"Somliga går i trasiga skor..."

"Somliga går i trasiga skor..." är en av Cornelis Vreeswijks kända låtar. Hur kan det ha något med mig och min löpning att göra? Det är något jag har skrivit om förut, men det är värt att ta upp det en gång till. I maj 2012 så började som bekant att löpa på riktigt i och med att jag bestämde mig för att springa mitt första lopp i Skärholmsloppet. Däremot hade små frön såtts längs vägen för att jag skulle ha anlag för att löpa. Ett av dem är jag när utnyttjade ett friskvårdsbidrag senvåren 2011, då jag bestämde mig efter att ha joggat ett tag att jag skulle köpa mig ett par på säljarens rekommendation och det kändes tveksamt till en början, men nu var det absolut startskottet till joggingen kändes betydligt roligare och lättare.

Vad hade jag då sprungit i innan? Jo, det var ett par trasiga grusfotbollsskor som jag hade sprungit runt med. Hål på flera ställen i skon och med noll dämpning, så undrar jag i efterhand vad jag tänkte? Att jag orkade hålla ut, utan att jag gav upp egentligen. I samma veva innan jag började löpa i maj 2012, så sprang jag vad jag har förstått runt 5-6 km och då hade jag 12 (!) pauser som kortades ner till 2 pauser. Sen blev det inga pauser, sen sprang jag lopp och efter det en GPS-klocka. Resten är som vi säger historia, men det är sjukt att jag utsatte min kropp för detta. Idag känns det helt overkligt, men det är som människornas evolution, ibland måste man ta ett stort steg för att komma närmre perfektion helt enkelt.

Jag undrar dock hur det har sett ut för andra löpare, innan de kom in i "rätt fas" och hur tokigt det kan ha varit i början.

---

Oväntad hälsning | Inte nog med att Exotic Snacks nyligen har valt att sponsra mig, det dök oväntat upp ett paket från dem. Paketet innehöll en stor påse med nötter, choklad och annat gott. Den belgiska chokladen smakade verkligen toppen, lite för gott för att jag skulle ha fingrarna i styr. En mycket uppskattad julhälsning från min senaste sponsor, väldigt kul!

Att hata det man älskar

Löpningen är egentligen en helt sjuk sak. Jag älskar den. Fast jag hatar den rätt så mycket också. Jag tror många löpare känner igen sig i detta. Igår avslutade jag mitt tredje raka löppass på lika många dagar, mitt schema tillåter inte egentligen det, men nu hade jag möjligheten. Jag hade trots allt sprungit 3,5 mil i helgen och på något vänster, så var jag fullt införstådd med att jag skulle springa min vanliga snabbdistans på asfalten underligt nog.

Det blev 39:21 och 3:56/km i snitt, inget superresultat. Fullt godkänt dock. För jag var så sliten i kroppen innan, under och efter. Jag ville mitt i passet, precis som de flesta pass jag springer, stanna upp och gå hem. Att det skulle bli stoppsignalen och löpningen skulle vara över för alltid. Det gör så ont emellanåt, särskilt när man trycker på och vill flytta fram sin egen gräns för att bli lite snabbare. Så jäkla monotont och enspårigt egentligen, jag springer bara rakt fram och det är ungefär samma sträckor. Samma typer av äckliga smärta strålar igenom låren, samma typ av gamla vyer som jag har sett en miljon gånger och oftast samma människor ute. Ingenting nytt. Mil efter mil, pass efter pass. Idiotiskt. Jag hatar allt. Klockfan går inte igång, jag mår illa som vanligt. Jag gör detta frivilligt sjukligt nog, tror jag. Aldrig mera löpning.

Men någonstans efter att halva passet har gått, så känner jag hur frisk och stark jag känner mig. Jag får så mycket roliga idéer i huvudet under mina pass, jag känner mig otroligt hälsosam och plötsligt flyter allting på. Mindre än halva passet kvar, grymt. Jag kan komma hem, ta ett rejält kallt glas vatten och få njuta av varma strålar från duschen. Jag tar av mig träningströjan och tar selfie med mina ögon, jag är stolt över mig själv och jag kör. Löpningen är uppenbarligen den hälsosamma drogen, som boostar allt möjligt. Jag sätter på snabb elektronisk musik, jag dansar runt i morgonrock och kan ibland låtsas stå och bli intervjuad efter ett hårt pass. "Hur gick dagens pass?" den schizofrena journalisten i mig. "Eftersom jag är grym, så gick det bra igen", svarar den andra sidan. Sinnessjukt? Antagligen. Jag mår så himla bra, så imorgon, kommer jag antagligen hata allt med löpningen i början för att övergå till en magisk transdos. Som vanligt med andra ord.

