tisdag 3 december 2013

Kaninhopp - Ett år av progession

Tiden går väldigt fort, nu är vi redan inne i december och det är dags att tänka på julklappar. Det var inte länge sedan det var december 2012 och det var samma visa då. Jag har nämligen gått tillbaka och läst mina inlägg från ungefär samma period förra året.  December månad måste vara den månad som verkligen skiljer en löpare från en annan löpare, att ändå våga att gå ut trots att julkalender, pepparkakor, glögg och tomten pockar på ens uppmärksamhet.

Vad skrev jag samma period som förra året egentligen?

25 november:
"Det blev min sedvanliga 8.8 km-runda i terräng på snittiden 4:20/km. Jag får nog säga att jag tycker att det är ändå är godkänt" 

28 november:
"...ett asfaltspass i måndags på 8.8 km, kilometerfarten i snitt blev 4:08. En betydligt stor ökning sedan lördagens pass med 0.12/km. Jag kände mig betydligt mer piggare denna gång. Dessutom fick jag springa i uppfriskande regn, härligt."

 2 december:
"Min klocka hann räkna upp till 12,1 km innan batteriet (?) tog slut, men eftersom jag visste hur långt kvar det var av rundan blev det ytterligare 2 km utan klocka. Men snittet var ungefär det jag hade lagt fram idag och det blev runt 4:55/km. Snabbare än så, skulle det säkert inte kunna bli i den pulsande snön." 

7 december:

"Det normala tempo man vill springa gick det ju inte, men det blev totalt 8 km och snittiden 4:19/km. Inte helt fy skam, med tanke på att andra halvan var snörikt värre. Jag sprang faktiskt första kilometern på 3:44" 

14 december:
"Under dagen (denna fredag) sprang jag utan att ta tid på mig själv och således blev det ett "njutapass" som ett fint avslut på veckan. Det blev c:a 7 km och jag kan tänka mig att farten var runt 4:45-4:50 i snitt, om jag får gissa."
 

Det är intressant att se att dels har snön kommit i december och roligt att att se att jag tycker att 8.8 km är min "vanliga runda" och jag är nöjd med tider över 4:00/km i snitt. Idag skulle jag se det som ett ganska lätt pass. Att jag ens har sprungit ett njutapass på 7 km i 4:45-4:50-fart känns som att det var åratal. Mycket av min träning är ångestbaserad när jag väl är ute i spåret, men jag lyfter oftast en mitten av passet och sedan njuter jag hela kvällen. Du, underbara känsla.

Idag är min standardpass 10 km asfalt eller terräng. Jag fokuserar en hel del på att få många pass under 4:00/km i snitt. Tänka sig hur långt jag har kommit på ett år. Nu är förvisso inte snön här än, jag får se hur jag tacklar den, när det väl är dags. Men de två passen jag har skrivit om från november förra året utan snö i minne, så ser jag ändå klart och tydligt var jag befinner mig idag. Att läsa detta, gör att jag brinner ännu mera för att fortsätta både ta små myrsteg och stora kaninhopp för att bli ännu bättre.

 

5 kommentarer:

  1. Älskar såna här inlägg om utveckling! Det är så peppande. Även om jag springer otroligt mycket saktare och bara har sprungit ett halvår drygt så kan jag ändå känna igen mej. Det där att titta tillbaka och bara: Men gud, då tyckte jag det var superroligt och värsta prestationen, det som bara är "normalt" idag. Mycket praktiskt att ha en blogg då, annars är det kanske lätt att man glömmer.

    SvaraRadera
  2. Haha, inte superroligt. Superjobbigt skulle det vara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis. Det blir så mycket lättare när man har något att gå tillbaka till, istället för att gissa och höfta till med något. (:

      Radera
  3. Det är bra att kolla tillbaka på hur året sett ut för att se hur man utvecklats. Som vanligt, du är grym!

    SvaraRadera