onsdag 19 mars 2014

Summering av en inomhussäsong




Oj, var börjar man när man ska sammanfatta en hel inomhussäsong? 

Allt började med att det kändes oerhört tomt att när jag hade sprungit i mål på Hässelbyloppet. Jag vet hur tråkigt hela vintern efter 2012 års Hässelbylopp kändes, för att det var en evighet till nästa lopp. Jag funderade på hur jag skulle förlänga säsongen, jag kikade på loppkalendrar och såg både i Sverige och utomlands ifall det fanns något lopp jag kunde fylla ut med. Inget kittlade dock min tanke överhuvudtaget.  Till slut av ren slump, började jag kika på inomhuslopp. Första möjligheten för mig att kunna ha något att fokusera min träning emot skulle vara Vinterspelen den 16 november, i Örebro. 3000 meter, en distans, helt oprövad för mig.

Den egentligen stora och enda nackdelen innan mitt första lopp, var att jag skulle springa inomhus. Något jag aldrig har gjort. Redan på uppvärmningen när jag fick springa på själva löparbanan, fick jag en klar bild att doserade kurvor var något helt nytt och ovant. För en "elitmotionär" som jag, så var det självklart att jag skulle sikta på att springa under 10 minuter. Det betydde att jag behövde ligga i, väldigt mycket. Att bara vara inne i en fräsch friidrottshall var en kul grej.

Jag ska berätta att jag inte ens visste att en "sån som jag" skulle få deltaga, då jag inte var ansluten till någon friidrottsförening. Så det var lite pill med den förening jag bor närmast, men det var absolut inga konstigheter när det var dags att köra. Som jag körde, det var enligt plan och jag visade alla och framförallt mig själv att jag kan leverera när jag så önskar. Det blev en andraplats och den finfina tiden 9:48.


Som avslutning så blev det äta gott gott på en grekisk restaurang på stan. Med en silvermedalj runt halsen så kunde jag inte bli nöjdare.

Tiden gick och nästan 2 månader senare var det åter dags att göra nedslag i Örebro.  Dags för nya 3000 meter i samma hall som senast under Örebro Indoor Games. Jag hade satt tonen ganska klart och tydligt. Väl på plats i ett vinterskrudat Örebro, så undrade jag var den här dagen skulle ta mig. Nu visste jag faktiskt vad som väntade mig exakt och jag hade under mitt korta "brejk" mellan loppen införskaffat mig en maskot vid namn Lunny Lunnefågel. Han skulle med sina absoluta bästa magiska krafter göra sitt för att hjälpa mig på traven.

"Nu ska du ge upp" - Obehagliga häxkrafter innehar denna kraxande krabat.
 Jag startade loppet väldigt bra och från att jag låg 3:a, till att jag faktiskt var på väg att halka ner på en fjärdeplats, så fick jag ligga på en andraplats efter att han framför mig hade fått bryta. Jag kan inte tänka mig annat än att det faktiskt var Lunny som fick använda sina häxkrafter för att få mig att hoppa upp ett pinnhål. Jag hade en grym monsterspurt under Vinterspelen, den här gången var det mer av en tempoökning. Det räckte mer än väl, när jag faktiskt seglade in på en andraplats och med en ny rekordtid: 9:41. Sju sekunder bättre än mitt tidigare rekord och ånyo pallplats, dessutom en fin plaket. Höjdpunkten var när vi efteråt, åt på O'Learys (som vi hade bokat bord på) för lite god bit mat och för att kolla hockey. Nöjd, nöjdare, Andreas.

Jag och andraplats på prispallen är rätt så nära vänner nu!
 Inte ens en vecka senare, så hamnar jag i Storängshallen och då är alltså dags för Scandic Indoor Games på fredagen. Jag är rätt så trött, seg och lätt illamående när jag väl börjar ladda för ytterligare ett lopp. Den här gången hade jag inför det här loppet för första gången tränat inomhus. Trots att jag är bor i 08-land, så hade det slumpat sig så, att jag åkt till Västerås för att träna i deras friidrottshall. En ny upplevelse och en indikation på att jag gjorde allt för att bli ännu bättre. På 3000 meter, framför allt på den nivån jag befinner mig, så är det inte mycket sekunder som man kan bättra sig med.

Det fanns en hel del duktiga löpare på plats. Däribland inhemska Huddingelöpare. Trots en stor spykänsla lyckas jag ta mig runt utan göra nya mönster med en kaskadspya i hallen. Det blir till slut en fullt godkänd fjärdeplats med tiden 9:43. Jag var faktiskt rätt så sur och irriterad inombords, här hade jag tränat på bra och även åkt till Västerås för att bli ännu kvickare och jag lyckas inte slå nytt rekord. Snacka om att ställa höga krav på sig själv, men man ska aldrig vara försiktig att göra det. Minuter efter loppet lovade jag mig dyrt och heligt att jag skulle träna hårdare för att slå nytt rekord kommande helg. Senare på kvällen blev det återigen O'Learys som fick stå för go föda. 

