Julklappar : Bok och OnePiece är ett minne blott!

Det känns otroligt avlägset att behöva tänka på julen nu. Jag vill ändock däremot lyfta fram en av klapparna som hade löparanknytning. Bland alla klappar så fanns boken "Världens löpning" som resetidningen Vagabond står bakom. I boken finns det som det står på omslaget 12 städer med med sammanlagt 36 rundor, utöver det intervjuer med lokala löparprofiler samt lite om resemålet. Perfekt för mig som uppskattar både löpning och resa. Flera utav städerna tillhör mina absoluta favoritresemål som Prag, Berlin, Barcelona och New York. Jag hade önskat att boken var ännu tjockare (även om det innehåller runt 270 sidor), men det är en bra bok att sjunka ner i och bara bläddra i. En "coffee table"-book, som är lätt att plocka fram. Gillar man löpning och har minsta intresse av att resa så tycker jag att man bör ta en titt i denna.

Jag hoppas helt klart på att det kommer någon form av uppföljare, då lär det inte dröja förrän jag har snoken i den med.

Något annat uppskattat som dök upp som julklapp var en mysig flanellpyjamas. Jag har aldrig sovit i en pyjamas i stort sett hela mitt liv, jag tycker det är alldeles för varmt. Kanske de få gånger jag kommer hem efter en utekväll och jag inte orkar ta av mig kläderna, men då är jag å andra sidan inte medveten om någonting heller. Däremot så fick jag den här pyjamasen av min sambo, så jag får utgå att det är totalkört för mina tankar om att införskaffa mig en OnePiece-pyjamas som har drömt lite om. Smart spelat av min sambo uppenbarligen. Ge mig något jag tycker om, för att ta bort alla möjligheter till att jag ska kunna köpa mig en OnePiece.

---

Ungefär såhär kände jag mig i söndags!

I lördags blev det innebandyderby för min egen del, dagen efter mitt lopp i Huddinge. Vi har aldrig vunnit på bortaplan mot dessa, nu lyckades vi vinna efter en hård kamp. För egen del var de bland de bästa matcherna som jag har spelat. Jag kände mig i jättebra form och jag spelade enkelt, inga konstigheter alltså.

Under söndagen blev det 2 mil på tiden 1:24:36 vilket gav 4:14/km i snitt. Det är jag mycket nöjd över, trots mycket snö och halka. Sen så efter ett tag så var jag inne och snurrade på alla möjliga spår i skogen utan att egentligen veta vad jag skulle ta vägen, jag var glad att inga troll tillfångatog mig mitt i all förvirring.

Till måndagen så hade jag sent på söndagen impulsbestämt mig för att göra ett nytt besök i Quicknet Arena i Västerås. Så blev det också. Samma pass. 2.6 km uppvärmning. Sen 1000-800-400-200 x 2. Sen var det 2.6 km nervärmning. Totalt 10 km (50 varv) och något snäpp snabbare än passet förra måndagen. Jag ska försöka lägga upp passet på jogg.se, för de som vill kika lite närmre. Precis som förra måndagen var jag helt slut efteråt. Känns väldigt kul att få den här möjligheten att springa i en inomhushall. Med tanke på att jag bestämde mig så sent, så lyckades jag ånyo göra fans och journalister besvikna genom att inte annonsera för detta i förväg. Däremot träffade jag på en från jogg.se som kände igen mig, det var kul att få tjöta lite.

Allt detta med ett leende på läpparna. Inte illa.

Scandic Indoor Games 2014 - En dag på och efter jobbet!

Datum: 17 januari 2014 Distans: 3 km Placering: 4 Tid: 9:43

Jag undrade egentligen hur jag orkade med. Under utomhussäongen 2012 och 2013 så hade jag lopp vecka efter vecka, men några få undantag. Under 2012 hade jag dessutom lopp två dar i rad, någon gång två lopp samma dag. Jag undrar i helsike jag pallar med att gång på gång orka med detta intensiva upplägg, jag får lägga mycket annat åt sidan. En hel dag kan gå åt för att springa en mil i en stad tre timmar bort. Kan all träning och resande var värt detta? Jag tänker kort tillbaka till Karlstad Stadslopp (loppet som enligt mig var det bästa loppet 2013), jag åkte tre timmar dit och tre timmar hem. Däremellan förutom att springa milen, så fanns det en del timmar att slå sönder, bland annat för att intaga middag. En bana som är känd för att vara väldigt snabb och jag ville så gärna slå ett nytt PB. Så blev det också. Jag njöt varenda steg, jag är en tävlingsmänniska och jag bara måste föda den där ormen i mig som vill åt mina tävlingsnerver.

