Kaninhopp - Ett år av progession

Tiden går väldigt fort, nu är vi redan inne i december och det är dags att tänka på julklappar. Det var inte länge sedan det var december 2012 och det var samma visa då. Jag har nämligen gått tillbaka och läst mina inlägg från ungefär samma period förra året.  December månad måste vara den månad som verkligen skiljer en löpare från en annan löpare, att ändå våga att gå ut trots att julkalender, pepparkakor, glögg och tomten pockar på ens uppmärksamhet.

Vad skrev jag samma period som förra året egentligen?

25 november:
"Det blev min sedvanliga 8.8 km-runda i terräng på snittiden 4:20/km. Jag får nog säga att jag tycker att det är ändå är godkänt" 

28 november:
"...ett asfaltspass i måndags på 8.8 km, kilometerfarten i snitt blev 4:08. En betydligt stor ökning sedan lördagens pass med 0.12/km. Jag kände mig betydligt mer piggare denna gång. Dessutom fick jag springa i uppfriskande regn, härligt."

 2 december:
"Min klocka hann räkna upp till 12,1 km innan batteriet (?) tog slut, men eftersom jag visste hur långt kvar det var av rundan blev det ytterligare 2 km utan klocka. Men snittet var ungefär det jag hade lagt fram idag och det blev runt 4:55/km. Snabbare än så, skulle det säkert inte kunna bli i den pulsande snön." 

7 december:

"Det normala tempo man vill springa gick det ju inte, men det blev totalt 8 km och snittiden 4:19/km. Inte helt fy skam, med tanke på att andra halvan var snörikt värre. Jag sprang faktiskt första kilometern på 3:44" 

14 december:
"Under dagen (denna fredag) sprang jag utan att ta tid på mig själv och således blev det ett "njutapass" som ett fint avslut på veckan. Det blev c:a 7 km och jag kan tänka mig att farten var runt 4:45-4:50 i snitt, om jag får gissa."
 
Det är intressant att se att dels har snön kommit i december och roligt att att se att jag tycker att 8.8 km är min "vanliga runda" och jag är nöjd med tider över 4:00/km i snitt. Idag skulle jag se det som ett ganska lätt pass. Att jag ens har sprungit ett njutapass på 7 km i 4:45-4:50-fart känns som att det var åratal. Mycket av min träning är ångestbaserad när jag väl är ute i spåret, men jag lyfter oftast en mitten av passet och sedan njuter jag hela kvällen. Du, underbara känsla.

Idag är min standardpass 10 km asfalt eller terräng. Jag fokuserar en hel del på att få många pass under 4:00/km i snitt. Tänka sig hur långt jag har kommit på ett år. Nu är förvisso inte snön här än, jag får se hur jag tacklar den, när det väl är dags. Men de två passen jag har skrivit om från november förra året utan snö i minne, så ser jag ändå klart och tydligt var jag befinner mig idag. Att läsa detta, gör att jag brinner ännu mera för att fortsätta både ta små myrsteg och stora kaninhopp för att bli ännu bättre.

 

Day off & Stora återföreningen

Man springer och springer. Stenhårt fokus på att ligga på rätt nivå hela tiden och lämna dörren öppen för att bli bättre. Ibland måste man unna sig saker, det kommer många gånger i form av en mörk chokladkaka. Andra gånger i form av resor eller dylika upplevelser. Igår hade jag bestämt sedan länge att jag skulle ner till Växjö tillsammans med far min för att se smålandsderbyt i Hockey; Växjö - HV71. Det skulle ske med en övernattning också. HV71 är ett stort intresse, då jag har följt dem sedan jag var liten och nu hade jag möjligheten att för första gången se dem spela i Växjö.

Efter en längre promenad från "city", så når vi äntligen Vida Arena. En match som såg ut att sluta i bedrövelse med tanke på spelet i första perioden, men HV var grymt effektiva och vann med 6-1. Riktigt bra stämning i hallen, framförallt av den tillresta HV-klacken.

