15-20 hästar. Ibland allt som behövs.

Passen kan se olika ut. Beroende på längd, mängd, känsla och dagsform. Alla pass är på något sätt unika. Vissa pass finns kvar under en längre period i ens minne av någon anledning. I torsdags, dagen innan midsommarafton, så var det ett sådant pass. Det var dels början på tre pass på fyra dagar-period, där det var fokus på medel till långa pass till förmån för den kommande halvmaran. Jag kom hem sent, kollade på fotboll, åt mat och kom ut sent i spåren. Eftersom det är så ljust nu länge på kvällen, hade jag all möjlighet att springa i skogen. Så blev det. Jag var inte särskilt taggad, men det skulle ändock bli 18 km i skogen. Jag vet inte exakt hur passet gick rent tidsmässigt, det var inte särskilt snabbt. Dessutom regnade det så in i h-vete. Minst sagt.

Det var en sak som tog gjorde det här passet speciellt. Det var som sagt sent, mellan 9-10 på kvällen. Skymningen var på väg och det trevligt att vara själv där ute, även regnet tog ett kraftigt grepp om mig. Men det var så många hästar i hagarna, nästan någon form av ett rekord. Upp emot 15-20 hästar, stod och glodde på mig. En härlig skärpa och bild, att fördjupa sig i. Det var något visst med detta. En fin känsla. Passet var inte snabbt, men det var minnesvärt. Tänk att så många hästar kunde göra en (o)vanlig kille uppspelt. Skönt att få gå till säng med de där bilderna. Gnägg.

Helgen var späckad sedan. Det blev två pass, ett 30 km-pass på lördagen och ett 22-km pass på söndagen. Vi kan väl säga att jag var rätt så trött och sliten under söndagen, sedan under gårdagen. Det är helt okej, även om jag hatade de flesta kilometrar av passen, så är jag glad att jag tog mig i kragen och genomförde det. Idag har jag, ungefär som under gårdagen, haft mycket att fundera på. Om livet och om framtiden. Ibland vet jag inte riktigt vad som ska hända, det är lite skrämmande, men samtidigt eggande. Därför sprang jag ut och skulle köra asfalstian, fort hade jag tänkt. Det slutade med att det blev 37:37 på 10 km (3:46/km), den nästsnabbaste tiden på en träningsmil någonsin. Jag sprang den utan att känna mig trött eller ta ut mig alltför mycket, skönt att få in fartkänslan lite oväntat.

Karlstad Stadslopp 2015 - Karlstads näst snabbaste sprinter?

Datum: 13 juni 2015 Distans: 10 km Placering: 16 Tid: 34:27 (Nytt PB!)

Ibland är det skönt med rutiner, eller rättare sagt traditioner. Något som man kan se fram emot, något som sker igen. Något som du är van med och har goda minnen ifrån. MälarEnergi Stadslopp som jag sprang för fjärde året i rad, är en sådan härlig tradition, som gick väldigt bra återigen. Samtliga gånger som jag har varit där har jag slagit ett nytt rekord på 5 kilometer. Det är nästan så att jag knappt vågar dit någon gång mer, med tanke på vilken press jag skulle få då på mig. De tidigare två åren så har Karlstad Stadslopp legat i närheten. Tekniskt sett har jag slagit rekord bägge gångerna då med. 2013 sprang på 36:22, en mycket fin putsning på mitt dåvarande milrekord. 2014, alltså förra året, sprang jag på 35:44. Egentligen inte ett nytt rekord, men jag kommer till det.

Kvantumloppet 2014 sprang jag på 35:26. Egentligen ett nytt rekord, men efter att ha klockat samma distans det här året på det loppet om att loppet är lite för kort, så är inte rekordet egentligen giltigt. Vilket egentligen i efterhand gör att tiden 35:44 innebar att jag sprang in på ett nytt rekord, även om det inte var så fallet just då. Dessutom hade jag vid både MälarEnergi och Karlstad förra året, börjat utveckla den där jobbiga fotskadan. Den var så pass allvarlig strax innan jag skulle springa Karlstad förra året, att det var inte mycket från att jag skulle avstå loppet. Det gick trots det rätt så bra ändå, uppenbarligen. I år var jag på nytt orolig över att foten skulle brista efter maran. Även om det har funnits vissa tendenser till det, så har det inte gått helt åt skogen. Då ska man ändå tänka på att det var inte så att jag vilade bort den, utan det "försvann" temporärt i varje fall.

Inför:
Jag var lite orolig, som jag brukar vara när det inte är alltför mycket tid mellan att man kommer på plats till att man ska springa loppet. Tåget tar nästan 3 timmar från Stockholm. Samtidigt kan jag inte gå runt och vara orolig för att det skulle bli förseningar med tåget. Till skillnad mot förra året hade vi dessutom bestämda sittplaster och fick således sitta - hela resan. Förra året, så hade jag köpt biljetter som inte hade några bestämda platser. Någonstans i mig, så var jag naiv att den extrakostnaden inte var nödvändig. Inte nog med att tåget redan var ganska proppat då, så verkade halva Japans befolkning ha en konferens i Karlstad, då de tog över alla lediga platser. Så vi fick gång på gång flytta. Till slut fick jag halvligga vid en av dörrarna. Inte den bästa uppvärmningen då fick jag säga.

