Hälsoloppet 2013 - Strävan efter något!

Datum: 28 augusti 2013 Distans: 5 km Placering: 3 Tid: 17:32

Jag vaknade på morgonen under onsdagen, jag kände mig ganska pigg och inte alls lika krasslig som det hade varit de tidigare dagarna. Jag kände att jag med glädje kunde äta min vanliga frukost och se fram emot kvällen som komma skulle.  Men först skulle jag arbeta en hel arbetsdag och förhoppningsvis skulle jag kunna konservera den lilla energi och entusiasm som jag stod inför under kvällen. Dock så var det meningen att jag skulle slå rekord på milen i det här loppet, eftersom jag i min sinnesvärld redan skulle slagit rekordet i Södertälje under lördagen. Men så blev det inte och planerna omkullkastades helt enkelt. Vi snabbspolar framåt från frukosten tills arbetsdagens slut.

Inför: Bara med några timmar kvar till loppets start, så gav jag grönt ljus att jag ställer upp. Enligt lokaltidningar efter loppet var det en stor avgörande faktor för en del Huddingebor ifall man skulle komma till loppet eller inte, när beskedet kablades ut i lokal-tv. Jag var glad att ha möjligheten att glädja människor i den trista och grå vardagen. När jag hade ätit mellanmål precis som brukligt och sedan intagit rödbetsjuice, kände jag en viss förhoppning fylla min kropp. 

Dax att byta om från civil klädsel till superklädsel!

 Alla förberedlser jag hade kunnat göra både dagarna innan och under dagen hade jag gjort, det fanns inget mer jag egentligen kunde göra för att göra ett försök att springa Hälsoloppet. Förra året i samma veva som jag skulle springa Hälsoloppet var jag också krasslig, precis som nu och det var ungefär samma "krasslighet". Mycket märkligt. Precis som andra lopp som jag besöker för andra gången, så kommer det återblickar från när man var här från förra gången. Tänka sig att det redan har gått 1 år sedan senast. Förra året kom jag hit för att slå mitt 5 km-rekord på 17:36, som jag satte i Södertälje, några veckor tidigare. Men blev "bara" 18:05, kroppen sade helt enkelt ifrån. Efter att jag hade plockat ut min nummerlapp och satt alla attiraljer på plats, så var det dags att testa dagen med en uppvärmning.

"Om du visar din (blogg), så visar jag min (blogg). Två bloggare möts!

Dock slog inte testet alls väl ut som jag hade önskat, precis som under uppvärmningen i Södertälje, så kändes inte uppvärmningen ingen bra och kroppen berättade att den inte var så särskilt sugen att springa. Uppvärmningen var egentligen så pass dålig, så den bestod mera av att gå än att springa. Illavarslande tecken inför starten helt enkelt. Under uppvärmningen träffade jag på Lennart, en av de bloggar som jag läser frekvent. Alltid kul att få ett ansikte på någon man läser. Jag var inte alls taggad innan start, men jag visste att jag behövde göra ett försök. Det var jag tvungen till.

Off we go!

 Under: Jag var orolig att jag skulle behöva vara draghjälp åt mig själv, men som tur var fick jag reda på att en ung Huddingekille som sprang förra året, skulle ställa upp och försöka slå banrekordet. Toppen, då är det bara att hänga på. När startskottet gick, var det precis det jag gjorde, hängde på. Trots att jag sprang i raslig fart, så var det imponerande att se den unga killen dra på så. Jag förbarmade själv redan från början att jag inte var i bästa form helt enkelt, då hade det blivit en ännu större fajt av det hela. Men första kilometern avverkades på 2:52 enligt min klocka, det var på att tuffa på från och med nu helt enkelt. Jag tyckte ändå att kroppen kändes helt okej att springa på i denna fasliga fart. Samtidigt kände jag att kroppen inte ville ha det här, inte idag.