Idag åkte vi tidigt för att komma hem till Stockholm. Efter en god och robust hotellfrukost, så färdades vi utan komplikationer till slut hem. Trots att resan tar 3,5 timmar, så kändes det som att vi var hemma på nolltid. Jag hade ändå packat min bag full av underhållning, filmer, bok, spel och ipod. Det kändes nästan som att jag skulle göra en långresa utomlands. Väl på plats i Stockholm, så tog jag en väldigt efterlängtad löptur. Jag har inte sprungit ute i skogen på evigheter, nu passade jag på innan mörkret tog över helt. Jag har saknat friheten att få springa ute i naturen, allt var precis som förut. Jag har haft turen att snön inte har gjort mig sällskap än, det var en sådan frihet att jag inte visste

Det blev en planerad runda på 16 km på 1:03 (3:58/km i snitt), det den snabbaste långrundan som jag har gjort. Rekord, trots att jag från och till inte kände mig hundraprocentig. Detta var det första längre passet som ska kulminera i maj senare med helmaran, samtidigt som jag ska under januari satsa på att springa 3000 m inomhus. Det blir ett intressant tveeggat svärd och se ifall man lyckas upprätthålla en sådan bra träning mot olika områden. Efter passet, njöt jag så in i helvete. Alltid kul att fortsätta utveckla sig, trots att vi är i december. Just det, jag fyller 26 idag. Så det blev en lugnt och trivsamt firande hemmavid, det var nog så mycket energi som jag hade kvar till. Så grattis till mig och hoppas att jag får ett väldigt fint år som 26-åring ute i löplivet.

Jag försökte resa inkognito, det är inte lätt att vara en mellanmjölkskändis som bara vill ta det lugnt och ha det kul. När vi kom till hotellet igår på eftermiddagen, så var den röda mattan utrullad (sant). Någon hade väl förstått att det var en riktigt celebritet som skulle gästa hotellet. Av rena principskäl, så väljer jag inte att ställa upp på intervjuer eller skriva autografer när jag är på "semester". Kanske därför mattan inte var utrullad när vi åkte hem i morse. Hotellet får trots detta högt betyg i min bok.

När lyckan fann en väg hem!

Jag hintade om något för några inlägg sedan att jag skulle skriva en sak om det löste sig. Till slut har den saken löst sig. Jag gav mig ut på en löptur för 2,5 vecka sedan, en måndag. En sådan där iskall dag, då det känns i ben och märg att vindarna inte bara viskar ens namn utan även gör allt för skapa en kamp om liv och död. Nåja, nästan. Det känns som evigheter sedan solstaden Karlstad gav mig evigt liv i dess soldränkta energi, som fick mig att spä på min kärlek för löpning. Löpning och värme är något som går hand i hand.

Det var samma löptur, som jag skulle springa med mina nya löpskor och jag var helt överexalterad för den sakens skull. Jag knöt mina skor och sprang sedan iväg, på uppvärmningen så gick ena skosnöret upp och jag hade mina löparhandskar på mig. Jag slängde av mig handskarna och mina nycklar. För när jag är ensam hemma och inte min sambo är där, så är jag nödgad att ta med mig hela knippan. Det ger mig dessutom en mer naturlig pendel, då jag håller nycklarna i handen.

Jag fick helt enkelt lägga nycklarna bredvid handskarna och knyta den ena skon. Nu är det konstaterat att det var där och då mina nycklar lämnades kvar, men min minnesförlust sade mig ingenting efteråt. Min GPS-klocka gick inte igång heller, så det fick bli att springa utan och inte ens 1 kilometer tog det innan jag fick knyta samma sko igen (Hur jävla svårt kan det vara?). Jag misstänkte att det kunde även varit här jag lade ifrån mig nycklarna, men så var det inte. Kort efter löpturen hemma hos föräldrarna på middag, som jag hade sprungit till, så var jag helt frågande var mina nycklar var. Jag tänkte det värsta, jag sprang till första och andra stället, letade febrilt efter nycklarna. Jag hittade inga alls. Det här var alltså inom en timme efter avslutad löptur, som jag var ute. Med mycket ilska fick jag låna ett par extranycklar och hela den måndagen var helt förstörd.