Ännu en resa.

Tåget kom några minuter för sent, så det var inte jättebråttom. Däremot tog jag ändå ganska raska steg mot tävlingsområdet. Mest för att jag ville ha lite tidsmarginal för allt det där vanliga. Byta om, hitta dass och värma upp. Framförallt om man avlägger en hel dag för att springa mindre än 40 minuter, vilket sig låter sjukt, så vill man inte behöva stressa mer än själva loppet som sådant. När jag väl hämtat ut min nummerlapp, så ser jag att den är orange och tolkar med en skylt i närheten att den färgen är till för de som ska springa runt 52-70 minuter eller något liknande. Det vill jag såklart inte, så jag kommer tillbaka och ber om att få uppgradera mig till den snabbaste färgen - vilket är gul och det blir bra. Springa under 42 minuter i det här fallet. Fast, det här blev märkligt och jag återkommer till det efter loppet.

Ännu ett lopp att göra sig redo för.

Sedan blir det att byta om. Det är inte särskilt ovanligt att jag är väldigt otaggad som vanligt. På tåget hade jag dock få äta upp mig ordentligt. Det blev salladslunch, drickkvarg och rödbetsjuice. Jag var mest orolig över att det skulle bli för mycket, men förhoppningsvis skulle det åtminstone ge mig rätt bränsle och energi när loppet skulle sättas igång. Köerna till bajamajorna var precis som förra året, milslånga i stort sett. Jag visste dock att det fanns en bra lösning, precis som förra året för detta. Jag joggade en bra bit till biblioteket. Det var öppet precis som förra året och det fanns gott om ledig tid att utföra sin behov. Det var ganska knapert om tid, men jag behövde inte stressa alltför mycket och jag joggade tillbaka. Väl på plats i fållan, så var det egentligen bara att få köra ställa sig in i rätt mentalt läge.

Lika fokuserad uppvärmning som vanligt.

Under:
Jag satte igång att löpa iväg. Det kändes inte helt klockrent, samtidigt som jag visste att det var bara bita i så mycket som möjligt inledningsvis. Precis som jag skrev i min inför-rapport, så hade jag två mål att gå efter. Det första var att slå förra årets tid på 35:44 och det skulle nog kunna vara fullt möjligt. Det andra lite högre målet var att springa under 35 minuter för andra gången officiellt och då behövdes det verkligen något extra. Något som brukar ge bra skjuts är att kunna hänga på vad jag anser är en snabb löpare. Då kan man hjälpas åt att växeldra varandra, för att hålla uppe ett bra tempo. Jag hittade en löpare, som jag kände igen från förra året, lite sjukt nog, som jag vet är okej. Men jag borde vara snabbare än han, så till slut kunde jag delvis rycka därifrån.

Pang på rödbetan. Verkligen.

Något som jag har noterat starkt det här året och skrivit någon enstaka gång, är att den här fartkänslan är inte alls lika påtaglig som förut. Alltså, det känns inte så snabbt när jag springer, men någonstans så springer jag snabbare än någonsin. Jag njuter av att få veta att jag känner mig i en bra form, jag känner mig inte alls sliten utan jag passar till och med på att njuta av de olika vyerna. Ibland är det något att se, ibland är det inte det. Jag passerar 5 km på 17:16, inte alls lika vasst som i SM-milen och jag känner att jag kan vinka sub-35 adjö och siktar in mig att på slå förra årets tid istället.

Det är ett utmärkt löparväder. Solen sticker inte fram, som den brukar göra här i solens stad. Det blåser inte särskilt mycket, det är lagom temp. Jag försöker dricka vatten vid ett antal stationer. Jag brukar inte göra det vid milslopp, men på något sätt, så är det grymt gott med vatten när man tur ut sig som jag gör. Vid en station, har jag siktat in mig en mugg en funktionär håller upp. Han framför mig, som har siktat in sig på en annan mugg ändrar sig i sista sekund och tar den jag ska ta. Vilket betyder att jag missar vattenpåfyllning vid det tillfället. Typiskt att det ska hända eller hur?

När jag närmar mig sista kilometern, så ser jag att jag faktiskt på något konstigt vänster kanske har chans att nå sub-35. Då måste jag dra upp tempot ytterligare för att hinna. Jag ligger rätt så bra i ett tempo, jag har någon precis framför mig som ligger en bra bit före. Helt plötsligt de sista 250 metrarna hamnar jag i trans, jag rusar fort så in i h-vete, förbi han framför mig, mållinje och nytt rekord. Just det, nytt rekord, ja.

Där kommer den. SPURTEN!

Efter:
Det blev en monsterspurt utan dess like och det där var till och med jag förvånad över. Den där spurten gjorde att jag utan tvekan skulle springa sub-35, inte nog med detta jag sprang på 35:27. Vilket betyder att jag putsade rekordet med 5 sekunder. Inte mycket i dessa sammanhang, men inte hade jag några tankar på att slå något nytt rekord varken innan eller under loppet. De sista 250 metrarna sprangs på 35.7 sekunder, vilket enligt den eminenta resultatlistan, betyder att jag var näst snabbast på den sträckan. Den som sprang bäst var 1.2 sekunder bättre, jag hade i min tur 2.6 sekunder ner till den tredje snabbaste på den sträckan. Inte nog med detta, jag hade gjort en negativ split. Jag hade alltså för första gången någonsin, typ, löp andra halvan bättre än den första. Den första var alltså på 17:16 och den andra halvan på 17:11. Galet! Kanske Sveriges snabbaste milbana?