Andra kilometern fortsatte jag att springa i hög takt. Jag behövde detta för att kunna få en bra tid, ifall jag skulle få något som störde mig precis som i Södertälje. Den där stumheten som kom då. Sen började sakta men säkert tappa den där farten och Spårvägenkillen som låg och lurade i bakhasorna, tog in på mig. Jag är inte direkt förvånad att det händer. Utöver detta så har jag målat upp att det finns några få backar som kommer att göra det extra jobbigt för mig. Egentligen hade det varit piece of cake ifall jag hade varit frisk.

Jag ser ljuset i slutet av tunneln. Jag ser slutet på allting där någonstans!

Det kom ingen stumhet, däremot mjölksyraattack som var vanligt förekommande i början av min löpkarriär förra året. Jag blev passerad av Spårvägenkillen och insåg att jag både var fortfarande för krasslig samt hade fått träna som jag ville den senaste tiden heller. Det gjorde mycket ont rent psykiskt att återigen behöva sänka farten rejält. Men jag skulle bara in i mål. Någonstans hade det varit kul att försöka springa under 17 minuter idag, men redan på uppvärmningen, så förstod jag att det skulle bli väldigt svårt. När jag äntligen fick se målet, så försökte jag öka takten lite. Det gick. Tillräckligt för att jag skulle få detta att ta slut tidigare.

Efter: Tiden blev fullt godkända 17:32. Tredje bästa 5 km-tiden, det är inte fy skam egentligen. Det är över 40 sekunder snabbare än förra årets Hälsolopp. Jag får erkänna att jag var som en bebis i lördags, då chansen att slå nytt rekord försvann snabbt. Jag var totalt apatisk och nästan redo att gråta, efter att krassligheten fått säga sitt. Jag var så tom att jag inte gjorde ett dyft under hela lördagen egentligen. Tänka sig att det kan påverka så. Men efter Hälsoloppet, tog jag det mer moget. Tiden var inte redo för att jag skulle slå rekord på 5 kilometer den här gången heller. Det var bara acceptera, jag hade trots alla tråkiga förutsättningar gjort det helt klart bra ändå. 

Tanken var att fort som fasen åka från Huddinge till Nacka, för att spela korpfotbollmatch. Men så blev det inte. Men jag misströstade inte, det blev faktiskt så att jag kom på tredjeplats och skulle stå på scen. Så det blev en liten väntan på detta, medan jag lät kroppen få chansen att återhämta sig någorlunda. Det var tyvärr avsaknad av medalj efter loppet, vilket jag tycker var jättetråkigt. Jag älskar medaljer så. Utöver detta så träffade jag ännu en bloggare som läser min och jag läser hennes. Det var nämligen Louise från Löplust som hälsade på mig. Jättekul att träffas, Lennart hade jag förväntat mig att se i bruset. Men att det var en till bloggare som fanns där var en trevlig överraskning. Hennes son vann pojkklassen på en mycket fin tid. Inte illa. Bra uppfostran uppenbarligen!

"Elitmotinären" talar!

 Då kallar vi upp ANDERS Åkesson. Hymf, skrev jag så dåligt på min efteranmälan? Nåväl, jag fick ett presentkort på Intersport och en klart godkänd plakett (som ersätter min saknad av en medalj). Huddingekillen slog dessutom banrekordet. Imponerande av en 15-åring att brassa på sådär. När jag själv var 15, så var jag väl inne i mitt 2 år långa paus från innebandyn. Då blev det mest chips och TV-spel, inget hälsotänk alls. Dessutom var den f.d. brottaren Martin Lidberg som delade ut priserna och intervjuade när jag stod på scenen. Lite smått absurt. Framförallt när jag var jättetrött och tyckte nog att den här dan var absurd ändå. Men det var ett kul inslag, bara sådär. När vi gick mot pendeln intalade jag mig flera gånger, att jag var nöjd med detta. Att jag inte kunde göra mer. Men tänk om jag hade varit frisk. Då hade jag kanske sprungit under 17 minuter och utmanat hela vägen. Vänta bara!

