Räkishbåt och nästa lopp

Imorgon efter jobbet, så blir det att åka räkbåt med kollegorna. Det ska bli trevligt att ta av sig sin arbetsmantel och bara få vara, kanske ta sig ett par glas och njuta av att det är sommar. Jag har varit väldigt restriktiv när det kommer till alkohol pga min löpning, men om det är någon som är värd att få ha roligt, är det bannemig jag. Två rekord på en och samma vecka. Jag missar dock den allsvenska fajten mellan IFK och Djurgården på tv, men det får man väl offra helt enkelt. Jag har aldrig åkt den ökända räkbåten Vindhem (alla kände typ till den, men inte jag), det finns en förstagång för allt uppenbarligen.

---

Nästa lopp blir redan på tisdag. Det är Kanalrundan, 5 kilometer i Söderköping. Ett lopp jag slog ett fint rekord på 5 km på 18:25. Jag kommer dock med egentliga sämsta laddning. Idag, söndag, så tar jag det väldigt lugnt. Under måndagen är jag på en räkbåt, äter räkor och dricker dryck samt ingen träning då heller. Upp tidigt på tisdagen, jobba och sen iväg till Söderköping. Det låter inte optimalt, men jag ser inte det här som ett nyckellopp. Men det var en fin bana och det var bra väder, så jag hoppas jag har möjligheten att åtminstone springa snabbare än senaste gången. Det borde väl gå?

Tänka sig att första halvan av säsongen snart närmar sig sitt slut, helt otroligt. Det var inte längesedan som jag sprang ett kylslaget Premiärmilen.

Karlstad Stadslopp - Sol, schnitzel och rekord! Den gyllene triangeln!

Datum: 15 juni 2013 Distans: 10 km Placering: 28 Tid: 36:22 (nytt PB)

 

 

Jag kände mig minst sagt sliten, med en del lopp och en del träningspass. Jag hade kört hårt med mina mått mätt. Men likväl så njöt jag av mitt senaste rekord i Västerås och hade nästa "nyckellopp" framför mig. Som jag tidigare skrev så är nyckellopp, de lopp jag känner är extra viktiga och som jag förbereder mig extra noga med kost och träning. Jag skulle kunna säga också att det är lopp, där jag siktar på en riktigt bra tid och kanske även upp emot rekordtider.

 

 

Inför: Allt började dagen före, alltså under fredagen. Då jag fick ett mess från farsan, som sade att jag inte hade anmält mig till Karlstad Stadslopp. Nähä, hur går det ihop? Jag har trots allt bokat tågresa sedan länge, hur kan jag ha missat att betala in loppavgiften i samma veva? Jag som gillar att ha allt i ordning, fick lite smått panik. Men det lugnade ner sig ganska snart. Så på tävlingsdagen behövde jag inte gå upp våldsamt tidigt på lördagen, bara strax efter åtta. Det är sovmorgon för mig i viss mån antar jag. Kvällen före hade jag laddat med Snickers, precis som mina två senaste lopp och på centralstationen så köpte jag en energidryck som när jag åkte till Västerås. Nya rutiner som har funkat väl måste utnyttjas till fullo.

 

Tåget rullade sakta men säkert sedermera mot Karlstad och det är trivsamt att åka tåg som brukligt, väl framme i tävlingsstaden dagen till ära med en liten försening. Jag ville komma i god tid till start och ville inte stressa senare, så jag tog med raska steg och gick från centralstationen till Sundsta. I god tid hann jag fixa nummerlapp. Vädret var rätt så soligt och varmt, men inte Göteborgsvarvetvarmt. Något som jag noterade till alla som hade föranmält sig, var att deras namn stod i fokus och inte tävlingsnumret. Innovativt tycker jag, även om det inte är första gången jag ser det, så var det första gången då namnet fick ett så stort fokus bland vanliga deltagare. Dessutom var loppet närmast i mytomspunnet att det var väldigt flackt och lättlöpt, det var PB-time med andra ord.