Det är oerhört skönt att få ett faktiskt kvitto på att spurten är en av mina främsta styrkor som löpare. En gång i tiden var jag såld på sprint. Jag sprang inte så mycket själv, men det hände några gånger under idrotten, att jag tyckte att det var kul att köra sprint samt att jag alltid följde 100, 200 och 400 meter i de stora mästerskapen på TV. Jag jämförde alltid resultat mellan olika sprinters i alla möjliga sammanhang. Sedan jag började med långdistanslöpning, så har jag väl någonstans alltid varit orolig att tappa min explosivitet. Den har varit välanvänd i innebandyn vid tillfällen. Jag är glad att jag visade att jag är mäktig. Apropå det där med orangea och gula seedningarna. Det orangea visade sig vara elitdelen. Vilket var konstigt att jag inte fick någon bättre info om när jag sa att jag ville springa i den snabbaste? Nåja, så kan det gå.

Gott var det. Nej, ölen är inte min!

Efter loppet, så gick vi in på samma restaurang som vi har gjort de två tidigare åren. Vi beställde samma mat. Alltså en stor schnitzel med alla möjliga tillbehör. Det var fruktansvärt gott och riktigt välförtjänt att proppa i sig den. Livet handlar om att njuta och skapa sig minnen. Jag skapade mig ett oslagbart minne, när jag vågade testa mig själv i slutet och för det fick jag chansen att njuta. Tågresan hem gick bra, vi fick sitta hela vägen trots att vi inte hade några platsreservationer den här gången. Jag sysselsatte mig med en rolig lek också. Jag satte på GPS-klockan och lät den fullständigt gå bananas. Kul. Det är väl så, man gillar att leva farligt och det är väl såna smällar man får ta. Men vad gör det, när man har slagit ett nytt rekord?

MälarEnergi Stadslopp 2015 - Mästare i fluga!

Datum: 11 juni 2015 Distans: 5 km Placering: 3 Tid: 16:38 (Nytt PB!)

Jag tror att de flesta motionärer har varit där. Den där speciella livet efter maran-känslan. Framförallt om du har gjort ett riktigt bra lopp. Du känner tomhet. Du känner dig färdig. Kroppen signalerar att det är dags för en lång paus. Även om jag har många lopp som följer efter maran, så kändes det väldigt konstigt. Trots att jag var duktig på att vila helt från löpningen, så visste jag inte hur jag mentalt skulle hantera detta. Framförallt med tanke på att det kommer med en härlig framgång.

Samtidigt så kommer man oavsett hur man känner sig att gå vidare i livet. Att fajtas för nästa steg. Jag läser trådar om folk som det tar veckor, ja, månader, att komma tillbaka till sitt gamla löparliv. Det låter hemskt. Jag har turen att ha just så många lopp, så jag måste hela tiden ligga i träning till nästa lopp som väntar på en runt hörnet. Även om du under vissa perioder, kan vara jobbigt med alla lopp hit och dit. Så älskar jag att den möjligheten alltid finns. Jag kommer alltid tillbaka.

Inför:
Den här torsdagen var speciell med skolavslutning och allt. Det var känslomässigt och det for många tankar i huvudet. Inte nog med detta, så blev det oerhört tajt med tid. Så pass att jag när jag gled in på centralen, så var det endast ett fåtal minuter till avgång. Tack och lov, får man väl ändå säga, var tåget var försenat. Även om jag hade hunnit med tåget, så fick vi vänta lite och jag få chansen att bli av skaka av stressen. Sen väl på tåget, så blev det lite äta och försök till att få tänka lite framåt. Men det var svårt, den här dagen skulle bli rätt så svar att få rätt mentalt.

Åhh, denna väntan!

Väl på plats, så skyndade jag mig att anmäla mig och hämta ut nummerlappen. Sedan bar det av mot den klassiska hakrestaurangen Jensens, för att boka bord eller rättare sagt att boka måltid till ett speciellt klockslag. Då jag tydligen hade bokat in ett tidigare tåg från Västerås än brukligt, så då fick det bli så, för att vi skulle kunna äta efteråt utan att stressa. Sedan tutade jag tillbaka och ställde mig i kön till mina små tankebås. Väl där inne, så passade jag mest på att njuta att gå igenom tidigare lopp. Jag hade trots allt sprungit här tre gånger tidigare och nu skulle det bli det första loppet att få äran att springas en fjärde gång. Overkligt, att tiden går så fort och jag har utvecklats så mycket.

Måste vara uppklädd om man ska slå rekord.

Uppvärmningen var närmast så pliktskyldig som den bara kunde bli. Jag tog sedan och ställde mig längst fram i ledet. Första loppet efter maran och frågan var hur skulle kroppen reagera efter den där urladdningen? Mycket bra fråga att ställa sig helt enkelt. Jag satte på lite musik i lurarna (så är det) och rattade igång GPS-klockan. Jag var så redo som man kunde bli. Jag hade gjort det här så många gånger förr, det där med fjärilar i magen är absolut ingenting för mig. Inte nu längre. Jag kan det här.

