästan) som curling!

Ungefär en gång vart fjärde år blir curling hyperintressant i samband med OS. Det twittras, snackas och tittas på när de där curlingstenarna åker längs isen. Sverige har varit hyfsat framgångsrika både på herr- och damsidan. Utanför de här olympiska spelen så är det ingen som bryr sig vidare om curling egentligen. Extremt få engagerar sig i det helt enkelt. Jag är ungefär som curling. Vad menar jag egentligen? Hur går det ihop?

Jag är aktiv med bloggen och jag lägger även upp en bild efter loppen på Facebook. Samma effekt som med curling, så blir jag hyperintressant när jag har sprungit maran på rekordtid (igen). Kommentarerna och "likes" flödar på Facebook, utanför den digitala scenen får jag massvis med frågor och hyllningar för min insats. Jag har nästan genomfört ett mirakel kan man tycka, inte så långt ifrån i varje fall får man själv tycka. Jag springer inte ett marathon vart fjärde år, men så pass sällan att liknelsen faktiskt blir slående. Självfallet finns det folk som ryggdunkar en och ger glada tillrop till en vid andra lopp som jag genomför väl, men det är långt ifrån på samma nivå.

En konversation med en kollega nyligen:
"Jag såg att du sprang på en riktig fin tid, jag visste inte att du var så duktig"
"Tack, det kändes riktigt bra"
"Var det jobbigt?"
"Väldigt. Men det sitter mest mentalt.
"Springer du ofta?"
"O ja, jag springer minst 20 lopp varje säsong. Faktum är att jag har två lopp den här veckan i Västerås och Karlstad"
"Jaha, okej"

Där någonstans dör konversation, maran är helig för många uppenbarligen, även icke-löpare. MälarEnergi Stadslopp och Karlstad stadslopp har uppenbarligen inte samma status. Jag får väl försöka planera in en ny mara och gör en ny finfin tid, så att jag får curlingens rampljus igen.

---

Imorgon springer jag MälarEnergi Stadslopp i Västerås - för fjärde året i rad. Det är blir samma sträcka igen, 5 kilometer. Det blir alltså ett av få lopp som jag springer för fjärde året i rad den här säsongen. Det är väldigt kul. Jag sprang under 20 minuter första gången (19:15), slog nytt rekord året efter (17:03) och sprang under 17 minuter för första gången ute 2014 (16:55). Förutsättningarna är alltså ganska goda, för att det ska bli ett nytt resultat.

Två saker stör däremot. Det första är att det har varit ganska tungt att träna efter maran, precis som tänkt. Så var det dock förra året, så den saken är inte så farlig egentligen. Däremot är den andra saken mera tokig. Den där fotskadan som jag skrev om efter förra året, ni vet? Den som förstörde typ hela hösten 2014. Den är tillbaka. Den uppkom efter en målvaktsräddning med samma fot och den vill inte ge med sig. Jag fruktar att det kan bli tokigt som det blev förut, första gången den uppenbarade sig riktigt allvarligt var just i detta lopp och sedan två dagar senare - i Karlstad - usch, vad ont det gjorde då. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta. Det var en tuff asfaltstia med en viss smärta, ändå sprang jag sub-40 och det har pendlat mellan bra och dåligt i foten idag.

Som vanligt, gör jag mitt bästa imorgon och ser hur långt det räcker. Jag kommer att vara positiv så länge det går. Kom igen nu!

MälarEnergi Stadslopp 2014 - Där Västerås, magi och Lunny möts i en härlig röra!

Datum: 12 juni 2014 Distans: 5 km Placering: 4 Tid: 16:55 (Nytt PB!)

Har man inte sprungit en mara, så vet man inte vad som väntar en efteråt. Även om jag har tränat och taggat för Stockholm Marathon i över ett halvår egentligen, så var det med skräckblandad förtjusning som jag verkligen närmade mig den tävlingen med stormsteg.  Det var givetvis ingen lätt press som vilade på mina axlar, ett halvårs träning för ett lopp och sedan skulle det vara över. Jag är någon av en surgubbe när jag missar något tilltänkt mål, framförallt när jag vet att det är långt till att jag kan revanschera mig igen. Under 3 timmar var ett givet mål, men skulle jag missa det, så visste jag inte vad jag skulle ta mig till.

Som ni känner till så blev det en hygglig debut med tiden 2:52, jag fick verkligen klart för mig att jag vet vad en mara går ut på och jag fick ett trevligt kvitto att den träning jag har lagt ner på, var en god markör att jag var på väg åt rätt håll. Efter loppet, så var jag totalt slut på energi och motivation i flera dagar efteråt. De två kommande passen som följde, var slitsamma och jag hade ingenting att överhuvudtaget att se fram emot. Jag var helt enkelt färdig, men det som jag har kämpat för under en lång tid. Jag hade sprungit en mara och gjorde det helt okej. Någonstans där så kände jag mig totalt trött på allt som hette löpning. Men steg för steg, så började samla ihop energi och kraft. Det blev ett par hyggliga pass och snart började nästa lopp att nalkas runt hörnet. 

Det började inte särskilt lovande!

