Norrköping Indoor Games 2015 - Vilken flopp!

Datum: 24 januari 2015 Distans: 3 km Placering: Vem bryr sig? Tid: 10:10 (Usch och fy)

Jag satt ensam i omklädningsrummet, på bänken. Jag kände mig skamsen, det hade gått helt åt pipsvängen. För bara 8 dagar innan det här loppet, hade jag på nytt, sprungit in på ett nytt rekord. Tiden 9:26, var helt magiskt. 8 dagar senare, så springer jag in på 10:10. Den solklart sämsta tiden någonsin för min del på 3000 meter inomhus. Den näst sämsta, sprang jag i mitt första 3000 m-lopp, då blev det 9:48. Vad hände egentligen? Det är otroligt svårt att svara på. Som ni märker blir det här inte en klassisk löprapport, med inför, under och efter. Utan nu ska vi gå igenom hur det här kunde ske.

9 juni 2012, 18 maj 2013, 18 maj 2014, 12 oktober 2014 och nu 24 januari 2015. Fem kritiska datum, där det fullständigt har gått åt h-vete i mina lopp. Där jag har känt stor ilska, sorg och varit djupt besviken på min insats. Ibland kommer det sådana där bottennapp, det bara blir så. Ibland vet du inte ens hur du skulle förklara dem. De bara kommer och sen är det inget mer med det.

Ska vi titta på några faktorer som kan ha spelat in då?

Bra skit, men inte för löpning antagligen.

1. De spelade Twin Peaks när jag kom in i hallen
Stadium Arena i Norrköping är en förträffligt fin friidrottshall. Den ser väldigt fräsch och modern ut, här skulle jag kunna spendera mycket av min tid om jag hade haft den möjligheten. Inget ont om Västerås friidrottshall som jag tränade i några gånger i början av 2014, men det är som natt och dag. När jag äntrade hallen, så var det fullt med härliga friidrottskämpar som gav allt. Det märkliga är i kråksvängen var att det spelade introlåten till Twin Peaks när jag kom in. Jag gillar Twin Peaks och tycker det är extra kul att den ska återuppstå, men var det inte ett illa tecken bara det? Vem spelar introt till Twin Peaks, när man ska peppa igång en själv?

Det hade nästan varit ännu värre ifall det hade spelat Arkiv X-jingeln, då hade jag blivit ännu mera rädd.

Förlåt igen.

2. Lunny var kvar i ryggsäcken hela loppet
Jag hade med mig Lunny som åskådare i Eskilstuna och nu senast i Huddinge, vad hände då? Jo, nya rekord. Vad hände när Lunny saknades i Örebro? Inget rekord och allmänt tufft lopp (9:39). Nu var Lunny med, som sig bör. Men har var kvar i ryggsäcken hela loppet och han fick inte ens andas i den där friidrottshallen. Resultat var talande, total flopp. Jag ber om ursäkt, Lunny, igen. Jag hoppas att du inte flyger iväg från mig nu.

3. Noll tidsuppfattning
Ibland har jag bra dagar, där jag har planerat allt innan och ingenting lämnas åt slumpen. Ibland slarvar jag lite åt det och tror att det ska "lösa sig". Det gjorde det inte denna morgon. Jag hittade inte min löparklocka, så jag tog min andra Tom Tom-klocka, som jag hade innan. Den var dock urladdad, så jag tog med mig laddaren, för att ladda på tåget. Så blev det dock inte, jag fick inte med alla delar till laddaren och det blev ingen klocka på armen. Sen kom jag ihåg att de hade en klocka i hallen, som rullade på och som gav bra uppfattningar.

Den fanns där, klart och tydligt. Perfekt tänkte jag, då har jag någorlunda koll på upploppsrakan efter varje lopp. Icke, sa nicke. Den slutade att fungera efter första loppet, så jag tappade tidsuppfattningen helt. Det blev som att jag sprang i ingenmansland, jag hade fruktansvärt dålig koll på hur jag låg till tidsmässigt och när jag skulle in på upploppsrakan för sista gången, så förstod jag hur illa det var och det hade redan passerat 10 minuter. Vad i helvete lixom?

Inte nog med att jag tappade tidsuppfattningen, jag blev osäker på hur många varv jag helt plötsligt hade sprungit. När jag kom i mål, så tyckte jag ändå att med min tid sprungit ett lopp för mycket. Men det kan självfallet inte vara möjligt, men så är det. Inte ens varven klarade jag av att räkna.

4. Jag värmde upp. Ganska bra. 
Inför Scandic, så värmde jag i stort sett inte upp alls. Ändå så kom jag ihåg väldigt bra och sprang väldigt bra. Slog nytt rekord och allt. Nu hade jag betydligt mer tid och möjlighet att värma upp, så jag värmde upp hyggligt intensivt under en längre period. Samtidigt som jag ställde ut en häck, som jag hoppade över. Det var förgäves uppenbarligen, när vi ser på resultatet.

5. Jag hade inga bra ryggar att hänga på
I Scandic och även i Eskilstuna så hade jag möjlighet att hänga på ryggar, som faktiskt låg i mitt tidsspann. I Norrköping, så visste jag dock på förhand att de flesta var bra mycket bättre än vad jag var. Det straffade sig ganska rejält i kombination med att jag inte hade någon tidsuppfattning. Jag hade faktiskt ingen koll på hur jag låg till.

