Eskilstunaloppet 2013 - BOOM! Där gick ännu ett rekord!

Datum: 3 augusti 2013 Distans: 10 km Placering: 5 Tid: 36:03 (nytt PB!)

Så var det äntligen dags att börja blicka mot höstsäsongen. Även om jag sprang Musköloppet för 3 veckor sen, så var det egentligen ett "mellanlopp" och mitt senaste lopp där kroppen fick slita hårt, var i Trosa Stadslopp. Ett lopp som förutom att erbjuda härliga atmosfär och trevlig bana, också betydde startskottet för min egen semester (precis som förra året). Eskilstunaloppet är helt slutskottet för min semester, då det är dags att gå ner i gruvan imorgon. 

Vad hade jag i ryggen inför detta lopp? Jag hade en väldigt bra träningsperiod innan jag åkte till Barcelona, då jag kände hade ett par snabba pass. Sen hade jag en riktigt bra mängdvecka innan jag åkte till London. Så trots uppehållen, borde jag med andra ord vara i hygglig form. Eskilstunaloppet var som jag tidigare skrivit, ett substitut för att jag fick stå över Roslagsnatta pga sjukdom. Att jag dessutom valde 10 km istället för min "paradgren" 5 km, betydde att jag var sugen på att se var jag stod rent utvecklingsmässigt på distansen.

Inför: Som en sorts förberedelse för att återgå till rutinfyllda veckor och tidig uppgång, så klev jag upp före 8. Seg som tusan var jag. Kroppen kändes helt okej, men väldigt svårstartad. Så när vi väl började åka in mot centralen, för att ta tåget till Eskilstuna, så hade jag inte riktigt vaknat. Min hjärna kom dock igång när en SFI-studerande, ville ha mina tips och råd med några olika svenskuppgifter. Då ploppade knoppen igång, så jag fick tänka till. Det är inte alltid lätt ibland, då vissa svenska ord kan betyda flera saker. 

Skönt att få softa lite!

 Nåväl, tåget gick som det skulle och var framme i god tid. För i god tid var jag verkligen, då jag var i Eskilstuna 2 timmar innan loppstart. Jag var inställd på att det skulle bli segt innan loppet. Inte nog med detta, så var det aviserat att det skulle bli sommarens varma dag på sina ställen. Eskilstuna skulle få sig en släng Göteborgsvarvsväder på 30 grader utan moln. Fy bubblan. Men den vetskapen visste man hade framför sig.

Tänj och sträck!

 Det var bara att vara i skuggan, lyssna på lite musik och gå på bajamajan tusentals gånger. Minus dock för att det inte fanns någon handsprit eller dylikt i bajamajan, ett måste helt klart. Det var ganska folktomt när jag kom till platsen, kanske inte så konstigt med bara 1,5 timme kvar till start. Apropå det där med att lyssna på musik. Jag funkar som så, att när jag hittar en låt som jag gillar, så lyssnar jag säkert på den en miljon gånger i sträck, in absurdum helt enkelt. Jag lyssnade säkert på Caramells sliskigt poppiga "Bara Vänner" åtminstone 10 gånger i sträck, är det helt enkelt det vinnande konceptet för dagen? När jag väl skulle springa ett par kilometer och känna hur kroppen mådde, så kändes det inte bra. Kroppen var inte trött. Jag hade ingen nämnvärd träningsvärk eller jag mådde inte jättedåligt heller. Så vad var problemet? Min kropp hade ingen lust att springa särskilt snabbt idag. Väldigt oroväckande.

Dags att ställa sig på startlinjen och göra sitt bästa. Utåt var målet under 38 minuter, med tanke på den senaste snabba träningsrundan, borde det att gå ännu snabbare. Men med grillvärmen i åtanke, så visste jag inte riktigt hur detta skulle sluta.

Under: Strategin när startskottet kom, var solklar. Gör precis som mitt senaste träningspass. Rusa hårt och lägg dig på en positiva sidan av en viss kilometertid. Jag fick 3:06 den första kilometern, exakt likadant som i torsdags. Men varmt som fan var det och det fanns inte tillräckligt mycket ställen att skuggor. Bakom mina solglasögon led jag ganska hårt inledningsvis, men jag höll en bra fart och det var bara att tuta och köra helt enkelt. Värmen var dock så intensiv så det gick knappt att tänka en tanke, det var bara klappa igen tankeverksamheten och låta benen tala för sig själva.