Sådärja. Den obligtoriska after race-bilden!

Test inför morgondagen genomförd - Kommer showen till Huddinge igen?

Det är jättetrist att vara krasslig. Framförallt för mig som har myror i brallan och har svårt att bara "stå över" ett träningspass. Det började med att det kändes "skumt" förra veckan, för att bli ont i halsen till att bli förkyld istället. När jag åkte kommunalt i morse, så kom min värsta mardröm till mig igen. Jag sitter och är jättesnorig bland pendlingsburna arbetare på ett trångt tåg. Jag har inget papper eller servett att snyta mig med. Att jag får sitta och snörvla var tredje sekund känns galet och peta med fingrar eller armar är inte önskvärt. Men jag vill inte sitta som någon galning med halva snorreserven utanför snoken heller. Jag tittar vad jag har i min ryggsäck, till slut hittar jag räddningen. Ett gammalt kvitto. Jag hoppas ingen ser att jag snyter mig lite lätt i ett kvitto. Den stora nackdelen var att jag bara hade handlat två varor, så kvittot var inte särskilt stort att snyta sig i. Men man tager var man haver.

 

Det var en fröjd att komma till jobbet, framförallt när man ska sitta i ett lättsammare planeringsmöte och har möjligheten att snyta sig stup i kvarten. Senare på dagen hade det lättat något och jag kände mig bättre, jag hade lovat mig själv att göra ett test under kvällen om jag orkade för att se om det ens är lönt att åka till Hälsoloppet imorgon. Jag vill inte springa om jag var krasslig helt enkelt, men efter att jag började mjukna upp under dagen, så tog tröttheten överhanden och jag somnade på vägen hem. Ingen bra start. Tänk om jag skulle ställa in hela veckan med två tävlingar dessutom? Inte bra. Till slut peppade jag igång mig själv och lyckades komma ut. Jag sprang mina 8 tänka kilometer på asfalt, de 4 första sprangs under 4:00/km i snitt och det kändes lovande. De andra fyra blev lite lugnare för kroppen och för sinnet. Totalt i snitt blev det 3:58/km i snitt. 

Jag sprang nämligen ett pass dagen innan MälarEnergi Stadslopp i juni, där har mitt senaste 5 km-rekord. Därför ville jag testa ett pass nu, jag kunde inte gå flera dagar utan att springa. Det kändes ingen bra. Jag märkte att kroppen inte var hundra, men jag var överraskad ändå att kroppen svarade så pass bra och jag kanske ändå har en bra chans att hävda mig under morgondagen på 5 kilometer. Som sagt, jag är inte 100%, men däremot kommer jag nog kunna springa på 85% av min kapacitet och med tanke på den träning jag har lagt ner de senaste 2 månaderna, så känns det helt okej. Om jag inte blir sjukare imorgon, då får jag ställa in. Men det hoppas vi inte på. 

Däremot måste jag säga att Huddingeborna är lyckligt lottade faktiskt. Varför? Jo, jag kommer på besök för andra gången i år. Tidigare sprang jag Kvantumloppets mil där ute och nu återvänder jag. I'm obviously the center of the attenion. Lyx kallar jag det. Schemat kommer att vara så tajt imorgon, så att jag kanske inte kommer ha möjlighet att skriva autografer imorgon. Men det är inte många lopp kvar för mig i år, så passa på att njut. Vem vet som kan hända imorgon?

Det är bara att vänta och rulla tummarna...!