Efter snöfall, kommer regn!

December månad. Där byggs pannben. Jag har skrivit om det förut, det är den enda loppfria månaden sedan mars i år, sedan i januari rullar det på i 10 månader med alla slags olika lopp. Alltid något lopp att se fram emot inom en snar framtid, lätt att bygga upp ett träningsschema beroende på vilket lopp man springer mot härnäst. Nu finns det inget sådant och den planeringen uteblir, nu blir det att köra på och göra det så bra som möjligt. Snön lyser med sin frånvaro tack och lov i det här avseendet, i jämförelse med förra året, då det vållade stora problem deluxe både med min löpning och min kommunala resväg. Jag älskar givetvis snön och tycker det är fint att se på i juletider. Allt har sina två sidor.

Hur har min vecka varit? Väldigt snårig, men väldigt bra faktiskt. Jag har t o m slagit två nya rekord (tror jag).

I måndags var jag riktigt förkyld och hade det kämpigt, ändock sprang jag 10 km asfalt på tiden 38:22 (3:50/km i snitt). Med tanke på att jag lite senare på kvällen än mer seg och småsjuk, så var det en monstertid i min bok som jag inte förstår hur jag kunde prestera.

Under tisdagen så mådde jag pyton, men jag var ändå på jobbet (Jag som själv avskyr sjuka arbetskollegor, som har gjort det till en sport att smitta ner så många andra som möjligt). Jag valde att avstå kvällens innebandyträning, jag förstod att det något illa var på väg att dyka upp i horisonten.

För vid onsdagen så mådde jag ännu värre på morgonen, av olika skäl valde jag ändock att åka in och jobba förmiddagen. Jag hade inte varit sjukskriven på nästan 1,5 år, jag hade gjort det till min personliga "sport" att inte vara sjukskriven och hade väl kommit lång väg tack vare just löpningen och att jag mådde mycket bättre. Vid lunchtid lämnade jag jobbet och det kändes som att jag kastade in handduken för gott, oerhört märklig känsla att inte vara på plats.

Tanken med torsdagen var såklart att jag skulle vara sjukskriven hela dagen, vilket jag var. Jag får abstinens att bara sitta hemma och inte göra något, för när jag är hemma vanliga vardagar och ibland helger, så har jag "förtjänat" det och har ibland planerat utifrån det. Att bara sitta glo hemma, surfa runt och kolla på film kändes otroligt konstigt när klockan långsamt hasade sig fram. Strax efter lunch kände jag efter på riktigt och kände att jag faktiskt mådde bättre, jag valde även att bestämma mig för att jag måste ut och springa. Helt idiotiskt egentligen, helt klart. Så vid senare eftermiddagstid så var jag ute och körde min vanliga asfaltsrunda på 10 km. Det blev oklart exakt vad det blev för tid eftersom jag visste att batteriet eventuellt skulle dö under rundan, vilket det gjorde efter 8 kilometer. Men c:a 4:30/km i snitt. Ett av de allra svåraste passen jag har gjort den senaste tiden, för jag var inte helt kry. Min sambo tyckte det var dumt, jag instämde. De som känner mig och min inställning vet att jag har jävligt konstiga sätt att resonera min löpning på.

Det var inte det enda jag gjorde under torsdagen, på kvällen valde jag att köra 1,5 h innebandy oxå. Det gick helt okej. Varken mer eller mindre.

Lagom till fredagen valde jag att som skrivet, att gå till jobbet och det kändes helt ok. En fredag är alltid en fredag på jobbet, det bara känns lite lättare. Efter jobbet spelade jag 1 h badminton med min sambo i Badmintonstadion vid Eriksdalsbadet, något jag inte har gjort tidigare. Hallen var helt OK, det blev 2-1 i set till mig med utklassning i det andra setet från mig. Min sambo höll dock fast vid sitt trasiga racket ett bra tag, innan hon förstod att inte hade en chans mot mig med det. Sen att hon ville vid ställningen 17-4 ville köra om matchen, det var bara att le åt.

