Några siffror och en bild säger mer än tusen ord!

2:48:29

(Nytt rekord med 3 minuter och 37 sekunder)

Rapport kommer i veckan. Men nu njuter jag för fulla muggar!

Just det, det är en mara imorrn - i regn.

Jag väljer en låg profil. Det är helt enkelt pga vädret och för att en mara är en mara. Den distansen är inget man leker med. Utan den är strax över 42 km. Det tar sin tid. Så långt har jag inte sprungit sen förra årets mara, där det blev 2:52. En tid jag fortfarande är stolt över. Maran kommer aldrig på något sätt att bli en distans jag kommer att älska, samtidigt så är det otroligt skönt när det är över helt enkelt. Imorgon är det dags igen, ungefär ett år sen senast. Det skiljer sig lite hur jag känner inför den här maran ifall du jämför med förra årets mara av flera skäl.

Ett av de skälen är jag debuterade förra året och ville så gärna att det skulle gå bra. Det gjorde det också, jag ville springa under 3 timmar och det gjorde jag då med råge. Jag hade förberett mig för första gången för en mara genom den träning jag bedrev. Jag hade inga fler intentioner att springa en mara förra året, mer än kanske att ha åkt ner till Frankfurt, det valde jag dock att hoppa över. Av logistiska skäl, men också att det gick bra under maran i Stockholm. Ett annat skäl är att jag vet precis hur det är att springa en mara, det finns inget sexigt med det. Det är inte glamoröst. Samtidigt så är man stolt när man har genomfört den. Ingen snack om den saken. En tredje sak som skiljer sig, är att vädret kommer att trassla till det lite. Det kommer att bli regn, ganska mycket vad det verkar. Jag har försökt att hålla mig ganska neutral till detta, det är samma för alla och nu är jag inte lika pressad, för detta är inte min debut längre.

Så hur ska det gå imorgon? Jag tror att vi får vara realistisk imorgon. Blir jag genomblöt, så blir man det och det kan sinka en del. Samtidigt så ska jag inte sticka under stolen med, att jag är i bra form och jag har fått träna precis så som jag har velat. Sedan är det alltid speciellt att träna inför en mara. För min egen del, så det ingen återkommande distans för mig. Utan det är ett fåtal som blir aktuella och det ska springas senare. Runt 3 timmar, helst under och snabbare än så. Pratar vi andra distanser, så dyker de upp alla i olika former, förr eller senare. Jag tänker inte ljuga för er, jag vet inte hur det ska sluta imorgon. Jag blir glad ifall jag kommer i mål och känner glädje, vi säger så och sen ser vi hur det gick. Okej?

Skärholmsloppet 2015 - Jag ska bara slå ett rekord.

Datum: 23 maj 2015 Distans: 5 km Placering: 7 Tid: 16:41 (Nytt PB!)

Allt har sin tid och plats. Tiden går framåt och man blir äldre. Du gör en massa saker i livet, du skaffar dig minnen och du går igenom härliga upplevelser. Ibland så händer det bara saker. Sen efter ett tag, så kommer du veta precis när och hur saker och ting händer. Jag har skrivit om löpningen gång på gång, hur den startade och hur mycket jag uppskattar den. Ville ödet att jag skulle börja springa, var det så det var tänkt? Jag är i varje fall, väldigt glad för att jag i en ganska tidig ålder fick chansen att göra den här resan.

Ni vet alla, att jag kom på den här idén på en resturang i Västerås. Sedan blev det ett lopp ganska omgående, då jag sprang Skärholmsloppet i mitten på maj 2012. Ett lopp som jag sprang på 20:05. Alldeles spyfärdig och ville aldrig mer springa lopp. Men det var något speciellt att ställa sig upp tillsammans med andra människor, för att springa skiten ur sig själv. Att våga. Att tävla mot sig själv. Ingen är som du. Det är du som har din kropp och den är den känslan man måste gå efter. Det dröjde inte särskilt länge innan jag sprang nästa lopp och nästa och nästa...