Det suger att vara sjuk. Det gjorde ont i mig att till slut erkänna för mig själv att jag egentligen var för krasslig att springa ett lopp. Sen att jag fick trots omständigheterna en hygglig tid är en annan femma, det var inte alls det jag fantiserade om för några veckor sedan. Men det finns inget att göra åt om man är krasslig. Nu under måndagen var det egentligen tänkt att jag skulle ut och springa. Jag har faktiskt inte ont i halsen, utan är "bara" förkyld. Men jag tog mitt förnuft till fånga och avstod dagen, så jag gjorde lite övningar hemma istället för att vara något "igång". Det är ett nytt viktigt lopp på onsdag, rent mentalt har jag lagt det åt sidan. Men jag kommer att göra ett seriöst försök imorgon, om jag blivit friskare att ta en tur och se vad status är hos mig. Det är ingen idé att åka till Huddinge under onsdagen om jag inte kan "fajtas" om en bra tid. Det som egentligen sög mest under lördagens lopp, var all kraft som försvann strax innan 3 kilometer. Det var snopet, men straffet för att jag sprang krasslig helt enkelt. Så var det med den saken. Spring inte sjuk. Nu hoppas jag som sagt att lite sömn gör susen till imorgon och jag kan göra ett sista test.

---

Jag åkte till Malmö under gårdagen. Jag skulle se mitt kära IFK försöka ta chansen på bortaplan i seriefinalen mot MFF. Det började bra, sen gick det inte alls bra och vi fick lämna arenan med en bitter eftersmak. Men förlust på bortaplan mot serieledarna är egentligen inte fy skam, men det var inte riktigt såhär jag hade tänkt mig. Sen blev det sova lite på hotell, innan vi flög och jag klev rätt in i arbetet på måndagen. Snabba kast. Enda minuset var egentligen att mitt hårjox som jag använder flitigt fick kastas efter som det var 50 ml för mycket. Jag hade inte ens en tanke på den där burken vid säkerhetskontrollen. Men det var extra surt, då den var i princip full och jag mumlade irriterat om att "inte fan spränger jag flygplan med hårvax". Men regler är regler och det var dumt av mig att missat det. Hårjoxet är som ett viktigt organ för mig, så det var bara att handla nytt under eftermiddagen. Fåfängt? Lite. Men vafan gör man inte för att underhålla och ha en ung look så länge det är möjligt. Tiden tickar på för mig med. Tick. Tack.

Telge Stadslopp 2013 - När motgången blir nästa steg i min utveckling!

Datum: 24 augusti 2013 Distans: 5 km Placering: 13 Tid: 17:36

För en vecka sedan vandrade vi hem på Södermalms mysigt lummigt upplysta, det kändes som att man var på väg hem efter en bra kväll ute helt enkelt. Framförallt när man var nöjd över sitt resultat och hade fått ta del av Midnattsloppets härliga stämning runt omkring. Jag började med vila dagen efter, sen på måndagen sprang jag mitt snabbaste långpass hittills. Jättebra start på den kommande tävlingsperioden med 3 lopp på 8 dagar, eller hur? Det följdes upp av första trepoängaren i fotboll på länge, sen innebandyträning med stenhård benfys efteråt samt ett lugnt 8 km-pass dagen efter med vila under fredagen. Jag var övertygad att den vilan skulle göra sitt, trots att jag hade börjat känna mig halvskum under senare delen av veckan. 

Inför: Under natten till idag, började bli mera krasslig och jag försökte förneka att jag egentligen höll på att bli sjuk på riktigt. För det fanns det inget utrymme för egentligen. Det var ett snabb 5 kilometerslopp som vankades runt hörnet, jag hade målat upp att det var här som jag skulle slå nästa rekord. Jag försökte slå ifrån mig att det jag kände var starten till att bli sjuk idag, efter att ha känt mig "underlig" de senaste dagarna, så hade det blivit mera konkret. Egentligen borde jag ställt in den här tävlingen. Men jag intalade att det skulle lösa sig ändå. Jag hade tränat på bra och jag skulle säkerligen göra bra ifrån mig lik förbannat. Men inte nog med jag inte mått toppen, jag hade haft en träningsvärk i låren som var jobbig (som kändes bra idag) och jag hade dessutom gått upp helt oväntat 1 kg den här veckan. Jag som är väldigt strikt med alla kostintag, men som äter så att jag kan njuta ändå, blev ändå förvånad vad den där extrakilot kom ifrån. Skumt det med.