Ser här smutsiga blir mina glänsande skor ute i det muddiga!

Ibland så sover man så jäkla skönt, jag var så fruktansvärt trött under fredagen. Så jag vaknade upp på lördagen efter att ha sovit 10 timmar, så jäkla skönt. Nästan helt utan att jag vaknade upp emellan, ibland kan det vara så gött att få sova länge och skönt, utan klockar som ska förstöra min världsbild och framförallt med en säng av nyare variant. Regnigt och muddigt ute, men det gick bra ändå, då jag sprang mitt allra längsta träningspass någonsin. 19 km terräng. Det var även lite isigt ute, men jag är riktig nöjd med att få till ett sådant långt pass. Tiden blev 1:21:02 och det blev i snitt 4:16/km i snitt. Mycket trött och stolt efter det passet.

Till söndagen var det tidig innebandymatch som gällde, jag fick spela back återigen. Det var inte en dag försent, då jag trivs bäst när jag får "städa" lite. Vi vann med knapp marginal mot bottenlaget på bortaplan, godkänt, inte mer. Sedan hade jag tänkt att jag skulle springa återigen, men min lust och kraft på vägen hem från matchen fanns inte alls. Istället för att sitta som ihopkurad mumie med massa filtar i fåtöljen, så bestämde jag ändå för att springa ute. Trots att det småregnade återigen, det gäller att passa på när inte snön är med. Det blev ett pass på 15 km och 1:00:56 (4:04/km i snitt). Betydligt bättre än vad jag hade vågat hoppats på i min sega kropp. Det betyder nämligen också det ett nytt rekord. Nämligen att jag har sprungit sammanlagt 54 km på en vecka, jag kan säkert tänka mig att flera trodde att jag hade sprungit mera. Men så är det inte. Långsamt, långsamt bygger jag upp inför framtiden. Efter det var jag helt utmattad, slut på energi, men jävligt nöjd med veckan. Trots att jag hatar allt med löpning under de flesta passen, så är jag jävligt sugen på ett nytt igen....

Bloggen avslöjar: Nästa sponsor gör sig redo!

Givetvis ska vi inleda helgen med en riktig pangnyhet. I veckan har det blivit klart att Exotic Snacks väljer att stödja min fortsatta resa att bli en ännu bättre, det är helt enkelt fler än bara jag som ser ett härligt regnbågsljus längre fram i min löparframtid.

"Exotic Snacks har valt att sponsra Andreas Åkesson med nötter & snacks ur vårt sortiment. Våra produkter är perfekta för återhämtning vid träning då nötter innehåller gott om protein och hälsosamma fetter. Då Exotic Snacks bland annat är sponsor av Stockholm halvmarathon är vi extra stolta över att samarbeta med topplöpare såsom Andreas. Andreas har gjort anmärkningsvärda framsteg under en kort tid och vi trorstarkt på ännu bättre resultat i framtiden!",  skriver Lisa Mardon, marknadskoordinator på Exotic Snacks.

Det är givetvis väldigt hedrande att jag har lyckats knyta till mig ännu ett etablerat varumärke till min portfölj av sponsorer, som är till gagn i min löpning på ett naturligt sätt med sitt urval av produkter. Exotic Snacks har redan innan min löparvärld öppnande sig varit en del från och till i min vardag, så det känns extra kul att kunna hitta en fin plattform för ett samarbete där vi båda kan stråla i varandras solsken. Nu kör vi!

Andreas Åkesson feat. Tove Langseth

Under vintermånaderna kommer ett antal kända och okända löparbloggare att intervjuas av mig per mail. Jag låter andra få skina i mitt strålkastarljus, kanske min stora fanskara, får möjlighet att hitta ytterligare en favorit?

Först ut är den numera Sverigeåttan på marathon, som springer fruktansvärt mycket och bloggar veckovis med många fina bilder; Tove Langseth!

"Där låg jag på vägen och stirrade upp i den perfekta blå himlen och snyftade en liten stund"

Under en vecka har jag mailat med Tove Langseth, jag har fått vad hon anser om att vara Sverigeåtta, hur nära hon har varit att lägga av med löpningen och hon har gett mig två värdefulla tips min egna resa mot min första mara.