Det var egentligen samma sak förra året, när jag sprang samma tävling då. Då hade jag dock en fajt med landslagslöperskan Cecilia Kleist, som jag spurtslog och satte ett nytt svensk rekord.

6. En 17-årig tjej slog mig
Det är absolut ingenting att skämmas för. Vilken talang att springa nästan sub-10 som hon gjorde. Men på något sätt i kombination med tidsuppfattningen och att jag saknade bra ryggar, så kände jag inte riktigt hur jag skulle disponera loppet överhuvudtaget. Hon hängde på mig under en väldigt bra period. Till slut, så passerade hon mig i näst sista varvet eller så och sedan var det kört.

Hon ska ha all heder, riktigt fint lopp. Men på något sätt, så fick jag in ännu mera osäkerhet när jag inte lyckades slå henne till slut.

7. Ont i kroppen. 
3000 meter innebär högt tempo hela tiden. Det vet ni, som har följt mig igenom de här loppen. Det finns inga genvägar till framgång. Idag så kändes bra i början, för att sedan dala. Jag upplevde att min puls inte var den bästa, eller att den var ojämn. Samtidigt som jag fick konstigt ont i bägge armarna. Det var riktigt ansträngande utan tvekan.

Jag spekulerade att jag var på väg att bli dunderförkyld. Det har varit så tidigare nämligen. Att det här var en insikt på vad som komma skall. Jag har *peppar* *peppar* klarat mig oförskämt bra från värre sjukperioder. Nu sitter jag här, dagen efter, så verkar det vara helt ok. Märkligt det där.

8. Himmelskalsonger ger inte framgång. (Varning för snusk!)
Ni vet när man i stort sett inte har några rena underkläder kvar, så har man bara några unkna, som du alltid helst slipper använda. De är osköna, ser förbannat fula ut och önskar helst att du hade slängt dem. Fast du gör ju inte det, ifall du behöver dem någon gång. Det behövde jag, för tvätten hade inte blivit tvättad på ett tag och jag hade dem på mig. En par himmelsblå kalsonger. Ni tror jag driver eller bara gör mig själv till åtlöje, men att jag ens hade på mig dem, borde ge en indikation att det är dags att kasta iväg dem för gott.

Usch och fy, säger ni. Jag håller med. Bort med eländet.

Ingen bra uppladdning?

9. Semmelwrap. God, men inte vägvinnande.
Jag bröt min uppladdning. Jag åt inte glass som jag brukar göra dagen innan, utan det blev nymodigheten semmelwrap. Förvisso, väldigt god. Men inte som glass och helt plötsligt, står vi där. Vi pekar åt alla håll och riktningar, kan semmelwrapen skrotas inför nästa uppladdning. Glassen kommer självfallet komma tillbaka lagom till nästa lopp, utan tvekan. Jag tänker inte chansa kommande gång.

10. Alla rekord. Jag gav inte allt.
Det går inte komma ifrån att jag är lite förvånad över mina nya rekord, jag trodde inte jag skulle komma in i 2015 års säsong på det här sättet. Jag hade egentligen inte ändrat någonting markant i jämförelse med förra årets uppladdning. Snarare så tycker jag att jag ligger lite lägre i jämförelse, men ändå slår jag två rekord.

Jag tycker ändå veckan har gått bra, något långpass som blev kortare efter att jag fick lägga om det. Dessutom tyckte jag att passen mitt i veckan, var något snabbare än vad jag hade förväntat mig. Det var så att jag fick stoppa kroppen från att springa för fort. En skön känsla och det trodde jag skulle leda mig in i något bra.

På något sätt, så gav jag inte allt. Det fanns inte där, jag var inte sliten, inte trött, men ändå så blev det inget.

11. Jag saknar skogen.
Jag har inte sprungit i skogen på flera veckor. Den enda möjligheten, med tanke på att solen fortfarande går ner relativt tidigt, är att jag kan springa i skogen under helgerna. Men av olika anledningar har det inte funnits möjlighet. Förra söndagen, skulle jag springa ett långpass i skogen och då var totalt livsfarligt med all is och jag vände, så jag sprang på asfalten istället. Igår var jag bortrest i Norrköping då och idag, så fanns inte den tiden, då jag var upptagen på annat.

Jag saknar skogen. Jag älskar friheten att lyssna på en härlig podcast och få ta in alla mysiga bilder utav naturen. Det har jag inte fått på ett tag. Det hade jag behövt, för att få en inre frid helt enkelt.

12. Starten försenades.
Väldigt banalt. Tänk såhär, jag har värmt upp ett tag och vill komma igång, sen så annonseras det av det är en försening. Ingen stor sådan, men jag tycker inte om onödiga väntetider. Allt ska ändå vara över på ca 10 minuter. Så går det, när man ska försöka tajma allt med tåg och hela fadderrullan. Väntetiden blir alldeles för mycket emellanåt, särskilt när man har myror i brallan.

Blanda ihop några eller alla delar, så kan du få anledning till vad som gick dåligt. Nu ska vi dock inte haspla ur dåliga ursäkter, men någonstans har jag säkert rätt utan tvekan.