Inför:
En sak ska man vara tacksam för och det är egentligen när loppen inte går sådär jättetidigt. Det här loppet startade 14:30 och då hinner man gå upp, äta frukost i ett behagligt tempo och stöka runt hemma del innan man gör sig redo. Samtidigt, så vet jag faktiskt inte hur mycket man egentligen kan ladda för ett lopp som är 5 kilometer. För i tiden, var det långt för mig. Idag, gör jag det i en "handvändning". Det var med mystiska känslor som jag egentligen gick och funderade på. Att åka tillbaka där allting startade.

Väl på plats i Skärholmen. Så kändes allting bekant, men ändå inte. När jag gick runt här första gången för ett lopp var jag en nybörjare, idag, 3 år senare och med runt 80 lopp senare, är jag väldigt rutinerad. Jag vet allt hur jag ska ladda och jag får inga speciella nervösa känslor i kroppen innan start. Jag är så säker på att jag ligger rätt i fas, antingen går det eller så går det inte. Mer än så finns, går det inte att göra. Mina uppvärmningar tillhör inte världsnivå direkt, snarare lunkar jag fram, för att se att att kroppen hänger med och att inga speciella krämpor känns.

Jag gör ett obligatorisk toabesök i ett av de omklädningsrum som vi inte skulle använda, inne i sporthallen. Det finns inga särskilda tankegångar. Mer att, antingen går det fort eller så går det inte fort idag. Trots att vi inte hade alltför mycket tid emellan ankomst och start, så får jag nästan lite myror i brallan. Det tar sin tid och det får man väl helt enkelt respektera. Som vanligt står jag lugnt och väntar på start i fållan. Det är alltid lite roligt, att de finns de som gärna ställer sig före en och tror att de ska springa fortare än mig. Jag hade såklart räknat med att några skulle komma före mig idag, men antagligen ser jag väl inte så mycket för världen. Fast jag ska visa dem, att jag kan springa, jag med.

Under:
När starten äntligen går, så är det lite roligt att det finns ett antal "raketharar" som far iväg som pistolskott. De springer som att de vore ett 100 m-lopp. Sedan tröttnar de nästan omgående och de riktiga löparna får möjligheten att presentera sig på riktigt, däribland jag. När det kommer till 5 kilometer och jag är i den form jag har varit i den senaste tiden, så får jag lita på att farten finns med mig hela vägen. Jag vet redan på förhand att det var en ganska tuff bana och att jag var lite osäker på vilken tid jag skulle sikta på. Jag vet att jag hade tänkt på låga 17 i början, men samtidigt vill man alltid gärna lite mer.

Nice and easy!

Vi blir en liten klunga, som hjälps åt att dra varandra. Jag hamnar dock bakom några stycken, men jag hade inte tänkt att ge vika idag. En av de mer trevligas sakerna med loppet, är såklart när vi springer in i gallerian. Det var väl runt 2 kilometer. Jag kände mig fortfarande stark, även om jag kastar några korta blickar på GPS-klockan, så känner jag mig inte särskilt stressad. Utan jag vet vad jag kan och förväntas att göra. Jag fortsätter att hänga på och det är det jag uppskattar med 5 km, även om det är jobbigt, är den nästan omgående slut.

Snart på väg in för att shoppa..

Även om vi fortsätter att växeldra varandra, så lyckas jag till slut passera en av de duktiga Huddingelöparna. En löpare som jag vet, enligt meriter, har bättre rekord än vad jag mäktar med. Det är strålande väder och nästan lite för varmt, men det är okej. Det finns en del tuffa backar, även om det kommer nerför också, så vet jag att jag i varje fall är stark när det kommer uppförsbackar. Jag tror att min erfarenhet bland de backar som finns i mina skogar, ger resultat. Framåt slutet passerar en annan för mig okänd löpare mig. Han ser stark ut och jag är rätt så trött. Innan målet, så kommer det en liten backe. Där och då, gör jag det, jag alltid gör. Tar i för kung och fosterland, då jag spurtar förbi honom. Nice and easy.

En bild före och under spurten. Det är svårt att möta mig en heltaggad Andreas i slutet.

Efter:
I mål. Helt förstörd, precis som för 3 år sedan. Nu hade jag slagit utomhusrekordet på 5 kilometer. Jag hade sänkt det med 13 sekunder, nya rekordet lyder 16:41. Det hade jag verkligen inte trott på förhand. Men samtidigt, är jag inne i en extremt bra period helt enkelt. Jag räds ingenting och då är det bara att tacka och ta emot. Resultat innebär också att jag hade sänkt min tidigare tid på banan med 3 minuter och 24 sekunder. Tänka sig vad man kan göra genom fokuserad träning.