När förstod du att löpning var något för dig? Varför bestämde du dig att göra det till en del i ditt liv?

När jag var yngre spelade jag basket och då fanns alltid löpningen där som träning under sommaren. Jag har nog alltid varit ganska bra på att springa och brukade vinna amatörmässiga skollopp och sånt. Men att kalla mig löpare, nej det fanns inte på kartan. Det var inte förrän då jag vid 35 års ålder blev utmanad att springa ett lopp och fick en biljett till Stockholm Marathon 2012, som jag började träna mer strukturerat. Det ledde till att jag började läsa om löpning och jag insåg att det gick att springa på tusentals olika vis. Herregud, jag hade ju bara nött en mil här och där tidigare. Jag skaffade ett träningsprogram av Anders Szalkai och en helt ny värld öppnades. Jag minns att jag inte tyckte det var klokt att man skulle springa fem dagar i veckan. Men jag är ordentligt lagd och började följa programmet till punkt och pricka. 

Inte långt därefter kom jag i kontakt med Pekka Kanerva som gjorde ett individuellt upplägg för mig och hjälpte mig inför Stockholm Marathon. Loppet gick bra och sedan var jag fast. Dels för att jag undrade om jag inte skulle kunna springa lite fortare ändå och dels för att det var sånt skitväder på Stockholm Marathon 2012. Jag var bara tvungen att springa ett lopp till, förhoppningsvis under bättre förutsättningar. Det blev Berlin. Det loppet var magiskt även om jag pga missvisande klocka missade sub3 med nio jäkla sekunder. Jaha, sen bara rullade det på och här är jag nu, fyra marathonlopp senare. 

Kort sagt: Jag har inte från den ena dagen till den andra, slagit näven i bordet och sagt att jag ska göra löpningen till en del av mitt liv utan det är något som har vuxit fram. Tanken på att sluta springa, den finns inte. Men att sedan springa såhär mycket som jag gör nu, det är såklart en annan sak. Men så länge kroppen pallar, det är kul och går framåt, ja då harvar jag gärna vidare. Jag har dock lärt mig att det tar tid att göra framsteg. I början går det fort, sen får man nöta och nöta för varje minut, varje sekund. Men just nöta är jag rätt bra på. Och dessutom så har jag fått en massa med på köpet av löpningen, t ex har jag fått bättre sömn och blivit mindre materialistisk och pedantisk. Löpningen har gjort mig ödmjuk. Jag vågar nästan inte sluta!

Wow! Vilket svar, vilken historia. Mäkta imponerad!

Med det du har berättat som bakgrund, hur känns det att du är Sverigeåtta (friidrott.se) med din tid i Berlin Marathon bland kvinnor i Sverige? Måste ge dig en egoboost utöver det vanliga?

Haha, ja det där är ju lite roligt. En bloggläsare uppmärksammade mig på att det fanns sån marathonstatistik förra året. Hela den här friidrottsvärlden var ju splitterny för mig men jag hittade sidan, och då var det ju kul att hitta mitt eget namn där på listan. Särskilt efter allt slit på vägarna då man dyblöt och lerig ibland frågar sig vad i helskotta man håller på med. Och visst, i år har jag klättrat upp ytterligare en liten bit och det är ju kul. 

Jag försöker peppa mig och skrika saker högt som: Åh, Sverigeåtta, vad kul! Men helt ärligt så är det där mest en lista för mig.  Rent generellt är jag ganska kass på att minnas och glädjas åt mina prestationer. Men det kanske är det som gör att jag nöter vidare, det finns alltid mer att göra och uppnå. Alltid ett till pass att genomföra, alltid några till sekunder att kapa. Och så länge jag springer 33 minuter långsammare än världens snabbaste tjej kan jag inte malla mig och hålla på. Det jag däremot är rätt stolt över är hur jag får ihop löpningen med resten av mitt liv. För det är inget självklart och något man snyter ur näven. 

Det krävs en massa planering och fokusering att springa så mycket som jag gör, samtidigt som jag har tre barn och ett jobb som kräver både tid och engagemang. Ja ta mig tusan, just det är jag stolt över. Kanske borde jag inte tävla endast i veteranklass utan i veteranmedtrebarnsamtkrävandeheltidsjobb-klass? Kan vi göra en sån?