Jag fick höra enligt rapport att jag hade sprungit 3:08 första kilometern, inte lika snabbt som i Scandic. Inte heller långt ifrån, så då undrar man vad som kan ha felat så galet. Efteråt så åt vi en god planka, innan hemgång. Ingenting kändes bra och jag var lite stött av det hela. Just i det där ögonblicket när jag satt i omklädningsrummet, så ville jag lägga av med löpningen. Finito. Det här var slutet.

Strax innan jag kom hem, så intervjuade mig själv och lovade mig själv dyrt och heligt om revansch. Jag skulle ta detta som en läxa, att aldrig fila på något i min träning och att det här skulle vara en del av min inre glöd att nå nästa stora resultat. Du får inte tappa ödmjukheten, aldrig någonsin. Jag bryter ihop och kommer igen. Det vet ni.

Grubbleriets grubbleri med semmelwrap som twist

Ibland går det mycket tankar genom huvudet. Från söndag till onsdag, kan jag kort och gott konstatera att det har varit mycket i huvudet. Från det ena till det andra. Jag har varit lite mer lågmäld än vanligt. Helt plötsligt så ställs hela allting i ens liv på sin spets. Det är så jag fungerar, jag börjar grubbla och se allt i mitt liv på alla möjliga olika sätt. Nu blev det såklart på den mer negativa sidan, där mycket kändes illa helt plötsligt. Jag blir inte ledsen eller mentalt nere, men jag vänder och vrider på precis allt. Jag tyckte allting var likgiltigt helt plötsligt. Jobb, privatliv och löpning.  Jag har sådana där perioder, där jag går igenom sådana här saker, mest för att det är del av den renande process som jag måste göra för att gå vidare med mitt nästa steg. Det låter väldigt komplicerat, men samtidigt så måste det göras, för att jag ska komma hel ur processen och uppskatta allt som håller mig kärt helt enkelt.

I tisdags så blev det sådant där överraskande bra pass. Långsamt började jag fortsätta kämpa mot alla negativa tankar som kommer flödande i en sådan här process, jag måste stå emot och intala mig själv att allt de där synvinklarna är skräp. Jag måste fortsätta tro på mig själv. I snöyrvädret, så sprang jag. 18 km asfalt på 4:13/km. Jag var lite förvånad, så snabbt skulle det inte gå och framförallt när inte framkomligheten var den allra bästa. Jag kände mig inte heller inte sugen och hade tänkt "jäsa" lite, men uppenbarligen så är jag i hygglig form och då är det bara att bäras med.

Dagen efter, så sprangs det återigen. En enkel asfalstia på 4:04/km i snitt. Det var menat som ett lugnt pass, men första kilometern sprangs på 3:42 och jag försökte nästan bromsa mig själv i min iver. Första femman gick under sub-4 i snitt, men sedan så kände jag av hur hungrig och orkeslös jag var. Det gick inte hela vägen och det var väl aldrig tänkt på något annat sätt heller, så jag ska vara väldigt glad över detta. När jag inte ens själv vill ta i, så går det ändå rätt fort och det är en trevlig egenskap.

Gårdagen spenderades med lite kroppsövningar, idag var i stort sett helt lugn. Mamma fyllde år och jag passade på att köpa på mig några semmelwraps istället för en tårta. När jag kom till Tössebageriet, så var det kö utanför och jag hade faktiskt varit så klurig att jag hade beställt i förväg. Så jag behövde egentligen bara stå i kö en kort stund, sen när jag var framme vid kassan, så var de redan färdiga. Då slapp jag proceduren med att stå och vänta. Denna vidunderliga bakelse. En semla i en wrap. Det var i början av veckan, som jag läste om den och helt plötsligt fanns det lite överallt i alla möjliga medier. Då var det bara att böja sig och testa den. Vad jag tyckte om den? Riktigt god, förutom att man blir väldigt mätt efteråt. Men jag klarade av att äta hela.

Imorgon så bär det av till Norrköping. Det är dags för ett nytt lopp. 3000 meter i Norrköping Indoor Games. Innan årets inomhussäsong, så var det faktiskt där rekordet låg tidigare, på 9:35. Jag har precis som inför Scandic, inte tänkt så mycket på det här loppet. Inte alls faktiskt. Det kanske är bra, för jag är, 17 timmar till start, totalt ointresserad av loppet för tillfället. Vi får helt enkelt hoppas att det vänder tills dess och att jag taggar till. Jag har den här gången inga tankar egentligen. NIG har hyrt en massa harar återigen, för att jag ska få draghjälp. Väldigt snällt, tycker jag. Springa under 9:35? Kanske, om allt faller på plats. Det viktigaste är att Norrköpingspubliken får se mig igen, jag tror att de har saknat mig, med tanke på alla beundrarbrev som har kommit farandes hitåt.