Nu när inomhussäsongen har blivit en del av mig. Så är det 6 lopp på 6 veckor. Samma distans, samma typ utav miljö och ungefär samma träningsupplägg inför detta. Det låter helt vrickat egentligen att göra detta. Förutsättningarna inför fredagens tävling var inte helt perfekta och det som började att bli en avsky för inomhuslopp, slutade med helt andra tankar när känslorna hade lagt sig. 

Inför:  Det är inte ofta lopp går på fredagar. Istället för en lördag eller söndag, så blir det att jag måste jobba på en fredag (fy för denna styggelse). Så en hel del energi går åt att ha fokus på rätt saker i stunden, givetvis. Även om jag åt en tveksam lunch och ett mellanmål i all hast egentligen, så kändes det inte toppen. Inte nog med det, det jag hade planerat blev så stressigt framåt eftermiddagen och alla tankar på att jag senare skulle åka till Huddinge för att springa ett 3000 m-lopp mot duktiga löpare kändes som helt annan verklighet som inte skulle ske inom det närmaste.

Väl på plats på en knökfullt pendeltåg mot Huddinge, så tog det inte alltför lång tid att lokalisera hallen. Tanken att gå in bakvägen för att undvika press och fans sprack direkt, då avprickningen skulle ske vid entrén. Det var inte mycket att göra åt den saken, utan så fick det bli. Vi var väl runt 35 anmälda löpare, men jag såg att det var många som inte hade prickat i sig än. En del duktiga löpare. Däremot hade den erkänt duktiga Napoleon Solomon prickat av sig, så strålkastarljuset behövde inte vara på mig under denna kväll och jag kunde få bort lite press från mina axlar. Jag tog ett helt tomt omklädningsrum och insåg hur långt ifrån mentalt redo jag var att springa. Fysiskt var jag säkert i så bra form jag kunde bli för tillfället, men jag hade ett lätt illamående som hängde över mig och det kändes inte direkt som att det skulle försvinna på ett bra tag.

Att springa inför storpublik (nåja) och spy, utan att ens ha intagit alkohol, kändes på något sätt förnedrande. Jobbigt sits med andra ord.

Eftersom det återstod en tid kvar, så valde vi att bara sitta och spana in andra friidrottare som gjorde sitt bästa för att pressa sig själva i hopp på fina resultat. Jag lade snabbt märke till att kurvorna lutade (höhö) mer åt Västerås-hållet än mot Örebro i hur de såg ut. Det finns inte så mycket att jämföra för min del, jag är bara glad att jag har tagit del av den typen av kurvor i Västerås tidigare under veckan. Jag valde att i god tid att jogga runt banan för att få in känslan, jag joggade i en sådan fart, så jag trodde att jag skulle helt plötsligt stanna. Fruktansvärt otaggad och jag kunde inte ens tro på mig själv denna kväll oavsett hur stor egotanken är. Illamåendet hängde kvar. Jag fick vara med i första heatet av två och där fanns de bästa löparna såklart, det skulle gå undan, utan tvekan.

Skottlossning att vänta!

Under: Väl på plats för att starta, så fick startskottet en oväntat vändning, då Solomon utdelades ett gult kort för tjuvstart (?). Det var ett stort oversized gult kort, kändes som att funktionären viftade med ett laminerat A4-papper. Nåväl, när vi väl kom iväg, så var det bara att göra sitt jobb och inte gnälla alltför mycket på dåliga förutsättningar. Solomon och Andreas Jansson tyckte antagligen att vi övriga löpare i heatet luktade illa och valde att försvinna illa kvickt långt ifrån oss. Jag som hade duschat kvällen innan, blev ledsen en liten stund över detta.

Jag låg som femtefigur av nio stycken löpare. Känslan var att vi ändå låg i ett högt tempo, så kändes det inte alls lika fort som gjorde senast i Örebro. Jag vill löpa så snabbt jag bara kunde utan att passera gränsen, där jag låg ner i knäposition och hulkade ut allt möjligt. Jag kan säkerligen tänka mig att minst hälften (om inte mer) hade kommit för att se mig, så det hade inte varit kul för de yngre att se sin stora idol ha spyslem i ansiktet. Det mesta trista var att det inte fanns musik när vi sprang och det kan säkert många dividera om, då mina hörlurar snart har växt fast i öronen på mig. Men under 3000 m-loppen har jag helt enkelt valt att avstå för att det ska mer juste ut. 

Bilden är ungefär lika skarp som en UFO-bild, men det är jag på bilden i mörkt. Jag lovar!