Jag tycker helt klart att du är värd att vara mallig. Du har ett krävande jobb och du har ett tre barn som du skriver. Att du hinner med löpning på köpet är helt otroligt. Ärligt, med handen på hjärtat. Hur många gånger har du seriöst tänkt tanken att lägga ner löpningen det senaste halvåret?

I somras när jag i åtta veckors tid sprang mellan 21 och 22 mil i veckan, ja då minns hur jag en augustidag på Gotland, under ett hårt tempopass, helt sonika la mig ner på asfalten. Där låg jag på vägen och stirrade upp i den perfekta blå himlen och snyftade en liten stund. Men när jag hade legat där och tyckt synd om mig själv i några minuter, och påmint mig om att allt detta är fullkomligt frivilligt och att ingen bryr sig om jag bara lägger ner rakt av, ja då dammade jag av mig, reste mig upp och sprang vidare. 

Efter det har jag inte känt sådär igen men tror det är viktigt att få känna sådär ibland och just ifrågasätta det man håller på med. Att få säga buhu när man kommer hem ibland efter ett springpass och just tycka lite synd om sig själv. Och har man tur så bor man ihop med en snäll människa som kan ge en lite ny pepp ifall det behövs just den dagen. Men annars när det känns kärvt så brukar jag tänka på hur jäkla stark löpningen gjort mig, och då känns det genast lite lättare.

När känner du att du är färdig med löpningen? Vilka lopp måste du springa? Har du någon speciell tid på en distans som du jagar?
Jag tror aldrig att jag blir färdig med löpningen så att jag bara lägger ner den helt men kanske att jag längre fram lägger av med loppen. Jag vet inte, jag är inte där än, loppen är fortfarande en sån kick. Jag har inga lopp som jag känner att jag absolut måste springa, tvärtom så gillar jag, så länge jag springer på det här viset, att springa just samma lopp för att verkligen se om jag förbättrat mig. Om du springer marathon så är det ju stor skillnad på vilken bana det är, och sen väder och annat också såklart. 

Men det är lustigt det här med tider. När jag sprang mitt första marathon var målet att bara klara det. Jag sprang på 3:14. Efter det började jag tycka det här med tider var väldigt kul och då föddes tanken om att jag kanske, kanske en dag skulle fixa att springa under tre timmar. Det gick nästan när jag sprang mitt andra marathon på 3:00:09 i Berlin. Min klocka var knasig så jag var helt säker på att jag skulle fixa det, så grymt irriterande med de där nio sekunderna när jag kom i mål – även om jag var otroligt nöjd med själva loppet i övrigt. Så de där nio sekunderna var jag bara tvungen att kapa i Stockholm i år. Det blev 2:55:59. Och nu sist i Berlin i år, mitt personbästa på 2:52:54. Nu finns väl en dröm om sub 2:50 en vacker dag men jag är ödmjuk inför det. Jag tränar på så bra jag kan utifrån mitt liv och en dag ska jag fixa det, får bara se när de blir. Men när det är gjort så blir det väl målet sub 2:45 och sen… ja, sådär håller det kanske på? För evigt? Hjälp.

Du verkar ha ett väldigt bra pannben uppenbarligen. Jag springer inte alls lika mycket som du, ändå har jag säkert under många av mina pass lagt av massvis gånger den senaste tiden, för att senare efter passet älska det igen. Märkligt det där med löpning. Vad är ditt mest pinsamma pass du egentligen inte vill berätta om?

Hmm. Jag har nog blivit gammal för jag tycker nästan inget är pinsamt längre. Särskilt inte ett löppass. Springer man mycket så är det ju självklart så att inte alla pass är av toppkvalitet. Men en grej som ändå är löparrelaterat och kan klassas som pinsamt var när jag var ute och sprang och fick problem med magen. Det var bara att springa in i skogen. Nu satt jag inte precis där och läste tidningen, det handlade ju om några sekunder, men när jag reste mig och var redo att springa vidare så mötte jag blicken på en tjej som var ute och promenerade och precis passerade. Har ingen aning om ifall hon kom förbi just då eller sett när jag sprang in. Hur som helst så såg jag i hennes blick att hon fattat exakt vad som varit i görningen. Lite pinsamt, ja, men som sagt, jag är så gammal att jag ändå inte bryr mig.