Banan gick längs ån, på en lättlöpt bana. Med den fart som jag hade börjat hålla nu innebar att det inte skedde att någon sprang förbi mig, dock lyckades jag springa förbi ett par. Benen måste ha sparat sig på uppvärmningen. Även om de inte kändes helt fräscha, så fanns det lagom med kraft och energi för att kuta. Men värmen gjorde sitt för att trycka ner min fart, jag svettades som en gris och det fanns ingen bättring runt hörnet heller. Längs vätskestationerna försökte man få in sig en slurk vatten, men för det mesta handlade det om att hälla det på sig och få lite svalka i denna eviga värme.

Uschiamej, ett helt varv kvar!

 Det här är en 2-varvsbana, om man springer 10 km. Så när jag började närma mig ett varv (alltså 5 km), så var jag väldigt sugen på att vända in i mål istället. Jag hade dessutom 17:24 efter 5 kilometer, riktigt bra. Kroppen var trött och att behöva uppleva ytterligare ett varv var ingen höjdare. Banan var trevlig att springa, däremot med tanke på hur äckligt det var att springa i värmen, så är det extra trist att veta att man ska springa ett varv till. I det här fallet hade det varit mer lockande med en punkt-till-punkt-bana. Mitt tempo blev någorlunda lidande i det andra varvet, men det skedde inga stora förändringar mellan placeringarna. När jag närmade mig mål, på den sista bron, så blev jag passerad av den bästa kvinnan i loppet. Då hade jag väldigt trötta ben, trodde jag. Men då fick jag extra energi, det här gav krydda och extra boost. Nog ska jag komma före den bästa kvinnan. Så blev det också, när jag spurtade förbi i väldig fart henne och passerade henne med 1 sekund. 

Efter: Jag stängde av klockan vid målgång som vanligt. Nytt rekord med 19 sekunder; 36:03. Även om det hade varit trevligt att springa under 36 minuter, så kände jag inte att det var nedsligt alls. Däremot kände jag mig så jäkla utpumpad och helt slut, så jag gick iväg lite från tävlingsområdet och behövde en stund för mig själv. Jag behövde lite andrum för att få lite perspektiv på det hela. Trots olidlig hetta, så hade jag sprungit in på ett nytt rekord igen. Min nya träning har alltså gett omedelbar effekt. Gött. Tredje raka milsloppet som jag sätter rekord i - 37:15 (Kungsholmen) - 36:22 (Karlstad) och nu 36:03. Otroligt vad man utvecklas. Dessutom var jag bara 24 sekunder från en tredjeplats och en tusenlapp i prispengar. Det är bara att fortsätta gnugga, så kanske man har tur att tjäna någon prispeng i framtiden på något lopp.

Att slå nytt rekord - då ser man ut så här!

I övrigt var det ett trevligt arrangemang. Kul att jag med mindre än 1 månad bestämde mig för att springa detta. I ett betydligt mer svalkande väder, så hade jag kunnat göra ännu bättre ifrån mig på denna snabba bana. Vem vann 10 km för herrar? Det var Mr. Toaster himself, Fredrik Uhrbom, som flög iväg tidigt med sina lätta steg. Otroligt att se.

Kort efter loppet tar vi oss en hamburgare, gott med att få i sig något. Helt plötsligt hör jag någon ropa mitt namn. Vem kan det vara undrar jag? Då är det en som brukar läsa den här bloggen och säger att hon inspireras av det jag skriver. I all min trötthet, blir jag väldigt glad över att höra detta. Att jag skulle få höra det, här i Eskilstuna, känns hedrande. Det gjorde redan en bra dag, ännu bättre.

Hur firas det hemma då? Inte nog med att jag gillar löpning väldigt mycket, jag tycker även om att spela TV-spel när tid finns. Just nu är det senaste Pikmin 3. Små söta krabater som du styr och gör massor med saker. Helgrymt lir. Sen blir det att knäcka "bärs"...eller njäe, cider för min del om mindre än en timme till Göteborgsderbyt. Det är jag värd. Jag känner mig som en vinnare och kung, jag njuter av att ha gjort det igen. Den sista semesterhelg har varit helt perfekt. Nu är dags att ta på sig blåstället och köra vidare efter detta. Så måste det bli.

Dags att gå från landet britt till kropps-fit!