När det var mindre än 5 lopp kvar, så fick jag den där känslan att det kändes lite overkligt. För jag tyckte att loppen gick undan snabbare den här gången än vad det har gjort under mina två tidigare lopp. Kan det vara för att jag börjar bli "rutinerad" och vet vad jag ska tänka på (alltså ingenting) när jag springer? Kanske, vem vet. Den grupp som jag tillhörde var så tajt, så jag blev trampad på ett par gånger och det kändes som att vi skulle växa ihop till ett par siamesiska tvillingar om jag inte lade på ett kol. Han som låg trea ökade när det var två varv kvar, jag valde att hänga på han som låg på fjärdeplatsen och ville inte ta ut mig alltför mycket inför sista varvet. Strax innan sista varvet valde jag att passera han och det skulle bli intressant ifall han eller den person låg precis bakom mig innan jag gasade lite skulle svara. Så blev det dock inte, utan jag kunde komfortabelt konstatera att när jag på förhand granskade startlistan så var jag övertygad om att jag skulle kämpa för en topp 10-plats. Nu blev jag fyra, strax utanför prispallen. Inte illa. Trots att jag fortfarande mådde fruktansvärt illa.

Lunny hade stor del av dagens framgång, helt klart!

Efter: Trött, mycket trött sökte jag mig bort för att bara sitta och vila. Trots att jag inte var på topp, så slog jag till med tiden 9:43 (3 sekunder från nytt PB). Det är en enorm styrka i sig. Bredvid förutom far min, så satt Lunny. Han var den sista som flög in i min sportbag innan jag åkte hemifrån till jobbet, det hade inte varit detsamma om inte Lunny hade fått möjligheten att åter se mig i ett lopp. Vi valde att stanna kvar och kolla på andra heatet, för att se ifall det var någon som skulle hota min fjärdeplats totalt. Men så blev det inte, vilket jag kunde konstatera var mycket skönt och en ny fjäder i hatten på mig.

När vi lämnade Storängshallen, så fanns det folk som hungrade efter min autograf eller var det en hamburgare?

Mycket trött och sliten, sökte jag mig till det ödsliga omklädningsrummet. Jag kunde konstatera att fick göra allt för att värja mig från alla som ville ha autograf, jag ville bara dricka vatten och försöka mota bort alla typer av spykänslor som guppade fram och tillbaka inombords. Mitt i all ensamhet, så kunde jag konstatera att jag hade gått från att "aldrig mer springa ett 3000 m-lopp" till att jag redan nu började känna en saknad att om ett par veckor behöva lämna min inomhuskarriär för att satsa på utomhus, jag som började gilla det här. Det är bara njuta så länge allt varar helt enkelt.

På O'Learys i Huddinge, hänger  f.d. HV-spelaren Andreas Falks (#17)  tröja från Huddinge!

Vi åt på en god oxfilétoast på O'Learys i Huddinge, jag fick i mig en del, men fortfarande så var illamående fortfarande som hemsk våt duk över mig. När jag väl kom hem, så bara njöt jag att jag åter hade bevisat för alla i Huddinge att legenden existerar på riktigt och mer kommer att komma. Boken slutar inte skrivas på länge och jag som är huvudperson vet inte heller vad den här ska sluta.

Hjälten i boken (alltså jag) avslutade fredagen med att somna framför en Batmanfilm. Ett perfekt slut på en mellanmjölksdag.

Reload(ead)

Imorgon smäller det återigen. Dags för nästa tävling, 6 dagar efter den senaste.

Sedan smällkaramellen i Örebro i lördags, så har jag sprungit 19 km på 4:14/km i snitt dagen efter i mitt första snöpass ute i skogen på bra länge. Måndagen spenderades som bekant i min hemliga uppladdning i Västerås. Under tisdagen blev det en härlig genomkörare med innebandyträning, inga trötta ben där inte. Däremot så var kroppen inte alls med lika mycket på noterna till onsdagen, den femte raka träningsdagen och fjärde löppasset. Det blev 41:41 (4:09/km i snitt) på 10.02 km. Det var halkigt, blåsigt och inte alls kul. Det var väl därför det inte gick särskilt snabbt kan man tänka sig, det är inte ofta jag springer så "långsamt" på min klassiska asfaltstia. Jag tror inte heller att jag står och faller med det här passet överhuvudtaget. Det enda som kan oroa är att jag har haft en antydan att kanske bli krasslig, men jag har varit förkyld fram och tillbaka. I skrivande stund, så är det helt okej och jag hoppas att jag kan ge mig själv de bästa av förutsättningar.

Idag har jag vilat och inte gjort ett dyft, vilket är en härlig känsla. Dessa få vilodagar jag planerar in är alldeles ljuvliga för psyket. Utan dem, skulle jag inte vilja göra ett skit överhuvudtaget. Jag måste få möjligheten att få njuta helt enkelt.