 Inför: Det hade varit en ganska intensiv dag på jobbet och jag hade sovit dåligt hela veckan, det var delvis mitt fel att jag inte tillgodosåg ännu mera sömn. Jag visste dessutom att det efterföljande dagarna skulle vara tuffa också. Dagen började inte något vidare, när vi ankom till centralen, så såg vi att de flesta tåg innan tåget mot Västerås var försenade med allt från 10 minuter till 1,5 timme. Nåväl, om vi hade tur så skulle säkert vårt tåg avgå inom en rimlig tid. Inte långt efter dessa tankar, dök en försening på 5 minuter och den fortsatte att växa. Till slut blev det tåget inställt och det var inte alltför stor marginal till att loppet skulle börja. Men vi hade tur att det fanns ett tåg som skulle åka mot Göteborg - via Västerås - som redan stod inne och vi hoppade sonika på det.

Det var inte mycket att göra åt saken inne på tåget, knökfullt var det och när det kom en barnvagn, var det helt enkelt bara att resa på sig och sätta sig på golvet. När vi äntligen började närma oss Västerås, så försökte jag med positivt mod att börja peppa igång mig själv. Jag skulle trots allt ändå till Västerås, staden där magiska saker händer för mig. Väl framme vid tävlingsområdet och införskaffandet av nummerlapp, så blev det återigen samlingsställe nummer ett för mig och det var så klart i biktbåset. Rekordet från 5 km utomhus var från just det här loppet ett år tidigare och jag hade goda möjligheter att göra något åt den saken.

Gör mig redo för att bikta mig!

Färdig i biktbåset, skulle jag snurra på mig tävlingsdräkten och då upptäckte jag att jag inte hade stängt i korken på en vattenflaska ordentligt. Så det var ett jäkla kaos i väskan. På kära böcker, kläder och annat. När jag hade svidit om till tävlingsdräkten, så frös jag eftersom den var helt genomblöt och inte nog med detta så började det dessutom att regna. Jag försökte på mig en uppvärmning, något som var ganska kortvarigt, då jag upplevde en viss smärta i baksida lår. Det var alltså egentligen ingenting som kändes som bra på förhand. Strax innan jag ställde mig vid startlinjen, så gick inte GPS-klockan igång och det var bara att göra sig redo för stoppuret och göra sitt bästa nu.

Mest taggad var nog Lunny som var tillbaka!

Under: Starten går ganska hyggligt, även om jag inte upplever att jag drar på alltför mycket, så hänger jag med ledartrion rätt så bra första kilometern. Låret känns inte alls, även om jag känner mig småsliten, så tycker jag att jag ändå kan göra något vettigt med det här loppet. Första kilometern passeras på 3 blankt. Eftersom det var tredje gången jag körde det här loppet på samma distans, så har jag hygglig koll på miljöerna och hur allt känns. Så det var inga konstigheter.

Regnet avtog och jag startade starkt, synonymt för Västerås!

Någonstans efter den andra kilometern, börjar jag tveka om jag hade kapaciteten för dagen att slå rekord idag. Jag tycker inte alls att jag är lika pigg i steget, eftersom jag inte har en GPS-klocka, så kan inte mina misstankar om att 1 km-skylten kom för tidigt att styrkas heller. Efter den, så kommer den en seg lite uppförsbacke som suger tag i en ett bra tag. Sedan är det egentligen att bara köra, eftersom jag inte exakt koll hur jag ligger till mellan kilometerskyltarna så kör jag bara på.

Efter 3 kilometer, så började jag närma mig den tredje i ledartrion som har sackat efter lite. Jag vill inte släppa han ur sikte, utan jag tar det väldigt varsamt och inte kör sönder mig själv så här i mittskedet i loppet. När det bara är 1 kilometer kvar av loppet, så väljer jag att dra på lite och jag ser hur han tittar nervöst bakom sig och jag närmar mig ytterligare. När vi är på bron, precis i slutet av loppet, så är jag inte helt säker på nytt rekord, men jag har goda chanser inser jag. Jag har inte dagens spurtkänsla i benen trots att jag har laddat med rödbetsjuice och colaremmar, men jag lyckas ändå göra ett hyggligt avslut.

Äntligen, efter nästan två år. Sub-17!

 Efter: Jag sprang i mål på 16:55. Ett nytt rekord, som alltså slipas med 8 sekunder. För första gången utomhus så springer jag in på under 17 minuter. En otroligt skön glädje, något jag har jagat egentligen sedan den där augustilördagen 2012 i Södertälje. Nu är det gjort, nu är det verkligen gjort. Trots att jag inte kände att jag körde på som jag ville i ett 5 km-lopp, så har jag gjort det som krävs utav mig och det med råge.

Alltid skönt efter ett lopp - alltid skönare när man slår rekord på köpet!

Jag har av medvetna val inte valt att springa lika många 5 km-lopp som under de två första säsongerna. Det är en svår distans, samtidigt som jag gärna har haft en längtan att springa på 16.xx, framförallt när jag lyckades göra det inomhus, innan utomhussäsongen drog igång. Jag har gjort det jag lovade. Att bjuda på show i Västerås. Magi sker verkligen här och trots alla nedsliga sändebud om att det skulle gå åt helsike, så lyckas jag skrälla återigen.

Så fantastiskt gött!