Hur var det nu? Jo, jag hade varit en vecka i London och Paris. Att få semestra i två "måste-städer" kändes spännande på förhand. Alla typiska turistdestinationer (Big Ben, Tower Bridge, Buckinham Palace, London Eye osv) avverkades, jag fick chansen att även åka ut till Charlton. Jag kan inte påstå att jag är en särskilt fanatisk Charlton-supporter, men om jag måste välja ett lag i det engelska ligasystemet, så är det Charlton. Varför kanske någon fotbollsintresserad person frågar sig? I början av 2000-talet spelade tre svenskar. Ingen som jag egentligen gillar, men på den vägen blev det. Att vi dessutom fick träffa på en skön och galen irländare som visade vägen och bråkade med säkerhetsvakten på arenan är ett extra plus. I övrigt så var London trevligt, hotellrummet var ungefär lika rymligt som ett kylskåp.

Sen blev det Eurostartåg till Paris. Tågfan fastande på grund av åskan i hela tre timmar. Vi blev sittande utan AC, vi höll på att få värmeslag hela bunten. Det var enormt frustrerande, det enda positiva i det hela är att vi inte hade bråttom till något i Paris samma dag. Utan vi kom till Paris vid 9-tiden på kvällen utsvultna, så jag beställde en dyr biff och glufsade i mig som att det var den första bit mat jag hade sett på evigheter. När vi äntligen hade hittat hotellet. Så fick vi rummet längst upp och rummet, trots att det var 2-stjärnigt, så var det riktigt bra. Utsikten från ett av fönstren, var Eiffeltornet där borta. Mysigt och riktigt kul.

Paris var väldigt trevligt att besöka, framförallt när vi i brådskande takt i regnoväder och hård vind gick längs vattnet för att på kvällen bestiga Eiffeltornet. Ett trevligt minne. När man tittade på den där kartan, så var det bara att gå dit man ville, inga problem att hitta. MEN. De där avstånden på kartan är för fan helt enorma, det ser inte ut så, men så är det.

Jag gjorde lite kroppsövningar på hotellrummet, men jag hade inte sprungit någonting. Jag började få myror i brallan, jag har svårt att koppla av när jag vet att jag inte har möjligheten att springa alls på nästan en vecka.

Summa summarum. Mycket bra resa. Trevliga städer. Återvänder gärna. Till bägge.

---

Sen vet ni själva hur det gick under mitt första träningspass samma dag som jag kom hem till Sverige. Halvt nerbajsad och halvt nerspottad, så utgjorde det mitt första pass inför loppen som följer. Faktum är att jag har två riktigt bra träningsperioder som jag har fått bryta av sjukdom och resa. Först var det träningen som jag hade innan Roslagsnatta den 4 juli, jag var i riktigt bra form och kände mig väldigt snabb. Men jag var i sjukdomstillstånd och kunde inte springa loppet, sen blev det att åka på sommarens första resa. Sen kom jag hem igen till Sverige. Så hade jag en vecka med 4 pass på totalt 5 mil, mängdrekord. Då var jag i jättebra form igen, men då åkte jag iväg på resa. Jag älskar att resa, men det är alltid tråkigt att behöva bryta bra träningsperioder.

Igår sprang jag mitt snabbdistanspass. 10 kilometer asfalt var det tänkt, i bästa fall var snittiden tänkt till 3:50-3:55/km. Trots enorm träningsvärk (hade grymt mycket tigerbalsam på hela kroppen) från mitt långpass i tisdags, så var jag riktigt snabb och jag tryckte på bra utan att få ont i låren. Samtliga kilometer förutom den sista var under 4 min/km i snitt, den sista kilometern blev det några sekunder över 4. Mest för att jag sprang helt galet mot slutet och snurra ut mot en parkeringsplats, så jag fick sakta ner. Vad blev det då i snitt totalt? Det blev otroliga 3:44/km, nytt träningsrekord. Tiden skrevs till 37:22. Det är faktiskt tredje snabbaste miltiden någonsin om man räknar in min milslopp. Bara 36:22 på Karlstad Stadslopp och 37:15 på Kungsholmen runt har varit snabbare. Vilket. Jävla. Pass. Mina damer och herrar, det är väl detta som kallas progression?

Snabbt hem för att köra lite kalldusch på låren (om det nu funkar) efter den enorma träningsvärk som jag fick efteråt igen. Idag har jag varit ute på Vaxholm för att njuta av det sista av semesterns sötma och för att kroppen ska få totalvila. Under kvällen har jag mått lite illa, men det är bättre nu. Jag hoppas att kroppen är beredd på att ärligt ge mig alla förutsättningar för att göra ett bra lopp imorgon.