När vi lämnar målområdet, så är med ett leende som finns inombords. Kroppen fylls helt klart med varma känslor. Det går aldrig att komma ifrån hur skönt det faktiskt är att veta om att man har tränat hårt, för att sen slå ett rekord. Jag unnar alla att få uppleva den känslan någon gång i sitt liv. Din kropp kommer helt klart att tacka dig för det.

Väl hemma. Så tar jag det lugnt. Spelar lite TV-spel och bara glider runt. Som vanligt får jag alltid konstiga tankar. Den här gången var det att jag skulle springa ett medelpass på kvällen. Trots att jag precis slagit ett nytt rekord och benen värker, så vet ni vad som händer, jag ger mig på en tur igen, bara ett par timmar efter loppet. Så det kan gå.

MilSpåret 2015 - Nice and easy!

Datum: 21 maj 2015 Distans: 10 km Placering: 12 Tid: 35:22

Det var mindre än ett halvår sedan som jag pulsade runt i snön. Jag hade alltså flera pass enbart i plogad snö, där jag använde min envishet och benstyrka för att pressa mig fram, så mycket det bara gick. Egentligen känns det helt sjukt att jag drog på mig alla kläder jag kunde, för att springa ut i isande kyla och forcera snön, så mycket det bara gick. Det var trots det, en intressant tid det också. Jag minns hur jag mot slutet av passet, bara längtade efter att slänga mig ett hett bad och få tina upp igen. Jag hade is i skägget och var less på löpning. Samtidigt så började rekorden hagla in rätt tidigt i och med att jag slog 3000 m-rekordet, bara några dagar in på det nya året.

Det är ingen hemlighet, att jag har tränat extra hårt den senaste tiden. Det har varit några tuffa långpass, där jag nästan har pressat fram en tår för att tycka synd om mig själv. Samtidigt så har jag varit väldigt stolt över att genomfört dessa på den korta tid jag hade. När jag sitter här i min fåtölj och skriver detta, så ser jag tillbaka på det som något "mysigt". Mest för att det är kul att bara lyssna på någon podd, samtidigt som du har många träd runtomkring dig. Du stänger av dig själv. Du kopplar av, fast du krigar på med benen. Det är en härlig paradox helt enkelt.

Inför:

Först och främst, så ska jag klappa mig själv på axeln för att jag visar upp en ordentligt karaktär gällande löpningen. Jag nobbar supermötet mellan IFK och AIK i fotbollsallsvenskan (då jag håller på IFK, missade jag verkligen något) för att springa ett lopp på Djurgården. Det är lite ironiskt. Samtidigt så vet jag att den endorfinkick som får av att springa lopp, framförallt på den nivå jag gör nu, är inte att leka med. Det är otroligt härligt och gör att jag lättare kan ta mig till sådana här lopp, som krockar med annat som jag egentligen kan tänka mig att göra.

Ensam mot världen!

Vi kan väl konstatera att det hade varit en minst sagt en snurrig dag på jobbet, som det kan bli ibland. Utan förvarning. Att man på köpet var trött både kroppsligen, men även mentalt gjorde inte saken bättre. Ska vi lägga till fler saker på klagomålslistan, så tyckte jag att jag inte hade tillräckligt väl. Allt det där läggs på en hög och skapar en väldigt mild förväntan på kvällens lopp. Innan loppet går vi in i ett par butiker, jag är ute efter en sak och det är nämligen överstrykningspennor. Till slut hittar jag ett packe med en mindre variant, som jag är ute efter. Går det bra, så kunde jag se det som en belöning. Så'n är jag, att jag tycker det är att se som belöning. Jag älskar att skriva. I min anteckningsbok. Jag är närmast besatt av det och ibland är det kul att belöna den med något kul. Jag tänker väl inte som alla andra.

Nopp, inga speciella syner skapades denna gång!