Snart dax.

Under:
Jag startade i rätt så högt tempo. Jag försökte hänga på en duktig löpare, vilket jag gjorde under inledningen en del. Men jag förstod att jag aldrig skulle komma ikapp. När det såg enkelt och smidigt ut för han, så kändes det tungt för varje steg. Det som är skillnaden nu är att när jag har en "dålig dag", så är det ändå väldigt bra. Jag hade ett litet minimål att slå förra årets tid - 16:55 och det skulle gå. Sedan fajtades jag hela tiden med att försöka komma så nära 16:30, som det bara var möjligt. Vi var rätt så ensamma, förutom någon löpare som låg längre bak också. Jag sprang på 16:41 i Skärholmsloppet, en banan som inte är helt platt och flack direkt. Därför hade jag fina förhoppningar om att det kanske skulle gå ännu bättre på denna fina bana.

Ahhh...attack!

Saken är den, ungefär i mitten på den här banan, så kommer en jobbig backe, som är pågående under en rätt så lång period (i 5 km-lopp mätt). Jag hade glömt bort den och den suger på rätt bra. Löparen bakom mig, kommer närmare och närmare. Jag har absolut ingen energi för att tempoväxla upp. Rent tidsmässigt, så känns det som att jag ska kunna ha möjlighet att springa sub-17 idag. Det är som det positiva för dagen, är att jag inte kände något särskilt i fot eller var extra seg i kroppen. Däremot det negativa, är att jag inte har den där "superenergin" i kroppen, då allt bara stämmer helt plötsligt.

Löparen bakom mig sniffar mig nästan i nacken och jag kommer inte kunna kontra det där överhuvudtaget. Till slut är vi nästan jämsides, då gör jag ett litet ryck och jag har börjat få lite illamående-känslor. Jag kommer inte att kunna fortsätta rycket, varpå att han rycker förbi mig och försvinner all världens väg mot slutet. Jag försöker kompensera med en superspurt, nåja, men det går inte. Utan jag springer in på en tredjeplats.

Kriiiiga!

Efter:
Tiden blev 16:38. Ett nytt rekord - igen. Helt galet. Det som var det värsta var att jag blev ändå lite besviken, för att jag kände att vid en flack bana och vid en period där jag inte hade en rekordmara i benen, hade gjort under 16:30. Att putsa på sitt rekord med 3 sekunder, är ändock inte fy skam. Jag hade gjort det hade kommit för. Speakern kände tydligen igen mig sen tidigare och var väl medveten att jag hade slagit ett nytt rekord. Hedrande såklart.

Så var det med det!

Väl på plats på haket Jensens, så äter man det man brukar göra där. En halvokej biff och lite pommes. Det finns på plats 10 minuter senare än tanken, men det gör inget och vi behöver inte stressa alltför mycket. Det är bara skönt att få i sig något i magen. Trots att det "bara" är 5 kilometer, så har jag tagit ut mig och har man sprungit på en ny rekordtid, så måste man få belöna sig själv. Det jag såg mest fram emot, var att få äta mjukglassen där med tillbehör. Fasiken vad gott, det smälter gott i min mun.

Väl på plats på tåget hem. Så går alla tankar igenom mitt huvud under dagen. Det är många tankar. Men jag är återigen överraskad att jag på nytt, trots att jag har haft en mara i benen har gjort det bra. 19:15 - 17:03 - 16:55 - 16:38. Det är ganska fin och snärtig utvecklingskurva det helt enkelt. Den sista biten på vägen hem, så intervjuar mig själv. Mest för att få lite fasta intryck från dagen. Jag frågar mig själv "Varför blev det ett nytt rekord idag?".

"För att jag kan"

Mellanläge

Igår sprang jag i Västerås. Det gick bra, det blev ett nytt rekord på tiden 16:38 på 5 km. Självfallet känns det bra, mer om detta kommer såklart i en mera utförlig rapport. För om mindre än 15 timmar, så smäller det för nästa lopp - nämligen Karlstad Stadslopp. Ett lopp som jag har sprungit två gånger tidigare. 2013 slog jag nytt rekord på milen med tiden 36:22, 2014 återvände jag med en djävulsk smärta egentligen foten och sprang på 35:44 (officiellt så var det faktiskt nytt rekord, om vi bortser Kvantumloppet).

Egentligen är det helt galet att åka flera timmar bort för att springa i Karlstad, när det finns ett lopp i Stockholm - i och med Söder runt exempelvis. Samtidigt gillar jag traditioner. Jag tycker det är trevligt att åka iväg och springa, att komma bort från allt. Det blir en liten dagsutflykt får man ändå säga. Jag har härliga minnen från Karlstad av flera skäl än bara löpmässiga, bara att få äta en god schnitzel är trevligt.

