Det är bara att vänta och rulla tummarna...!

Det suger att vara sjuk. Det gjorde ont i mig att till slut erkänna för mig själv att jag egentligen var för krasslig att springa ett lopp. Sen att jag fick trots omständigheterna en hygglig tid är en annan femma, det var inte alls det jag fantiserade om för några veckor sedan. Men det finns inget att göra åt om man är krasslig. Nu under måndagen var det egentligen tänkt att jag skulle ut och springa. Jag har faktiskt inte ont i halsen, utan är "bara" förkyld. Men jag tog mitt förnuft till fånga och avstod dagen, så jag gjorde lite övningar hemma istället för att vara något "igång". Det är ett nytt viktigt lopp på onsdag, rent mentalt har jag lagt det åt sidan. Men jag kommer att göra ett seriöst försök imorgon, om jag blivit friskare att ta en tur och se vad status är hos mig. Det är ingen idé att åka till Huddinge under onsdagen om jag inte kan "fajtas" om en bra tid. Det som egentligen sög mest under lördagens lopp, var all kraft som försvann strax innan 3 kilometer. Det var snopet, men straffet för att jag sprang krasslig helt enkelt. Så var det med den saken. Spring inte sjuk. Nu hoppas jag som sagt att lite sömn gör susen till imorgon och jag kan göra ett sista test.

---

Jag åkte till Malmö under gårdagen. Jag skulle se mitt kära IFK försöka ta chansen på bortaplan i seriefinalen mot MFF. Det började bra, sen gick det inte alls bra och vi fick lämna arenan med en bitter eftersmak. Men förlust på bortaplan mot serieledarna är egentligen inte fy skam, men det var inte riktigt såhär jag hade tänkt mig. Sen blev det sova lite på hotell, innan vi flög och jag klev rätt in i arbetet på måndagen. Snabba kast. Enda minuset var egentligen att mitt hårjox som jag använder flitigt fick kastas efter som det var 50 ml för mycket. Jag hade inte ens en tanke på den där burken vid säkerhetskontrollen. Men det var extra surt, då den var i princip full och jag mumlade irriterat om att "inte fan spränger jag flygplan med hårvax". Men regler är regler och det var dumt av mig att missat det. Hårjoxet är som ett viktigt organ för mig, så det var bara att handla nytt under eftermiddagen. Fåfängt? Lite. Men vafan gör man inte för att underhålla och ha en ung look så länge det är möjligt. Tiden tickar på för mig med. Tick. Tack.

På väg mot mängdrekord?

Efter två långpass på tre dagar, så blev det ett snabbdistanspass den femte dagen. Hela dagen från att jag vaknade, så mådde jag illa från och till. Svårt att säga vad det berodde på, kanske höll jag på att bli sjuk. Sedan jag började med löpning för över 1 år sedan, har jag bara en sjukdag. Men då var jag rejält sjuk, sen har jag varit mer frisk efter att jag har börjat med löpning. Sen har man varit lite småsjuk, men aldrig så att jag behövde vara hemma. Sen när det arbetsdagar, så blir jag faktiskt rätt så rastlös om jag skulle ligga hemma. Det har faktiskt hänt att jag har vaknat 1-2 timmar innan jag ska gå upp egentligen och mått riktigt skit, så jag bestämmer mig för att sjukanmäla mig när alarmet slår till. Men på något konstigt vänster, bestämmer jag mig för att gå till jobbet och arbetsdagen blir helt okej ändå.

Summa summarum av detta? Jag mår överlag friskare nu för tiden efter löpningens intåg. Sen blir jag småsjuk i korta perioder dock. Från början hade jag bestämt mig för att köra banintervaller, men jag ändrade mig till snabbdistans. Hur det skulle gå, var det bara att sia om egentligen? Varenda löpmeter som jag tog på asfalten var det spykänsla deluxe, jag var helt övertygad om att jag skulle spy rätt ut. Sen fortsatte jag ändå att springa. Helt. Idiotiskt. Men sedan när jag hade avverkat tänkta 9 kilometer, så var jag rätt nöjd. Bara för att jag hade genomfört passet? Mjo. Fast mest var det för att jag hade sprungit på 3:52/km i snitt. Nästan den snabbaste passet hittills, helt galet.

Hela kvällen fortsatte jag må dåligt och undrade om jag hade åkt på något virus, var det verkligen så klokt att misshandla sin kropp på det här sättet? Har jag dödslängtan kanske? Idag, så mår jag betydligt bättre. Jag har nästan fått sova ut, de 2-3 senaste dagarna har jag sovit sisådär.