Jag fick ångest deluxe, ingen behövde förklara hur urdumt det var att helt enkelt glömma nycklarna mer än jag. För det var så himla jobbigt, jag började redan höra mig för kostnaden för att byta ut lås. Inte alls kul med tanke på att jag hade en hel del utgifter under den kommande tiden. Jag kollade även ICA och jag kom även på att jag hade en nyckelbricka som betydde att man kunde lägga på brevlådan, jag bestämde mig för att ha lite kyla i magen. Jag skrev även lappar som kunde sättas upp i området. Även mina pensionärsföräldrar tog promenixer för att hjälpa mig att leta när jag var på jobbet.

Till slut en vecka senare, kom samtalet som lyfte upp hela starten på veckan. Nycklarna var hittade och hade lagts på brevlådan bara ett par dagar senare, hon hade sett en av mina lappar och ringt mig. Jippi, tänkte jag. Då kommer de snart, men dagarna gick utan att jag fick se några nycklar komma till mitt jobb. Jag ringde nyckelföretaget flera gånger för att fråga, även posten fick höra min frustrerande röst. Varför kom de inte fram? Hade de fastnat på vägen, men till slut, efter mycket om och men, så fick jag nycklarna i min hand tidigare idag. Jag var lycklig som ett barn. Glädje helt enkelt. Jag var så glad, så det var som att träffa en gammal vän du inte hade trott skulle få se igen. Lovely!

----

Löpningen då?

I måndags sprang jag 10 km asfalt, ganska seg i kroppen och det blev 3:55/km i snitt (39:11). Inte helt nöjd, men inte missnöjd heller. Det var skönt att få det gjort.

Under tisdagen så körde jag egna kroppsövningar hemma, jag började även känna mer att jag började bli än mer krasslig. Hängig, sjukdomskänsla samt ont i halsen.

Det hindrade dock inte mig för att under onsdagen för att springa direkt efter jobbet, det var dock väldigt tveksamt ifall jag skulle göra det. Så blev det dock. 10 km asfalt igen (standardpasset på vardagar nu för tiden), den här gången blev det väldigt överraskande snabbare. 3:51/km i snitt (38:35). Ett pass som jag var mer än nöjd med tanke på hur jag kände mig, det är helt sjukt att jag kan tycka att sådana här fina pass är helt okej. Jag har läst mina träningspass från ungefär samma tid förra året med hjälp av min blogg. Wow! Vilken skillnad, det får dock bli till ett annat blogginlägg.

Ikväll har det blivit en seg innebandyträning. Inget att rapportera om. Snart sova. Ska bli gött.

Byta spellista - Ytterligare en framgångsfaktor?

Ibland så märker man att man har tagit sig till nästa platå, lyft både sin lägsta- och högstanivå. Det är en otrolig känsla och det finns många små små detaljer som jag filar på för att det ska ske. Nya skor kan vara en, att pressa sig ännu mer är en annan. Att förbättra sina kostvanor och äta mer av något, samt under ett visst tidsfönster i synk med när träningspasset ligger är en annan. Hur jag har tränat dagen innan. Det finns som sagt många anledningar till att man går vidare i sin utveckling. Det finns löpare, som stagnerar och som inte kommer någon vart.

En väldigt enkel anledning är man kör samma pass i samma tempo och reflekterar varför det inte blir bättre? Den är rätt så självklar. Jag har själv "fastnat" när jag sprang min mil på runt 38.XX-tid i början av min karriär och var frustrerad att jag inte kunde göra samma fina utveckling i 10 km, som 5 km. Några anledningar var att jag tränade ännu hårdare vid snabbdistanspassen, utöver det så ökade jag passen från 2 till 3 gånger i veckan samt ökade successivt mängden. Jag tror t o m att jag började äta ett väldigt stadigt mellanmål vid maj månad (samma månad då jag gick under 38 minuter på milen också). Små detaljer som hela tiden pekar på en utveckling, jag är glad att få vara medveten kring detta och har möjligheten att fortfarande med enkla medel att lyfta mig.