Jamen, precis. Det är dags för lopp igen. Eskilstunaloppet kom in väldigt sent i min kalender, egentligen för att jag "missade" Roslagsnatta. Det kommer att bli 10 kilometer, det kommer tydligen att vara varmt, så att Göteborgsvarvet gör sig påmint igen. Men under 38 minuter är min målsättning utåt, men i huvudet tänker jag mig helt andra tider. Vi får väl se hur det går. Jag ska njuta av att vara tillbaka bland publikens jubel och de boende i Eskilstuna kommer att få något att njuta av år 2013.

Wälkom to Sweden!

Tillbaka åter på svensk jord igen. Tiden går fort när man har roligt, när planet från Paris landade på Arlanda, så möttes man av regnigt ruggväder. Inte direkt, det man vill komma hem till. Framförallt att när det allt som oftast varit varmt och skönt i Sverige, de gånger man varit borta den här sommaren. Nåväl, lite kort sammanfattning om hur jag hade det i London och Paris kommer imorgon. En liten frukost och halvmättande lunch på en flygplats, skulle bana iväg för starten på dagen, som skulle mynna ut under dagens första träningspass. En kort sväng förbi ICA Maxi på hemväg, för köp av allt möjligt och framförallt av mellanmål och energidryck. Det där intogs under snabba former, kort innan jag skulle ge mig ut på löptur. Så alltså 45 minuter efter att vi hade kommit hem från utlandsresa (och inga löppass utomlands), så skulle jag ut och springa långpass. Låter inte som den optimala uppladdningen? Tvärtom, den absolut sämsta tänkbara start på min nästa runda med träningspass.

Förutsättningen var enkel, spring 15 km ute i skogen. Det dummaste jag har hört. Så jag sprang ut i lätt duggande regn. Lite skönt var det trots allt. Sen kom illamåendet snabb på efter att ha intagit mellanmålet kort inpå, suck. Inte nog med det så började duggregnet bli till ösregn, samt att det var en piskande motvind som mötte mig. Uschiamej. Det var det absolut värsta jag varit med om, Göteborgsvarvet var ingenting i jämförelse. Inte nog med det jag blev så dålig i magen under passet, så jag fick göra nummer två i skogen snabbt. Fy bubblan. Inte nog med detta, så alla loskor som jag försökte spotta ut flög upp på mig hela tiden kändes det som samt att min löpskor var så genomblöta, så det kändes som att sprang direkt på kvicksandsliknande marken. Tröjan låg regntungt klistrad på kroppen. Jag har aldrig varit så less på löpning som gårdagens stund, aldrig någonsin. Men att ge upp? Nepp, det fanns inte. Det blev 15 km totalt och 4:10/km i snitt, bättre än målsättningen. Helt sjukt. Efteråt kändes det som en enorm bragd. Det är andra gången jag springer såhär långt på ett träningspass. Men under dessa förutsättningar, herregud. Men nu är det gjort.

Aldrig någonsin tror jag att det kan bli värre än såhär. Nu är det bara att köra på. Helt otroligt att jag inte blev sjuk när jag var ute igår. Andreas is back on track!

Upp och hoppa! Egypten väntar. Förlåt, idrottsplatsen väntar!

Det var inte meningen att jag skulle skriva en gång till innan jag åkte. Men jag fick lite tid över och kunde inte låta bli. 8:15 ljöd alarmet idag. Jag satte mig och åt min sedvanliga frukost med müsli och smörgåsar. 8:51 stiger jag ut fullt påklädd med löparkläder och hela kitet. Kör en uppjogg till idrottsplatsen på 2,8 km på runt 4:11/km i snitt. Hygglig start. Med mycket trött huvud, så har jag bestämt kort innan jag gick och lade mig igår att jag skulle köra pyramidintervaller.


200 m: 0:35 2:55/km
400 m: 1:14 3:05/km
800 m: 2:40 3:20/km
1000 m: 3:25 3:25/km
1000 m: 3:27 3:27/km
800 m: 2:44 3:25/km
400 m: 1:17 3:12/km
200 m: 0:32 2:40/km

Inte lika snabbt som senast, men inte långt ifrån. Med mycket trötta ben, så kör jag en nerjogg på drygt 2 km som landar på 4:22/km i snitt. Nu har jag kommit hem för att packa det sista och ta en härlig varm dusch. För det var många år sedan jag ens vågade ut och göra något fysiskt på en förmiddag på det här sättet. Det är jag väl värd. Glöm inte läs min vårsammanfattning från igår. Hörs nästa vecka, tjingalong!

Vårsammanfattning och så vidare!