Vad tror jag om morgondagen? Det är inte ofta jag får springa sent en fredag, det ska bli väldigt kul att se hur Storängshallen ser ut och det är kroppen som bestämmer hur det ska gå under morgondagen. En skillnad mot Örebro Indoor Games är att det är 35 anmälda mot 6 löpare i Örebro, vilket innebär att det kommer bli olika heat. Jag hoppas inte att det blir alltför trångt. Jag noterar att det finns ett par snabba och duktiga löpare med. Passar mig utmärkt att andra får gassa lite i strålkastarljuset. Efter senaste boomen i Örebro, så funderar jag på att eventuellt ta och gå in via bakvägen till hallen. Imorgon har jag ingen lust att stå och hänga vid entrén för massa intervjuer, utan jag måste ge mig själv möjligheten att varva ner efter jobbet och komma i rätt mental balans inför loppet utan onödiga störningsmoment.

Äh, nu är det slutskrivet för kvällen, utan nu kör vi imorgon och har kul!

Intervallträning på "hemlig ort"

Igår gjorde jag något impulsivt. För inte så länge sedan dök det upp ett mail. Där det stod att det var gratis träning i inomhushallen Quicknet Arena. Toppen! Bra tider, som ligger strax efter jobbet på måndagar och torsdagar. Det fanns bara ett krux, Quicknet Arena låg i Västerås och det var långt bort det. Jag har aldrig tränat i en inomhushall, bara sprungit två tävlingar i Örebro. Mina alternativ har varit få och egentligen omöjliga. Solna- och Sätrahallen hade sena tider för allmänheten som inte passade mig, då skulle hela dagen var borta p g a lite intervallträning, det kändes inte okej. Storängshallen hade just nu inga tider för allmänheten och vore den absolut bästa. Bosön är alldeles för långt bort för att det ska vara smidigt överhuvudtaget.

Så efter väldigt kort betänketid, så valde jag "impulsivt" planera in att jag skulle åka till Västerås under gårdagen. Jag fick byta arbetstider för två dagar, samt gå lite tidigare för att göra detta möjligt. Ett annat skäl var också efter mitt nya rekord, så har det var otroligt mycket ståhej kring mig som löpare i Stockholm, fans och journalister har funnits i vartenda gathörn och att åka till Västerås utan att någon visste om det, var ett sätt för mig att träna ostört från alla. Jag kan inte vara tillgänglig för media hela tiden, så när jag kom till en hall utan en enda journalist som väntade mig, så var det perfekt. Jag fick göra det jag ville mest. Att springa. Det blev 2.6 km uppjogg. Trappan ner: 1000-800-400-200 x 2 samt 2.6 km nerjogg. Totalt så sprang jag alltså 50 varv, alltså 10 km. Det ltåer helt galet, men så är det. Ett pass som ni kan läsa mer om under min träningsdagbok. Jag var nöjd, jag kände mig som ett litet lyckligt barn på julafton att få den här fina möjligheten. Jag upplevde dock att kurvorna varade längre och kändes mer jobbiga än Tybblelundshallen i Örebro, fast det kanske inte skiljer något alls? En viss skillnad kunde jag utröna i varje fall.

Är det här nästa stopp i min framgångsrika saga?

 Sedan blev det att åka hem igen. Jag älskar att åka tåg, så att bara få vila och ta det lugnt på tåget, utan känna någon större press eller stress var optimalt. Jag var hemma till kl. 8 och jag gör gärna detta igen ifall jag får möjligheten igen. Genom detta blogginlägg kanske journalister och fans gör sig redo att boka in sina tågbiljetter till Västerås?

Utanför hallen står det 30. Men jag sprang nog snabbare än så inuti hallen!

Örebro Indoor Games 2014 - Där var den första smällkaramellen

Datum: 11 januari 2014 Distans: 3 km Placering: 2 Tid: 9:41 (nytt PB!)

Någonting har definitivt saknas, sedan i mitten av november så har den känns som att en del utav mig inte har funnits och har varit omöjligt att återfå. Det är den här tävlingsnerven, att tävla mot sig själv och andra för den delen som inte har varit närvarande. Jag har dock funnit en del ro i att bara kunna träna och lägga om träningen för att jag ska bli uthålligare och kunna bemästra en mara, men även kunna tackla en halvmara på ett ännu bättre sätt vid nästa tillfälle. Så träningen har inte varit särskilt speciellt inriktad mot den korta distansen på 3 km. Nu i veckan sprang jag dock banintervaller ute och det var med det här loppet i åtanke, sen har vi faktiskt haft 10 km asfalt som är en sorts "pressa mig själv"-pass, på sätt och vis är det för att bibehålla den snabbhet jag redan innehar.