En annan faktor som hände efter sommaren, var att jag bytte Ipod att springa med. Från min senaste Ipod med runt 65 låtar (som jag hade kört sönder fullständigt under alla otaliga löpturer), så började använda en Ipod version äldre med 350 låtar. Låtar som jag helt hade glömt bort att jag gillade överhuvudtaget och som gav en "fräschetskänsla" till min löpning och gav en nytändning som fick mig att pressa mig ännu hårdare. För jag var väldigt trötta på den lilla och slutkörda spellistan på min nya Ipod. Jag tror knappast att det är en slump att mina bästa träningspass har kommit de senaste månaderna, i samband med att jag har bytt Ipod och spellista. En till faktor som jag har lyckat slipa fram under resans gång. Vad blir nästa detalj att finputsa för att bli ännu bättre?

Kallt så in i h-vete!

Nu märks det att vi kryper in under nollan. Jag har försökt att vara spartansk klädd hela hösten för att bevara "fartkänslan" och friheten av att springa som jag vill. Det innebär alltså underställ på över- och underkroppen samt tävlingströja och shorts. Mössa och handskar på detta, det har fått mig att känna mig "speedig" så mycket som möjligt. Jag har inte varit särskilt intresserad av att ha på mig jacka och långbyxor, inte än i varje fall. Igår var jag ute på ett längre pass (13,3 km), jag kanske inte såg ut som han på bilden direkt. Däremot så sved det överallt kändes det som, det var dessutom under nollan såklart. Sötebrödsdagarna med att vara spartansk klädd är uppenbarligen över.

Hur gick passet då? Som väntat skulle det bli ett lugnare pass. Jag hade dock illamående hela passet. Kanske för att jag hade ätit ganska kort inpå? Fy fasiken, vad jobbigt att vara illamående redan vi starten av passet och det gick knappast ner heller. Det blev dock klart godkända 4:19/km på 13,3 km alltså. Vi får se hur påpälsad jag bör vara nästa pass helt enkelt.

Oknuten sko. Något nytt och spännande?

Det har varit ganska lugnt sedan lördagens debut på 3000 m. Under söndagen blev det i och för sig mycket innebandy. Två SIL-matcher, en vinst och en oavgjord mot serieledaren. Alla som vet hur SIL-innebandy spelas, vet att det är sällan några lugna stunder ute på plan, vilket betyder att jag får stor användning för min löpkapacitet. Jag var inte alls trött över loppet dagen innan heller. Däremot var det otroligt segt att gå upp tidigt på en söndag, inte heligt alls.

Timmar senare var det dags för match på "vanlig" innebandyplan, jag fick spela center. Andra gången på typ 10 år som jag spelade den positionen (är oftast back, någon gång forward), en otroligt svårbemästrad roll om man är ovan som jag. Det känns som att man aldrig är på rätt plats egentligen utan studsar omkring överallt på planen i jakt på att någon gång stå rätt. Jag själv är nöjd med min insats, trots förlust, är jag inne på ett mål framåt och inte alls är inne på något bakåt. Samtidigt lyckades jag springa slut på den sista juicen i kroppen som fanns kvar. Det är mer än godkänt i min bok, sen må det vara så att andra är av andra åsikter uppenbarligen.

Under måndagen var det total vila. Skönt det, de få dagar det dyker upp. Dagen efter, så blev det enkla styrkeövningar. Idag blev det däremot comeback ute och det med mina nya skor återigen. Jag gjorde premiär med mina nya bekantskaper måndagen i förra veckan, förutom lite ont, så var det som väntat goa att springa i. Under sista träningspasset inför och under själva loppet, så sprang jag i mitt vanliga par för att inte äventyra något. Så då var det alltså andra gången jag tog med dem på en tur. Med tanke på att jag är småkrasslig och just i detta nu inte har något lopp i närheten att satsa mot, så hade jag inte förväntat mig några stordåd. Kanske på 4:00/km eller strax över.

Det blev betydligt bättre än så. Det blev 3:51/km i snitt och jag tog inte ens i, skönt att veta att kroppen ibland vill ut och leka. Jag fick dock knyta skon en gång under passet, men snöret gick upp igen och då sprang jag mer än halva passet med en oknuten sko. Otroligt oskönt, men det gick det med. Det hände någon i förra veckan under min premiär med dessa skor och när samma snöre gick upp, en tråkig sak och som har fått mig att vara irriterad över det. Dock så tror jag att det kanske får sin lösning snart på den irritationen som uppstod då. Om det blir så, berättar jag gärna vad som händer i förra veckan som gav mig en hel del ilska och huvudbry. Vilket gjorde att jag inte hade lust att knyta min sko mer än en gång idag. Så var det inget mer med det. Förutom att jag är väldigt glad över passet. Jag sitter och myser nu helt enkelt.