Nu kommer vårens sammanfattning. Mina intryck och vad som har fått mig att växa som löpare och allt runt omkring. Eftersom det är bara är halvtid, blir det av den kortare sorten. Den mer mastiga versionen kommer i höst, när säsongen är över (huga mig, hemska tanke).

Vårens revansch...
Jag åkte ut till Ingarö, med en enda tanke i huvudet. Revansch. 1 år innan hade jag sprungit ute Paradisloppet, efter en miss av stora mått, blev det ett enda stort fiasko. Med superspeediga glasögon sprang jag loppet igen, utan att göra om samma miss. Jag gjorde helt klart ett bra lopp, med bara sekunden efter ettan. Jag hade en riktigt fin monsterspurt i slutskedet av loppet. Det här var även startskottet för juni månad, som skulle erbjuda många härliga resultat att vara stolt över. Men för min del är Ingarö nog en avslutat kapitel för min del. Nu kan jag sova utan att ha ångest varje natt över träskmarker.

Vårens upplevelse...
Jag bokade in mig på Berlin Halvmarathon i slutet av förra året. Det kändes som en evighet innan jag skulle få möjlighet att springa mitt första lopp utomlands. Efter att ha landat i en av mina favoritstäder och med en närmast ofullständig uppvärmning, gjorde jag blott min andra halvmara. Med en närmast platt bana, fint väder i april och kramp i vaderna mot slutet så slog jag något oväntat mitt rekord med över 1 minut. Att få springa på platser i Berlin, som jag kände väl till sedan tidigare och har kommit att gilla är magiskt. Att jag närmast ligger i fosterställning direkt efter målgång är egentligen bara att le, såhär efteråt. Precis som vid Stockholms halvmara i höstas, så var jag inte tränad att springa en halvmara. Men ändå gjorde jag det, men en bra fart.

Vårens prestation...
Jag hade laddat för loppet under en längre tid och det var ett av de så kallade nyckellopp. Där jag behövde prestera på allra högsta nivå utifrån så bra förutsättningar som möjligt. Jag under tisdagen samma vecka slagit mitt 5 km-rekord för första gången på 10 månader, 4 dagar senare bar touren mig till Karlstad. Målsättningen var solklar, slå mitt dåvarande rekord på 37:15. Det är enligt hörsägen en snabb bana och med bra träning i ryggen, så stod jag någorlunda nödig inför start. Jag var ytterest ensam i den första startfållan, då de andra snabba rackarna var borta och sprang. När startskottet ljöd, så hade jag olika ryggar att ta efter. Oavsett om jag var trött eller hade ont i kroppen, så gnetade jag på i stort sett samma tempo loppet igenom. Det gav mig ett nytt rekord på 36:22. Solen sken ikapp med min glädje den där lördagen i Karlstad. Hårt arbete ger goda resultat.

Vårens nyhet (del 1)...
Det var extremt kul att se sig själv som juli månads läsarprofil i Runners World publicerad med en exklusiv kämparbild från Stockholms halvmara samt en intervju med svar jag kände mig nöjd med. Jag hade absolut inte trott detta när jag började med min löpning i maj 2012, att jag, 14 månader senare, skulle bli publicerad i den här tidningen. Men jag har lärt mig något, att framtiden är alltid oviss. Men kämpar du för något, så kommer du att under resans gång att belönas med en hel del kul.

Vårens "Aldrig ge upp"...
Helt klart var det min insats på Göteborgsvarvet. Det är bara ett lopp i Sverige, som man "måste" sprungit. Jag hade väldigt bra träning innan loppet och kände mig i ganska bra form att springa min tredje halvmara. I en stad, jag har besökt många gånger, främst beroende av deras fotbollslag. Inledningsvis gick det rätt så bra. Sen tog värme, bara jordens inre kan matcha, form. Det var det varmaste, svettigaste och sjukaste loppet jag har varit med om. Men jag gav aldrig, jag kämpade, kämpade ända in till mål. En tid jag absolut inte var nöjd med inledningsvis, men som jag efter ett tag kunde vara någorlunda nöjd med. Nu har jag sprungit och gjort det med den äran.

Vårens sådärja...
Ända sedan jag sprang mitt första milslopp på 37:55, så har jag och mitt milrekord haft svårt att komma överrens. Jag har varit nära att slå det ett par gånger - 38:28, 38:24, 38:19 och 38:23. Mycket jämna tider sedan det där första loppet i Norrköping. Var jag inte bättre än så helt enkelt? Skulle jag överhuvudtaget få möjligheten att slå rekordet igen? I början av maj sprang jag Kungsholmen runt. Jag var inställd att det fanns goda chanser den här gången, jag bara måste slå det. Trots håll, ont och annat skit, så slog jag äntligen det där eftersökta rekordet efter 9 månader. Med 37:15 och en kanalbulle i käften, så fanns det inget att vara ilsken över.