 

 

 



Sedermera var det att ta sig ut på bilvägen för att påbörja sin uppvärmning för komma igång. För under fredagen så satt jag bara på rumpan och spelade TV-spel i stort sett, jag gjorde inget fysiskt alls efter jobbet. Jag gick till köket och tillbaka, ungefär på den nivån. Så jag var lite orolig att jag skulle vara stel, men jag hoppades att totalvilan mellan mitt pass i torsdag och loppet två dagar senare skulle vara okej. Jag kände mig lite småtrött under uppvärmningen, dock inget farligt. Sedan körde jag en miniuppvärmning i den gula startfållan, det började kännas lite bättre. Sedan var det bara invänta 10 långa minuter, när alla stod i startfållorna tills skottet gick. Bredvid mig stod en man i burka med budskapet "No to burqa". Något lustigt, som fick mycket uppmärksamhet innan och efter. Trots att jag gillar tävlingspirr, så fanns det inget alls idag. Det är trots allt mitt 33:e lopp på 13 månader, inga konstigheter med andra ord.

 

Medan alla rutinerade löpare värmde upp bortanför mållinjen, så var jag nästan ensam i min startfålla. Glad är jag!

 

 

Under: Sen var man iväg och försökte öppna i ett snabbt, men ändå kontrollerat tempo. Det var precis så det blev och jag försökte under en större del av loppen att ta sikte på en "Akele"-löpare, så länge jag hade han i mitt synfält, så skulle jag ligga på en bra tid. Dessutom gällde det att ha killen med 37-ballongen bakom sig, så att man skulle krypa under den tiden. Jag var på gott humör och löpte på de första kilometrarna utan större problem och drog mig till minnes hur svårt en mil rent strategiskt kan vara. 5 km är bara kuta järnet i stort sett, en halvmara är att skynda långsamt. Men en mil, där är det varken eller på något konstigt vänster.

 

Jag är precis under den orangea ballongen. Den ska jag vara framför helt enkelt!

 



Inga höjdskillnader att tala om och efter 3 kilometer börjar det jag skulle påstå är oxfemman för mig. Mellan 3 och 8 kilometer är milens jobbigaste del, bara nöter kilometer efter kilometer och måste hålla ett högt tempo. Vilket jag gjorde, jag tittade på klockan och såg att jag låg precis rätt tid av gränsen för nytt rekord. Något som inte heller smet obemärkt förbi var att det var ett fantastiskt publikstöd längs hela banan, det är i klass med de allra bästa loppen jag har sprungit. Även om det var rätt så varmt var det ändock och behagligt, det bästa av allt så kände jag mig i riktigt bra form. Banan var precis som legenden säger - väldigt snabb och påminde en hel del om Berlin halvmarabana, otroligt lättlöpt och flack. Det vore förargligt om jag inte skulle slå rekord idag. All oro som bajsnödighet och ont i magen som var precis innan loppstart lite oroväckande, var som bortblåst. Jag lät kroppen göra sitt jobb idag.

 

Efter 6 kilometer så låg jag i ett stadigt tempo och jag fortsatte att jobba hårt, följa "Akele"-killen som jag såg allt längre bort. Däremot såg jag inte skymten av någon ballongkille, tack och lov. Vilket betydde att jag låg bra till. Sedermera svängde vi in vid Stora Torget, där jag tog en buss för 4 månader sen för att se hockey. Jag fortsatte känna mig någorlunda fräsch och jag var förvånad att jag var så jämn i varje kilometertid som jag var. När vi kom fram till "flygande 100 meter", då man skulle springa så snabbt man kan, så valde jag att spara på krafterna av väldigt taktiska skäl. När vi var på väg mot Sundsta igen och det återstod dryga kilometern, så njöt jag av varenda steg och med ett litet leende så förstod jag att jag borde slå rekord idag. Det var en sådan dag. När jag kom in på målrakan, så tog jag med enkla och fina steg över mållinjen. Ingenting stoppar mig. Absolut inte.