 

 

Det blev skjuts från stan till Södertälje tack vare syrran, bättre det än att sitta glo ut i 253 pendeltågsstationer. Väl på plats, så fick jag nytt infall att jag borde ställa in. Men att stå och glo vid sidan av, när andra löpare springer. Det känns väldigt abstrakt och paradoxalt för mig. Inte okej. För att lyfta upp den här bistra rapporten, så blev jag glad att det luktade Jenka inne på bajamajan. Vad hände där? Jag blev glad i varje fall. Efter att ha gjort olika försök till uppvärmning, var jag väl införstådd med att den här kroppen idag absolut inte är på högsta bettet, jag kommer nog inte göra underverk idag. 

19:01 - 16:55 - 18:44 - DNS (Startade ej) - 17:52 - 19:57 - 16:32 - 18:05 - DNF (avslutade ej). Alla möjliga utgångar spelades upp i mitt huvud om hur dagens lopp skulle sluta. När det väl var dags för starttutan att ljuda, så var det bara att lägga ifrån sig alla tankar och springa. Precis som vanligt.

 

 

Under: Mitt signum när det kommer till 5 och 10 km är att jag startar i väldigt högt tempo, första kilometern avverkades på 3:01. Det kändes mycket bra, även om kroppen inte kändes jättepigg, så tyckte jag att det kändes okej. Andra kilometern var också helt okej och jag tyckte ändå att det kändes bra, jag var på femteplats och hade bra avstånd neråt. Efter halva loppet, så förstod jag att det var inte dags för något nytt rekord. Det var hemskt att behöva vara medveten om detta. 

 

 

Men mina lår sa ifrån. Det var inte ens en mjölksyraattack utan det var bara det att all energi försvann. Jag kändes mig så orkeslös. Precis innan den längre backen. Det var då jag verkligen insåg att jag ville avbryta loppet och åka hem, gråta eller nåt. Här kan man alltid spekulera om att jag har tränat för mycket eller för hårt den senaste tiden, även om jag inte tycker det. För inte kan min krasslighet helt paja mina lår så, strax innan 3 kilometer? Att jag dessutom helt tokigt har ett extrakilo är också väldigt märkligt. Alla möjliga spekulationer flög genom mitt huvud, medan jag blev sakta men säkert passerat av flera stycken löpare. Löpare som jag ansåg borde ligga före. 

De som såg mig utifrån, både publik och löpare, som kunde följa mig en bit, måste trott att jag sprang in i väggen och var otränad. För det var så, det måste ha sett ut. Mina drömmas rekord, under 17 minuter, blev fullständigt krossade. Ungefär som en fluga blir när man daskar kvällsblaskan mot väggen. Men att ge upp. Det ska jag inte behöva göra. Jag fick till en liten boost mot slutet, men det var en liten en och det var nog för att jag skulle ta mig i mål. 

 

 

Efter: Förra året vid samma lopp, var jag fullständigt utpumpad efter att ha sprungit 17:36 och slagit nytt rekord. I år, så blev det exakt samma tid. Jag var inte utpumpad, men jag var väldigt frustrerad. Jag ville bara springa fram till arrangörerna och säga att vi måste köra ett nytt lopp om ett par veckor, det var inte såhär det skulle sluta. Jag skrev tidigare idag att jag inte hade några förväntningar, men visst hade jag en mental målbild flytande runt i huvudet om ett nytt rekord, som låg sedan länge och skräpade. Det hade varit kul att uppfylla den.

Ska man se det nyktert på det hela, så är 17:36 på 5 kilometer med de förutsättningar som jag tog med mig till det här loppet väldigt bra. Sen att det var totalt omöjligt de närmsta timmarna för mig att ens tänka något sådant är en annan sak. Jag var helt apatisk efteråt, totalt tom på känslor. Något jag har känt ett fåtal gånger sedan jag började löpa - säsongsavslutningen i Hässelbyloppet förra året är en klassisk bild som dyker upp. Är jag en sådan tävlingsmänniska, att det här påverkar så stort? Antagligen. Jag tycker det är skönt att jag tar det på sån stort allvar, men jag måste lära mig att motgångar kommer också.