Samtidigt som jag vill förnya med löparkalender, vill jag väva in gamla lopp. Karlstad Stadslopp är en snabb bana och har jag huvudet på skaft, så kommer det gå undan imorgon. Det som oroar är väl mest foten och att jag känner mig lite mentalt trött på löpningen för tillfället. Trots att jag slog rekord igår, så får man nog utgå från att det alltid blir en "dipp" efter en mara. Framförallt när du tar ut dig själv på det sättet. Du ger allt under en lång tid, all din träning under vintern och våren kulminerar i och med maran. Jag är ganska van att ladda om, ställa in ett nytt mål sikte och träna hårt för nästa äventyr. Men efter maran, så blir det lite speciellt. Det är svårare. Kroppen är inte hundraprocentig och rent mentalt är man inte alls lika taggad som innan. Utan du börjar egentligen om, mycket längre ner på trappan.

Det ska dock inte hindra mig. Utan förhoppningsvis hinner jag ladda upp tillräckligt i knoppen, för att göra ett bra race. Det finns två delmål egentligen. Det första - det lite "lättare" - är att jag ska slå förra årets tid på 35:44. Händer ingenting oförutsett, så ska det vara fullt möjligt. Det andra är att kliva under sub-35 för andra gången och det blir desto svårare. Alla kroppens molekyler måste vara med mig genom hela loppet och det krävs att göra det där lilla extra varenda minut i loppet. Det blir svårt, men jag ska göra ett seriöst försök. Jag lovar.

Jag är (nästan) som curling!

Ungefär en gång vart fjärde år blir curling hyperintressant i samband med OS. Det twittras, snackas och tittas på när de där curlingstenarna åker längs isen. Sverige har varit hyfsat framgångsrika både på herr- och damsidan. Utanför de här olympiska spelen så är det ingen som bryr sig vidare om curling egentligen. Extremt få engagerar sig i det helt enkelt. Jag är ungefär som curling. Vad menar jag egentligen? Hur går det ihop?

Jag är aktiv med bloggen och jag lägger även upp en bild efter loppen på Facebook. Samma effekt som med curling, så blir jag hyperintressant när jag har sprungit maran på rekordtid (igen). Kommentarerna och "likes" flödar på Facebook, utanför den digitala scenen får jag massvis med frågor och hyllningar för min insats. Jag har nästan genomfört ett mirakel kan man tycka, inte så långt ifrån i varje fall får man själv tycka. Jag springer inte ett marathon vart fjärde år, men så pass sällan att liknelsen faktiskt blir slående. Självfallet finns det folk som ryggdunkar en och ger glada tillrop till en vid andra lopp som jag genomför väl, men det är långt ifrån på samma nivå.

En konversation med en kollega nyligen:
"Jag såg att du sprang på en riktig fin tid, jag visste inte att du var så duktig"
"Tack, det kändes riktigt bra"
"Var det jobbigt?"
"Väldigt. Men det sitter mest mentalt.
"Springer du ofta?"
"O ja, jag springer minst 20 lopp varje säsong. Faktum är att jag har två lopp den här veckan i Västerås och Karlstad"
"Jaha, okej"

Där någonstans dör konversation, maran är helig för många uppenbarligen, även icke-löpare. MälarEnergi Stadslopp och Karlstad stadslopp har uppenbarligen inte samma status. Jag får väl försöka planera in en ny mara och gör en ny finfin tid, så att jag får curlingens rampljus igen.

---

Imorgon springer jag MälarEnergi Stadslopp i Västerås - för fjärde året i rad. Det är blir samma sträcka igen, 5 kilometer. Det blir alltså ett av få lopp som jag springer för fjärde året i rad den här säsongen. Det är väldigt kul. Jag sprang under 20 minuter första gången (19:15), slog nytt rekord året efter (17:03) och sprang under 17 minuter för första gången ute 2014 (16:55). Förutsättningarna är alltså ganska goda, för att det ska bli ett nytt resultat.

Två saker stör däremot. Det första är att det har varit ganska tungt att träna efter maran, precis som tänkt. Så var det dock förra året, så den saken är inte så farlig egentligen. Däremot är den andra saken mera tokig. Den där fotskadan som jag skrev om efter förra året, ni vet? Den som förstörde typ hela hösten 2014. Den är tillbaka. Den uppkom efter en målvaktsräddning med samma fot och den vill inte ge med sig. Jag fruktar att det kan bli tokigt som det blev förut, första gången den uppenbarade sig riktigt allvarligt var just i detta lopp och sedan två dagar senare - i Karlstad - usch, vad ont det gjorde då. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta. Det var en tuff asfaltstia med en viss smärta, ändå sprang jag sub-40 och det har pendlat mellan bra och dåligt i foten idag.

Som vanligt, gör jag mitt bästa imorgon och ser hur långt det räcker. Jag kommer att vara positiv så länge det går. Kom igen nu!

Livet på andra sidan maran!

Precis som förra året, när jag läser blogginlägg från efter maran, så går det sakta framåt. De första passen var riktigt sega i benen. Inte så konstigt. Dock sprang jag 10 km på onsdagen och det blev 4:13/km i snitt och det är i kattskit, idag blev det dock 24 km i skogen och det gick väldigt segt. Ingen kraft eller energi. Men det är helt okej och det är enligt plan. Jag vet att det är tufft när man sprungit en mara i rekordfart, det är bara att acceptera hur kroppen känner sig och anpassa sig efter det. Förra året i samband med nästa lopp, i Västerås, så började fotproblemen, som egentligen höll mig borta från absoluta toppnivå i 5 månader i sig. Det innebar att jag fick hoppa över och korta ner pass, det var en sjukt stort problem helt enkelt.