Väl på plats, så kniper jag en bajamaja i ett tidigt skede. Ingen kö. Jag sitter där inne länge, inte för att nöden kräver det, utan för att mest surfa runt. Jag försöker koppla av så mycket som det går och jag inga större förväntningar var jag vill att loppet ska gå. Jag hade kört rätt bra intervaller, två dagar innan detta och på något sätt kunde jag känna det i benen. Efter att bytt om till tävlingsdräkten, så känner jag att det är lite kyligt och sedan är det dags att värma upp. Det blev en väldigt kort och seg uppvärmning. Precis som brukligt. Sedan är det dags att ställa upp sig i fållan och öga något av detta denna kväll. Jag står precis bakom landslagslöperskan Charlotte Karlsson, samma Charlotte, som jag ryckte ifrån på Kungsholmen. Till slut fick vi äntligen springa iväg.

Mannen i vit keps visar ingen nåd.

Under:

Redan under uppvärmningen så fick jag nys om den första backen som jag hade stötte på förra året, fanns kvar där och den sög tag i en direkt. Samtidigt vet jag på förhand att jag är en duktig löpare i backarna, oftast vinner jag några placeringar och det är skönt att ha den vetskapen. Sedan är det bara att fortsätta springa för kung och fosterland i stort sett. Det är lite upp och det är lite ner. Utöver det så är det en hel del grus, vilket inte heller är särskilt önskvärt. Samtidigt så får jag inte den där riktiga superfarten heller, som jag kanske hade kunnat önskat i inledningen av loppet. 

Lunny var självklart på plats för lite sol.

Jag är inte så värst sugen på att springa, men jag håller ett bra tempo och håller uppe geisten på den något tråkiga banan. Jag förstår väl rätt tidigt att det inte ska bli något sub 35 idag och det blir jag inte stressad av. Utan jag försöker hänga på en klunga, så mycket det går och till slut lyckas jag vinna några placeringar där. Det som är bra med att springa en bana, som du har sprungit förut (förutsatt att det inte har ändrats) är att det är lättare att mentalt att dela upp banan i olika segment. Det är därför, som jag har skrivit förut, blir lite ambivalent gällande att detta är en tvåvarsbana. Jag vet precis vad jag kommer att få under det andra varvet, det kommer inte bli så väldigt mycket snabbare än så egentligen.

Helt okej!

Jag passerar första hälften av loppet på 17:30-någonting. Jag har försökt att tänka extra på hur och när jag intar den sista kosten inför loppet. Jag vill helt enkelt se ifall jag kan få bort en del av illamåendet så mycket som möjligt. För det är något som har varit störande i många lopp, att jag har blivit illamående på kritiska tillfällen vid lopp. Det blir lätt så att jag äter något någon timme innan lopp, för att jag är lite småhungrig eller känner mig lite orkeslös. Istället har jag valt att både dagen innan och samma dag, äta stadigt och inte tumma på något. Det har delvis gett resultat och även den här gången, klarar jag mig egentligen från detta och det är ett steg i rätt riktning. 

I hela andra rundan så tillhör jag en klunga där med och försöker hänga på så mycket det går. Ibland är det jag som rycker, ibland är det någon annan. Sådant här betyder mycket för slutresultatet, att man kan få draghjälp när tröttheten slår till. Till slut rycker jag förbi någon och någon annan rycker ifrån mig. Tyvärr är det så att jag inte svarar alls så bra på det. GPS-klockan stämmer inte överens med km-skyltarna heller, så de blir lite desorienterat. Precis vid backen upp till sista rakan, så drar jag på en monsterspurt. Han framför svarar upp och lyckas precis i slutet göra sista rycket, med mig precis bakom.

Efter:

Trots att jag hade en jämn trötthet längs hela loppet, så har jag ändå disponerat loppet väldigt väl ändå. 35:22 är absolut inte kattskit på den här banan, samtidigt som jag känner att jag inte är i min bästa dagsform. Att jag dessutom lyckas dra till med en sådan där patenterad slutspurt, är något jag är tacksam för. Det är starkt och gör att den här vistelsen helt klart värd detta.

Inte kattskit, snarare fågelskit?

På vägen hem, så följer jag IFK-matchen och det går bra för dem. Mycket bra till och med, medan jag njuter av att ha bjudit på en bra show för de ditresta fansen. För att belöna mig själv, så går jag till Donken och köper mig en mjukglass. "Vad ska du ha för sås?", "Vad finns det för något?" "Kola, choklad..." och sedan någon till som jag inte riktigt minns. "Vafan, kör chokladsås". Vi kan väl säga att det var de godaste mjukglassen jag har ätit. 