 

Efter: Det var verkligen en oerhört trevlig syn att se resultat 36:22 på resultatlistan vid målgång. Allt hade känts så bra under loppet - vädret, löpsteget, banan och publiken. Det var helt optimala förutsättningar egentligen för att det skulle ske något stort idag och det gjorde det. Att jag slaktade mitt tidigare rekord med nästan 1 minut är något som jag kommer bära mig med i framtida äventyr. Oavsett hur långt jag anser mig kommit inom löpningen, så finns det alltid lite till att kräma ur.

 

JAAAAAAAA! Underbar känsla!

 

Inte nog med att jag fick lite smått och gott i gottepåsen med tillhörande fin medalj (utan band dock). Jag vann dessutom på min sista siffra i tävlingsnumret, nämligen en biljett till friidrottsgalan Karlstads GP. Dock var det på ett datum jag bortrest på, men alltid kul att vinna saker. Jag njöt av att vara i tävlingsområdet med vetskapen att jag har slagit nytt rekord, det finns ingen bättre känsla att sträva efter. Det är ett riktigt fint kvitto på att min egen planerade träning fortsätter utmynna i fina resultat. Sedan blev det restaurangbesök i Karlstad och en jäkligt god schnitzel med tillbehöver smakade himmelskt god. Det var jag värd anser jag.

 

Tågresan hem blev kanske inte lika himmelsk, då den först blev försenad och sedermera kom ett hel hop av fotbollssupportrar på vid Degerfors. Något jag har reflekterat över sedan tidigare (då även jag är supporter och går på en del matcher) är hur kul är det att gå på fotboll och supa sig redlöst full? Oftast är det samma typ av människor och det låter humoristiskt när en person i fråga påstår sig inte ens minnas halva matchen. Givetvis kan man absolut få dricka, men inte bli supa skallen av sig. Det låter inte vettigt. Men inte ens det kunde störa den känslan som infinner sig vid rekordslagning. Jag är förvånad, men jag är däremot konfunderad vad nästa steg ska bli? Uppenbarligen finns det krafter inom mig som vill att jag ska springa fortare, typ under 36 minuter på milen? Inte alls möjligt. Men det är en annan historia för framtiden.

 

Världen stannar till, jag gör det inte!

36:22!

Känslan av ett nytt personbästa på milen är helt underbar!
Jag njuter!

Två korpar, kall stråle samt nästa nyckellopp

I veckan har det blivit två korpfotbollsmatcher (det fanns även en tredje, men då var det Västerås som gällde). Båda slutade med förlust och kräftgången fortsatte. Den första matchen av två var kanske min bästa match, då jag fick göra en hel del sköna räddningar. Sista matchens andra halvlek lovade gott inför för framtida bataljer. Nåväl, det är bara att gneta vidare, till slut vänder det.

---

Efter tisdagens mästarlopp så blev det nytt löppass under torsdagen. Jag var rejält seg i benen och visste inte alls hur jag skulle lägga upp det inför nästa lopp som skulle ta vid under lördagen. Både under onsdag och torsdag hade jag stor träningsvärk i låren, men jag sprang ändå ut under torsdagen och kände att det var viktigt med ett 9 km-pass i terrängmiljö för att vara så pass bra tränad som möjligt. Även om jag kände mig sliten. Trots att jag var trött i låren, blev det nästan 9 km och 4:08/km i snitt. Ett styrkebesked att springa ett "lugnt" pass med grym träningsvärk i ett sådant tempo. Det lovar gott. När jag kom hem under torsdagskvällen så kallduschade jag för att snabba på återhämtningen, såhär dagen efter känns det lite bättre. Om det nu beror på det låter jag vara osagt.

---

 

Imorgon åker jag till Karlstad. Då blir det milen återigen på Karlstad Stadslopp. Senast jag sprang milen var i Kungsholmen Runt i början på maj, då blev det nytt rekord. Med tanke på att det här loppet är en av mina nyckellopp. Nyckellopp innebär för mig att jag ser det som viktigast givetvis och att jag tränar lite effektivare och hårdare för att nå goda resultat. Jag har förstått att det ska vara en lättlöpt och flack bana, så jag hoppas att jag känner mig fri från trötta ben och bara kör på. Det ska bli oerhört spännande att stå på startlinjen och köra milen igen, den klurigaste av de tre distanser jag har kört på.