Sagt och gjort, jag tränade på med ett mål i sikte: nytt rekord. Det blev ett långpass på 2 mil, ett nytt intervallpass i Västerås och en "vanlig" mil. Sen hade jag även styrkeövningar och innebandyträning på schemat. Jag kände mig i ännu bättre form, ingenting fick fela. Även om jag var lite hängig fram och tillbaka, så hade jag gett mig fan att resan till Norrköping skulle betala sig. Jag åkte till Norrköping och hade enbart positiva tankar hur det skulle gå. Vi tog oss ut till Stadium Arena, precis i närheten hade startskottet till Norrköping Stadslopp 2012 gått. Där gjorde jag tävlingsdebut på milen, jag sprang in på en klart godkänd tid på 37:55. Den här gången skulle nya mirakel ske ansåg jag.

Precis som vanligt inför vilket lopp som helst, inomhus som utomhus är väntan allra värst. Man värmer upp lite, men seger lite, värmer upp på nytt och glor. Inte optimalt alls, jag har alltid haft svårt att bara vänta. Skjut med pistolen hejvilt och kör igång för fasiken. När det började närma sig, sade jag hej till Cecilia Kleist (vid det tillfället hade vi mailkontakt apropå intervjun som publicerades här på bloggen) och jag förstod av startfältet att döma att jag skulle få det tufft. Mycket riktigt, så hamnade jag i något vakuum som inte gick att göra så mycket åt egentligen. Jag var på näst sista plats, ganska långt upp till Kleist och personen bakom mig, låg på ett komfortabelt avstånd. Jag hittade alltså ingen bra rytm i mitt lopp, då jag inte "hängde" med någon. Av tiderna att döma så låg jag precis i plan med vad jag ville. Mot slutet så spurtade jag förbi, just landslagslöperskan Kleist. Först trodde jag att jag hade fått tiden 9:37, det blev dock ännu bättre, det blev sluttiden 9:35.




















Ett nytt rekord alltså. Med 5 sekunder. Min plan och vilja hade jag klarat detta. Inte nog med detta så avnjöts detta med kött och potatis på menyn, på ett sedvanligt manér. Resan hem var oslagbar, ingenting kunde slå att jag var bäst när jag behövde vara det.

Jag valde att hoppa över ett lopp och satsade alltså på Vinthundsvintern som sista lopp den här gången. När jag tittar tillbaka i min träningsdagbok, så ser jag att jag hade tränat riktigt bra. Ännu bättre den här gången, än när jag tränade för Norrköping. Någonstans i mitt huvud, så hade jag haft drömgränsen på 9:30. Men det krävdes noga planering och att kroppen verkligen höll när jag lade in ytterligare en växel. Vi åkte ut till Sätrahallen. Redan på uppvärmningen kände jag mig sisådär (det är inget unikt i och för sig, när det kommer till mig). Men jag frös lite och kände mig småhängig. Det var bara att bita ihop och försöka "göra match av det hela", som man ibland kan säga.

Hela min uppladdning stördes rejält när jag förstod att jag inte skulle springa i första heatet och det var jag faktiskt inte beredd på. Däremot var det riktigt bra löpare där, så jag förstår varför. Men som sagt, jag tyckte att det var mentalt jobbigt att behöva vänta minst 15 minuter innan det var dags för min tur. Småsegt värre. När väl var dags för mitt heat, så hade jag det klart hur jag skulle springa. Det skulle snabbt undan i första, lite långsammare i andra och lite långsammare i tredje. Men ingenting fick tummas på för ett nytt rekord. Första kilometern gick precis så bra som planerat, jag hade dock två kvar. Men sedan tappade jag allt. Det var blodsmak i mun och bara allmänt helsike. Jag blev passerad av nästan alla, även jultomten och påskharen lyckades kuta förbi kändes det som. Jag ville dock inte avbryta och gjorde precis allt jag kunde för att komma i mål. Däremot blev det med tiden 9:40.



En tid jag inte alls var nöjd med, framförallt inte när det var slutet på min inomhussäsong. Jag ville lämna så fort det bara gick, mycket på grund av att jag fortfarande mådde rätt dåligt. Inte långt ifrån hallen, så lyckades jag inte hålla det inne. En spya utav högsta klass, det var bara att vika sig för det. Oerhört jobbigt och det var ett kvitto om något inte stod rätt till. Om Norrköping innehöll en perfekt hemresa, så kändes det här som pest och pina. Ungefär som ifall man har gått ut och sedan lagt en riktig jävlig spya, man känner sig inte direkt som en kung i världen då.