Vinterspelen 2013 - En epilogisk debut värd att minnas

                  Datum: 16 november 2013 Distans: 3 km Placering: 2 Tid: 9:48 (nytt PB!)

Oj, det var så längesedan som jag skrev en race report, så jag vet inte riktigt var jag ska börja. Efter Hässelbyloppet i mitten av oktober, så kände jag en stor saknad av att inte ha något lopp i närstående framtid att se fram emot. Det var tomt, det fanns ingenting. Nästan ett halvår till nästa lopp, det var helt oacceptabelt. Jag började mitt i all desperation att söka mig fram efter fler utomhuslopp i Sverige, men inget lockade. Jag gjorde detsamma med utländska lopp, men inget som riktigt passade.

Det var då efter en stunds letande, kom fram till vad min nästa steg var - inomhuslopp. Man behövde bara vara ansluten till en friidrottsförening och det gjorde jag, så att jag fick tillgång till några lopp under vintern som ska hålla tävlingsnerven levande. Till slut hittade jag 6 stycken 3 km-lopp, en distans jag aldrig har tävlingssprungit på eller ens tränat på. Jag har sedan 5 km som min favorit, då det känns som långdistansens 100 m. Däremot 3000 m, det skulle bli häftigt.

Inför: Jag hade en stentuff helg framför mig. En heldagsutflykt under lördagen för att springa runt 10 minuter, sen under söndagen skulle 3 innebandymatcher vänta mig. Jag kan väl med lätthet säga att det skulle givetvis bli kul med samtliga aktiviteter, men lite betungande ändock med allt flängande hit och dit. Jag hade dessutom haft problem i knä och varit lite småhängig. Jag gick i lagom tid under lördagen, det var dags att plocka ihop alla prylar som behövdes, det var ett tag sedan jag tävlingssprang. Allt kom med förutom hårjoxet (den behövdes självklart extra, när mitt hår var som ett penntroll bara timmar senare att jag hade använt det). Väl på tåget, så var vi på väg mot Örebro. Äntligen, jag tycker det är trivsamt att få åka till nya städer och få springa på ny mark. Med mig hade jag också ett TV-spel, som jag hade spelat längre och jag var vid slutbossen. Alla som har sett mig möta en jävligt svår slutboss i ett spel, vet att jag är på min sämsta sida då. Vi var dock på ett SJ-tåg, så jag fick vara dämpad och efter nästan 1 timmes nötande så klarade jag den. Första steget på väg mot en framgångsrik dag kanske?

Örebro slott!

En "King" stödjer en annan King!

 Mot slutet av tågresan så intog jag som vanligt en medhavd kycklingssallad, utan större intresse idag. Väl på plats så strosade vi runt i Örebro, för att kolla om det fanns någon närbelägen restaurang till järnvägsstation vi kunde äta på. Eftersom vi inte hade alltför mycket tid att spela på sen efter loppet. Vi pekade ut O'learys som troligt mål, det finns alltid en stor sannolikhet. Dessutom passerar vi mysiga Örebro slott och jag gör min samhällsinsats, jag stödjer en lokal bokhandlare genom att köpa en av deras böcker. Jag läser den i helgen som belöning för ett bra lopp, tänkte jag.



Väl på plats ute i ingenstans efter en kortare busstur, så tornar friidrottshallen upp sig. Fräsch utanpå, konstaterar jag. Ännu fräschare inuti. Helt magiskt. Jag har aldrig sprungit i en friidrottshall tidigare, så allt är en jättestor upplevelse för mig. Jag har tidigare sett på bilder vad doserade kurvor innebär, men att kurvorna skulle luta så mycket och vara så höga. Jag tog på mig hörlurarna för uppvärmningen och värmde borta vid uppvärmningsbanorna, allt kändes så himla lyxigt. Som om jag skulle representera Sverige i inomhus-EM eller så, med tanke på att jag har varit på några mindre "lyxiga" lopp utomhus. Uppvärmningen kändes helt ok. Jag fick dessutom pricka av mig, vad fan är det tänkte jag? Jag hade turen att jag passerade anslagstavlan och förstod att jag skulle skriva under. Vad mycket nytt man lär sig. Vårt lopp var även dagens sista fylld med ungdomsprestationer, man sparar det bästa till sist för alla prestationssugna fans. Det började närma sig för start. Jag var väldigt nervös och visste inte riktigt var jag stod rent prestationsmässigt. Sen ljöd signalen. Nu hade 15 varv framför mig.