MälarEnergi Stadslopp 2013 - Another new world record!

Datum: 11 juni 2013 Distans: 5 km Placering: 3 Tid: 17:03 (nytt PB)

Det har skrivits och sagts många gånger förut, men för nästan 13 månader sedan på Västerås inne på Jensens Bofhus, så föddes idén att börja springa på "riktigt" och testa på ett lopp.  Mina tankegånger är oftast snabba och oanade, varför jag just fick ett sådant infall av att börja springa vet jag inte. Men jag är väldigt tacksam att jag höll fast vid tanken och sprang Skärholmsloppet i mitten av maj 2012. Sedan dess var jag biten och har sprungit många lopp sedan dess och har haft en resa i löpning, men även karaktärsmässigt, som stärkt mig. Mitt fjärde lopp någonsin blev lite oväntat i Västerås och MälarEnergi Stadslopp. Det blev första tiden under 20 minuter på 5 kilometer, nämligen 19:15. Något som fick mig att inse att jag inte alls är så tokig på det där med löpning. 1 år senare fortsätter Västerås att vara en del av min löpning.

Inför: Jag hade fått turen att byta arbetstider med en kollega, vilket betydde att jag skulle tidigt på jobbet, så att jag kunde komma ifrån tidigare från Stockholm. Med väldigt trötta ögon, så lyckades jag med konststycket att försova mig och starta dagen på sämsta möjliga sätt. Men det var bara att gilla läget, jag blev inte särskilt mycket försenad i slutändan, som tur var. Hela kroppen kändes lite sliten och kanske det där "dagen innan"-passet inte var främjande denna gång? 

Nu ska vi se vad den magiska väskan innehåller? Ett nytt rekord, månne?

Men timmarna rullade på och jag var väldigt spänd med vad jag kunde hitta på i Västerås. Kroppen började sakta men säkert att kännas bra igen under arbetsdagen. Jag drog i mig energidryck (första gången innan lopp) vid centralstation, där jag mötte upp supporterklubben. Väl på tåget till Västerås, så blev det att i minsta möjliga utrymme byta om från civilklädsel till tävlingsdräkt. Sen slumrade jag halvt till på tåget. Supertaggad var jag inte. Men rent mentalt hade jag börja bygga upp bilder hur jag ville att det skulle se ut. Jag var nu trött på att springa 5 km på "18.xx"-tider, jag visste att jag hade tränat bra och hade möjligheter att göra ett riktigt fint lopp. Skulle jag slå rekordet? Det var 10 månader sedan nu och jag var en betydligt bättre löpare nu än då, men 5 km är som 100 meter. Lika intensivt och härlig.

18.41 på Paradisloppet i torsdags, på den där svåra banan, var ett styrkebesked. Uppvärmningen var seg och jag kom inte i någon bra rytm, medan jag såg några tävlingsinriktade köra riktigt hårt i sina uppvärmningspass. Vilken buzzkill att inte komma under 18 minuter. GPS-klockan ville inte komma igång, men jag kände att stoppuret funkade lika bra. När jag väl hade lyssnat på samma låt i ipoden 10 gånger, så var det bara att ställa sig och göra sig redo.

Jag med 844 i mörkblå tröja! Pang på rödbetan lixom!

Under: Oavsett hur kroppen egentligen kände sig, så var tanken att bara dra på i början och hänga på så gott det gick. Det fick bära och brista. 5 kilometer är en sådan härlig distans, så det finns ingen strategi att lägga upp loppet. Det är bara ända in i kaklet, sen får du fundera efteråt över slutresultatet. Jag började i bra fart, hamnade i en liten klunga och kom ur den. Jag hade bra känsla i kroppen och jag hade inga tankar på att släppa de killar som låg längst fram och malde. 