Tillbaka till verkligheten: Steget från strålkastarljuset

Det blev rätt mycket härliga känslor efter rekordloppet i fredags. Jag hade ärligt talat inte några tankar på att slå något rekord och jag visste inte direkt om jag skulle kunna studsa tillbaka så snabbt efter mitt "mellanmjölkslopp" i Örebro, 6 dagar innan. Uppenbarligen så kan jag göra vad tusan som helst, så länge jag jobbar hårt för det och verkligen tror på det. Ni som läste mitt förra blogginlägg, kunde förstå att det var först mot slutet som jag började tro på mirakel helt plötsligt. Från att det vänder från ett slentrianmässigt lopp till att bli ett rekordlopp, skillnaden är uppenbarligen ganska hårfin. Jag hade dock ett mål med loppet, när jag tänker efter. Hade jag sprungit enligt mig själv, ett dåligt lopp, så hade jag "straffat" mig själv med ett pass redan dagen efter. Alltså på lördagen. Nu behövde det inte bli så, utan vilade förutom lite kroppsövningar senare på kvällen. 

Sen skulle jag tillbaka till verkligheten lagom till söndagen. Ni vet, gnugga de där passen, ett efter ett. Ibland helt utan känsla och inspiration, men ack så viktigt för slutresultatet. Det blir väl extra mycket när man kliver ur strålkastarljuset, där uppenbarligen fanns både förbundskapten och Irene Ekelund på läktaren enligt bloggrannen Staffan. Inte tror jag att jag är aktuell för finnkampen, men med tanke på hur min utvecklingskurva har gått sedan jag började,  så vet man aldrig hur det kan sluta. Så, söndag och jag skulle springa det där långpasset på 25 km i skogen. Att det var i skogen, var väl alltid en tröst. 2,5 km senare efter start, så pausade jag klockan och gav upp. Jag ger aldrig upp. Den här gången gjorde jag dock det, det var gigantiska isvägar med 98% benbrottsrisk och det var bara att kasta in handduken. Jag gick sakta tillbaka och var arg. Jag försökte vända på det hela och stack sedan ut på en asfaltstia. Det kan vara DEN kanske mest oinspirerade asfaltstian sedan Norge och Sverige gick skilda vägar. Det var svårt att ladda om helt enkelt.

Under måndagen blev det ett innebandypass. Samma sak där, jag saknade helt geisten att tycka innebandy är kul. Ingenting stämde och jag hade svårt att ens jubla vid mål när vi spelade tvåmål. Märkligt det där, ingenting särskilt har hänt alls någonstans. Jag borde vara glad och fortfarande lyrisk över rekordet. En sak ska man dock ha klar när det gäller mig. Så fort jag har infriat något mål, så tar det inte lång tid innan jag fokuserar på nästa mål och i det här fallet, gäller det att förbereda sig för Norrköping Indoor Games. Idag, hade jag sovit ganska lite och var allmänt flamsig av trötthet. Då passade jag på att köra ett unikt pass, 18 km på asfalt och 4:13/km i snitt. Så långt har jag aldrig sprungit på asfalt egentligen. Ett bra pass, jag tyckte att jag höll en bra och jämn fart i hela passet. Lite småhalt på sina ställen, men inget som störde. Så nu sitter jag här, med en mindre leende på läpparna och skägget av. Livet går vidare. Precis som vanligt. 

Summering av en inomhussäsong

Oj, var börjar man när man ska sammanfatta en hel inomhussäsong? 

Allt började med att det kändes oerhört tomt att när jag hade sprungit i mål på Hässelbyloppet. Jag vet hur tråkigt hela vintern efter 2012 års Hässelbylopp kändes, för att det var en evighet till nästa lopp. Jag funderade på hur jag skulle förlänga säsongen, jag kikade på loppkalendrar och såg både i Sverige och utomlands ifall det fanns något lopp jag kunde fylla ut med. Inget kittlade dock min tanke överhuvudtaget.  Till slut av ren slump, började jag kika på inomhuslopp. Första möjligheten för mig att kunna ha något att fokusera min träning emot skulle vara Vinterspelen den 16 november, i Örebro. 3000 meter, en distans, helt oprövad för mig.

Den egentligen stora och enda nackdelen innan mitt första lopp, var att jag skulle springa inomhus. Något jag aldrig har gjort. Redan på uppvärmningen när jag fick springa på själva löparbanan, fick jag en klar bild att doserade kurvor var något helt nytt och ovant. För en "elitmotionär" som jag, så var det självklart att jag skulle sikta på att springa under 10 minuter. Det betydde att jag behövde ligga i, väldigt mycket. Att bara vara inne i en fräsch friidrottshall var en kul grej.

Jag ska berätta att jag inte ens visste att en "sån som jag" skulle få deltaga, då jag inte var ansluten till någon friidrottsförening. Så det var lite pill med den förening jag bor närmast, men det var absolut inga konstigheter när det var dags att köra. Som jag körde, det var enligt plan och jag visade alla och framförallt mig själv att jag kan leverera när jag så önskar. Det blev en andraplats och den finfina tiden 9:48.

Som avslutning så blev det äta gott gott på en grekisk restaurang på stan. Med en silvermedalj runt halsen så kunde jag inte bli nöjdare.

Tiden gick och nästan 2 månader senare var det åter dags att göra nedslag i Örebro.  Dags för nya 3000 meter i samma hall som senast under Örebro Indoor Games. Jag hade satt tonen ganska klart och tydligt. Väl på plats i ett vinterskrudat Örebro, så undrade jag var den här dagen skulle ta mig. Nu visste jag faktiskt vad som väntade mig exakt och jag hade under mitt korta "brejk" mellan loppen införskaffat mig en maskot vid namn Lunny Lunnefågel. Han skulle med sina absoluta bästa magiska krafter göra sitt för att hjälpa mig på traven.