 

 

För min egen del så har jag varit i mina ögon sätt väldigt framgångsrik och haft en bra utvecklingskurva sedan jag började springa förra året. Det är inte många gånger jag har varit besviken. Jag ser den här motgången som ett led i min utveckling. Jag får inse att jag är krasslig nu och Hälsoloppet om 4 dagar är helt klart i fara. Ett annat lopp, där det finns chans att slå rekord. Jag vill verkligen springa det. Men jag vet inte nu. Jag vet bara att jag kommer göra allt jag kan för att stå på startlinjen och jag vet att jag kommer att springa under 17 minuter, när möjlighet med bra förutsättningar kommer att ges. Så det så. 

Imorgon blir det härlig seriefinal. Malmö - IFK. Då är jag på plats. Vi hoppas på att jag får anledning att bli glad imorgon istället.

Vi får väl se...!

Då är det dags. Tävling igen. Min favoritdistans. 5 kilometer. Underbart, kanske man kan tycka. Förvisso, borde jag absolut känna så. Men enorm träningsvärk i veckan, lite med sömn och bara seg den här veckan har gjort att jag tonar ner mina egna förväntningar för det här loppet. Jag hade ett jättebra lopp i Midnattsloppet förra helgen samt ett mycket fint långpass under måndagen, men nu sätter jag inte upp något mentalt mål just nu. Utan jag åker till Södertälje och värmer upp, sen får man se i vilken form jag egentligen är i.

I torsdags sprang jag 8 kilometer med enorm träningsvärk med 4:13/km i snitt. Bättre än vad jag hade tänkt mig. Så jag förväntar ändå inget superlopp av mig själv i eftermiddag helt enkelt.

Min gamla vän gör mig sällskap (?)

Längst har ni kanske gamla läsare märkt att jag har fixat. Jag ringde upp min gamla vän och barndomsidol Sonic, han var positiv till att synas tillsammans med mig. Därför snickrade jag väldigt hemmagjort ihop en "header". Jag har inte Photoshop eller något sånt på datorn, inte tid heller för den delen. Annars hade det kanske blivit något mer seriöst, men det här får duga. Jag gillar löpning och Sonic. Skönt att få synas i samma sammanhang igen. Bilden är senast vi träffades öga mot öga, det var i Shanghai för över 3 år sedan. Sonic försökte då att övertala mig att köpa ett par rejäla skor och börja springa "på riktigt". "Tack, men nej tack", blev svaret då från mig. Men Sonic fick uppenbarligen rätt i sin spådomskula.

---

Att varje dag få dricka Beet-It rödbetsjucie är givetvis väldigt kul. Vem fasiken hade trott att jag skulle dricka rödbetsjuice med god min varje dag för ett år sedan? Inte jag. Sen blev det flera olika vägar som till slut ledde till att Skotska valde att precis som jag gör sedan länge - att tro på mig och vad jag kan åstadkomma. Något jag är givetvis mycket glad för. Sedan tidigare har jag skapat två flikar längre upp som det står "Sponsor", som beskriver det sponsorskap som Skotska Handelskompaniet har och sen finns det en flik där det står "Stötta mig" och där finns hyggligt utförligt till varför jag behöver extra hjälp på vägen och vad man tjänar på det. Jag hoppas att jag kan hitta företag som har en profil och produkt/tjänster som går hand i hand med den image som jag utstrålar. Det här är ett arbete som är rätt så unikt för min egen del, jag skulle bara springa ett lopp i Skärholmen, eller hur? Helt plötsligt är det här ett maskineri som är större än så. Eller hur, bloggen? Nåväl, jag hoppas att jag lyckans stjärna kan hitta mig ännu en gång.