Jag minns inte inledningen av början särskilt väl sen förra året och fick för mig att de hade flyttat lite av banan, men jag tror inte det stämmer. Banan är lättlöpt och vädret var gemytligt, ingenting att klaga på. En kille som jag såg på uppvärmningen såg hur "speedig" ut som helst, låg ett bra tag längst fram. Men när jag passerade han senare utan problem och hade endast två löpare framför mig, som kunde agera draghjälp, så var jag nöjd. Det fanns en backe i mitten av loppet, som sög en del energi och kraft. Men jag var beredd på den, utöver det, så fanns det absolut ingenting att klaga på.

Jag vill minnas Solsidan Runt på hemmaplan, där jag själv var ensam i ledning i hela loppet och att jag hade svårt att hålla uppe min höga fart. Den här gången hade jag två rutinerade rävar längst fram, som körde hårt. Jag närmade mig aldrig de riktigt, utan jag hade behörigt avstånd till bägge. Men jag tappade inte hela någon fart och jag kände under hela rejset, att jag hade "power" och vilja att komma i mål på en fin tid. När jag inser att loppet börjar ta slut, så sätter jag in ytterligare en växel. En växel som jag älskar att känna av, jag är verkligen i bra form helt enkelt. Precis som förra året bjuder jag på riktigt fin spurt och hamnar återigen likt Paradisloppet, 1 sekund efter närmste löpare. 

Jag kör min klassiska spurt. Älskar 5 km!

Efter: Tiden lydde 17:03, en nytt jävla rekord på över en halvminut. Jag har tränat på riktigt bra den senaste tiden och det är en helt överlägsen känsla att känna att det ger utdelning. 5 km är mitt skötebarn och den distans som har fått mest kärlek av mig, så igår var en helt underbar dag. För oss vanliga "motionärer", så är det stort att börja smaka på tiderna runt 17. Framförallt nu när det betyder att jag är närmre 16 än 18 efter det här rekordet. 

3:a och nytt rekord. Helt ok kväll i Västerås!

Efter loppet blev det traditionsenligt Jensens och en trevlig biff på detta. Loppet är för övrigt bra arrangerat och banan är riktigt trevlig. Vi får se om vi dyker upp fler gånger här? Inte alls omöjligt. Tågresan hem kändes inte alls tung, trots att lite sömn och tidig uppgång väntade. Det här resultatet bevisar att jag har ännu mera potential för fina prestationer ett bra tag framöver. 

Gladare än så kan man inte bli!

Västerås har verkligen en speciell plats i mitt hjärta. Det var här jag fick tanken om löpningen. Det var här jag sprang under 20 minuter på 5 km för första gången och det var här jag satte min nya kaxiga tid på 17:03. Tack!

Jag ser ett regn x2, Göteborg samt morgondagens race!

Med tanke på hur jag fungerar finns det inga viloperioder efter genomförda lopp. Jag har många lopp att kämpa och se fram emot. Först spelade jag oavgjort mot min sambo på bangolf, på en ganska nersliten bana ute vid Tyresö. Sen kom jag hem och körde ett 9 kilometerpass på asfalten. Det var fel på alla sätt. Jag hade ont i ryggen, jag fick håll, jag hade inte kraft i kroppen (hade inte ätit tillräckligt idag), jag fick ont i halsen och det började regna kraftigt. Som grädden på moset så slutade min GPS-klocka funka efter 2 kilometer. Men det var bara att köra. Inte fan ger jag upp så lätt. När jag var klar med passet så var jag nöjd, efter lite huvudräkning hade blivit 3:57-3:58/km i snitt. Trots alla möjliga dåliga förutsättningar blev det ändå rätt så bra, det får man säga är hyggligt.

---

Efter lördagens eskapader, så blev det en liten tripp till Göteborg igår. Jag hade lite längre ledighet är normalt, så jag tog en 24-timmarstur med övernattning ner till Göteborg. Jag kommer fr o m 18 maj att alltid se Göteborgsvarvet när jag tittar ut mot Avenyn. Dessutom var det milt väder, så som det skulle varit när vi sprang egentligen.