Precis som tidigare, satt vi och åt på Jensens. En tradition vi det här lagret i Västerås, framförallt som att det var samma restaurang som jag kläckte idén om att börja springa på riktigt tog fart, just här. Efter en härlig go biff, så avrundade jag med mjukglass. Då fanns det inget godare i hela världen. Från att gå från maraeufori till att slå nytt rekord på den svåra distansen - 5 kilometer - på mindre än 2 veckor, är anmärkingsvärt. Nu är jag äntligen tillbaka på banan och löpningen börjar långsamt att bli roligt igen. Tack för det!

Jag flyger med Lunny, från en stad till en annan!

Alla förutsättningar pekade på något helt annat under gårdagen. Jag tänker inte räkna upp vilka förutsättningar jag pratar om, men det såg på förhand ut som att jag inte skulle få någon större möjlighet att "showa" igår. Så blev det dock, jag lyckades komma in på en godkänd fjärdeplats och slog nytt personbästa på 5 km när jag seglade in på 16:55 (8 sekunder bättre än i fjol). Jag är mycket stolt över detta och jag har jagat sub-17 på 5 kilometer utomhus i nästan 2 år i stort sett. Uppenbarligen så fortsätter kärleken med Västerås att gro ytterligare efter den här succén. Det bästa var att som ni ser på bilden, är att Lunny var tillbaka och då var direkt ett nytt rekord. Tack för det. Eftersom jag är mellan "två lopp" och är upptagen ikväll, så hinns det inte med någon längre text inför morgondagen. Givetvis kommer en rapport i sedvanlig ordning på söndag!

Imorgon rullar cirkusen vidare. Kroppen är uppenbarligen lite sömnig och sliten, men jag kommer inte att göra Karlstad med omnejd besviken. Jag kommer att förgylla er soliga stad, med ännu mer skinande glädje. Efter förra årets trevliga upplevelse i nära minne, så var det ingen tvekan om att jag skulle återvända om tillfället skulle ge möjlighet till detta. Förra året sprang jag in på då nytt personbästa med tiden 36:22, en förbättring då med nästan 1 minut. Det var en fin bana och härligt väder, det verkar enligt rapporter bli återigen soligt i Karlstad. Det var ingen större skräll. Efter loppet på Karlstad, så är nästan loppvila i 2 veckor och jag kommer försöka sova och njuta så mycket jag kan. Det har varit milt sagt, ganska intensivt den senaste tiden.

Andreas + Västerås = Sant?

Nu var vi här igen. Uppenbarligen är Västerås en stad som har nästlat sig in i mig med hull och hår. Allt började med att jag och min sambo övernattade av en ren slump i Västerås i början av maj, vi satt på en restaurang och intog lunch. Där och då föddes idén att jag skulle springa ett lopp, där började mitt löpliv på riktigt. Några dagar senare ställde jag upp i Skärholmsloppet, sedan dess har det blivit, om jag har räknat rätt, 58 lopp till. Det var också slumpen som gjorde att jag sprang MälarEnergi Stadslopp i början av juni, då sprang jag för första gången under 20 minuter på 5 kilometer. Tiden löd 19:15 och jag var överlycklig som få, helt underbart.

Lite mer än ett år senare i juni 2013, så var jag tillbaka i Västerås. Samma 5 kilometer. Nu hade jag dock bli lite snabbare i benen, jag sprang nämligen på 17:03. Det är faktiskt det gällande utomhusrekordet på 5 kilometer än idag (Däremot sprang jag under 17 på 5 km inomhus tidigare i år). Återigen fick jag fina känslor från Västerås i och med detta lopp.

Till nästa gång dröjde det inte ett år. Jag fick ett mail om gratis inomhusträning i Quicknet Arena i Västerås. Jag nappade på detta och i början av detta år, så gick resan till Västerås och jag tror att det började skapas ett speciellt band mellan mig och fansen som finns i Västerås. Jag tränade några gånger under vintern i inomhushallen och var riktigt glad över möjligheten att köra där. Det var delvis en av anledningarna till att jag kapade mina tider på 3 km, slog rekord inomhus på 5 km och slog milrekord direkt i första utomhusloppet.

Med andra ord så har jag att tacka Västerås att tacka för mycket, Västerås har även mig att tacka för att jag sätter den orten på kartan. Jag borde få stadens nyckel från deras borgmästare, jag är i stort sett synonym med stadens idrottsliga framgångar.

Hur tror jag att det går imorgon? Svårt att säga, jag har absolut inte tränat för 5 kilometer på ett bra tag och jag upplevt känslan efter ett maratonlopp för första gången. Det har inte varit lätt, samtidigt som jag har haft mycket annat runt omkring som har fått bära sitt fokus. Jag hoppas att kroppen och knoppen är med imorgon, så att jag kommer att ha möjlighet att ge Västeråsborna något att prata om det till 2100-talet!

Hej då Västerås, tack för den här gången. Vi ses snart igen!

Nu sätter jag punkt för det här inslaget den här gången. Jag har nämligen åkt till Västerås 5 gånger för att intervallträna inomhus. Något jag har uppskattat väldigt mycket, det har varit otroligt skönt att få åka tåg, samla ihop tankarna efter arbetsdagen och peppa igång för ett härligt intervallpass. Efter passen har man haft en otroligt glädje och bara njuter av att sitta på tåget hem, med vetskapen att jag har gjort något riktigt skönt. Mitt pass var återigen lite modifierat mot hur det brukar vara.