Varför då?

För att jag är snabb som fan och jag är väl värd det helt enkelt. Frågor på det?

Tillbaks där allt började

Den 19 maj 2012. Alltså lite mer än 3 år sedan, så började allting på riktigt. Då sprang jag mitt första lopp. Skärholmsloppet blev startskottet för det som jag är mitt inne i nu. Det var bara ett par dagar innan som jag hade bestämt mig för att jag helt plötsligt skulle springa ett lopp. Det blev ett pass innan det loppet, sedan satte det igång. Jag var rätt så nervös och hade inte koll på någonting. Allt runtomkring, hur det går till vid ett lopp, hur man använder nummerlappen (hur svårt kan det vara?). Stå vid många andra erfarna löpare och sedan springa ett lopp på 5 kilometer. För mig var det då en evighet och en pärs utan dess like. Tiderna hinner sannerligen förändras. Nu har löpning blivit en naturlig del av mitt liv.

Jag återvänder till Skärholmen som en rutinerad löpare. Upp emot 80 lopp senare av alla dess slag och karaktär, så är det en löpare som har sett både det ena och det tredje. Den som sprang på 20:05, återvänder för att sänka sitt eget banpers med några minuter. Det är med en skräckblandad förtjusning som jag helt enkelt får möjlighet att springa Skärholmsloppet. Vad jag minns så var loppet inte helt lätt, men att det var kul att springa i gallerian. 2013 så sprang jag Göteborgsvarvet och 2014 så sprang jag Riga halvmara istället för Skärholmsloppet. Nu var det dags igen. Ibland finns det lopp man inte kan springa, för att man måste välja helt enkelt. Den här gången föll det sig naturligt att välja det här loppet.

En anledning till att också välja att komma tillbaka är distansen. 5 kilometer är numera inget som jag för i tiden prioriterade över andra distanser, utan den har kommit lite i skymundan. Det är faktiskt årspremiär på den här distansen utomhus. Jag har sänkt mitt pers inomhus till 16:33. Jag vet att banan är småtuff, så en tid runt lägre 17, får väl anses som mycket bra i det här fallet. Dessutom har jag som bekant sprungit MilSpåret (rapport kommer) i torsdags, så det är perfekt att jag får en kortare sträcka att bränna av. Alla sagor har en början och min börjar här, det är dags att bege sig "hemåt" och visa upp för fansen här, hur mycket jag har mognat som människa och löpare.

Håll i hästarna

Så var vi där igen. Att hitta fyndiga och intressanta inledningar till de flesta blogginlägg blir svårare och svårare. Jag behöver nog inte ens fundera på det överhuvudtaget, eftersom jag i sig är en intressant löpare. Inget skryt, bara ett konstaterande. Jag fortsätter tuffa på min ganska modesta pass med viss modifikation och nå bra resultat. Jag har hittat en stark balans i mitt löparliv. Samtidigt som jag gärna vill syssla med löpning, så vill jag göra det så att det inte ta över helt i min fritid. Jag har så mycket annat som jag gärna vill pyssla med på min fritid, så det gäller att hitta rätt nivåer. Jag vill ändå utvecklas. Det kan handla om att jag springer längre under ett pass, springer flera längre pass eller kör ett snabbare pass osv.  Samtidigt som jag vill inte vara den som springer pass varenda dag hela tiden eller springer på bestämda punkter för någon löparklubb. Jag är bara en motionär. En ganska snabb sådan i varje fall och glad. Det är viktigt för mig.

Efter min helvetiska vecka med över 12 mil. Så började jag se fram emot ett liv på andra sidan av den där tiden. Det har varit SIL-innebandy och korpmatch. Lagom lugnt, i stort sett kan man säga. Igår var det dock mitt klassiska intervallpass. Jag var lite nyfiken på hur kroppen skulle svara på efter långpassen. Ganska bra skulle det visa sig. Det rätt så snabbt i vissa intervaller, att jag fick lugna mina hästar helt enkelt. Jag vet inte om jag hade kommit in en bra formbubbla eller bara ätit ordentligt eller båda och. Det kändes bra i varje fall. Framförallt var det extra skönt med tanke med att duggregnade och det var en sölig löparbana.