Det blev aldrig någon riktig lösning på problemet. Utan jag tränade på med olika typer av längre viloperioder, men det blev ingen bättring egentligen. Helt plötsligt sprang jag på låga 36 i Tunnelloppet och kände väl att jag var på väg i någon riktning, som kunde beskrivas som positiv. Jag fortsatte träna hårt efter det, helt plötsligt var inomhussäsongen 2015 där och jag satte nya rekord både där och sedan även utomhus på alla möjliga fronter. Jag har fortfarande inte rehabiliterat foten och ändå har jag *peppar* *peppar* lyckats frångå det. Det som dock har hänt den senaste tiden är att jag för en tid sedan köpte in en balansplatta som jag kör varenda dag (det är planen i varje fall). Om den har lyckats påverka min fot i någon bra riktning, är svårt att svara på. Psykologiskt så hjälper det att den finns där i varje fall.

Det har funnits enstaka perioder där jag har känt av foten helt plötsligt. Det kan ha varit när jag har gått i trappor. Som tur var har det gått över relativt snabbt. Frågan är dock vad som händer nu efter maran, om något liknande dyker upp eller om jag kan träna på som jag har tänkt nu. Oavsett vad, så är det bara att acceptera ödet och köra på. Så får det bli.

ASICS Stockholm Marathon 2015 - Jag hade kul!

Datum: 30 maj 2015 Distans: 42.195m Placering: 124 Tid: 2:48:29 (Nytt PB)

Det finns lopp och så finns det lopp. Alla lopp lever sitt liv och har olika betydelser. Det är det som är härligt att ha många lopp i kalendern. Det ger stark motivation att lägga upp träningsschema som inspirerar och utmanar. Att flytta gränser, att alltid vara redo för vad som än finns framför en. Det finns alltid en tanke bakom varje pass. Även om det "slentrianmässigt" kan vara ett klassiskt pass i skogen på 10 kilometer. Det ska vara varierande och helst ska så mycket som möjligt vara koncentrerat i skogen, när så det finns möjlighet.

Så hur laddar man egentligen för ett marathon, när det förekommer extremt sällan och du ser inte fram emot dem alls? Jag hade för ett par veckor sen, en helt galen vecka, med över 12 mil. Där tre av passen var 34 km eller längre samt ett 18 km-pass. Det var en vecka som testade karaktären väldigt mycket, jag tror inte att jag hade orkat överhuvudtaget om det inte var för ett marathon lurade några veckor bort. I jämförelse med många andra på min nivå, rent resultatmässigt, så tränar jag inte särskilt mycket. Men samtidigt tränar jag precis lagom. Jag vill alltid vara väldigt redo när det vankas lopp, jag vill ge mig själv den bästa av möjligheter när jag står där på mållinjen.

Jag vill känna att innan loppet kommer igång, att allt är möjligt. Oftast bär jag med mig den känslan hela loppet, oavsett ifall jag blir nöjd eller inte. Är jag inte på något hindrad av något fysisk skada, så ska jag alltid vara redo på så många sätt att jag kan stå där med ett leende inombords. Ett marathon, det är något helt annat. Det är sinnesjukt. Det är galenskap och jag är en del utav den.

Inför:
Att skriva en inför-del inför ett sådant här lopp, borde egentligen börja flera dagar bakåt. För rent mentalt har jag tänkt på detta, så att det är nästan en del av den luft jag andas. Ska vi börja nysta i en sak, så tycker jag att det är oerhört skönt att jag redan har upplevt loppet en gång. Jag vet precis hur det känns och att jag vet vad som kommer att finns framför mig. Däremot störde jag mig en smula på att skulle regna, rejält. Det gjorde att mina förväntningar och förhoppningar dämpas en aning om var det här loppet skulle ta mig. Samtidigt ska jag inte förneka att hela den här säsongen har handlat om att jag har slagit rekord eller legat nära gränsen för att känna att jag har höjt min högstanivå.

Fort in och fort ut.

Det är ingen hemlighet att jag har tränat bättre än någonsin, det behöver inte betyda att jag har tränat så mycket mer än vanligt. Jag tränar runt 5-7 mil i veckan i genomsnitt, men jag tränar mycket smartare och än mer varierat. Därför är jag starkare som löpare. När jag väl hade slutat arbetsveckan för den här gången, så åkte jag till Stadion. På Östermalms IP, så skulle jag snabbt hämta min nummerlapp. Däremot tycker jag alltid att det är kul att plocka på mig lappar om andra lopp i världen. Även man känner till de flesta, så är det roligt att läsa om hur de promotar sina lopp för att låta som världens upplevelse. Sedan blir det egentligen lika raska steg därifrån som jag kom dit med. Jag är inte rädd för att springa ett marathon, jag är väldigt trygg i mig själv och trygg i att jag kommer att klara det galant. Men det är ändå en distans, som oavsett vem man är, ska ha respekt för.

