*Knack* *Knack* "Vem där?" *Din formtopp!" "Välkommen in"

Imorgon är det dags igen, det är i varje fall tanken. Jag har tränat ganska hårt sedan Hässelbyloppet för att vara redo för mitt livs första inomhuslopp. Det hade jag inte tankarna för 2 månader sen, men min abstinens efter att få springa ett lopp igen har varit för stor. Därför kommer jag om allt går det som det ska göra inomhuspremiär på 3000 meter i Vinterspelen i Örebro. Tävlingsnerven behöver födas och det ska bli kul att få möjlighet att få springa med ett tydligt mål i sikte igen. Jag kommer att vara borta i 11 timmar ungefär för att springa i 10 minuter, idiotiskt egentligen. Vad gör man inte för att få utnyttja möjligheten att göra allt man kan göra nu, innan man passerar zenit.

Faktiskt har jag varit i en bättre form än jag var inför Hässelbyloppet, förutom den här veckan, då har jag haft två mindre bra pass. Att jag dessutom har dragit på mig ett knä som krånglar samt att jag har blivit småsjuk (kollegor på jobbet som inte är toppform om man säger). Ungefär som vanligt med andra ord, när det kommer till mig och mina lopp. Det är sällan samtliga förutsättningar är på topp, alltid är det något som sviktar. Vilket betyder att jag slår i underläge mot mig själv imorgon. Med tanke på brevhögen som växer hemma hos mig, där flertalet brev är från Örebro, så bara måste jag ställa upp.

Apropå morgondagens lopp så blir det glest med folk. 6 personer är anmälda (män och kvinnor). Däremot är det ingen dålig kvinna som står på startlinjen. Hon heter Gabriella Samuelsson och är jämngammal. Däremot har hon rekord som vida överstiger mina rekord på samtliga distanser. Jag hoppas helt klart få bra draghjälp imorgon.

Cirkusen rullar vidare.

Upp som en sol, ner som en...sol!

Ibland flyter livet på, utan att man har möjlighet att reflektera hur bra man har det. Sedan så kommer många mindre roliga saker på löpande band och man drömmer sig bort mot en tid, då det var "Hakuna Matata", som de i Lejonkungen säger. Inga bekymmer och besvär. Nu är det är det mycket fokus på allt annat än löpning och jag känner att jag snart är nere i en "down-period", där jag inte njuter ett endaste dugg av att springa. Något jag har gjort varje vecka hela året. Alla häftiga och trevliga upplevelser från Kungsholmen, Karlstad, Berlin och Stockholm känns som en svunnen tid som har flytt.

Allt det bra som jag har varit med om i utomhusloppen och hur bra jag har fått känna mig, det har varit helt magiskt och är något jag aldrig kommer glömma. Minnen som kommer att följa mig genom min själ tills jag blir gammal. Jag kommer igen. Det lovar jag. Jag älskar att ha värme som kramar om mig innan startpistolen ljuder och jag är på väg mot ett nytt oskrivet äventyr.

---

Hur har veckan varit?

I måndags skulle jag springa sista distanspasset på ett tag. Kroppen ville dock annorlunda. Det blev 39:56 på 10 km asfalt. Givetvis är det i vanlig persons ögon, ett jättebra träningspass. Jag hade däremot hoppats på betydligt bättre. Låren dog tidigt i passet och det var bara anpassa sig efter det.

Under tisdagen var det innebandyträning. Alltid skönt att ha möjlighet att vara med olika typer av träning, så att man inte tröttar ut sig själv mentalt.

Till onsdagen blev det precis som tänkt. Ett lugnare pass på 9 kilometer, som avverkades på 39:30. Både i måndags och onsdags så ville inte GPS-klocka komma igång. Mycket märkligt då klockan har varit väldigt pålitlig den senaste tiden. Jag var dock fruktansvärd otaggad den här dagen. Igen. Illa.

Idag har det blivit innebandy återigen. Däremot är det något nytt som gäckar mig. Efter löpasset igår, så kände jag av mitt ena knä och det kändes inte alls så bra. Idag hade det inte blivit bättre, det resulterade att jag inte våga maximera mina löpningar på träningen eller gå in för fullt i närkamper. Jag får hoppas att det blir bättre snart.

Imorgon blir det totalvila, med tanke på det som väntar i helgen. En monsterhelg med många aktiviteter.

Mina nya vänner!

 

Dessa ska hjälpa till att lyfta mig till nya höjder. Jag är i extas!

Tiden flyger fram - Så även jag!

Tro inte att jag tar några onödiga vilodagar, det gör jag inte. Business as usual som det så fint heter. Veckan började med att under måndagen sprang jag mitt fjärde snabbaste milpass på träning på 38:09. Det är sjukligt att jag ligger och tuggar på i riktigt höga tider. Då pratar vi ändå att vi är inne i slutet av oktober och november, då slår jag till med dessa tider? Mitt redan stora ego växer ytterligare tack vare detta. Mycket kul.

På onsdagen tog jag allt mitt pick och pack, åkte direkt efter jobbet ut till en smällkall och frostig löparbana. Det var tufft och tungt, men likväl gjorde jag ett riktigt bra pass ändå trots de tråkiga förutsättningarna. Det blev en 2,2 km uppvärmning, följt av pyramidintervaller (200 - 400 - 800 - 1000 - 1000 - 800 - 400 - 200). Varenda steg av de längre intervallerna är förjävliga, alla tankar går mot att jag vill lägga ner med löpning och sätta mig framför titta samt käka chips. Fast man mår alltid som en prins när man är färdig med dem.