Här slutar min inomhussäsong. Om det inte vore för att pappa lyckades lägga ögonen på Storängsözet, ett inomhuslopp på 5000 meter. Anmäld och klar, så hade jag mindre än en månad på mig att ladda för nästa lopp.

Sedan mycket långt tillbaka, så har jag haft en stark önskan om att ta mig under 17 minuter på 5 kilometer. Det var återigen dags att gå ner i verkstaden, jobba hårt under träningspassen och inte tumma någonting. Det känns som att jag har fått en andra chans att avsluta inomhussäsongen på mitt sätt. Varenda minut av mina träningspass, så har jag funderat ifall all min ökade och mer intensiva träning har gett mig möjligheten att springa under 17 minuter på 5 kilometer.

Storängsözet skulle ske under en tisdag. Jag var lite seg i bollen, ungefär som man brukar vara när man har jobbat en hel arbetsdag. Det blev däremot ett litet stopp efter jobbet vid strömmingsvagnen vid Slussen. Som vanligt, var det alltid lika gott och jag hoppades att det skulle vara en del av en eventuell framgång under kvällen. Väl på plats, så var det rätt så lång tid start. Jag träffade blogg-Staffan, vilket var kul. Jag gjorde min läxa och värmde upp betydligt bättre än någonsin gjort på mina inomhuslopp. Väl på plats för start, så var jag mer taggad än någonsin. Det var nu eller aldrig.



Rent mentalt var det jobbigare än någonsin. Jag tycker 15 varv utan musik eller podcast i hörlurarna var jobbigt nog, men 25 varv. Det var närmast idioti. Det var bara att ta ut sig så mycket det gick, sen fick jag känna efter loppet hur jag mådde. Jag låg helt enligt plan i början av loppet. jag kände att jag började tappa lite längs vägen och att sekunder efter sekunder som jag hade i marginal började försvinna en efter en. När det återstår 2 varv kvar, så kände jag att det var helt upp till mig ifall jag skulle springa under 17 minuter. Jag ökade, ökade och ökade. Till slut, så sprang jag in på tiden 16:53.


Att göra följa John är jättekul!
Det var mäktigt, det var otroligt och det var såhär jag ville känna när jag sa tack och hej till inomhussäsongen. Eftersom det var fettisdagen, så var en semla som stod redo för mig när jag kom hem. Jag har aldrig ätit en godare semla, vad den smakade, den smakade framgång. Då är det som godast.



















Wow! Vilken inomhussäsong jag har varit med om. Jag har växt både som löpare och även som människa. Att springa 3 och 5 km inomhus varv efter varv är helt galet, men mycket bra för pannbenet. Jag tycker som alltid att det är kul att få resa utanför Stockholm och se lite annat. Att få vara inne i fräscha friidrottshallar har känts väldigt kul och jag kommer att sakna det väldigt mycket. Nästan så att det kommer en tår av saknad, när jag sitter här och funderar över detta. Men bara nästan. Jag har även upptäckt friidrottshallen i Västerås, som ligger otroligt nära stationen och som jag har haft en hel del bra pass i och jag har njutit väldigt mycket. Sen älskar jag att åka tåg (har ni hört den förut?).

Det har varit en fantastisk inomhussäsong och jag har redan planer på att återvända dit nästa vinter, helt klart. Men nu är det fullt fokus att arbeta sig mot första utomhusloppet i Premiärmilen. Det ska bli härligt. När en vän tar farväl, så säger en annan "välkommen tillbaka".

6 kommentarer:

  1. Du verkar hittat inomhusrutiner som givit resultat, imponerande!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det verkar ha hunnit hitta lite framgångsfaktorer.

      Radera
  2. Ja jösses vilken säsong! Grattis!
    Och visst är tåg härligt! :-)
    (Åtminstone när SJ sköter sig. ;-) )

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ingmarie!

      Tåg är helt underbart! (:

      Radera
  3. Härlig säsong! Jag har också tyckt att det känns lite segt mellan sista loppet i oktober/november, fram till säsongspremiären i april. Inomhuslopp har dock aldrig slagit mig... det är väl bara för "riktiga" löpare. Nåja, något att fundera på framöver helt enkelt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det tycker jag att du ska göra. Du behöver inte springa alla lopp, men kanske de som är i Stockholm och har fler deltagare? Jättekul att pressa sig själv inomhus!

      Radera