Jag började med 2 kilometer uppvärmning på tiden 7:58.
Sedan körde jag 6 x 1000 m: 3:24, 3:24, 3:23, 3:23, 3:25, 3:25. Lite bättre än vad jag hade förväntat mig, så det var helt klart lovande.

Sedan blev det 400 m: 1:12 och 200 m: 0:31. Bara för att få känna på äkta och härlig snabbhet, man måste alltid ha en spurt inombords när loppet börjar ta slut helt klart.

Det slutade med en nerjogg på 1.2 km, tiden blev 4:25! Totalt alltså 10 km. Känner precis att passet gick precis så som jag ville. Efter passet, på väg från hallen till stationen, så kände jag ett visst vemod. Med detta så var det sista gången på ett bra tag då jag åker till Västerås. Jag kände en euforisk glädje av att fått springa, men alltid tråkigt att lämna en "trygg punkt" i och med den här hallen. Jag har enbart positiva minnen från hallen. Det är tack vare den här hallen som jag förbättrade mitt rekord på 3000 meter och 5000 meter inomhus, passen har varit mycket värdefulla. Jag hoppas att jag kommer att få möjlighet att återvända till Quicknet Arena, när det börjar bli dags för vinter igen och att jag kommer få nya fina pass.

Jag har förhoppningsvis all anledning att återvända till Västerås redan i juni, då MälarEnergi Stadslopp går av stapeln. Det var här jag sprang under 20 minuter på 5 km för första gången under 2012, året efter sprang jag på 17:03, ett rekord som fortfarande gäller för 5 km utomhus. Så Västerås + Andreas = good shit.

Apropå fina pass, jag sprang ett 22 km pass i lördags. Första milen var faktiskt ett rent helvete, det var inte så att jag saknade energin i kroppen, men något kändes segt och det var riktigt svårt att få in något tryck. Men det blev 4:13/km i snitt, fullt godkänt med tanke på hur jag kände mig igenom hela passet.

Vårsammanfattning och så vidare!

Nu kommer vårens sammanfattning. Mina intryck och vad som har fått mig att växa som löpare och allt runt omkring. Eftersom det är bara är halvtid, blir det av den kortare sorten. Den mer mastiga versionen kommer i höst, när säsongen är över (huga mig, hemska tanke).

Vårens revansch...
Jag åkte ut till Ingarö, med en enda tanke i huvudet. Revansch. 1 år innan hade jag sprungit ute Paradisloppet, efter en miss av stora mått, blev det ett enda stort fiasko. Med superspeediga glasögon sprang jag loppet igen, utan att göra om samma miss. Jag gjorde helt klart ett bra lopp, med bara sekunden efter ettan. Jag hade en riktigt fin monsterspurt i slutskedet av loppet. Det här var även startskottet för juni månad, som skulle erbjuda många härliga resultat att vara stolt över. Men för min del är Ingarö nog en avslutat kapitel för min del. Nu kan jag sova utan att ha ångest varje natt över träskmarker.

Vårens upplevelse...
Jag bokade in mig på Berlin Halvmarathon i slutet av förra året. Det kändes som en evighet innan jag skulle få möjlighet att springa mitt första lopp utomlands. Efter att ha landat i en av mina favoritstäder och med en närmast ofullständig uppvärmning, gjorde jag blott min andra halvmara. Med en närmast platt bana, fint väder i april och kramp i vaderna mot slutet så slog jag något oväntat mitt rekord med över 1 minut. Att få springa på platser i Berlin, som jag kände väl till sedan tidigare och har kommit att gilla är magiskt. Att jag närmast ligger i fosterställning direkt efter målgång är egentligen bara att le, såhär efteråt. Precis som vid Stockholms halvmara i höstas, så var jag inte tränad att springa en halvmara. Men ändå gjorde jag det, men en bra fart.

Vårens prestation...
Jag hade laddat för loppet under en längre tid och det var ett av de så kallade nyckellopp. Där jag behövde prestera på allra högsta nivå utifrån så bra förutsättningar som möjligt. Jag under tisdagen samma vecka slagit mitt 5 km-rekord för första gången på 10 månader, 4 dagar senare bar touren mig till Karlstad. Målsättningen var solklar, slå mitt dåvarande rekord på 37:15. Det är enligt hörsägen en snabb bana och med bra träning i ryggen, så stod jag någorlunda nödig inför start. Jag var ytterest ensam i den första startfållan, då de andra snabba rackarna var borta och sprang. När startskottet ljöd, så hade jag olika ryggar att ta efter. Oavsett om jag var trött eller hade ont i kroppen, så gnetade jag på i stort sett samma tempo loppet igenom. Det gav mig ett nytt rekord på 36:22. Solen sken ikapp med min glädje den där lördagen i Karlstad. Hårt arbete ger goda resultat.

Vårens nyhet (del 1)...
Det var extremt kul att se sig själv som juli månads läsarprofil i Runners World publicerad med en exklusiv kämparbild från Stockholms halvmara samt en intervju med svar jag kände mig nöjd med. Jag hade absolut inte trott detta när jag började med min löpning i maj 2012, att jag, 14 månader senare, skulle bli publicerad i den här tidningen. Men jag har lärt mig något, att framtiden är alltid oviss. Men kämpar du för något, så kommer du att under resans gång att belönas med en hel del kul.