"Nu ska du ge upp" - Obehagliga häxkrafter innehar denna kraxande krabat.

 Jag startade loppet väldigt bra och från att jag låg 3:a, till att jag faktiskt var på väg att halka ner på en fjärdeplats, så fick jag ligga på en andraplats efter att han framför mig hade fått bryta. Jag kan inte tänka mig annat än att det faktiskt var Lunny som fick använda sina häxkrafter för att få mig att hoppa upp ett pinnhål. Jag hade en grym monsterspurt under Vinterspelen, den här gången var det mer av en tempoökning. Det räckte mer än väl, när jag faktiskt seglade in på en andraplats och med en ny rekordtid: 9:41. Sju sekunder bättre än mitt tidigare rekord och ånyo pallplats, dessutom en fin plaket. Höjdpunkten var när vi efteråt, åt på O'Learys (som vi hade bokat bord på) för lite god bit mat och för att kolla hockey. Nöjd, nöjdare, Andreas.

Jag och andraplats på prispallen är rätt så nära vänner nu!

 Inte ens en vecka senare, så hamnar jag i Storängshallen och då är alltså dags för Scandic Indoor Games på fredagen. Jag är rätt så trött, seg och lätt illamående när jag väl börjar ladda för ytterligare ett lopp. Den här gången hade jag inför det här loppet för första gången tränat inomhus. Trots att jag är bor i 08-land, så hade det slumpat sig så, att jag åkt till Västerås för att träna i deras friidrottshall. En ny upplevelse och en indikation på att jag gjorde allt för att bli ännu bättre. På 3000 meter, framför allt på den nivån jag befinner mig, så är det inte mycket sekunder som man kan bättra sig med.

Det fanns en hel del duktiga löpare på plats. Däribland inhemska Huddingelöpare. Trots en stor spykänsla lyckas jag ta mig runt utan göra nya mönster med en kaskadspya i hallen. Det blir till slut en fullt godkänd fjärdeplats med tiden 9:43. Jag var faktiskt rätt så sur och irriterad inombords, här hade jag tränat på bra och även åkt till Västerås för att bli ännu kvickare och jag lyckas inte slå nytt rekord. Snacka om att ställa höga krav på sig själv, men man ska aldrig vara försiktig att göra det. Minuter efter loppet lovade jag mig dyrt och heligt att jag skulle träna hårdare för att slå nytt rekord kommande helg. Senare på kvällen blev det återigen O'Learys som fick stå för go föda. 

Sagt och gjort, jag tränade på med ett mål i sikte: nytt rekord. Det blev ett långpass på 2 mil, ett nytt intervallpass i Västerås och en "vanlig" mil. Sen hade jag även styrkeövningar och innebandyträning på schemat. Jag kände mig i ännu bättre form, ingenting fick fela. Även om jag var lite hängig fram och tillbaka, så hade jag gett mig fan att resan till Norrköping skulle betala sig. Jag åkte till Norrköping och hade enbart positiva tankar hur det skulle gå. Vi tog oss ut till Stadium Arena, precis i närheten hade startskottet till Norrköping Stadslopp 2012 gått. Där gjorde jag tävlingsdebut på milen, jag sprang in på en klart godkänd tid på 37:55. Den här gången skulle nya mirakel ske ansåg jag.

Precis som vanligt inför vilket lopp som helst, inomhus som utomhus är väntan allra värst. Man värmer upp lite, men seger lite, värmer upp på nytt och glor. Inte optimalt alls, jag har alltid haft svårt att bara vänta. Skjut med pistolen hejvilt och kör igång för fasiken. När det började närma sig, sade jag hej till Cecilia Kleist (vid det tillfället hade vi mailkontakt apropå intervjun som publicerades här på bloggen) och jag förstod av startfältet att döma att jag skulle få det tufft. Mycket riktigt, så hamnade jag i något vakuum som inte gick att göra så mycket åt egentligen. Jag var på näst sista plats, ganska långt upp till Kleist och personen bakom mig, låg på ett komfortabelt avstånd. Jag hittade alltså ingen bra rytm i mitt lopp, då jag inte "hängde" med någon. Av tiderna att döma så låg jag precis i plan med vad jag ville. Mot slutet så spurtade jag förbi, just landslagslöperskan Kleist. Först trodde jag att jag hade fått tiden 9:37, det blev dock ännu bättre, det blev sluttiden 9:35.

Ett nytt rekord alltså. Med 5 sekunder. Min plan och vilja hade jag klarat detta. Inte nog med detta så avnjöts detta med kött och potatis på menyn, på ett sedvanligt manér. Resan hem var oslagbar, ingenting kunde slå att jag var bäst när jag behövde vara det.

Jag valde att hoppa över ett lopp och satsade alltså på Vinthundsvintern som sista lopp den här gången. När jag tittar tillbaka i min träningsdagbok, så ser jag att jag hade tränat riktigt bra. Ännu bättre den här gången, än när jag tränade för Norrköping. Någonstans i mitt huvud, så hade jag haft drömgränsen på 9:30. Men det krävdes noga planering och att kroppen verkligen höll när jag lade in ytterligare en växel. Vi åkte ut till Sätrahallen. Redan på uppvärmningen kände jag mig sisådär (det är inget unikt i och för sig, när det kommer till mig). Men jag frös lite och kände mig småhängig. Det var bara att bita ihop och försöka "göra match av det hela", som man ibland kan säga.