----

Nu sitter jag här, nyss hemkommen från ytterligare löppass. Eftersom det är ett lopp som väntar imorgon, så testade jag med ett lugnt löppass dagen innan som senast. Jag sprang 7 km ute i skogen och det blev 4:06/km. Det låter i och för sig inte särskilt lugnt, men jag kan inte hålla mig ifrån de höga farterna antar jag. Dessutom körde jag lite tempoväxling i mitten av passet. Precis som mitt pass i lördags, så började det regna. Men den här gången var det lagom, lite duggande och uppfriskande. Enda jobbiga är de stora vattenpölar som samlas när man springer ute i skogen. Men allt som allt är jag nöjd med det här passet.

Imorgon bär det av till Västerås och MälarEnergi Stadslopp. För över 1 år sedan sprang jag 5 km där också och sprang på 19:15, första gången jag sprang på under 20 minuter. Vilket var ett väldigt fint kvitto på att jag var på väg någonstans med min löpning. Svårt att säga var det bär av imorgon, men givetvis blir det bättre än 19:15? Frågan är med hur mycket? (Läs om förra årets lopp här)

Paradisloppet - Uppdraget utfört!

 Datum: 6 juni 2013 Distans: 5 km Plats: 2 Tid: 18:41

 Ni som har läst om förra gången jag var på Ingarö och sprang det här loppet, vet nog hur mina känslor kändes senast. Jag var djupt irriterad på den grova missen där de tre ledande i loppet efter c:a 1 km gick ut i kärr och tappade loppet fullständigt. Jag var arg efter att ha fått en helt värdelös tid (även med mina mått mätt, då jag hade sprungit 19:15 ett par dagar innan detta lopp) och påtalade att det inte är okej att man missar det hela, de funktionärer lovade att ta upp detta och undersöka ifall man skulle ha det till nästa år. 

Inte nog med det, så ville man ha nummerlappen och den skulle lämnas i klubbhuset. Väl i klubbhuset, fanns det...ingen. Så jag slet av nummerlappen, slängde den på bordet och började genast surfa i min telefon efter lopp redan samma dag. Jag är jävla tjurskalle när det kommer till såna här bakslag och jag vill gärna ha revansch samma dag, så blev det inte. 10 dagar senare sprang jag i Söderköping och satte jag ett nytt personbästa med 50 sekunder, men det är en annan historia. Den här dagen så ska jag rätta till det som hände i Paradisloppet 2012. 

Inför: Jag var glad över att loppet började 13.00, vilket betydde att jag inte behövde gå upp kristligt tidigt på min första lediga dag från jobbet. Inte bara far min som skulle följa med som förra gången, även syster med son skulle köra oss dit ut och göra oss sällskap. Med tre i supporterskaran på plats, gällde det helt bara att sätta på sig blåstället och köra. Väl på plats kände jag hur jäkla varmt det var ute. Det var inte Göteborgsvarvet-väder, men det var en smak av hur det kändes och återblickar från den dagen gjorde sig påmind.

Att springa i glasögon har varit lika med löjligt har jag tyckt. Men i dessa ser jag snabbare ut än Usain Bolt eller hur?

Dagen innan hade jag sprungit med solglasögonen som jag vann på Strömmingsloppet, mest för att vänja mig för att eventuellt vänja mig vid att ha på dem i loppet. Direkt när jag steg ur bilen kände jag att solglasögonen var helt klart nödvändiga och de åkte på omedelbart. Nu återstod det en timme till loppet startade, jag gick runt och rörde på mig. Jag stötte på en gammal bekant, vi har träffats på i ett flertal lopp och gafflade om löpning osv. Efter det blev det dagens tredje toabesök (på en vanlig toalett, hellre det före en bajamja). Lite uppvärmning och sen träffade jag på samma löparbekant igen, som frågade om vi skulle värma upp tillsammans och jag tänkte först "Nä, jag har nyss värmt upp". Men det blev så ändå och det kändes faktiskt bra att köra lite till. Uppvärmningar har aldrig varit min starka sida och nu när någon annan "pushar" på en, så behövdes det. Även om jag bara skulle köra 5 kilometer. 