Om allt går vägen, blir det ett fjärde pass den här veckan imorgon. Vilket betyder att det blir mängdrekord. Det blir minst 44 km, vilket är rekord för mig. Om man bortsett från den veckan jag körde två långpass och Göteborgsvarvet. Men då var det ett lopp, det räknas inte.Det är kul att märka att man känner sig pigg av långpassen. Det får helt enkelt bli ett långpass i veckan under höstsäsongen, om schemat tillåter i övrigt.

---

Jag var i Helsingborg nyligen, fin stad, men det gick åt helvete. Jag var nere i Helsingborg för att kolla IFK Göteborgs "hemmamatch" i Europa League-kvalet. Helsingborg var otippat en fin stad, nu vet jag vad Kärnan är. Det hade jag inga tankar på innan, snacka om att man bör se Sverige mera. Jag som åker en del utomlands hit och dit, måste utforska lite mera på hemmaplan. IFK hade säkert minst 10 bra målchanser, men fick lämna plan med 0-0. Riktigt kasst att inte få in en boll. Men IFK-klacken höll högsta nivå på "bortaplan", bra jobbat och kul att få vara en del av det hela.

--

Nu har jag slukat en ny bok. Nämligen Himmelsdalen av Marie Hermansson. Spännande intrig och premiss, påminner lite om en av mina favoritböcker, Patient 67. Oavsett, tycker jag att man kan slöläsa den. Jag hade dock kanske velat sett ett annat slut, men det är bara jag.

Det märks att jag har lite att skriva nu under semestern, då jag skriver om lästa böcker. Ja, jag erkänner. Jag fyller ut lite nu, men det kan man få göra under sommaren? I alla fall om jag varvar med text om löpning. Imorgon, om jag hinner tänkte jag göra en sammanfattning om vårsäsongen. Tänka sig vad tiden går fort.

Semesterlöpning - Både tyngre och lättare än vanligt!

Dagen efter Trosa Stadslopp, vilade jag. Med tanke på den fina prestationen och att det var min första heldag på semestern, så var de det enda rätta jag kunde göra. Det blev storhandling på ICA Maxi, en Lindt Orange Intense åkte med varukorgen också. En chokladkaka som belöning som sig bör. Det var riktigt god, den blir säkert godare med vetskapen av att man gjort något bra. Så måste det bara vara.

Under söndagen var det inplanerat nya banintervaller, förra veckans träning med dessa gjorde nog mig väldigt gott. Så därför är det nu ett naturligt inslag i min löpning. Men jag är betydligt segare när jag har semester, jag känner mig i närmst orkeslös när jag bestämmer mig för att styra kosan mot startpunkten för dagens pass. GPS-klockan vägrar att starta när jag ska köra min uppjogg till idrottsplatsen. Jag har dessutom med mig en påse med olika saker såsom nycklar, vattenflaska och kreditkort. Den går sönder efter 10 meter, så jag kommer få springa med dem på det mesta konstiga sätt för att få med alla saker. Så jag får utnyttja Ipodens träningsapp. Trots att kroppen känns otroligt segig och degig, så blir det 2.8 km i 4:03-tempo.

Senast jag körde intervaller var på midsommardagen, då var det några stycken andra som var på idrottsplatsen. Idag var det 0 andra personer. Helt dött. Skönt. Väl på plats så bestämmer jag mig med vetskapen av förra veckans hårda intervallpass, att istället för att köra 5 x 1000 m, köra 6 x 800 m. Det blir lättare för mig med tanke på hur jag mentalt är trött, hur kroppen säger ifrån och att jag börjar känna mig sjuk (lätt illamående samt snuvig). Det blir väldigt hårt kämpande, men jag gör samtliga 6. Tiderna blir; 2:35 - 2:37 - 2:40 - 2:42 - 2:43 - 2:39. Med tanke på hur jag känner mig är det fullt godkänt, på vägen hem blir det 1.7 km med 4:36-tempo, dock blir det ändå ett stopp i mitten. Jag begav mig till de närliggande centrum som finns där och köper mig en lunch.

När jag väl stiger på hemma, så känner jag mig nöjd med dagens pass och inser att det är en minibragd för mig utförd. Inte illa.