Imorgon ja. Jag missar årets fotbollsmatch (IFK-AIK) på tv, för att springa. Den här gången handlar det verkligen om uppoffringar deluxe. Jag är redo för att göra det. Jag vill testa kroppen och se hur långt fram jag ligger i mina förberedelser inför maran. Läskigt värre. MilSpåret sprang jag förra året, på strax över 36. Jag hoppas givetvis på att fila på det där och något på 35, är nog fullt möjligt. Jag bjuder på det i så fall. Något ska jag ändå ha för att jag offrar toppfotboll av högsta klass för att springa ett lopp, det är karaktär och inställning helt enkelt. Heja mig!

Fyfan, bland de värsta jag har varit med om! (Nytt rekord!)

Ibland måste man plågas och det rejält. Stegvis har jag väl alltid plågat mig själv, men tittar man i backspegeln, läser sin träningsdagbok och läser sin egen blogg, så var det väldigt blygsamt egentligen. De senaste 7 dagarna har jag gett mig in i något, som nästan får beskrivas som helt absurt. Jag har alltid fasat för de där längre "marapassen", de som på något sätt är i närheten av 3 mil eller över. För jag vet hur mycket psykiskt det tar på en och har man otur, så påverkar det en fysiskt också. Det är inte kul.

Jag sprang på den näst snabbaste miltiden någonsin i Kungsholmen Runt (35:11). Dagen efter, tog jag på mig skorna för att ge mig ut på ett äventyr utan dess like. Det var väl redan bestämt på förhand att inom de här 7 dagarna, skulle det vara två marapass. Det första passet var på 35 km och det var på mycket överraskande 4:31/km i snitt. Känslan var inte att det gick så pass bra, men samtidigt så gick den andra halvan utan större trötthetskänslor. Det var även under det här passet, som jag delvis passerar en ny del i min löprunda. Nämligen ett mindre område, som inhyser skjutbana, vakttorn, någon typ av hus samt skjul. Allt ser väldigt slitet ut och det är graffiti överallt. När jag passerar den här skjutbanan, så hör jag någon som konstigt nog spelar fiol eller något liknande. Trots att jag vänder mig om och tittar in på mot skjutbanan, så finns det ingen där. Läskigt värre, inget ställe som jag skulle besöka nattetid heller.

Dessutom hade jag i mitten av passet (innan jag vänder tillbaka) lagt in en helt ny del, som inspirerats från Nacka halvmara faktiskt. Nämligen en strandpromenad bland fina hus. Helt ok gränsdragning. Både måndagen och tisdagen ägnades åt andra aktiviteter. Sedan var det på't igen under onsdagen. Då blev det ett kortare pass på 18 km, runt 4:20/km, då klockfan valde att säga att batteriet tog slut. Det var inte över där, jag passade på att springa under Kristi himmelfärds i ytterligare ett marapass. Det var nog det enskilt jobbigaste passet på mycket länge. Energin tog slut ganska fort och det fanns ingenting som var njutbart för fem öre. Det blev 34 km på smått ofattbara 4:48/km i snitt. Igår blev det kroppsövningar och det var väl här tankarna började flyga iväg lite. För det var klargjort att jag skulle springa idag (lördag), ett något kortare långpass var tanken. Samtidigt, så var det också bestämt att jag behövde minst ett marapass till och det var tänkt till nästa söndag. Bara 6 dagar innan maran, men det kändes inte som rätt taktik.

Så därför, trots att jag närmast grät i badkaret efter torsdagen och var i stort sig apatisk, att det skulle bli ett ytterligare marapass. Sagt och gjort. Det här passet gick dock bättre och jag kände mig inte alls lika nedslagen eller saknade energi. Jag var otroligt målmedveten, även om jag tyckte att första halvan var sådär, så kändes andra halvan ändå kontrollerad. Det blev 34 km med 4:36/km i snitt. Både kropp och knopp kändes helt okej. En minirevansch kan man säga.

Totalt har det alltså blivit 121 km på 7 dagar fördelat på 4 träningspass. Ett nytt rekord med råge. Jag har aldrig sprungit så mycket tidigare och jag hoppas att det kan gynna mig i framtiden. Nu är jag otroligt glad att det äntligen är över för den här gången.