Förra året vid samma tidpunkt var inte ens inomhuslopp något som fanns i tankarna, vilket betydde att spannet mellan sista utomhusloppet för 2012 och det första inomhusloppet 2013 var 5,5 månader ungefär. Att jag ens klarade mig igenom det, med tanke på att vi hade en vinter som var sträng och hård mot mig som löpare. 3 km inomhus är en klurig distans, som inte lämnar någon som helst möjlighet till att "vila" under själva loppet och är direkt på. Jag är dock glad över möjligheten att minska mitt begär att göda tävlingsnerven under vintertid också.

Inför: Jag vaknade utvilad efter c:a 9 timmar, det var helt klart en bra start på dagen och frukosten åt jag med stor glädje med tanke på vad komma skulle. Det som jag ansåg på förhand vara en nackdel att loppet skulle gå sent i Örebro, kunde å andra sidan ses som en positiv sak att jag inte behövde gå jättetidigt och ha kort om tid för att åka iväg hemifrån. Väskan plockades ihop och jag var laddad inför resan. Jag tittade ut genom fönstret och såg hur det där vita hade kramat och skakat om Sverige nu fanns där ute. Jag var glad att jag skulle springa inomhus och att jag inte behövde tampas med det där vinterbihanget. På tågresan till Örebro som flöt på utan problem, så hann jag med att klara ett spel och redan där var jag en solklar vinnare utan pardon samt att äta lunch, jag hade t o m ätit mellanmål hemma. Man kan med lätthet säga att jag vara ganska trött vid det här lagret av att äta. Någonstans måste man säga nej.

Örebro Slott är ännu finare i vinterskrud!

 Väl framme vid ett Örebro, så var det så pass mycket tid kvar till start, så vi tog en liten promenix in mot centrum, njöt av att se Örebro och slottet också drabbade av den vita sjukan. Inget undkommer det med andra ord. Efter att ha flanerat i stan en stund, var det dags att bege sig till en busshållplats, där bussen skulle ha riktning mot hallen. Väl framme i hallen, så var allt bekant och trots att jag bara hade varit där en gång tidigare (Vinterspelen senast), så gick jag världsvant runt och visste exakt hur allt förhöll sig. Jag hämtade nummerlapp och bytte om, sen var det bara att börja räkna ner tiden tills årets första spektakel skulle gå av stapeln.

Här ska ni få se ett nytt mirakel!

 Jag värmde upp rätt så oengagerat utan egentliga fartökningar, det var helt klart svårt att se vad jag stod för tillfället när det gäller den här korta distansen. Jag lät musiken pumpa genom öronen och kände att jag började tagga till, det verkade endast bli 6 stycken löpare på 3000 m. En norrman som hade sprungit på neråt 8.30 och en 15-åring som vann Hälsoloppet (5 km) som jag sprang förra året, samt en annan som hade kommit 2 sekunder bakom mig under Vinterspelen som kände igen mig. Han som jag skrev om i mitt senaste blogginlägg som hade börjat följa min träning, syntes inte till, kan han ha blivit rädd när han såg hur bra jag tränade, måntro? Inte omöjligt. Efter upprop, så började jag göra mig redo för start och jag var glad att jag redan hade sprungit här tidigare, så jag visste exakt vad doserade kurvor innebar. Bara ett par minuter innan start så kom jag på en sak. Jag ville att min nya maskot skulle sitta på första parkett, så han hade möjlighet att ge mig psykisk energi. Nämligen Lunny Lunnefågel från Island. Inte kan gå fel nu? 

Heter man Lunny Lunnefågel och är en lyckobringande så är det självklart att man får sitta på första parkett!

Under: Jag var inte alls lika nervös som senast, utan jag kände mig redo och från att vi ställde oss till att startskottet gick, så var jag knappt beredd. Jag valde dock att hänga på norrmannen och 15-åringen tidigt för att få lagom draghjälp i loppet, jag hade mina tankar om att jag inte skulle kunna ha möjligheten att hänga på särskilt länge. Så blev det. Jag hamnade mittemellan de två snabba och de tre kvarvarande i ett tomrum, där jag fick hålla uppe tempot så bra det bara gick. Jag passerade första kilometern på 3:05, helt okej.

Något som slog mig var även om det var väldigt monotont utan musik och hur allt var likadant, varv efter varv, så fann jag någon sorts ro i det ändå. Jag hade 15 varv framför mig, varken mer eller mindre. Sen skulle det vara över, ingenting skulle behöva överraska mig egentligen, eftersom du springer runt, runt och runt. Helt idiotiskt egentligen, men väldigt kul. Medan tröttheten började greppa tag i min kropp efter ett tag, så började han som hade fjärdeplatsen att knappa in varv efter varv. Oroande, när jag väl hade tagit mig ända till Örebro, då ville jag så gärna ta en pallplats. 

15-årige Stefan Stojanovic (till vänster i gult) bryter och helt plötsligt har jag silverplatsen inom räckhåll.