Hela min uppladdning stördes rejält när jag förstod att jag inte skulle springa i första heatet och det var jag faktiskt inte beredd på. Däremot var det riktigt bra löpare där, så jag förstår varför. Men som sagt, jag tyckte att det var mentalt jobbigt att behöva vänta minst 15 minuter innan det var dags för min tur. Småsegt värre. När väl var dags för mitt heat, så hade jag det klart hur jag skulle springa. Det skulle snabbt undan i första, lite långsammare i andra och lite långsammare i tredje. Men ingenting fick tummas på för ett nytt rekord. Första kilometern gick precis så bra som planerat, jag hade dock två kvar. Men sedan tappade jag allt. Det var blodsmak i mun och bara allmänt helsike. Jag blev passerad av nästan alla, även jultomten och påskharen lyckades kuta förbi kändes det som. Jag ville dock inte avbryta och gjorde precis allt jag kunde för att komma i mål. Däremot blev det med tiden 9:40.

En tid jag inte alls var nöjd med, framförallt inte när det var slutet på min inomhussäsong. Jag ville lämna så fort det bara gick, mycket på grund av att jag fortfarande mådde rätt dåligt. Inte långt ifrån hallen, så lyckades jag inte hålla det inne. En spya utav högsta klass, det var bara att vika sig för det. Oerhört jobbigt och det var ett kvitto om något inte stod rätt till. Om Norrköping innehöll en perfekt hemresa, så kändes det här som pest och pina. Ungefär som ifall man har gått ut och sedan lagt en riktig jävlig spya, man känner sig inte direkt som en kung i världen då.

Här slutar min inomhussäsong. Om det inte vore för att pappa lyckades lägga ögonen på Storängsözet, ett inomhuslopp på 5000 meter. Anmäld och klar, så hade jag mindre än en månad på mig att ladda för nästa lopp.

Sedan mycket långt tillbaka, så har jag haft en stark önskan om att ta mig under 17 minuter på 5 kilometer. Det var återigen dags att gå ner i verkstaden, jobba hårt under träningspassen och inte tumma någonting. Det känns som att jag har fått en andra chans att avsluta inomhussäsongen på mitt sätt. Varenda minut av mina träningspass, så har jag funderat ifall all min ökade och mer intensiva träning har gett mig möjligheten att springa under 17 minuter på 5 kilometer.

Storängsözet skulle ske under en tisdag. Jag var lite seg i bollen, ungefär som man brukar vara när man har jobbat en hel arbetsdag. Det blev däremot ett litet stopp efter jobbet vid strömmingsvagnen vid Slussen. Som vanligt, var det alltid lika gott och jag hoppades att det skulle vara en del av en eventuell framgång under kvällen. Väl på plats, så var det rätt så lång tid start. Jag träffade blogg-Staffan, vilket var kul. Jag gjorde min läxa och värmde upp betydligt bättre än någonsin gjort på mina inomhuslopp. Väl på plats för start, så var jag mer taggad än någonsin. Det var nu eller aldrig.

Rent mentalt var det jobbigare än någonsin. Jag tycker 15 varv utan musik eller podcast i hörlurarna var jobbigt nog, men 25 varv. Det var närmast idioti. Det var bara att ta ut sig så mycket det gick, sen fick jag känna efter loppet hur jag mådde. Jag låg helt enligt plan i början av loppet. jag kände att jag började tappa lite längs vägen och att sekunder efter sekunder som jag hade i marginal började försvinna en efter en. När det återstår 2 varv kvar, så kände jag att det var helt upp till mig ifall jag skulle springa under 17 minuter. Jag ökade, ökade och ökade. Till slut, så sprang jag in på tiden 16:53.

Att göra följa John är jättekul!

Det var mäktigt, det var otroligt och det var såhär jag ville känna när jag sa tack och hej till inomhussäsongen. Eftersom det var fettisdagen, så var en semla som stod redo för mig när jag kom hem. Jag har aldrig ätit en godare semla, vad den smakade, den smakade framgång. Då är det som godast.

Wow! Vilken inomhussäsong jag har varit med om. Jag har växt både som löpare och även som människa. Att springa 3 och 5 km inomhus varv efter varv är helt galet, men mycket bra för pannbenet. Jag tycker som alltid att det är kul att få resa utanför Stockholm och se lite annat. Att få vara inne i fräscha friidrottshallar har känts väldigt kul och jag kommer att sakna det väldigt mycket. Nästan så att det kommer en tår av saknad, när jag sitter här och funderar över detta. Men bara nästan. Jag har även upptäckt friidrottshallen i Västerås, som ligger otroligt nära stationen och som jag har haft en hel del bra pass i och jag har njutit väldigt mycket. Sen älskar jag att åka tåg (har ni hört den förut?).

Det har varit en fantastisk inomhussäsong och jag har redan planer på att återvända dit nästa vinter, helt klart. Men nu är det fullt fokus att arbeta sig mot första utomhusloppet i Premiärmilen. Det ska bli härligt. När en vän tar farväl, så säger en annan "välkommen tillbaka".