Vårens "Aldrig ge upp"...
Helt klart var det min insats på Göteborgsvarvet. Det är bara ett lopp i Sverige, som man "måste" sprungit. Jag hade väldigt bra träning innan loppet och kände mig i ganska bra form att springa min tredje halvmara. I en stad, jag har besökt många gånger, främst beroende av deras fotbollslag. Inledningsvis gick det rätt så bra. Sen tog värme, bara jordens inre kan matcha, form. Det var det varmaste, svettigaste och sjukaste loppet jag har varit med om. Men jag gav aldrig, jag kämpade, kämpade ända in till mål. En tid jag absolut inte var nöjd med inledningsvis, men som jag efter ett tag kunde vara någorlunda nöjd med. Nu har jag sprungit och gjort det med den äran.

Vårens sådärja...
Ända sedan jag sprang mitt första milslopp på 37:55, så har jag och mitt milrekord haft svårt att komma överrens. Jag har varit nära att slå det ett par gånger - 38:28, 38:24, 38:19 och 38:23. Mycket jämna tider sedan det där första loppet i Norrköping. Var jag inte bättre än så helt enkelt? Skulle jag överhuvudtaget få möjligheten att slå rekordet igen? I början av maj sprang jag Kungsholmen runt. Jag var inställd att det fanns goda chanser den här gången, jag bara måste slå det. Trots håll, ont och annat skit, så slog jag äntligen det där eftersökta rekordet efter 9 månader. Med 37:15 och en kanalbulle i käften, så fanns det inget att vara ilsken över.

Vårens nyhet (del 2)...
Egentligen är det inte av en sådan stor nyhet. Men jag köpte uppföljare till min första skor. Adidas Supernova Sequence 5. Tanken var att jag skulle varva de nya med de gamla. Men de nya ultrasnabba skorna fick en given plats och har tillsammans med min kropp stått för storartade insatser den här säsongen. Utan dessa rackare, vore jag inget. Kärlek.

Vårens äntligen...
Som Gert Fylking säger, så var det verkligen äntligen, när jag fick springa första loppet för säsongen. Det hade varit 5 månader sedan sist. Jag hade förvisso spelat en hel del innebandy, för att hålla igång. Men jag hade framförallt kört oerhört hårt i is, slask, kyla och snö. Helt galet, vad dessa tider känns avlägset, nu mitt i högsommarvärmen. Jag försöker njuta av varje dag nu, innan löpningen går in i lågsäsong för mig. Det är ungefär 3 månader av intensiv löpning kvar innan istiden slår till igen.

Vårens nyhet (del 3)...
Inte nog med att familj, bekanta och vänner följer och tror på min löpning. Utöver att jag också tror på den såklart. Men nu har jag ett företag i ryggen som tror och backar upp mig. Skotska Handelskompaniet sponsrade mig med Beet-It, rödbetsjuicen. Otroligt kul och jag känner mig fortfarande väldigt hedrad av det hela. Framför är det extra kul att det är en produkt, som jag har varit och nosat på innan. Något som gör sig påmind varje gång jag är ute och springer, då min nya tävlingsoutfit lyser starkt.

Vårens medalj...
Att jag älskar att få medaljer, som jag kan hänga upp hemma är ingen hemlighet. Jag har fått många fina medaljer under våren. Men ingen kan stoltsera att ha en finare medalj än Göteborgsvarvet. Solklar etta än så länge.












---

Jag hade även mål som jag satte upp i slutet av förra året. För hela säsongen 2013 dock, men som jag delvis nu redan kan beta av.

Mål 2013

1. Jag ska slå 17:36 på 5 km

Jag jagade först att springa under 20 minuter, sen under 19 och därefter 18. Det blev 17:36 som blev förra årets rekord på 5 km på Telge Stadslopp. 5 km är en högintensiv sträcka, det är bara att gasa och aldrig stanna förrän man har passerat mållinjen. Jag hoppas kunna slå det rekordet, det finns ett par snabba 5 km-lopp som öppnar upp för att slå det rekordet.
Som extramål vill jag springa under 17 minuter, då måste jag helt klart ligga i.

Delvis uppfylld! (Jag har slagit mitt rekord på 5 km, men inte sprungit under 17 minuter än. Det jagar jag fortfarande)

2. Jag ska slå 37:55 på 10 km

Jag debuterade på milen sent i mitten av augusti och sprang då på rekordet 37:55 som står sig än idag, på Norrköpings stadslopp. Jag trodde att jag skulle slå detta rekord i och med mitt sista lopp för året på Hässelbyloppet. Men kroppen klarade inte av detta hela vägen och landade över 38 minuter. Men att springa 3 lopp och får 38:30 och under på samtliga som förstagångslöpare, är otroligt starkt. Men jag är övertygad om att 37:55 ska jag slå på en bra dag och 10 km handlar om att hushålla med krafterna och utnyttja det vid rätt tillfällen vid loppen, jag ska bannemig kapa det här rekordet.

Som extramål är det givetvis under 37 minuter som gäller.