 Sedan inträffade det något högst oväntat, någon gång under sista tredjedelen (13:e varvet?) så valde 15-åringen att hoppa av och helt plötsligt var jag ny tvåa i loppet huxflux. Norrmannen var som väntat snabb som fasiken, han kändes helt oberörd över det hela. Kul för han. Medan jag kände hur han som nu var den nya trean började närma mig, så började ta i de två sista varven. Förra gången hade jag en djävulsk spurt, då jag hade två som flåsade mig i nackhåren, den här gången var det dock inte så och jag kunde komfortabelt avsluta i en ganska hög fart och äntligen få slänga mig ner, njuta av att det här var över.

Efter: När jag insåg att jag hade sprungit 9:41 och har på nytt slagit ett personbästa, denna gång med 7 sekunder. För jag kände mig verkligen i riktigt bra form senast när sprang förra gången och jag hade faktiskt inget särskilt mål i mitt huvud, utan att göra mitt bästa. Det låter för vekt för att vara jag, men ibland måste man vara ödmjuk och låta saker bara vara. Jag hade återigen ställt till med en stor show i ladan för Örebrofansen. Jag tror nog närkingarna känner sig lyckligt lottade att man på mindre än 2 månader får se mig 2 gånger, det är lyx.

Bakom varje framgångsrik man, så står en mer framgångsrik Lunnefågel. Tack Lunny!

 Jag fick kliva upp på prispallen återigen. Jättekul, jag fick en fin glasplakett med en silvermedalj. Mycket kul och hedrande. Jag kände mig väldigt stolt över detta. Det var precis den start jag behövde in på det nya året, 11 dagar in på 2014 och redan ett nytt personbästa. Precis så ska det vara.

Tre glada laxar!

Sedan blev det dags att åka till O'learys i stan, där jag hade bokat för att se HV71 spela borta mot Linköping. Med en god bit mat, så lämnade vi stället med ett nedsligt underläge efter två perioder då tåget väntade på oss. Tåget kom i tid och flöt på väldigt bra, samtidigt lyssnade jag på radio och fick höra att nederlagstippade HV vände och vann match på full tid. Mycket kul, ett perfekt avslut på en perfekt dag. Det förtjänar jag och det är en dag jag kommer att plasta in i mitt huvud och lägga på en plats, där lyckliga minnen för alltid har övertagit i huvudet.

Nu lämnar jag Örebro, vi får väl se när jag återvänder hit igen!

Upp en snäpp med volymknappen

INFÖR

Nu är den sanningen ett faktum. Årets första tävling är här. Jag kommer att göra comeback i hallen som jag avslutade årets förra säsong, nämligen i Tybblelundshallen, där jag slog till med 9:48 på 3000 m i mitt första lopp inomhus någonsin. Även om det här rent officiellt tillhör "inomhussäongen", så kan jag inte frångå det faktum att det faktiskt var snart 2 månader sedan jag tävlade senast. Jag kan nog påstå att sedan det loppet, så har jag nog rent uthållighetsmässigt aldrig kanske varit i bättre form. Sen kan man alltid sätta ett frågetecken på hur snabbheten i ett sådant här kort lopp kan vara?

Jag gjorde mina två sista pass inför morgondagens batalj i måndags och i onsdags. Jag var tillbaka på den gamla idrottsplatsen för klassiska banintervaller. Istället för pyramidintervaller (200 t o m 1000 upp sedan 1000 t o m 200 ner igen), så valde jag att köra 1000 t o m 200 ner två gånger. Som en trappa, för jag är lite sliten mentalt minst sagt. Uppvärmningen var på 2,75 km på 4:22/km i snitt till idrottsplatsen, helt klart lagom. 

Repetition 1	1000 m	03:16	3:16 min/km
Repetition 2	800 m	02:37	3:16 min/km
Repetition 3	400 m	01:12	3:00 min/km
Repetition 4	200 m	00:33	2:45 min/km
Repetition 5	1000 m	03:15	3:15 min/km
Repetition 6	800 m	02:39	3:19 min/km
Repetition 7	400 m	01:12	3:00 min/km
Repetition 8	200 m	00:32	2:40 min/km

Idrottsplatsen var helt nersläckt, så jag fick springa med en pannlampa som ett jäkla jehu. Inte mig emot, ensamheten att springa i mörkret är mysigt samtidigt som jag hör två dudes diskutera Nicolas Cage i lurarna. Kan det bli bättre? Antagligen inte. Nervärmningen gick på 2.52 km på 4:19 km/snitt. Jag kände mig lite sliten, men trots det, så var jag glad över att genomfört det här passet.