Vårens nyhet (del 2)...
Egentligen är det inte av en sådan stor nyhet. Men jag köpte uppföljare till min första skor. Adidas Supernova Sequence 5. Tanken var att jag skulle varva de nya med de gamla. Men de nya ultrasnabba skorna fick en given plats och har tillsammans med min kropp stått för storartade insatser den här säsongen. Utan dessa rackare, vore jag inget. Kärlek.

Vårens äntligen...
Som Gert Fylking säger, så var det verkligen äntligen, när jag fick springa första loppet för säsongen. Det hade varit 5 månader sedan sist. Jag hade förvisso spelat en hel del innebandy, för att hålla igång. Men jag hade framförallt kört oerhört hårt i is, slask, kyla och snö. Helt galet, vad dessa tider känns avlägset, nu mitt i högsommarvärmen. Jag försöker njuta av varje dag nu, innan löpningen går in i lågsäsong för mig. Det är ungefär 3 månader av intensiv löpning kvar innan istiden slår till igen.

Vårens nyhet (del 3)...
Inte nog med att familj, bekanta och vänner följer och tror på min löpning. Utöver att jag också tror på den såklart. Men nu har jag ett företag i ryggen som tror och backar upp mig. Skotska Handelskompaniet sponsrade mig med Beet-It, rödbetsjuicen. Otroligt kul och jag känner mig fortfarande väldigt hedrad av det hela. Framför är det extra kul att det är en produkt, som jag har varit och nosat på innan. Något som gör sig påmind varje gång jag är ute och springer, då min nya tävlingsoutfit lyser starkt.

Vårens medalj...
Att jag älskar att få medaljer, som jag kan hänga upp hemma är ingen hemlighet. Jag har fått många fina medaljer under våren. Men ingen kan stoltsera att ha en finare medalj än Göteborgsvarvet. Solklar etta än så länge.












---

Jag hade även mål som jag satte upp i slutet av förra året. För hela säsongen 2013 dock, men som jag delvis nu redan kan beta av.

Mål 2013

1. Jag ska slå 17:36 på 5 km

Jag jagade först att springa under 20 minuter, sen under 19 och därefter 18. Det blev 17:36 som blev förra årets rekord på 5 km på Telge Stadslopp. 5 km är en högintensiv sträcka, det är bara att gasa och aldrig stanna förrän man har passerat mållinjen. Jag hoppas kunna slå det rekordet, det finns ett par snabba 5 km-lopp som öppnar upp för att slå det rekordet.
Som extramål vill jag springa under 17 minuter, då måste jag helt klart ligga i.

Delvis uppfylld! (Jag har slagit mitt rekord på 5 km, men inte sprungit under 17 minuter än. Det jagar jag fortfarande)

2. Jag ska slå 37:55 på 10 km

Jag debuterade på milen sent i mitten av augusti och sprang då på rekordet 37:55 som står sig än idag, på Norrköpings stadslopp. Jag trodde att jag skulle slå detta rekord i och med mitt sista lopp för året på Hässelbyloppet. Men kroppen klarade inte av detta hela vägen och landade över 38 minuter. Men att springa 3 lopp och får 38:30 och under på samtliga som förstagångslöpare, är otroligt starkt. Men jag är övertygad om att 37:55 ska jag slå på en bra dag och 10 km handlar om att hushålla med krafterna och utnyttja det vid rätt tillfällen vid loppen, jag ska bannemig kapa det här rekordet.

Som extramål är det givetvis under 37 minuter som gäller.

Uppfylld! (Jag har slagit mitt rekord två gånger. Idag är mitt rekord på 36:22. Nytt mål mot hösten är givetvis att jag ska göra allt jag kan för att försöka få under 36 minuter. Men det kommer att bli riktigt tufft)

3. Jag ska slå 1:24:58 på HM

Jag sprang DN Stockholm Halvmarathon, det var egentligen inte meningen. Men jag gjorde det och som jag gjorde det. Jag sprang på 1:24:58, makalöst för en förstagångslöpare. Jag trodde inte att jag skulle klara av att genomföra loppen i slutskedet. Jag är ingen Halvmarathonlöpare, utan är en kille för kortare distanser. Men jag har faktiskt anmält mig till mitt första utländska lopp i och med Berlin Halvmarathon och Göteborgsvarvet. Det vore fanimej ifall jag inte skulle kunna slå detta rekord i Berlin eller kanske Stockholm om alla bitar faller på plats och jag får träna lite längre distanser innan loppen. Ingenting är till synes omöjligt.