Uppfylld! (Jag har slagit mitt rekord två gånger. Idag är mitt rekord på 36:22. Nytt mål mot hösten är givetvis att jag ska göra allt jag kan för att försöka få under 36 minuter. Men det kommer att bli riktigt tufft)

3. Jag ska slå 1:24:58 på HM

Jag sprang DN Stockholm Halvmarathon, det var egentligen inte meningen. Men jag gjorde det och som jag gjorde det. Jag sprang på 1:24:58, makalöst för en förstagångslöpare. Jag trodde inte att jag skulle klara av att genomföra loppen i slutskedet. Jag är ingen Halvmarathonlöpare, utan är en kille för kortare distanser. Men jag har faktiskt anmält mig till mitt första utländska lopp i och med Berlin Halvmarathon och Göteborgsvarvet. Det vore fanimej ifall jag inte skulle kunna slå detta rekord i Berlin eller kanske Stockholm om alla bitar faller på plats och jag får träna lite längre distanser innan loppen. Ingenting är till synes omöjligt.

Uppfylld! (Jag rekordet i den andra halvmaran och fick finfina 1:23:50. Jag siktar mot Stockholms halvmara och hoppas att jag kan få under 1:23:00. Jag håller alla tummar för den möjligheten)

4. Blogga mera innovativt

I mångt och mycket har jag gillat att blogga. Vissa dagar tar det emot, men jag har haft ett schema att gå efter, så det alltid finns något att skriva om och att bloggen ska kännas uppdaterad och fräsch. Jag vill även blogga mera "innovativt". Jag vill förutom lopprapporterna, som jag tycker själv är intressanta att läsa, även kunna ha mer egna bilder utanför dessa lopp och vissa kring min vardag. Det finns fler saker som man kan göra, vi får hoppas att jag har tiden och lusten att genomföra det. Men jag hoppas att göra bloggen mer levande.

Delvis uppfylld! (Jag har blivit bättre på att skriva mera och försöker täcka in mer saker. Däremot har jag en del idéer, som ligger långt fram i tiden. Men jag hoppas kunna genomföra detta någon gång)

5. Komma underfund med illamåendet

Det är inget normalt illamående som jag har drabbats av såhär i slutet av säsongen, men det är något jag kommer göra allt för att bli av med. Jag vill inte att det ska hämma nya framgångar. Så om det krävs så blir det nya läkarbesök, tills vi kan faställa vad det är för något. Jag inbillar mig att det har gått ner lite, sedan jag har gått på medicin. Men det är vid det första loppet jag vet egentligen hur det ligger till.

Delvis uppfylld! (Jag har inte kommit underfund med vad som var problemet, men nu har den åtminstone försvunnit delvis och det har gjort det lättare för mig att springa. Det gäller bara att kämpa på. Helt enkelt.)

 

Mål - Hösten 2013:

- Under 17 minuter på 5 km

- Under 36 minuter på 10 km

- Under 1:23:00 på halvmaran

 

---

 

Utöver dessa tider att sikta på, har jag många fina lopp som jag ser fram emot i höst. Bland annat ser jag fram emot att springa mitt första midnattslopp. Telge Stadslopp och Hälsolopp är två snabba lopp, som det kommer att gå undan i. Solsidan runt, som är mitt "hemmalopp". Stockholms halvmara, nu är jag bättre förberedd än någonsin förhoppningsvis. Sen har vi Hässelbyloppet som jag kanske få revansch i. Det vore extremt skoj. Så det är mycket att se fram emot helt enkelt. Men höstens lopp kommer jag givetvis att skriva mer om.

 

Så det var vårens sammanfattning, imorgon åker jag till London och sedan till Paris under en vecka. Det betyder att bloggen vilar i 1 vecka och framåt. Sedan fortsätter träningen omedelbart när jag kommer hem igen. Det ser jag fram emot.

 

 

 

Kokosnöt! Vakna i Barcelona på morgonen, springa banintervaller på hemmaplan! Galet!

Helt galet att jag vaknade igår morse i Barcelona, för att sent på eftermiddagen springa banintervaller hemma. Svårt att förstå det där. Jag hade planerat in ett pass samma dag, bara för att jag har ett lopp om två dagar. Jag behövde dessa snabba banintervaller, med en dags mellanrum för att kunna inte vara helt slut i benen som jag var senaste gången jag körde banintervaller.

Jag sprang för första gången i min sponsrade Beet It-outfit. Jag började med att en uppjogg på 2.8 km, det blev 3:54/km i snitt och det var egentligen för tok på snabbt. Men med tanke på att jag har var väldigt arg och frustrerad av att stå och stampa på ett löpband tidigare, så behövde jag se ifall min kropp svarade på denna fart och det gjorde den. Men jag kunde inte förneka att jag var väldigt trött, redan innan banintervallerna. Jag hade planerat som senast, 6 x 800 m i tuff fart. Första intervallen kändes otroligt tufft, då jag sprang på 2:45. Inget att skämmas över, men jag kände en liten besvikelse att jag inte var lika snabb med den första som förra gången (2:35). Sedan följde fyra stycken till: 2:38 - 2:39 - 2:42 - 2:42. Så det blev i varje fall bättre än min första intervall, redan innan den fjärde intervallen, frågade jag mig själv ifall jag orkade alla sex tänkta. Så jag valde att ändra så istället för att köra en sista 800 meter, att jag delade upp det i en 400-metersintervall och en 200-metersintervall. För rent psykiskt ville jag pissa på allt som hade med löpning att göra.