---

Under måndagen hade jag blivit sjukare, tyvärr. Istället för snuva, så hade jag fått halsont och det kändes inte alls bra. Dessutom tycker jag det känns ovant med inga rutiner egentligen, jag går upp när jag vill och gör vad jag vill. Herregud, jag har längtat efter semester länge nu och när jag äntligen får det, så börjar man nästan längta tillbaka. Nåväl, resten av sommaren kommer att vara fullbokad och det är bara att njuta av den tidlöshet jag befinner mig i. Jag känner mig orolig att jag kommer att bli sjuk på riktigt, hela måndagen går det fram och tillbaka med sjukdomskänslor. Under kvällen kör jag lite kroppsövningar, för att jag inte "vågar" ha en ytterligare vilodag.

Idag (tisdag), så åkte jag till jobbet och jobbade lite på semestern. Sjukt egentligen. Men lite arbetsmoral har man. Dessutom var jag rädd att "försova" mig på min arbetsdag på semestern, illa illa. Men nattens sömn hade inte förbättrat mina sjukdomssymtom. Nu kändes det lite till i halsen och jag med min hypokondriska inställning började tyst spekulera i att jag hade halsfluss. Men så verkade det inte vara. Utöver det hade jag fortsatt lätt illamående. Dagens inplanerade löppass, ställde jag in. Jag kanske kunde löpa imorgon istället eller så skulle jag hoppa över det och fokusera helt på torsdagskvällens lopp? Men medan dagen gick och sjukdomskänslorna gungade fram och tillbaka, så bestämde jag mig helt prompt att jag skulle springa. Jag skulle ändå bara springa 7 kilometer i ett ganska lugnt tempo, det hade jag bestämt sedan flera veckor tillbaka.

Jag börjar starkt spekulera att banintervallerna hjälper mig sjujäkla mycket, för det blev inte särskilt lugnt. Jag tryckte på. Det blev 7 kilometer asfalt med 3:47 i snitt. Det är i någon form av träningsrekord igen. Trots att jag hade halsont och lätt illamående, så springer jag egentligen i det tempo under en sådan sträcka utan större problem och jag hade helt klart kunnat springa ännu fortfarare om det vore så. Kvalitetspass. Nu är det total vila fram till loppet på torsdagskvällen, det är bara att hoppas på att jag är friskare. För nu är det en kamp mot tiden. För i själva verket vet jag att det är urdumt att ens springa med halsont och framförallt när det är i en sådan fart, men jag kan bara inte låta bli. Jag intalar mig själv att jag inte ska göra det igen, min hälsa går före allt annat. Men jag behövde bara ett pass till innan vårsäsongens sista lopp tar vid. Sen ska jag ha semester på riktigt och vila upp mig. Jag lovar. Så ta absolut inte efter mina dumheter.

Ingen mer tävling i år?

Så var det dags, förutom mina "vanliga" problem med axel och illamående, så åker jag på riktigt jävla halsont. Jag fick det sent under onsdagen, jag började känna det mer efter mitt löppass. Jag trodde i min iver, att jag kunde sova bort det. Men det blev bara värre under torsdagen, så att efter jobbet, så spenderade jag invirad i täcken, filtar och med alla kläder på i både soffa och säng. Jag frös så in i h-vete och samtidigt hade jag nästan en feberliknande känsla i huvudet. Jag gick och lade mig rekordtidigt, innan klockan tio. Det har inte hänt sen, jadu, det var nog bra många år senast. Jag skulle upp rätt så tidigt ändå, nu under fredagen har den värsta sjukdomskänslan som däckade mig under torsdagskvällen försvunnit. Men jag har för jävla ont i halsen och jag hatar att ha så himla mycket besvär varenda gång jag sväljer.

Så med mindre än 13 timmar kvar till årets sista loppstart, så har jag väldigt ont i halsen och trots att jag blivit bättre tills idag. Så lutar det åt att min loppsäsong i år har tagit slut i och med detta. Men min hänsynlöshet har ju manifesterat sig förut i olika omgånger och om jag bara får lite sömn, så, kanske....



 Vi kanske inte möts i år ändå...

---------

Nu sitter jag är ledsen lite över att det ser ut att jag missar säsongens sista lopp, framförallt när jag har kört på bra de senaste veckorna. Så sent som i onsdags, var jag ute och sprang i asfalt/terräng på 6.5 km på c:a 4:10-4:15 i kmsnitt.

Nu ska jag snart sova och hoppas på att det ska ett mirakel.