söndag 2 november 2014

Vi är fler som tror på mig



När jag själv har gått lite i dvala när det kommer till mitt självförtroende, så finns det någon annan som väljer att visa att man tror på mig. Det är nämligen min sponsor sedan tidigare, Exotic Snacks, som tar i från tårna och väljer att ge mig extra energi för framtiden. De har nu officiellt satt sig på tröjan och blir min andra sponsor att sitta på min tävlingströja förutom rödbetsjuicen Beet-It som finns där sedan tidigare. Dialogen mellan mig och Exotic Snacks har pågått under en tid, till slut kände vi att det är hög tid att slå till. Jag är tacksam för detta och det ger mig ytterligare stöttning i mitt löparliv.

Jag har sedan jag tog min vilovecka nu, haft otroligt mycket myror i brallan och framförallt när jag har haft flera skadeproblem, haft det tufft rent mentalt att jag inte riktigt vet var jag skulle stå. Jag är van att vad jag än tar för mig rent löparmässigt ger mig stora framgångssteg, det har pågått konstant sedan jag började att löpa våren 2012. Nu upplever jag den värsta dalen någonsin sedan starten. Jag vet inte, ärligt talat, hur jag ska sätta ord på det. Det enda jag med säkerhet kan säga är att jag kommer att fortsätta att jobba hårt, varenda dag för att nå tillbaka till den plats jag tillhör - på toppen.

Så hur börjar jag komma tillbaka? Det började egentligen idag. Jag har inte sprungit eller spelat innebandy sedan förra söndagen, det har varit en vilovecka med endast kroppsövningar på menyn. I samband med detta har jag fått chansen att vila min fot och min spricka i revbenet, utöver detta har jag mått dåligt och trott att jag var redo att kasta in handduken för jobbet. Det händer otroligt sällan och det går jag inte med på.

Idag spelade jag återigen en innebandymatch, trots att jag inte hade tränat alls i veckan, så var jag hyggligt pigg i kroppen. Besvikelsen över förlusten känns lika stor som den alltid brukar, jag sitter fortfarande här och surar. 24 minuter efter att jag hade kommit hem, så var jag ute i spåret för första gången på en vecka. Nästan 2 mil i skogen och snittiden är inget jag ens önskar min värsta fiende, men jag var tillbaka och det var viktigt. Jag hade krämpor på i stort sett varenda ställe på kroppen, samt var otroligt seg i steget. På något sätt hade jag ända saknat detta, jag var väl så distraherad av min egen eufori så att jag sprang in med knytnäven rakt in i en lyktstolpe. Ingen fara, tänkte jag. När handsken hade åkt av senare, så hade jag börjat blöda en hel del. Sedärja, då var comebacken avklarad.

8 kommentarer:

  1. Känns klokt att ha vilat lite så att du fått chans att läka ihop här och var. Kanske inte lika lyckat att skada handen när du väl kommer igång igen... jag hoppas att det bara blev skrubbsår åtminstone!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltid är det något, men det är bara att tuffa på!

      Radera
  2. Se till att bli 100%, vila och återhämtning är mentalt krävande men kan ge stor utdelning framöver. Återhämtning är underskattat;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med. Återhämtning är A och O!

      Radera
  3. Fortsätt vila, tror du kommer tillbaka så mycket starkare... Instämmer med "swimrunner" Återhämtning är underskattat!!

    SvaraRadera
  4. Det där kan hända alla! Är det årstiden också kanske? Käkar du d-vitamin?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, sedan solen åkte iväg, så äter jag D-vitamin!

      Radera