På väg hem så tog jag på ryggsäck och en matkasse, det var min nervämning på 2,5 km hem. Helt galet tungt och jag undrade om jag ens skulle orka hem. Jag vet att jag har läst att den tyske landslagsanfallaren i fotboll; Miroslav Klose, hade en blyväst för att träna att hoppa upp ännu högre när han inte hade en. Ungefär så kändes det. Hem kom jag och jag kunde njuta hela kvällen över det här passet, men jag tänker nog både en och tre gånger innan jag springer banintervaller när det är så här frostigt ute.

Igår så var det innebandyträning, 1 minut in på tvåmålsspelet, så fick jag en klubba mellan benen som låste fast benen och jag föll handlöst framåt. Jag klarade mig utan några större skador, men skrapsår och redigt ont vid vrist, knä och armbåge blev det. En smärta som dock gjorde mig återhållssam i en del situationer för resten av kvällen, är man en vikingakämpe, så kan jag inte bara stiga av och se på. Det går bara icke.

Imorgon väntar ett längre pass men det ägnar jag inte någon större tanke åt nu. Mina tankar går åt hur jäkla skönt, det ska bli att krypa ner i varm säng och få sova. Sömn är coolt!

 

Bloggen avslöjar: Ny blogg hos Nacka Värmdöposten

Foto: Jenny Frejing

Det händer saker återigen och det är alltid kul. Något som har varit aktuellt under en längre tid är att jag är ny bloggare hos den lokala tidningen Nacka Värmdöposten (nvp.se). Sedan i början av oktober har jag börjat blogga om min satsning mot mitt första maraton med fokus att det ska vara lokalt med tanke på tidningens läsekrets. Något som känns väldigt eggande helt klart att få den möjligheten att få skriva i ett annat sammanhang. Det är absolut inget som kommer att störa den "vanliga" verksamheten här på denna blogg. Det kommer att rulla på som vanligt på här.

Igår dök det upp en artikel på deras webbsida angående mig själv som ny bloggare som ni kan läsa här. Den lokala tidningen delades ut idag och där finns även samma intervju med. Jag har en fin relation med både nationella och internationella fans sedan jag började min löpkarriär, det är nu dags att jag börjar fördjupa min relation med de lokala fansen också i mitt närområde.

Så nu följer ni mig på den här bloggen och via nvp.se/maratonbloggen!

Pepparkakssjukan slår till igen!

Nu är den här igen, precis som förra året. Pepparkakssjukan. Vad tusan är det undrar ni? Jo, det är nämligen så att jag är väldigt förtjust i julen av olika anledningar. Däribland att kunna intaga julmust och pepparkakor i större mängder. Igår när jag skulle handla det vanliga, så slank en paket med pepparkakor med. Det var inte meningen och fanns inte på listan, men så blev det ändå. Väl hemma med paketet i min hand, så ställde jag undan det och bedyrade att den inte skulle öppnas under dagen. Ni vet den där sedvanliga gången från vardagsrummet ut till köket för att man ska göra något annat, så sneglar man mot pepparkakorna. Tror ni att jag låter pepparkakslådan förbli oöppnad?

Såklart inte. Bara en kan jag ta. En till och ytterligare en. Det går bara inte att motstå att mumsa i sig pepparkakorna helt enkelt. Förbannade jävla pepparkakor.

---

Efter att ha mumsat i en del av pepparkakorna var det tänkt med ett längre pass på 13 km i 4:10-fart. Jag var rätt så sliten och trött, så jag kände att det skulle bli skönt med ett längre pass och inte behöva trycka på för fullt som jag har gjort under snabbpassen. Det blev bättre än vad jag hade trott, jag fick tiden 52:58 på 13 km asfalt vilket ger 4:04 i snitt, väldigt överraskande med tanke på hur jag kände mig på förhand. Helgpassen brukar tendera att vara lite segare. Jag är mer stillasittande under dagen, gör mindre än en vanlig arbetsdag, där jag är aktiv och mycket rörlig.

Mycket nöjd med passet, därför tog jag alldeles nyss en pepparkaka som en belöning. Fasiken, inte nu igen!

Steg för steg är jag på banan igen!

Det rör sig sakta både framför och bakom kulisserna i min löparvärld. I morse gjorde jag något jag i stort sett inte fått göra förut, men det är något som kommer att vara hemligt tills vidare vad det handlar om. Vem vet vad det kan vara? Flera saker är på gång, så kugghjulen rullar på ändå. Trots lågsäsong när det kommer till löpning och mitt ett sorgearbete, så kommer jag och löpningen inte att ses mindre.

I onsdags var ju ute och sprang, det blev mitt tredje snabbaste träningspass någonsin på milen. 37:45. Jag kände mig rätt seg i benen och var av förklarliga skäl inte med mentalt i matchen. Jag drog på rätt bra i början, normalt brukar min trötthet i benen komma efter 3-4 km och jag får anpassa passet efter det. Nu kom det ingen större trötthet i benen och då var det helt enkelt bara att trycka på hela vägen igenom hela passet. Ni som löper, känner nog igen detta. Ett pass där det är bara du och ingenting annat som bestämmer hur snabbt det ska bli. Jag kände mig mäktigare än någonsin, samtidigt som jag dedikerade detta pass speciellt för någon. Mitt extrema tävlingspsyke har hjälpt mig många gånger förut, så även den här gången. Imorgon blir det ett längre pass, det ska bli skönt att inte behöva jäkta den här gången.