torsdag 28 november 2013

När lyckan fann en väg hem!

Jag hintade om något för några inlägg sedan att jag skulle skriva en sak om det löste sig. Till slut har den saken löst sig. Jag gav mig ut på en löptur för 2,5 vecka sedan, en måndag. En sådan där iskall dag, då det känns i ben och märg att vindarna inte bara viskar ens namn utan även gör allt för skapa en kamp om liv och död. Nåja, nästan. Det känns som evigheter sedan solstaden Karlstad gav mig evigt liv i dess soldränkta energi, som fick mig att spä på min kärlek för löpning. Löpning och värme är något som går hand i hand.

Det var samma löptur, som jag skulle springa med mina nya löpskor och jag var helt överexalterad för den sakens skull. Jag knöt mina skor och sprang sedan iväg, på uppvärmningen så gick ena skosnöret upp och jag hade mina löparhandskar på mig. Jag slängde av mig handskarna och mina nycklar. För när jag är ensam hemma och inte min sambo är där, så är jag nödgad att ta med mig hela knippan. Det ger mig dessutom en mer naturlig pendel, då jag håller nycklarna i handen.

Jag fick helt enkelt lägga nycklarna bredvid handskarna och knyta den ena skon. Nu är det konstaterat att det var där och då mina nycklar lämnades kvar, men min minnesförlust sade mig ingenting efteråt. Min GPS-klocka gick inte igång heller, så det fick bli att springa utan och inte ens 1 kilometer tog det innan jag fick knyta samma sko igen (Hur jävla svårt kan det vara?). Jag misstänkte att det kunde även varit här jag lade ifrån mig nycklarna, men så var det inte. Kort efter löpturen hemma hos föräldrarna på middag, som jag hade sprungit till, så var jag helt frågande var mina nycklar var. Jag tänkte det värsta, jag sprang till första och andra stället, letade febrilt efter nycklarna. Jag hittade inga alls. Det här var alltså inom en timme efter avslutad löptur, som jag var ute. Med mycket ilska fick jag låna ett par extranycklar och hela den måndagen var helt förstörd.

Jag fick ångest deluxe, ingen behövde förklara hur urdumt det var att helt enkelt glömma nycklarna mer än jag. För det var så himla jobbigt, jag började redan höra mig för kostnaden för att byta ut lås. Inte alls kul med tanke på att jag hade en hel del utgifter under den kommande tiden. Jag kollade även ICA och jag kom även på att jag hade en nyckelbricka som betydde att man kunde lägga på brevlådan, jag bestämde mig för att ha lite kyla i magen. Jag skrev även lappar som kunde sättas upp i området. Även mina pensionärsföräldrar tog promenixer för att hjälpa mig att leta när jag var på jobbet.

Till slut en vecka senare, kom samtalet som lyfte upp hela starten på veckan. Nycklarna var hittade och hade lagts på brevlådan bara ett par dagar senare, hon hade sett en av mina lappar och ringt mig. Jippi, tänkte jag. Då kommer de snart, men dagarna gick utan att jag fick se några nycklar komma till mitt jobb. Jag ringde nyckelföretaget flera gånger för att fråga, även posten fick höra min frustrerande röst. Varför kom de inte fram? Hade de fastnat på vägen, men till slut, efter mycket om och men, så fick jag nycklarna i min hand tidigare idag. Jag var lycklig som ett barn. Glädje helt enkelt. Jag var så glad, så det var som att träffa en gammal vän du inte hade trott skulle få se igen. Lovely!

----

Löpningen då?

I måndags sprang jag 10 km asfalt, ganska seg i kroppen och det blev 3:55/km i snitt (39:11). Inte helt nöjd, men inte missnöjd heller. Det var skönt att få det gjort.

Under tisdagen så körde jag egna kroppsövningar hemma, jag började även känna mer att jag började bli än mer krasslig. Hängig, sjukdomskänsla samt ont i halsen.

Det hindrade dock inte mig för att under onsdagen för att springa direkt efter jobbet, det var dock väldigt tveksamt ifall jag skulle göra det. Så blev det dock. 10 km asfalt igen (standardpasset på vardagar nu för tiden), den här gången blev det väldigt överraskande snabbare. 3:51/km i snitt (38:35). Ett pass som jag var mer än nöjd med tanke på hur jag kände mig, det är helt sjukt att jag kan tycka att sådana här fina pass är helt okej. Jag har läst mina träningspass från ungefär samma tid förra året med hjälp av min blogg. Wow! Vilken skillnad, det får dock bli till ett annat blogginlägg.

Ikväll har det blivit en seg innebandyträning. Inget att rapportera om. Snart sova. Ska bli gött.

3 kommentarer:

  1. Man säjer ju att "Det som inte är stulet kommer tillrätta"

    SvaraRadera
  2. man blir SÅ himla glad när man får tillbaka nåt viktigt som man tappat!! Då inser man hur mkt man är beroende av sina saker. Min mobil blev ju stulen i somras och snacka om att jag var sur då... Skönt att de kom tillbaka!

    SvaraRadera