Uppfylld! (Jag rekordet i den andra halvmaran och fick finfina 1:23:50. Jag siktar mot Stockholms halvmara och hoppas att jag kan få under 1:23:00. Jag håller alla tummar för den möjligheten)

4. Blogga mera innovativt

I mångt och mycket har jag gillat att blogga. Vissa dagar tar det emot, men jag har haft ett schema att gå efter, så det alltid finns något att skriva om och att bloggen ska kännas uppdaterad och fräsch. Jag vill även blogga mera "innovativt". Jag vill förutom lopprapporterna, som jag tycker själv är intressanta att läsa, även kunna ha mer egna bilder utanför dessa lopp och vissa kring min vardag. Det finns fler saker som man kan göra, vi får hoppas att jag har tiden och lusten att genomföra det. Men jag hoppas att göra bloggen mer levande.

Delvis uppfylld! (Jag har blivit bättre på att skriva mera och försöker täcka in mer saker. Däremot har jag en del idéer, som ligger långt fram i tiden. Men jag hoppas kunna genomföra detta någon gång)

5. Komma underfund med illamåendet

Det är inget normalt illamående som jag har drabbats av såhär i slutet av säsongen, men det är något jag kommer göra allt för att bli av med. Jag vill inte att det ska hämma nya framgångar. Så om det krävs så blir det nya läkarbesök, tills vi kan faställa vad det är för något. Jag inbillar mig att det har gått ner lite, sedan jag har gått på medicin. Men det är vid det första loppet jag vet egentligen hur det ligger till.

Delvis uppfylld! (Jag har inte kommit underfund med vad som var problemet, men nu har den åtminstone försvunnit delvis och det har gjort det lättare för mig att springa. Det gäller bara att kämpa på. Helt enkelt.)

 

Mål - Hösten 2013:

- Under 17 minuter på 5 km

- Under 36 minuter på 10 km

- Under 1:23:00 på halvmaran

 

---

 

Utöver dessa tider att sikta på, har jag många fina lopp som jag ser fram emot i höst. Bland annat ser jag fram emot att springa mitt första midnattslopp. Telge Stadslopp och Hälsolopp är två snabba lopp, som det kommer att gå undan i. Solsidan runt, som är mitt "hemmalopp". Stockholms halvmara, nu är jag bättre förberedd än någonsin förhoppningsvis. Sen har vi Hässelbyloppet som jag kanske få revansch i. Det vore extremt skoj. Så det är mycket att se fram emot helt enkelt. Men höstens lopp kommer jag givetvis att skriva mer om.

 

Så det var vårens sammanfattning, imorgon åker jag till London och sedan till Paris under en vecka. Det betyder att bloggen vilar i 1 vecka och framåt. Sedan fortsätter träningen omedelbart när jag kommer hem igen. Det ser jag fram emot.

 

 

 

Två nya träningsrekord slagna!

Två magiska rekord slogs idag. Jag valde mellan att springa ett "vanligt" långpass och banintervaller. Men jag bestämde mig för att springa 15 km i skogen, vilket skulle innebära i samma veva att jag skulle nå upp till 5 mil och så mycket har jag inte sprungit på en vecka någonsin. Sagt och gjort, efter mycket soffdegande denna dag. Det var egentligen så himla mycket jag skulle göra, både ditten och datten. Men inget blev gjort, sen hade jag fortfarande ett illamående som gick fram och tillbaka. Men när jag väl kom ut, så kändes det helt okej. Jag sprang i gassande sol utan vare sig solglasögon eller keps, det var ibland lite jobbigt. Men jag hade oväntat pigga ben, när jag sprang i skogen. När jag hade kommit till vändpunkten där jag vände, så njöt jag av all skog och bara myste till. Vid regnbågens slut sägs det finnas skatter, vid löpningens yttre galaxer så finns sinne för själen får jag nog säga. Det är detta jag hittar om jag vill springa så långt.