Under onsdagen var jag återigen tillbaka på min kära asfalt. Där blev det tiden 39:36 på 10 km, alltså 3:58/km i snitt. Inte heller helt sugen på att springa, men det som var riktigt tufft att springa för ett år sedan, gör jag i en handvändning idag. Det kallas, mina damer och herrar, utveckling. 

Utöver detta har jag haft 1 innebandymatch och 2 innebandyträningar på 5 dagar, också det kan ge en form av sprintträning. 

Något annat som jag vet med säkerhet är att en av löparna jag kommer möta i morgondagens lopp följer mig noggrant mycket kul. Tidigare har det alltid varit så att jag har haft idoler bland andra löpare, nu är jag själv uppenbarligen den solklara idolen bland andra. Det säger väl allt vad förväntningarna ligger på mig imorgon, när jag på ånyo ska frälsa den törstande Örebropubliken på en ny cirkus. Själv vet jag faktiskt inte var jag står, jag är därmed väldigt övertygad om att jag kommer att få känna fjärilar i magen och ett stort allvar innan start. Något jag har saknat. Cirkusen rullar som sagt vidare, vi får väl se vad den har i sitt sköte imorgon.

Andreas Åkesson feat. Staffan Dahlgren

Under vintermånaderna kommer ett antal kända och okända löparbloggare att intervjuas av mig per mail. Jag låter andra få skina i mitt strålkastarljus, kanske min stora fanskara, får möjlighet att hitta ytterligare en favorit?

I min tredje intervju ut är en välkänd bloggare bland läsarna, som trots att han närmar sig 50 med stormsteg fortsätter att utvecklas. Som 42-åring slog han rätt så nyligen nytt mararekord, han avslöjar vad som händer ifall han skulle stanna i sin utveckling och han delger sina bästa tips för att få mig att dansa silverdans ute på Lidingö; Staffan Dahlgren!

  

"Under sista halvan omformulerade jag 

målet och siktade på personbästa istället"

Du är 42 år och visar inga tecken på att sluta utvecklas. Vad är drivkraften inom dig? Varför blir du snabbare?

Jag har sprungit i många år men räknar 2007 som det första året när jag började springa regelbundet. De första två åren var mängden väldigt blygsam och jag har sedan dess börjat springa lite mera från 2009-2013. I år har jag t ex sprungit fyra gånger så mycket som säsongen 2007 även om volymen ändå är ganska blygsam, vilket säger en hel del om hur lite jag faktiskt sprang första året. 

Sedan handlar det om kontinuitet och kvalité. Jag har inga långa avbrott p g a skador eller motivationsbrist och jag håller en bra kvalité på mina pass och varierar min träning ganska mycket vilket "stressar" kroppens olika "system" och ger utveckling.  Det som driver mig är att se hur bra jag kan bli genom varierad och smart träning, vilka mål är rimliga på sikt? Jag satte visserligen PB på 5 km och marathon i år men på andra sträckor som 10km och halvmarathon har jag stått stilla ett par säsonger nu.

Låter som att njuter av din löpning, vilket är väldigt kul. Vad händer om du skulle stå stilla på alla distanser, att du inte slår fler rekord? Tröttnar du då helt? 

Ja, det gör jag verkligen, njuter av min löpning och jag försöker att inte ta den för given utan njuter av att jag både kan och vill springa. Ja, vad händer om jag slutar utvecklas? Det vore naturligtvis tråkigt. Att tävla är både roligt, motiverande och också socialt i och med att jag då träffar en massa löpare jag lärt känna via bloggen. Tider har jag som långsiktiga och kortsiktiga mål och under säsong utgör tider och att prestera en stor del av löpningen för mig men det är inte allt. Det handlar också om hälsa/välmående och upplevelse och de bitarna har en betydligt viktigare plats än prestation under höst och vinter. Då springer jag för att det är skönt, för att få egen tid, för att det är avkopplande och ger mig frisk luft och en massa annat och det hoppas jag att jag kommer fortsätta uppskatta den dagen jag stannar i utveckling och inte blir snabbare. Jag hoppas med andra ord kunna och vilja fortsätta springa många år till, så länge kropp och huvud vill. 

Samtidigt tror jag, då jag började springa regelbundet ganska sent, att det går att utvecklas ganska högt upp i åldrarna, åtminstone på de längre distanserna där uthållighet är viktigare än ren snabbhet. Det finns ju många exempel på löpare som börjat sent och ändå gjort fantastiskt fina resultat högt upp i ålder. 

Trots att jag vet du tränar på bra och att du är målmedveten, så slog du nytt rekord på Vintermarathon med 2 minuter. Jag blev lite överraskad, hade du det här på känn? För Vintermarathon känns inte som loppet man slår nya rekord på!

