tisdag 17 december 2013

Att hata det man älskar

Löpningen är egentligen en helt sjuk sak. Jag älskar den. Fast jag hatar den rätt så mycket också. Jag tror många löpare känner igen sig i detta. Igår avslutade jag mitt tredje raka löppass på lika många dagar, mitt schema tillåter inte egentligen det, men nu hade jag möjligheten. Jag hade trots allt sprungit 3,5 mil i helgen och på något vänster, så var jag fullt införstådd med att jag skulle springa min vanliga snabbdistans på asfalten underligt nog.

Det blev 39:21 och 3:56/km i snitt, inget superresultat. Fullt godkänt dock. För jag var så sliten i kroppen innan, under och efter. Jag ville mitt i passet, precis som de flesta pass jag springer, stanna upp och gå hem. Att det skulle bli stoppsignalen och löpningen skulle vara över för alltid. Det gör så ont emellanåt, särskilt när man trycker på och vill flytta fram sin egen gräns för att bli lite snabbare. Så jäkla monotont och enspårigt egentligen, jag springer bara rakt fram och det är ungefär samma sträckor. Samma typer av äckliga smärta strålar igenom låren, samma typ av gamla vyer som jag har sett en miljon gånger och oftast samma människor ute. Ingenting nytt. Mil efter mil, pass efter pass. Idiotiskt. Jag hatar allt. Klockfan går inte igång, jag mår illa som vanligt. Jag gör detta frivilligt sjukligt nog, tror jag. Aldrig mera löpning.

Men någonstans efter att halva passet har gått, så känner jag hur frisk och stark jag känner mig. Jag får så mycket roliga idéer i huvudet under mina pass, jag känner mig otroligt hälsosam och plötsligt flyter allting på. Mindre än halva passet kvar, grymt. Jag kan komma hem, ta ett rejält kallt glas vatten och få njuta av varma strålar från duschen. Jag tar av mig träningströjan och tar selfie med mina ögon, jag är stolt över mig själv och jag kör. Löpningen är uppenbarligen den hälsosamma drogen, som boostar allt möjligt. Jag sätter på snabb elektronisk musik, jag dansar runt i morgonrock och kan ibland låtsas stå och bli intervjuad efter ett hårt pass. "Hur gick dagens pass?" den schizofrena journalisten i mig. "Eftersom jag är grym, så gick det bra igen", svarar den andra sidan. Sinnessjukt? Antagligen. Jag mår så himla bra, så imorgon, kommer jag antagligen hata allt med löpningen i början för att övergå till en magisk transdos. Som vanligt med andra ord.


12 kommentarer:

  1. Jag kände också så idag. Första 6 km sprang jag mest och tyckte det var tråkigt men sen kom jag igång lite.

    Vad säger du om att variera din träning lite? Du kanske utvecklas mer om du kör lite intervaller och så. Jag tror att du utvecklas bra med ganska lång pass (det har ju fungerat hittills :-)) så om du kör tex 3*5 km i typ 3:45-fart eller lite snabbare så tror jag att det kommer ta ordentligt.

    Innebandyn ger nog lite kort intervallkänsla, men du kanske kan prova lite långa intervaller :-).

    Lycka till!.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut. Jag har börjat variera min träning, så att jag har snabbdistanspasset på 10 km, sen försöker jag successivt stegra långdistanspassen, igår 15.5 km och idag 22 km (nytt längdrekord) med banintervaller.

      Däremot kör jag inte långintervaller, inte än i varje fall. Men det ska tas under tankegång. (:

      Radera
  2. Eller varför inte prova att på något av veckans pass springa lite längre och betydligt långsammare, kanske 4:45 min/km. Då bygger du grundstyrka och aerob bas som du kommer ha nytta av på maran. Den här typer av snabbdistanser du beskriver i inlägget är bra och bygger snabbhetsuthållighet men du behöver en större grund inför maran där du kommer springa längre på lägre intensitet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har tyvärr som välbekant fortfarande problemet att jag har svårt att springa långsamt, hur sjukt det än låter. Jag har egentligen 1-2 (beroende på hur helgen ser ut) möjligheter att springa på helgen, då det är uteslutet under vardagarna. Då tiden inte finns egentligen till att springa så mycket längre än max 1 timme. Det kommer dock att ljusna mer i mars på den fronten, men igår sprang jag 15.5 km och idag sprang jag 22 km (nytt längdrekord), så jag pushar mina gränser försiktigt.

      Radera
  3. Haha, starkt att du intervjuar dig själv efteråt! Kanske ska börja med det jag med. Jag vet, allt detta är galet på många vis. Men det är nog precis just det jag gillar med det samtidigt. Livet tenderar ju att vara rätt så ogalet i övrigt så jag gissar att det behövs. Många påstår att de har galna liv och visst, det har vi väl alla men då menar vi ofta stress och sånt. Men ett galet liv på RIKTIGT, det känner jag inte många som har utan de flesta lever rätt präktiga och trevliga liv. Inget fel med det, vi får väl bara springa och plåga oss istället!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har så rätt, Tove! Vi plågar igenom både det ena passet efter det andra. Sjukt egentligen. Att stå och intervjua en själv framför spegeln, är en ypperlig möjlighet att bygga upp sin enorma egofigur och för varje vecka så växer min storhet som löpare i mitt huvud, det behövs för att klara alla pass vecka in och vecka ut.

      Radera
  4. Hahaha jag intervjuar också mig själv

    SvaraRadera
  5. :) Toppen!
    Jag kan definitivt känna igen mig i det där, trots att ni spelar i en helt annan division än jag när det kommer till löpningen. Jag pendlar också från att "Jag vill springa, vill bli bättre, det är skönt..." till "Helv*** jäv*** sat*** springas. Ränna omkring i byn som en idiot. Nu får det vara nog." :)

    Tränar du någonting annat än löpning? Om inte så kan det vara bra med lite omväxling. Men sen får man förstås det problem som jag har, att jag hinner inte göra allt som jag skulle önska att jag gjorde. (+ att jag är lat)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tränar även innebandy 2 gånger i veckan + eventuell match på helgen. Utöver det, så tränar jag lite kroppsstryka hemma. Det finns inte någon möjlighet att träna något mer i detta nu, eventuellt kanske jag kommer att cykla lite framåt senvåren/sommaren. Det är däremot ett annat kapitel.

      Radera