---

Igår var jag tillbaka i innebandyträning. Det är alltid kul att vara aktiv i olika sporter. En helt okej träning för min egen del, men jag behöver bli ännu bättre. Vilken tur att det fortfarande är "uppbyggnadsfas" och eldprovet (matcherna) är en bit ifrån. Däremot avslutades träningen med fys, med fokus på ben. Det var inte jättejobbigt, men visst sög det mycket muskelkraft som sig bör. När allt var över, så tyckte jag att det är helt rätt att köra fys. Det behöver vi som lag. Men dagen efter, alltså idag, så har jag en fruktansvärd träningsvärk som inte liknar något annat. Jag har ändå i olika mängder haft träningsvärk efter hårda lopp, men det oftast gått bort under dagen. Men när jag tänkte köra ett väldigt lugnt löppass, så fick jag känna på att jag levde. Det blev 8 km och 4:13/km i snitt. Så lugnt det bara gå bli egentligen. Jag behöver inte gasa. Men jag hoppas att min superlugna och coola fredag blir perfekt för att återhämta sig. Sen så...

Nu jäklar går det undan igen! (Äntligen tre poäng)

Med mycket träningsvärk i låren och allmän trötthet i kroppen, så var det dags. Första löppasset efter Midnattsloppet, skulle ske under måndagen. Jag var inte alls sugen. Men jag kom hem, drack rödbetsjuice och försökte intala mig själv att det här skulle gå bra och att förhoppningsvis att klockan skulle fungera som den borde. När jag väl gjorde mig startklart, så var det inga konstigheter, utan det kändes riktigt bra i början. Sen flöt det på. Jag hade tänkt mig 15 kilometer ute i skogen, men jag reviderade det och tog bort 1 kilometer i huvudet, så att jag skulle bli skonad. Men jäklar vad det kändes bra. Första halvan av passet, så löpte jag samtliga kilometrar under 4 minuter i snitt. Sen lyckades jag pressa på lite till senare i passet. När allt var färdigt, så hade jag sprungit 14.25 km och hade 3:53/km i snitt. Helt underbart snabbt. Tänka sig att när jag vaknade upp under måndagen, kände jag att det skulle bli en dålig dag. Det blev det inte.

Med andra ord snabbaste långpasset någonsin. Viktigt!

---

Det här damp ner i brevlådan i fredags. Det är nämligen värdecheckar på Skyrs produkter, efter att ha pratat lite med de på Kavli (som har hand om Skyr här i Sverige), så fick en del värdecheckar. Passar perfekt, då mellanmål alltid är viktigt i min träning och det fick mig att smila lite. Bara att tacka och ta emot. De kommer att användas helt klart.

---

Igår var det på nytt korpmatch. Vi hade det väldigt tungt den senaste tiden. Så pass tungt att jag för första gången någonsin fick starta en korpmatch som utespelare. Jag har dock bytt flera gånger under matchens gång från målvakt till utespelare under årens lopp. Tänka sig att jag gör min 9:e säsong i korpen och först nu fick jag spela ute. Tanken var att min löpkraft, springa runt och "brunka" eller nåt. För tekniken har jag dessvärre inte. Det gick åt h-vete. Redan efter 30 sekunder, släppte vi in 0-1. Inte bra. Sedan höll vi resultat till halvtidsvila, jag hade dessutom två halvchanser, som med lite tur hade lett till något mål.

Jag skulle dock hoppa tillbaka in i målet vid paus. Det blev ett lyckat drag, då vi lyckades till slut komma tillbaka två gånger i matchen och vinna den med 3-2. Sen fick jag göra några matchvinnande räddningar, det var ett tag sedan. Även om slutet av matchens drabbades av lite smolk i bägaren, så var lyckan ungefär likvärdig VM-bronset 94. 3 poäng i korpen, är riktigt gott. När vi väl tar i, då går det!