Jag blir sannerligen inspirerad och eggad av dina svar. Slutligen, det här är trots allt min blogg, vad för två värdefulla tips ger du mig inför min maradebut i vår?

Ah, det ska bli riktigt intressant att se hur du gör ditt första marathonlopp. Första tipset får nog bli att du verkligen ser till att köra långpass regelbundet nu framåt. Dels för att du fysiskt behöver en del mil i benen men också för att det mentalt är skönt att veta att man bemästrar distansen. Det är ändå dubbelt så långt som en halvmara. Med det sagt behöver du ju inte springa ett marathon i veckan, men just att se till att vara ute en längre stund en gång i veckan. Andra tipset får bli till själva examensdagen. Att du inte rusar iväg som en dåre i starten, som om det vore ett millopp, utan istället sparar lite på krafterna så att du gör en stark andra halva. Det där är dock lättare sagt än gjort, tro mig. Hur som helst, jag har känslan av att det kommer gå riktigt bra för dig! Men lämna hörlurarna hemma, du får njuta av publiken istället. Vi ses på startlinjen.

Vill du fortsätta följa Tove Langseths resa vidare, då följer du hennes blogg här!

Hello Riga - I'm coming!

Breven fortsätter att flöda in i massor och jag måste återigen kapitulera för en av förfrågningarna. Jag har bjudit på show och spektakel när jag nästan spydde ner ett redan slitet Alexanderplatz i Berlin. Jag kommer att ställa till med cirkus när jag åker till en annan favoritstad, Prag. Nu är det officiellt att jag kommer att springa halvmaran i Riga den 18 maj. Samma dag som Göteborgsvarvet. Göteborgsvarvet fanns inte på agendan i år, utan den får nog vänta tills 2015 innan jag tar revansch där. Nu måste jag tillfredsställa brevfriarnas önskningar i Riga. Även där har jag varit förut och fann det lagom mysigt. 

Det är helt enligt planerna, då detta blir mitt sista lopp innan min första helmara i slutet av maj. Då får jag en riktig helkörare två veckor innan om vad jag står formmässigt i mitt program, perfekt. Så ifall ni inte vet var ni ska göra den helgen och väljer att hoppa över Göteborgsvarvet, så är ni varmt välkomna att åka ner till Riga och stötta mig tillsammans med de baltiska fans som finns på plats.

Nu måste det vara ett nytt rekord?

Rekord är till för att bli slagna, inget snack om den saken. Ibland får man till och med hitta på rekord för att känna sig övermäktig och stolt. I och med gårdagens pass på 10 km asfalt (3:51/km i snitt), så har jag sprungit fem raka träningspass på 1,5 vecka med samtliga pass under 4:00/km i snitt på varje pass. Jag har säkerligen sprungit under en lika bra period när jag hade lopp insprängt också, men nu har jag lyckats göra det på "egen vilja" och karaktär. Jag har nämligen sprungit tre löppass på fyra dagar (med en innebandyträning på detta) utan att känna mig särskilt sliten, tvärtom, jag känner mig starkare och mer vältränad än tidigare.

Måndag 25/11: 10 km asfalt, 39:11, 3:55/km i snitt
Onsdag 27/11: 10 km asfalt, 38:35, 3:51/km i snitt
Söndag 1/12: 16 km terräng, 1:03:30, 3:58/km i snitt
Måndag 2/12: 10 km asfalt, 37:48, 3:47/km i snitt
Onsdag 4/12: 10 km asfalt, 38:33, 3:51/km i snitt

Jag skulle säga att det är, för att använda mitt just nu favorituttryck, helt magiskt. Jag fajtas varje dag för att kunna bli bättre. Precis som alla andra som är ute och springer, det är där jag är bland skaffar min kraft för att fortsätta att springa. Ni som springer, som skriver om det eller som jag möter ute i spåret. Jag kommer aldrig tillåta er att bli snabbare än vad jag är, långsamt bit för bit ska jag montera ihop mig själv till att bli snabbare.

Undrar hur jag kaxig jag kan vara imorgon när det är dags att springa, då Sven har lagt sin hand på vårt land!