Jag visste att det skulle vara jobbigt att köra samma dag som jag hade suttit på ett flygplan under en längre tid, för jag var i absolut toppform veckan innan, då jag missade Roslagsnatta pga sjukdom. Men 1:14 på 400 meter, helt okej. Sen blev det 32 trötta sekunder på 200 meter. Jag var med tanke på förutsättningar, faktiskt helt nöjd med mitt intervallpass. Trots att kroppen kändes sliten och den inte var hundra, så var jag nöjd med mitt resultat. Nerjoggen blev på 1.86 km i 4:21-fart.

Det är inte vin som jag dricker på fredagskvällen, även om man kan tro det...

Jag har inte direkt brist på rödbetsjuice, så nu kan jag dricka den under en längre tid och förhoppningsvis ta del av den önskade effekten snart. Jag var inte helt förtjust i smaken som fanns i de små shotsen, som jag drack tidigare och skrev om det i bloggen. Den här har en mildare smak, som känns lite lenare och är enklare att dricka. Det känns bra.

Så hur känns kroppen? Egentligen inte i toppform, men jag har fått till ett bra intervallpass och mina förberedelser har varit så bra det bara går mitt i semestern. Men visst fasen, ska jag krypa under 18:03 som jag fick ute på Muskö förra året?

---

Ett litet kuvert låg och väntade på mig när jag kom hem igår. Nämligen från Västerås friidrott. Jag hade nämligen vunnit 300 kr i presentkort på Team Sportia, för min tredjeplats i MälarEnergi Stadslopp. Jag som var övertygad att man inte skulle få något pris, så fick jag det här. Helt klart en kul bonus. Något ska man väl ändå när man är duktig och slår sitt rekord på 5 kilometer får man tycka lite skämtsamt?

MälarEnergi Stadslopp 2013 - Another new world record!

Datum: 11 juni 2013 Distans: 5 km Placering: 3 Tid: 17:03 (nytt PB)

Det har skrivits och sagts många gånger förut, men för nästan 13 månader sedan på Västerås inne på Jensens Bofhus, så föddes idén att börja springa på "riktigt" och testa på ett lopp.  Mina tankegånger är oftast snabba och oanade, varför jag just fick ett sådant infall av att börja springa vet jag inte. Men jag är väldigt tacksam att jag höll fast vid tanken och sprang Skärholmsloppet i mitten av maj 2012. Sedan dess var jag biten och har sprungit många lopp sedan dess och har haft en resa i löpning, men även karaktärsmässigt, som stärkt mig. Mitt fjärde lopp någonsin blev lite oväntat i Västerås och MälarEnergi Stadslopp. Det blev första tiden under 20 minuter på 5 kilometer, nämligen 19:15. Något som fick mig att inse att jag inte alls är så tokig på det där med löpning. 1 år senare fortsätter Västerås att vara en del av min löpning.

Inför: Jag hade fått turen att byta arbetstider med en kollega, vilket betydde att jag skulle tidigt på jobbet, så att jag kunde komma ifrån tidigare från Stockholm. Med väldigt trötta ögon, så lyckades jag med konststycket att försova mig och starta dagen på sämsta möjliga sätt. Men det var bara att gilla läget, jag blev inte särskilt mycket försenad i slutändan, som tur var. Hela kroppen kändes lite sliten och kanske det där "dagen innan"-passet inte var främjande denna gång? 

Nu ska vi se vad den magiska väskan innehåller? Ett nytt rekord, månne?

Men timmarna rullade på och jag var väldigt spänd med vad jag kunde hitta på i Västerås. Kroppen började sakta men säkert att kännas bra igen under arbetsdagen. Jag drog i mig energidryck (första gången innan lopp) vid centralstation, där jag mötte upp supporterklubben. Väl på tåget till Västerås, så blev det att i minsta möjliga utrymme byta om från civilklädsel till tävlingsdräkt. Sen slumrade jag halvt till på tåget. Supertaggad var jag inte. Men rent mentalt hade jag börja bygga upp bilder hur jag ville att det skulle se ut. Jag var nu trött på att springa 5 km på "18.xx"-tider, jag visste att jag hade tränat bra och hade möjligheter att göra ett riktigt fint lopp. Skulle jag slå rekordet? Det var 10 månader sedan nu och jag var en betydligt bättre löpare nu än då, men 5 km är som 100 meter. Lika intensivt och härlig.

18.41 på Paradisloppet i torsdags, på den där svåra banan, var ett styrkebesked. Uppvärmningen var seg och jag kom inte i någon bra rytm, medan jag såg några tävlingsinriktade köra riktigt hårt i sina uppvärmningspass. Vilken buzzkill att inte komma under 18 minuter. GPS-klockan ville inte komma igång, men jag kände att stoppuret funkade lika bra. När jag väl hade lyssnat på samma låt i ipoden 10 gånger, så var det bara att ställa sig och göra sig redo.

Jag med 844 i mörkblå tröja! Pang på rödbetan lixom!

Under: Oavsett hur kroppen egentligen kände sig, så var tanken att bara dra på i början och hänga på så gott det gick. Det fick bära och brista. 5 kilometer är en sådan härlig distans, så det finns ingen strategi att lägga upp loppet. Det är bara ända in i kaklet, sen får du fundera efteråt över slutresultatet. Jag började i bra fart, hamnade i en liten klunga och kom ur den. Jag hade bra känsla i kroppen och jag hade inga tankar på att släppa de killar som låg längst fram och malde. 