Både ja och nej men mest nej. Det kryptiska svaret kräver väl en förklaring. Årets största mål var att bärga silvermedaljen (2:15) på Lidingö 30km och inför det ändrade jag min träning under sommaren. Jag sprang längre "snabbdistanser" i Lidingöfart i ett mycket tufft och kuperat motionsspår som finns där jag bor. Jag springer ganska sällan där i vanliga fall då jag tycker löpningen blir tuff och orytmiskt och även om backar och kuperad löpning finns i min vanliga löpning gav det här nya fokuset en väldigt bra träningseffekt. Lidingö gick bra (2:11:27) och jag märkte hela hösten att formen var riktigt bra, farten fanns där och pulsen var låg. 

Samtidigt hade jag inte tränat för marathon. Jag brukar förespråka regelbundna långpass och några pass på 30km eller mer innan en mara. I år har jag bara sprungit två sådana långpass varav Lidingö var ett. Men, jag har börjat inse att långa långpass inte är den enda framgångsfaktorn för en marathon, att ligga på ganska hög veckovolym kan kompensera för långpass ganska långt och jag har legat på en bra träningsvolym för att vara jag, hela hösten. 

Jag tog Vintermarathon som en spontan och rolig grej men eftersom jag visste att formen var bra så satte jag också målet att igen gå under tre timmar vilket var ett utmanande mål givet bristen på långpass. Förhållandena var helt perfekt, ca 8 grader varmt och vindstilla och banan var lättsprungen även om den innehöll en längre backe och ett par kortare brantare som alla då fick springas sex gånger på varvbanan. Första halvan gick väldigt lätt och under sista halvan omformulerade jag målet och siktade på PB istället för att gå under tre timmar och det gick vägen tack vare en lång fartökning jag gjorde under de åtta sista kilometrarna, en rakt igenom fantastisk känsla att avsluta så starkt och för första första gången springa en mara med negativ split (dvs en snabbare andra halva). 

Det blir väldigt långa svar märker jag. Jag visst alltså att formen var riktigt god men osäker på min kapacitet på längre distanser när jag ställde mig startlinjen för Vintermarathon. För mig som bara sprungit Stockholm marathon tidigare var det ett väldigt trevligt och gemytligt mindre marathonlopp och ett lopp jag gärna återvänder till.

Riktigt kul att läsa om dina tankar, måste ha varit en riktigt skönt lopp för egot. Finns det något lopp, i Sverige eller i världen, som du verkligen vill springa?

Efter att ha sprungit ett antal Stockholm marathon så visst lockar det att springa lopp utomlands. Allra mest lockar de klassiska marathonloppen i New York och Boston. Även Berlin med sin snabba bana lockar.  Jag fick faktiskt en plats i Berlin 2014 men valde att inte utnyttja den men någon gång ska jag springa Berlin eller marorna i USA. 

Berlin låter med sin snabba bana given att springa. Om vi går från roliga saker till mindre roliga saker, vad är det ditt absolut värsta löparminne som inte många känner till?

Som inte många känner till...Jag har bloggat om mitt värsta löparminne men det var länge sedan och jag kommer inte på något som kan konkurrera så det får bli Rösjö-stafetten 1997, en sträcka på ca 4km terrängspår där jag skulle springa första sträckan av fyra med mina arbetskamrater. Det här var innan min anemi upptäcktes och jag var verkligen inte i bra form men ville ändå, av någon anledning "ställa upp". Jag blev omedelbart ifrånsprungen och hade det extremt tungt hela det "långa" varvet och höll t o m på att bli varvad när jag gick i mål, arbetskamraterna som väntade på sin tur att springa undrade vad f-n jag hållit hus och stämningen var väl något...frostig skulle man väl kunna säga...

Fy bubblan, det låter verkligen inte som något kul att få uppleva. Eftersom detta är ändå är min blogg, ge mig två värdefulla tips till mitt första Lidingölopp i år?

Jag var ju i den situationen själv och det var inte så lätt att lyssna till alla råd som inte sällan var helt motstridiga. Jag lade in riktigt riktigt kuperade "snabbdistanser" i motionsspår i tänkt Lidingöfart och något snabbare mot slutet i min träning och upplevde att det gav en väldigt bra träningseffekt då det liknade tävlingsbanans karaktär mycket. Viktigt att träna på även utförslöpningen, att ta det lugnt uppför och springa fort utför.

Det andra rådet får bli att tro på din kapacitet och inte stressa i trängseln i början. Den släpper efter ett tag om du står i en startgrupp hyggligt långt fram.

Tack Staffan Dahlgren för att jag fick titta in lite extra i din värld. Vill du fortsätta följa Staffan, vilket du säkert vill göra, så hittar du hans blogg här.

Vill du läsa den första intervjun i serien med Tove Langseth finner du den här och den andra intervjun med Carl Wistedt finner du här!