Jag växlade mellan på att ligga strax under 4-fart och strax över, det blev lite mini-fartlek och det funkade bra. Trots att jag hade ett snabbdistanspass och två långpass bakom mig den här veckan, så var jag i bra form. Otroligt skönt. Mängd is the new shit eller? Jag var otroligt nöjd över min prestation, illamåendet var knappt märkbart och jag sprängde återigen en ny gräns för vad som är möjligt med mig. Alltid kul att se vad som finns om man redo att ge allt man har för att få se vad som finns bakom alla dörrar som finns i fjärran för mig. Hur blev snittempot till slut, mycket starka 3:59/km i snitt. Får jag till ett antal av dessa pass fram till halvmaran i Stockholm, så kommer jag kunna nosa på ny rekordtid. Det är jag övertygad om.

---

Jag blev så glad, så jag avstod att skriva sammanfattningen av våren. Jag gör allt jag kan för att skriva det imorgon. Tills dess, ta det lugnt!

På väg mot mängdrekord?

Efter två långpass på tre dagar, så blev det ett snabbdistanspass den femte dagen. Hela dagen från att jag vaknade, så mådde jag illa från och till. Svårt att säga vad det berodde på, kanske höll jag på att bli sjuk. Sedan jag började med löpning för över 1 år sedan, har jag bara en sjukdag. Men då var jag rejält sjuk, sen har jag varit mer frisk efter att jag har börjat med löpning. Sen har man varit lite småsjuk, men aldrig så att jag behövde vara hemma. Sen när det arbetsdagar, så blir jag faktiskt rätt så rastlös om jag skulle ligga hemma. Det har faktiskt hänt att jag har vaknat 1-2 timmar innan jag ska gå upp egentligen och mått riktigt skit, så jag bestämmer mig för att sjukanmäla mig när alarmet slår till. Men på något konstigt vänster, bestämmer jag mig för att gå till jobbet och arbetsdagen blir helt okej ändå.

Summa summarum av detta? Jag mår överlag friskare nu för tiden efter löpningens intåg. Sen blir jag småsjuk i korta perioder dock. Från början hade jag bestämt mig för att köra banintervaller, men jag ändrade mig till snabbdistans. Hur det skulle gå, var det bara att sia om egentligen? Varenda löpmeter som jag tog på asfalten var det spykänsla deluxe, jag var helt övertygad om att jag skulle spy rätt ut. Sen fortsatte jag ändå att springa. Helt. Idiotiskt. Men sedan när jag hade avverkat tänkta 9 kilometer, så var jag rätt nöjd. Bara för att jag hade genomfört passet? Mjo. Fast mest var det för att jag hade sprungit på 3:52/km i snitt. Nästan den snabbaste passet hittills, helt galet.

Hela kvällen fortsatte jag må dåligt och undrade om jag hade åkt på något virus, var det verkligen så klokt att misshandla sin kropp på det här sättet? Har jag dödslängtan kanske? Idag, så mår jag betydligt bättre. Jag har nästan fått sova ut, de 2-3 senaste dagarna har jag sovit sisådär.

Om allt går vägen, blir det ett fjärde pass den här veckan imorgon. Vilket betyder att det blir mängdrekord. Det blir minst 44 km, vilket är rekord för mig. Om man bortsett från den veckan jag körde två långpass och Göteborgsvarvet. Men då var det ett lopp, det räknas inte.Det är kul att märka att man känner sig pigg av långpassen. Det får helt enkelt bli ett långpass i veckan under höstsäsongen, om schemat tillåter i övrigt.

---

Jag var i Helsingborg nyligen, fin stad, men det gick åt helvete. Jag var nere i Helsingborg för att kolla IFK Göteborgs "hemmamatch" i Europa League-kvalet. Helsingborg var otippat en fin stad, nu vet jag vad Kärnan är. Det hade jag inga tankar på innan, snacka om att man bör se Sverige mera. Jag som åker en del utomlands hit och dit, måste utforska lite mera på hemmaplan. IFK hade säkert minst 10 bra målchanser, men fick lämna plan med 0-0. Riktigt kasst att inte få in en boll. Men IFK-klacken höll högsta nivå på "bortaplan", bra jobbat och kul att få vara en del av det hela.

--

Nu har jag slukat en ny bok. Nämligen Himmelsdalen av Marie Hermansson. Spännande intrig och premiss, påminner lite om en av mina favoritböcker, Patient 67. Oavsett, tycker jag att man kan slöläsa den. Jag hade dock kanske velat sett ett annat slut, men det är bara jag.

Det märks att jag har lite att skriva nu under semestern, då jag skriver om lästa böcker. Ja, jag erkänner. Jag fyller ut lite nu, men det kan man få göra under sommaren? I alla fall om jag varvar med text om löpning. Imorgon, om jag hinner tänkte jag göra en sammanfattning om vårsäsongen. Tänka sig vad tiden går fort.