Det blir en mycket lugn fredag. Med glass i stora lass som brukligt, att försöka skingra tankarna så mycket det bara går, även om jag vet att det är svårt. Framförallt måste jag rent mentalt förbereda en plan utifrån olika scenarier. Någonstans vill man ha ett tydligt mål och en vision. Skulle det dock inte gå vägen, så måste man ha en plan b. Jag är inte så bra på det där med reservplaner, jag vill nå mitt mål. Alltid. Varje gång. Det är en del av mitt sätt att hantera löpning. Jag vill gärna tro att jag står över allt och alla, på alla möjliga sätt, när det kommer till löpning. Jag är sällan orolig och det är bara jag som kan bestämma hur loppet ska gå. Ingen annan.

Jag fick sova rätt hyggligt. Jag åt en frukost och sedan var det mindre än 3 timmar kvar till start. Det skulle bli en lång tur och det var inget jag kunde undvika. Samtidigt så kände jag mig försiktigt optimistisk. Framförallt då jag hade kört den där 12-milaveckan, med 3 långpass och överlevt den. Dessutom skulle jag inte kunna göra något speciellt åt regnet, utan det var något som skulle ske, med eller utan att jag kunde göra något åt saken. Trots att jag hade gått om tid, innan jag skulle iväg, så blev det tro fanimej, stressigt, i slutändan ändå. Typiskt. Samtidigt så brukar jag prestera bra under press och stress, men det får gärna stanna vid väldigt få och korta stunder. Det räcker att jag skulle springa.

Ingen idé, va?

Väl på plats vid Östermalms IP, så insåg jag att stå i en av toalettköerna, skulle vara lönlöst. Det skulle innebära att jag kanske skulle vara färdig på dasset lagom till 2016 års upplaga av Stockholm Marathon. Så jag fick helt enkelt komma på en bättre lösning, för jag behöver gå på dass, framförallt om jag ska vara ute och röra på mig i nästan 3 timmar. Det fick bli ett tidigt adjö till min trogne supporter, så kunde jag glida in i min startfålla. Där visste jag att det inte var så många löpare än och det fanns gott om bajamajor. Precis som förra året. Så jag gled in där och funderade, över ingenting egentligen. Jag visste att det skulle bli en sjuhelsikes resa. Antingen går det bra eller så går det inte. Men jag ska fajtas hela vägen. När det väl var färdigt, så väntade jag på startskottet. Äntligen. Jag har väntat, i så många veckor. Nu kör vi.

Nice and easy!

Under:
Det finns ett problem med ett maratonlopp och det är att jag har otroligt svårt för att veta hur jag ska lägga mig i tempot. Det är ett väldigt långt lopp, så min annars rätt så dugliga taktik med att kuta riktigt fort och leva efter det, är totalt omöjlig i ett marathonlopp. Det är av den enkla anledningen att jag måste verkligen hålla under en sådan lång period som möjligt, tar du slut för fort, så är det finito och då är det bara att kasta in handduken. Jag försökte ligga på en ganska snabb nivå, jag hade någorlunda hum om hur jag låg till förra gång vid varje 5 km-markering. Jag hade vissa förhoppningar att det skulle gå någorlunda bra idag, eftersom jag får extra energi när jag ser landslagslöperskans Charlotte Karlssons fläta. När jag ser den, så vet jag att hon är laddad och hon är en duktig marathonlöpare. Hon hade inte den flätan på MilSpåret och då var hon inte lika taggad kan jag tro. Idag var den där och det var ett tydligt tecken på att det var bara att kämpa.

Precis i början av loppet, så är det någon som ropar "Tjenare bloggaren". Det är en av mina läsare, när jag frågade vad han siktade på, så var det tydligen runt låga 2:40 (han kom in på runt 2:41 om jag minns rätt till slut) och han inspireras av min blogg. Jag kände mig riktigt hedrad, med tanke på att han är uppenbarligen är en riktig duktig löpare. Kul. Bra start och min annars enorma stora egoboostpåse växte sig lite större.

Västerbron x 2. Ungefär lika enkelt som förra året. Typ!

Jag märkte rätt tydligt i början av loppet att jag blev illamående samt att jag fick håll. Hade det varit ett kortare lopp, så hade det varit förödande. Men i ett sådant här långt lopp, så var det bara att bita ihop och försöka kriga så mycket som möjligt. Till slut skulle det försvinna helt enkelt. Om jag jämför med förra årets runda i samma lopp, så njöt jag faktiskt mer nu. Jag hade en bättre strategi på hur jag både skulle njuta mer den här gången och för att det skulle sådär galet långt. Jag slutade helt egentligen att tänka på kilometermarkeringarna, utan noterade bara att de fanns där. Jag tittade inte alls särskilt mycket på klockan och tidsbandet för sub 2:50 fick knappt någon titt från mina underbara ögon. Kilometermarkeringarna svischade förbi, i en galen fart, samtidigt som jag upplevde att jag sprang jämnt och behagligt.

