HalvTolvan - Med spyan i handen...

Datum: 26 maj 2012 Distans: 6km Placering: 3 Tid: 22:58

Direkt efter att jag kommit hem från mitt första lopp i Skärholmen och såg och förstod att jag hade gjort en bra tid. Så började att scanna av alla tänkbara löparkalendrar, för att få möjlighet att springa ett nytt lopp inom kort. Valet föll på Tolvanloppet, eller, rättare sagt Halvtolvan för min del. Vilket innebär 6 km. Jag skulle allt visa alla att mitt första lopp inte var någon tillfällighet, jag ville så gärna visa att jag gärna springer fler lopp och gör det bra såklart.

Innan: Att gå upp och åka ut till Bromma och förhoppningsvis göra bra ifrån sig var dagens agenda. Jag hade nästan spytt på Skärholmsloppet, som var på 5 km och nu ska jag springa ett lopp som var 1 km längre. Hur skulle det gå? Nu visste jag hur ett lopp arrangeras och hur det går till, jag kände mig bättre mentalt förberedd. Det blev en del att man strosade runt en tid innan loppstart och under vägen, gick jag förbi Ola Wenström med fru (?). Jag tänkte först att det var han, men sen hörde jag hans karaktäristiska röst som ekar i Champions League-studion och då var jag säker.

Idag hade jag dessutom tagit med mig min iPod, för jag har ju alltid sprungit med musik i vanliga fall. Det skulle om möjligt hjälpa mig att springa ännu bättre och koppla bort allt var trötthet hette. Dessutom märkte jag under Skärholmsloppet, att jag hann tänka för mycket, när jag inte hade musik i öronen och det känns som störande. Vid starten var det uppvärmningsgalej med Friskis & Svettis, det var inget för mig. Jag drog upp min egen volym, gick in i min bubbla och började fokusera på att göra ett sån't bra lopp som möjligt. Jag bufflar mig fram i startfältet. Jag har inte tänkt att bli nersprungen och dessutom är jag bannemig inte så himla långsam heller, vad det lider.

Under: Det tog inte lång tid innan jag började tänka, varför jag gör det här? Åka tidigt på en lördag för att springa ett lopp. Jag orkar inte, jag pallar inte och jag har annat för mig. Men dessa tankar spolade jag bort snart i min eufori, att bara springa och njuta av omgivningen. Det var  mycket människor överallt och det känns alltid extra kul att springa då. Det var ett fint område att springa också, med fina hus och bra natur.

Med musik pumpandes i mina öron, så försökte jag köra hårt. Men det märktes att jag fortfarande inte var helt inne det här med det höga löpartempot, för det kändes rätt så bra i min kropp och framförallt i mina ben att det här var fortfarande lite väl nytt. Men det var bara att pinna på, när jag tillslut började se 4 km, så tänkte jag först "Åhh, nu närmar det sig". Men vid en andra tanke, kom jag på mig själv, att det var faktiskt 2 km kvar. Dumma sträcka, tänkte jag. Men det var bara att köra och jag höll ett bra tempo.

Som jag tidigare skrev, så var det extra kul att springa med så mycket folk ute och det var faktiskt kul att "klatscha" händer med de mindre barnen som stod och hejade ivrigt längs väggrenen. Sådan känsla går inte av för hackor. När det återstod dryga kilometern, kom den där äckliga spykänslan krypandes. Fyfan, jag kommer att spy tänkte jag och den sista raksträckan. Så gick jag längs fina hus och häckar, letade ett ställe där jag kunde gå in och spy. Men på något sätt tog jag mig i kragen och fortsatte att springa. Nej, jag kunde inte hålla emot. Jag spydde direkt i handen, samtidigt som jag sprang på. Jag blev förvirrad fram mot slutet, frågade efter målet och när jag till och med hade passerat mål, så frågade jag en funktionär "VAR ÄR MÅLET?". Då visade det sig att jag redan hade gått in. Nåja, fair enough. Jag kom in som trea i HalvTolvan, helt ok, för sitt andrarace.

Efter: Jag var trött och jag hade spytt. Men likförbannat, så hade jag kommit i mål och jag fick rätt snart veta att jag hade kommit in som 3:a och med tiden 22:58. Under 23 minuter på 6 km, med snabb huvudräkning fick jag fram att det hade inneburit klart under 20 minuter på 5 km. Fasen, va gött, nu har jag gjort det igen. Kommit i mål och gjort det bra. Att springa kunde vara så kul.

Att åka Nockebybanan hem med en medalj runt halsen kändes stort, men det var inte mycket vila tills nästa lopp. Dagen efter var det dags igen...

Om loppet: Mycket stånd och mycket publik, det var hejdundrade drag kring det här loppet. Den var lättlopp och kändes väldigt kul. Jag förstår varför många deltagare söker sig till det här loppet. Enda minuset är att det inte är 5 eller 10 km, att det är de "vanliga" sträckorna. Men det kan jag leva med.