Uppvärmningen gick så snabbt, att fotografen inte hängde med!

Under: Jag drog på rätt bra, men ville inte springa alltför snabbt med tanke på att jag hade många varv framför mig. På tal om framför mig, så hade jag en duktig löpare som drog på rätt bra i början. I omklädningsrummet hörde jag att han skulle sikta på 3:01-tempo eller något liknande, helt otroligt att man kan veta det på förhand. Eftersom det satt en stor TV-skärm med tiden och även vid mål fanns en klocka, så kändes GPS-klockan rätt så onödig på armen.

Målet var att springa första 200 m under 40 sekunder, sedan skulle jag under 1:20 efter 400, sådär fick jag mentalt hålla på. Jag tror att jag passerade första km på 3:10-3:15, inte för snabbt, inte för långsamt. Sedan märkte jag att avståndet mellan mig till trean och fyran började minska lite för varje varv. Även min ork började tryta bara lite. Jag hade dessutom valt att springa utan hörlurar (ser du, Staffan!) för att inte verka helt som en rookie, även om jag nu var det på den här distansen. Det var riktigt jobbigt ändock att springa utan lurar, då jag hatar min egen andning och även andras för den delen.

Ett av alla otaliga varv!

 Jag låg på i ett bra tempo och var fortfarande under den magiska 3:20 i snitt, för att kliva under drömgränsen på 10 minuter. När det återstod 3-4 varv kvar, så var avståndet ännu mindre ner till 3:an och 4:an. Det var antagligen två vana löpare på den här distansen, som hade disponerat krafterna alldeles rätt. På sista varvet för min del, så var de precis i ryggen och flåsade. Trots att jag var märkbart trött av att ligga i ett sådant här högt tempo, så lyckades jag precis innan sista kurvan att gasa på utav helvete och på målrakan, så är det nästan världsrekordfart på mig och jag håller undan de hungriga vargarna bakom mig. Loppet är slut. Debuten avklarad.

Här påbörjas min välkända monsterspurt!

 Efter: Jag kom i mål. Känslan att ta ut sig det sista man gör på ett lopp är helt fantastiskt, jag älskar den känslan. 3 km är nästan som 5 km, men ännu snabbare och det var en udda känsla på en bana med doserade kurvor. När man äntrar kurvan är det lite tungt, men när man är på väg ur den, så får man en bra skjuts. Tiden då? 9:48. Jag klarade drömgränsen med 12 sekunder. Helt jävla otroligt, jag levererar återigen när det krävs som bäst.

Yay! Ge mig silvermedaljen nu!

 Efteråt blir det prisutdelning på pall (första gången på en sådan) och en silvermedalj får jag ta med mig hem. Känslan av att man har gjort något riktigt bra återigen, är så himla god. Alla som håller på med löpning vet vad jag pratar om. Trots knapp tid till bussen tillbaka till Örebros centrala delar, så kan jag nästa flyga på mål ut från hallen.

Vi lämnar Örebro nöjda för den här gången!

När vi väl går förbi O'learys är det tvärfullt, tråkigt nog. Precis bredvid ligger en grekisk restaurang, som inte alls var att klaga på. Vi åt goda köttbitar samt en ypperligt god klyftpotatis, alltid lika gott att få i sig något riktigt gott som detta efter ett framgångsrikt lopp. Återigen så blir det förseningar på vägen hem med SJ (det har blivit fler än brukligt när man åker hem efter ett lopp), men det gör egentligen inte så mycket. Jag har sprungit under 10 minuter på 3000 m i min debut. Jag kan leva med det.