Jag minns inte inledningen av början särskilt väl sen förra året och fick för mig att de hade flyttat lite av banan, men jag tror inte det stämmer. Banan är lättlöpt och vädret var gemytligt, ingenting att klaga på. En kille som jag såg på uppvärmningen såg hur "speedig" ut som helst, låg ett bra tag längst fram. Men när jag passerade han senare utan problem och hade endast två löpare framför mig, som kunde agera draghjälp, så var jag nöjd. Det fanns en backe i mitten av loppet, som sög en del energi och kraft. Men jag var beredd på den, utöver det, så fanns det absolut ingenting att klaga på.

Jag vill minnas Solsidan Runt på hemmaplan, där jag själv var ensam i ledning i hela loppet och att jag hade svårt att hålla uppe min höga fart. Den här gången hade jag två rutinerade rävar längst fram, som körde hårt. Jag närmade mig aldrig de riktigt, utan jag hade behörigt avstånd till bägge. Men jag tappade inte hela någon fart och jag kände under hela rejset, att jag hade "power" och vilja att komma i mål på en fin tid. När jag inser att loppet börjar ta slut, så sätter jag in ytterligare en växel. En växel som jag älskar att känna av, jag är verkligen i bra form helt enkelt. Precis som förra året bjuder jag på riktigt fin spurt och hamnar återigen likt Paradisloppet, 1 sekund efter närmste löpare. 

Jag kör min klassiska spurt. Älskar 5 km!

Efter: Tiden lydde 17:03, en nytt jävla rekord på över en halvminut. Jag har tränat på riktigt bra den senaste tiden och det är en helt överlägsen känsla att känna att det ger utdelning. 5 km är mitt skötebarn och den distans som har fått mest kärlek av mig, så igår var en helt underbar dag. För oss vanliga "motionärer", så är det stort att börja smaka på tiderna runt 17. Framförallt nu när det betyder att jag är närmre 16 än 18 efter det här rekordet. 

3:a och nytt rekord. Helt ok kväll i Västerås!

Efter loppet blev det traditionsenligt Jensens och en trevlig biff på detta. Loppet är för övrigt bra arrangerat och banan är riktigt trevlig. Vi får se om vi dyker upp fler gånger här? Inte alls omöjligt. Tågresan hem kändes inte alls tung, trots att lite sömn och tidig uppgång väntade. Det här resultatet bevisar att jag har ännu mera potential för fina prestationer ett bra tag framöver. 

Gladare än så kan man inte bli!

Västerås har verkligen en speciell plats i mitt hjärta. Det var här jag fick tanken om löpningen. Det var här jag sprang under 20 minuter på 5 km för första gången och det var här jag satte min nya kaxiga tid på 17:03. Tack!

Jag ser ett regn x2, Göteborg samt morgondagens race!

Med tanke på hur jag fungerar finns det inga viloperioder efter genomförda lopp. Jag har många lopp att kämpa och se fram emot. Först spelade jag oavgjort mot min sambo på bangolf, på en ganska nersliten bana ute vid Tyresö. Sen kom jag hem och körde ett 9 kilometerpass på asfalten. Det var fel på alla sätt. Jag hade ont i ryggen, jag fick håll, jag hade inte kraft i kroppen (hade inte ätit tillräckligt idag), jag fick ont i halsen och det började regna kraftigt. Som grädden på moset så slutade min GPS-klocka funka efter 2 kilometer. Men det var bara att köra. Inte fan ger jag upp så lätt. När jag var klar med passet så var jag nöjd, efter lite huvudräkning hade blivit 3:57-3:58/km i snitt. Trots alla möjliga dåliga förutsättningar blev det ändå rätt så bra, det får man säga är hyggligt.

---

Efter lördagens eskapader, så blev det en liten tripp till Göteborg igår. Jag hade lite längre ledighet är normalt, så jag tog en 24-timmarstur med övernattning ner till Göteborg. Jag kommer fr o m 18 maj att alltid se Göteborgsvarvet när jag tittar ut mot Avenyn. Dessutom var det milt väder, så som det skulle varit när vi sprang egentligen.

----

Nu sitter jag här, nyss hemkommen från ytterligare löppass. Eftersom det är ett lopp som väntar imorgon, så testade jag med ett lugnt löppass dagen innan som senast. Jag sprang 7 km ute i skogen och det blev 4:06/km. Det låter i och för sig inte särskilt lugnt, men jag kan inte hålla mig ifrån de höga farterna antar jag. Dessutom körde jag lite tempoväxling i mitten av passet. Precis som mitt pass i lördags, så började det regna. Men den här gången var det lagom, lite duggande och uppfriskande. Enda jobbiga är de stora vattenpölar som samlas när man springer ute i skogen. Men allt som allt är jag nöjd med det här passet.

Imorgon bär det av till Västerås och MälarEnergi Stadslopp. För över 1 år sedan sprang jag 5 km där också och sprang på 19:15, första gången jag sprang på under 20 minuter. Vilket var ett väldigt fint kvitto på att jag var på väg någonstans med min löpning. Svårt att säga var det bär av imorgon, men givetvis blir det bättre än 19:15? Frågan är med hur mycket? (Läs om förra årets lopp här)