Kändisglans! Chris Härenstam var speaker idag i egenskap av ordförande av Ingarö IF.
(bild lånad av sr.se)

När det återstod några minuter, såg jag att hela deltagarskaran började samla sig och jag skyndande mig, ställde mig på en bra plats. Jag hade fått förhandsinformation om att någon från Vallentuna hade gjort ett bra Roslagsnatta och kunde nog vara den som drog på bra idag. Vi får väl se helt enkelt.

Backen var "piece of cake" för mig!

Under: Allt började med en backe som jag tog med majestätiska steg och passerade de flesta, jag hamnade snabbt i en klunga om 5. Vi hängde på ett bra tag tillsammans och trots att jag vanligtvis springer snabbare första kilometern, så hamnade man i något ingenmanlandstempo. Inte för snabbt, men inte för långsamt heller. Efter en stund var det dags att vika av. Mot den kända platsen, där jag sprang ut i ett kärr. Tro på fan att det inte fanns en funktionär där den här gången heller, för jag och som det såg ut som, några andra, höll på att springa fel .För att komma in på den där lilla lilla stigen är hårfint. Jävlarimig. Men det gick bra den här gången, tack och lov.

Vi sprang nästan på led genom skogen och senare längst högt gräs. Det var i stort sett omöjligt att passera någon nu, jag var på andraplats bakom en annan kille. Det fanns ingen möjlighet till några omplaceringar som sagt, utan det var bara att ligga i. Vi passerade sedermera en strand, med lite vätskestation som svalkade gott i mun. Vid starten varnade man för att vid c:a 2,5 km kommer en svår backe. Jag jobbade mig uppför en svår backe, jag trodde att det var den. För den var rätt så jobbig, men det visade sig att det var en annan de menade. Det var då det gick upp minnesbilder från förra året i huvudet på mig, hur jobbigt det här loppet var, rent banmässigt. Den här riktiga svåra backen var något som konkurrerade med den svåra jag springer i ute i skogen. Huga. När vi gick in i sista skogspartiet så var jag i ledning. Där fanns det lite upp- och nerförsbackar, samt sjukt mycket rötter. Man skulle vara glad ifall man inte bröt eller stukade foten på ett sådant här parti.

Här var det väldigt svårpasserat och det fanns inte en sportmössa att komma från sidan, när vi väl passerade ut från skogspartiet och ut på asfalten, vilket betydde att vi skulle se målet inom räckhåll, så passerade Vallentunalöparen mig med stora och spänstiga steg. Jag kunde tyvärr inte svara, även om jag hade hyggligt pigga ben och började långsamt nöja mig med att jag skulle förbättra min tid avsevärt. Vi sprang upp på löparbanan på idrottsplatsen och precis innan raksträckan kände jag var rätt så trött. Men på raksträckan drog jag på en sån kraftfull spurt, så att jag rent mentalt hamnade i någon bubbla. Jag undrar inte om jag hade slagit mitt personbästa på 100 meter om någon hade tagit tid, för så snabb kände jag mig. Tråkigt nog, så hann jag inte ikapp, då avståndet var för stort. Men 10-15 meter till och jag hade vunnit loppet.

Spurt. Älskar känslan av att flyga fram i maxfart!

 Efter: Senare samma dag, såg jag att det endast skiljde 1 sekund. Snopet, men riktigt bra kämpat ut av mig, trots att jag egentligen var trött. Märkligt det där. Men tiden då? 18:41. Det är över 3 minuter bättre än förra gången och det var bättre än vad jag hade hoppats på. För det här är helt klart den svåraste 5 km-banan jag har sprungit på, att jag hade lyckats radera det i huvudet sen förra loppet var solklart. Men jag tänkte att en tid under 20 minuter var bra, men 18:41 och jag kände inte att jag maxade hela loppet. Det bådar gott inför framtiden. 

Jag fick en finare medalj än förra gången, jag behövde inte lämna tillbaka nummerlappen den här gången och jag hade fått ett helt okej styrkebesked att jag låg helt rätt i min träning. Så känslan efteråt var att jag helt enkelt hade genomfört revansch och att jag inte har några större intentioner att återvända. Mitt uppdrag på Ingarö är utfört. Over and out!