Norrköping Indoor Games 2014 - Planen lyckades!

Datum: 25 januari 2014 Distans: 3 km Placering: 8 Tid: 9:35 (Nytt PB!)

Egentligen var jag rätt så besviken efter Scandic. Väldigt besviken. Av flera skäl. Dels så hade jag ett starkt illamående som varade hela kvällen som gjorde mig irriterad, dels så var jag lätt besviken på tiden 9:43. Snacka om att ställa höga krav på sig själv när man tycker att en tid som är 2 sekunder över sitt personbästa inte är mycket att vara glad över. När framgångens vindar tar fart så svävar jag lätt iväg och blir som besatt att fila på varenda liten jävla detalj som finns där ute, för att jag ska kunna ha möjligheten att bli ännu bättre. Efter Scandic Indoor Games så kände jag mig en smula fundersam, det kändes som att jag inte tog tillvara på min chans under kvällen.

Dagen efter så vann vi en prestigefylld innebandymatch. En sorts revansch för kvällen innan, framförallt när vi aldrig hade vunnit mot dem på bortaplan. Jag kom hem helt segerrusig och tyckte att jag åtminstone hade få en skön positiv känsla under helgen. Under söndagen efter ett trevligt långpass så började tankarna fundera på hur kommande vecka skulle se ut, hur jag skulle lägga upp min löpträning. Jag bestämde mig ganska sent för att åka till Västerås på måndagen, jag hade ett mål i sikte och bara ett. Att slå nytt personbästa i Norrköping till kommande helg. Hela veckan skulle bli starten på min revanschlusta.

Inför: Det är ganska skönt att veta att man kan få sova ut ganska bra nu när det är inomhuslopp långt bort, för de brukar vara sent på kvällen. Jag kan äta frukost i lugn och ro, utan att känna stress. Jag är så busig så att jag byter min traditionella Lingongrova (som jag äter varje jäkla frukost) mot rostade mackor med marmelad, kan det komma att bli segerreceptet för ikväll? Under gårdagen hade jag dessutom återigen ätit pappas goda köttfärslimpa (som jag åt innan jag satte personbästa i Örebro, men inte innan Scandic...).

Dags att lämna den kungliga huvudstaden och sprida lite kungaglans i Norrköping!

 När vi väl hade rullat mot Norrköping, så hade jag återigen en rofylld tågresa framför mig. Jag har åkt till Norrköping i andra ärenden och som ett byte på vägen, men jag gjorde faktiskt min tävlingsdebut på milen i mitten av augusti 2012 vid Norrköpings Stadslopp. En debut som jag sprang på härliga tiden 37:55. Något som var ett första steg mot nya höjder uppenbarligen. På plats i Norrköping, så var det dags att ta sig mot arenan. Tiden började rulla iväg och det var mindre än en timme kvar till avprickningen, jag hade dock säkrat med att skicka iväg ett sms till en av tävlingsledarna att jag skulle bli sen. Inga problem med det.

Väl på plats vid Stadium Arena. Som var även tävlingsområdet för stadsloppet 1,5 år tidigare, tänk att tiden går snabbt framåt och man har kommit så långt hittills. Jag hämtar ut mitt tävlingskuvert, byter om i stilla ro och jag t o m går in och gör nummer två på exakt samma toalett som när jag senast var här. Jag funderar på hur formen är och vad jag kan åstadkomma. Jag hade ändå sju inhyrda farthållare för min del under loppet för mig. Det som är kul med Örebro är att man kan värma upp på en bana bakom läktaren, finns inte i Norrköping. Så jag värmer upp på en liten kort yta vid läktaren, jag tar t o m hjälp av en häck som vill att jag ska hoppa lite. Väl på plats inne på banan för uppvärmningen kort innan loppet, så nästan lufsar jag fram och jag undrar egentligen vad jag är på väg idag egentligen.

Nu börjar vi nog alla få lite "myror i brallan" och vill kuta iväg!

Under: Eftersom i stort sett hela fältet har bättre tider än vad jag har, så får jag ställa mig i ytterkurvan lite längre fram innan start. Sen går startskottet och jag är osäker på var ribban kommer at läggas. I början så lägger alla som på ett radband i löpfältet och jag hittar ingen bra plats att knö mig in, utan får ligga i ett andra banan en stund. Till slut så har nästan i stort sett alla försvunnit långt framåt och jag kan komfortabelt hitta min plats i innerspåret.

Ytterligare ett varv snart avverkat!

Det är dock psykologiskt svårt att veta var man ska lägga sig i fart, då alla har nästan försvunnit iväg och jag hamnar inte i någon klunga och trots att banan är 200 meter, så känns det på något sätt lite ödsligt för mig. Jag tycker att jag ligger ganska bra till enligt klockan ett bra tag, men jag har landslagslöperskan Cecilia Kleist närmast framför mig och även det är en det en bra bit att ta in. Något som jag nämnde i blogginlägget om Scandic är att man blir rutinerad på att "ligga och tugga" på 3000 m. Det finns aldrig några "vilofickor" i ett 3000 m-lopp, så man har alltid en blåslampa i ändan på sig. Nu hade jag bara en löpare bakom mig och det började se ut som att han började ta in på mig.

*flås* *flås* *flås* Inget sexsamtal här, utan bara löpning!