Till slut släppte illamåendet och hållen, men det skulle komma något annat, ganska snart inpå, som ersatte den oron. Vi kommer till det alldeles strax. Stockholm är vackert och det är nog ett av de lopp som man känner en stark gemenskap med andra. Ett marathon samlar alla möjliga som vill springa, alltifrån absolut toppen till de som egentligen bara springer just det här loppet. Vilket jag tycker är väldigt trevligt. Utöver detta, så duggade regnet lite och det var inget som störde mig. Strax innan 2 mil hade passerats och jag fortfarande låg rätt bra till tidsmässigt, så började jag känna att jag behövde göra nummer två. Jag har fått ge med mig under några pass ute i skogen helt enkelt, samtidigt så visste jag att i samband med den här typen av långa lopp, att det ibland kan vara oundvikligt. Då ska jag ändå berätta för er, att jag såg folk som försvann rakt ut i skogen eller bakom tält, för att utföra sina behov. Klart som fan att man själv blev lite småsugen, på att försvinna ut på en "Twin Peaks"-färd i det blå.

Jag låg bra i fas efter halvmara-markeringen. Jag låg före vid samma tidpunkt förra året. Nu kom en sträcka, som kan te sig lite marig. Man löper på Djurgården i sin ensamhet och det kan faktiskt vara ganska skönt, samtidigt, så tappar man den där extra energin man får, när man springer inne i stan med all publik. Samtidigt som jag försökte fajtas med mina behov, så skulle jag förbereda mig för mina två nästa smällar. Först att det började regna betydligt mer kraftigt och att jag började närma mig 3 mila-markeringen. Kraften tog slut då, förra året och jag gick på ren vilja hela vägen in i mål. I samband med att jag övergick till dessa utmaningar vid slutet av Djurgården, så försvann de akuta toakänslorna och det var en lättnad för mig. Nu kunde jag koncentrera mig på att nå mål.

Jag kände mig överraskande stark mot slutet!

För som jag har skrivit tidigare, så tyckte jag inte att loppet var lika galet långt, för kilometermarkeringarna passerades fort. Jag blev aldrig trött mentalt egentligen och det låg till grund att jag låg så bra till i loppet. En sak som är värd att påpeka att under loppet så passerar vi en del sträckor från andra lopp - Stockholm Halvmarathon, Kungsholmen Runt och MilSpåret. Minnena flödade fram kan man säga. Något annat som flödade var vattnet. Jag vet inte vad det var för typ av vatten. Men sjukt gott var det. Även om det bara blev små smuttar som jag drack vid varje station, så kändes det som en gåva från gud själv, när jag drack det i regnet.

Till slut visste jag att jag inte var långt ifrån mål, utan det var bara att köra på. Jag hoppades att jag inte skulle få någon smärta eller att jag skulle få kramp (vilket jag fick precis mot slutet förra året). Jag visste att jag låg bra till. Men rent mentalt hade jag lurat mig själv sedan länge hur jag låg till. Jag pendlade att jag skulle slå förra årets notering (2:52) till att det var möjligt att springa sub 2:50. Som sagt, så lurade jag mig själv hur jag skulle tänka när jag tittade på klockan och det blev en trevlig överraskning, när jag till slut förstod att det skulle bli riktigt bra. När jag precis var utanför Stadion, så var det nästan så att en tår skulle ramla ur ögat. Det var så mycket känslor, när jag klev in där på löparbanan och när jag "spurtade" förbi en annan löpare, så kunde jag inte göra annat än att le inombords. Jag är kung. Återigen.

Bara ett fåtal minuter innan målgång.

Efter:
Det värsta med ett marathon, är att man måste stanna. Det är då all trötthet och smärta känns på riktigt. Inte nog med att det var det som var ett problem, jag kände av hur kallt det var och frös rätt så rejält så att säga. För stunden, gjorde det dock ingenting. Utan jag var så otroligt stolt över min prestation. När du ställer upp där på startlinjen, vet med dig att du har tränat riktigt bra och hoppas att det kan bli bra, så är det alltid osäkert att veta hur det ska gå. Samtidigt har jag hållit hela vägen och det är jag väldigt nöjd med. Jag har faktiskt haft ganska kul också den här gången, när jag sprang loppet.

Jag är så glaaaad!

Jag var helt slut mentalt. Det var som att kroppen och knoppen egentligen kom ikapp sig själva och bröt ihop. Jag hade gett allt och det fanns ingenting kvar att ge. Jag skakade som bara den, hela vägen hem. Samtidigt försökte jag hålla huvudet  högt och visa att jag är en hjälte. Vi alla var hjältar den här dagen. Vi fajtade och slet hela vägen. Vi hade alla ett mål med den här dagen och jag är rätt övertygad om att de flesta ha stolthet kvar efter loppet nog, att kunna ge sig själv en tumme åt sig själv i spegeln.

Väl hemma, så försökte jag tappa upp ett bad. Så ont, jag hade i hela kroppen. Men det finns bannemig ingen skönare smärta och träningsvärk, som när kommer från löpningen. När jag låg i badet, så flöt jag mest runt och lät vattnet göra sitt. Jag har sprungit mitt livs andra marathonlopp på tiden 2:48:29. Det är helt sjukt egentligen. Vem hade kunnat tro det för några år sedan? Inte jag. Men nu är allt möjligt. I min lilla värld, så var jag kung och där härskar jag.

Prova på det där med löpning och bli din egen kung eller drottning. Den mest hälsosamma drogen av de alla.