Inte nog med att startfältet hade många snabbare löpare med, jag blev även varvad av 2 (senare ytterligare en) en gång. Vilket jävla tempo man måste hålla då. Jag funderar lite på hur mycket man tränar, när man har den farten i sig. Jag skakar bort alla tankar förutom mig och mitt lopp, lyckas återigen fokusera. När det återstår 2 varv kvar, så förstår jag att jag har en liten möjlighet att slå ett nytt rekord och börjar dra upp tempot lite, även om jag fegar lite där. Med 1 varv kvar, så finns fortfarande chansen kvar och jag tar med väldigt stora kliv ifatt Kleist och lyckades på målrakan passera henne. Jag ser att tiden på målklockan är helt i min smak och drar till med ett smil när jag passerar mållinjen. Planen lyckads - mina sju farthållare som skulle trissa upp för att säkerställa ett bra lopp, lyckades.

Trots en åttondeplats, känner jag mig som en vinnare. Tack vare Lunny, igen!

 Efter: Jag älskar känslan, de där tre sista stegen, som jag skrev om tidigare. Sen är det guldvärt att få lägga sig på marken och bara få njuta över att det äntligen är över. Den exakta tiden vet jag ännu inte, jag tror att det var 9:37. Att jag lyckades slå nytt personbästa är helt underbart, framförallt i ett sådant här svårdisponerat lopp. Trots att jag totalt kommer på 8:e plats, är jag otroligt nöjd ändå. Vinnaren slår nytt årsbästa i Sverige inomhus med tiden; 8:25 med tvåan strax där bakom. Då vet jag att det har varit ett hysteriskt tempo i loppet. De sju "farthållarna" är dessutom födda på 90-talet, vilket får mig med spretiga skogshuggarskägg att känna mig gammal.

Djupt sjunken i mina tankar innan mitt iskalla vatten kommer!

 När jag byter om i ensamhet och duschar, så kan jag med lätthet konstatera att jag att min plan för veckan har lyckats och att jag ånyo har lyckats imponera på mig själv. Norrköping är uppenbarligen staden som bjuder på en ny löparskräll för min egen del. Vi tar bussen tillbaka mot stan igen, vi avnjuter en god schnitzel på Harrys. Det godaste är dock inte något i maträtten, utan att det är det iskalla vattnet som får mig att njuta som mest. Jag inser att jag inte har druckit något sedan frukost och när man är törstig, så iskallt vatten det absolut bästa som finns att dricka utan tvekan.

Kallt som fasiken var det!

 I väldigt lugn takt så går vi mot centralstationen och bara njuter av kvällen på bästa möjliga sätt. Väl vid stationen, så ser vi en försening med 12 minuter. Det är egentligen peanuts i sammanhanget, men väl ironiskt eftersom Norrköping och tåg hem har haft en förjävla dålig statistik för mig de senaste åren. Väl på tåget, omhuldad av värmen, så funderar jag. Hur skulle livet vara utan alla fina löparminnen? Väl hemma, så njuter jag av andra halvan av den torra kanelbulle som jag köpte på Pressbyrån i Norrköping. Inte den godaste kanelbulle jag har ätit, men det var så länge sedan och jag var sååå värd den!

Tåget rullar mot...Norrköping!

Ingen rast, ingen ro. Bara springa med mycket tro. Dags imorgon för att ta på sig sitt "game face" och göra det bästa av en alldeles delikat situation. Apropå delikat, så kunde jag ha valt Hammarbyspelen (vars 3000 m sprangs idag) före Norrköping Indoor Games. Valet föll alltså på det senare. Jag tror nog att fansen i Norrköping har varit en stark påtryckande faktor att NIG har lyckats få med mig på båten. Stjärnglansen har nyligen varit i Örebro - två gånger under vintern och det anses som väldigt orättvist och nu måste alla lappar med namnunderskrifter gett resultat, eftersom jag kände att det var det enda rätta att göra. Ett av mina krav att komma till Norrköping, var att jag skulle få en farthållare, så att jag känner att jag har bra möjligheter till ett bra lopp. Uppenbarligen så togs mina krav på största allvar, då inte en utan sju duktiga farthållare har tagits in för min skull för att jag ska kunna ha de bästa av möjligheter att göra bra ifrån mig. Givetvis känner jag mig hedrad den här stora uppgiften och jag inte har något annat val än att bjuda på en bra show för alla fans av god underhållning under morgondagen.

Hur är formen då? Jag har tränat ungefär som tidigare, kanske pyttelite bättre. Däremot har jag sedan en vecka tillbaka varit småhängig fram och tillbaka, inte så att jag känner mig sjuk. Jag har dock inte känt mig hundra och det går i vågor. Om jag känner mig som nu, så känns det helt okej. I onsdags sprang jag 10 km asfalt, den gamla klassikern för mig. Det blev ett lugnt pass på 41:17 (4:07/km i snitt). Igår blev det lätta styrkeövningar, det var ett tag sedan och var trevligt att få göra det igen. Idag har jag mest kliat mig på magen och glott in i TV:n, det skvallrar om en optimal uppladdning inför morgondagen.

Jag ska njuta av varje steg jag tar imorgon. Framförallt de tre första och tre sista stegen, däremellan kan vi alltid diskutera.