Datum: 8 september 2012 Distans: 10 km Placering: 36 Tid: 38:27
Nu är vi här igen. Jag ska skriva en lopprapport. Det hade jag verkligen inte trott i tisdags. Då kom jag hem och var helt slut i kroppen, jag orkade inte röra mig överhuvudtaget. Allt började måndagen den 20 augusti, dagen innan hade jag avslutat ett strålande löppass med rekordtid, då började förkylningen och illamåendet sätta in. Sådär har det varit fram och tillbaka. Just nu när jag skriver detta, är det fortfarande förkylning. Men nu känns det som att det har blivit bättre och jag skulle orka springa ett lopp, det var högst oklart. Under fredagen hade jag nämligen extrem träningsvärk i låren, så jag visste faktiskt inte hur det skulle kännas under tävlingsdagen och om jag nu skulle springa Sicklaloppet.
Innan: Jag vaknade 9.30. 1,5 timme innan loppstart. Kändes väldigt skönt att inte behöva gå upp jättetidigt, för loppet skulle springa i Sickla och det är lagom avstånd att åka och springa lopp till tycker jag. Med tanke på hur långt jag har fått åka den här säsongen till olika lopp, var det skönt med ett lopp som var något sånär hemma. Kroppen kändes lite slö och jag var inte alls i min bästa form. Men en vanlig frukost, intogs med alla möjliga piller (lagliga sådana ska tilläggas) för att maximera förutsättingarna att springa loppet. För det här var faktiskt min andra tävlingsmil någonsin. Det första skedde i Norrköping den 18 augusti, så lite nervös var jag. Framförallt, som jag inte kunnat tränat ordenligt den senaste tiden.
När jag kom fram, så var det full rulle på området. Men samtidigt kände jag mig lite seg, jag hade nästan nyligen klivit upp och nu ska jag tagga till för ett lopp som skulle bli extremt krävande. Jag frös också, det var inte alls den sköna löparvärme som man har fått uppleva på lopp och träningar. jag gick därför in i köpkvarteret och värmde mig inomhus lite. Jag lyssnade på musik för att trigga igång mig, för att komma i fas och börja fokusera på den stundande uppgiften som låg framför mig.
Jag provade även att jogga lite, jag kände direkt att det smärtade till lite i låren och hoppades att det inte skulle störa mig alltför mycket. Men visst hade jag tankarna på att göra en tid under 40 min idag med? Det fanns olika startfält. Längst fram var "Under 35 minuter". Jösses, tänkte jag. Dit har jag ändå ett par nivåer till innan det blir dags att äntra, när det gäller milen. Men jag ställde mig i fållan bakom och det var dags att maxa volymen på Ipoden och göra sin träningsklocka redo. För nu skulle jag flyga, det fick bära eller brista nu.
 |
| Längst till höger i helblått och hörlurar på, så har jag påbörjat min "All in"-satsning
Under: Jag var egentligen inte alls så taggad idag, som sagt vid start. Men jag gick in med "All in"-känsla som skulle visa i vilken fas min kropp låg i efter all förkylning och nästan 2 veckor utan ordentlig löpträning. Jag gjorde jag som jag brukar i början av ett lopp, jag satsade hårt den första kilometern för att hänga med toppfältet.
Jag har fortfarande funderingar på ifall det är sunt eller inte. Den första kilometern gör att jag kommer väldigt långt fram, samtidigt som jag testar kroppen hårt om den orkar svara på den. Men å andra sidan, så blir kroppen oftast lite seg och trött efter detta. Frågan är egentligen var jag bör lägga mig de 2-3 första km för att få bra tider, om det här är rätt väg att gå? Det är svårt att svara på. Men idag hängde kroppen med bra första kilometern. Sen så, då jävlar, då orkar inte kroppen. Eller snarare mina lår. Det gör så ont, så ont i mina ben. Min träningsvärk skulle bli ett stort problem under hela loppet skulle jag bli påmind om. Men jag trampade ändå på och försökte överkomma muren. Banan var som jag hade läst till mig på förhand väldigt platt och lättlöpt, men sen strax innan 6 kilometer kommer det ett skogsparti som skulle suga musten ur mina stackars lår. Det var backe ner, backe upp, backer ner och backe upp. Sådär höll det på ett tag, den första uppförsbacken var säkert knappt ett par sekunder lång, så kändes det som en evighet och mina ögon var inte alltför långt från att börja tåras och ge upp. För när vi väl kom ur skogspartiet och ut i "civilsationen" igen, så känner jag att jag inte vill något mer och jag har givetvis haft den här tanken förut. Men nu kändes den extra stark och löpning var det värsta jag visste, jag vill aldrig mer springa igen. Lagom till att det hade gått 8 kilometer och jag hade tänkt "jag lägger av" ett sisådär 100-tal gånger, så springer man in på ett för mig nytt underlag. Träbrygga. Helt underbart för mina lår och det kom precis i rätt tid för att överväga att köra på den sista biten. När det partiet är färdigt, så är det inte mycket kvar och det vet jag. Dryga kilometern säkert, men nu är det bara ren vilja som får mig att fortsätta. Det gör så in i helvetes ont, många löpare med tung träningsvärk i låren innan start, har säkert varit med om samma sak. Jag är ingen robot, det går inte att bortse från den här smärtan. Men när jag äntligen närmar mig mål, så är jag väldigt lycklig inombords och springer i lagom takt i mål. Jag har orkat återigen hela vägen, fast inte utan att jag har tvivlat på mig själv, min smärta och hela löparsvängen i stort. Efter: Du vet den där sköna känslan, när man har passerat mål och precis gjort allt man har kunnat? Den hade jag idag. För så var det. Förutsättningarna var absolut inte det bästa och jag var inte i toppform, men jag gjorde så gott jag kunde och vet ni vad jag fick tiden 38:27 och en bra placering. Riktigt riktigt starkt, samtidigt som det här loppet var längre enligt min klockan än Norrköpings stadslopp (min första tävlingsmil) och även en bättre genomsnittstid per kilometer denna gång. 3.49/km mot 3.52/km i Norrköping. Helt jävla sjukt, på något sätt orkar jag och presterar bra. 
Det är bara trampa på, i slutändan är det värt det!
Lagom till att jag har pustat ut en kvart, så får jag tillbaka min löparglädje och inser att det är sådana här lopp som skiljer agnarna från vettet. Det är kul att få ett kvitto på den tid och energi man lägger ner blir bra. En annan bra sak är detta var min andra tävlingsmil någonsin och den springer jag också under 40 minuter, hur stolt kan man inte vara över det? För det är jag väldigt mycket, en fin svit som jag inte ska förstöra på lång tid hoppas jag. 
Här är ändhållplatsen - målet. Det alla vill passera!
Om loppet: På förhand hade man lästs sig till att det skulle vara ett lättlöpt lopp, med ett par backar. De backarna har jag redan beskrivit, men jag var inte inställd på att det skulle vara så svåra mot "stackars" mig. Annars ett trevligt lopp att springa, med en del folk längs hela banan och ett litet liveband också lagom till 4 (?) km. Kul att det var närmare 1100 löpare och det var verkligen härligt tryck och det kändes att alla var laddade inför loppet. Vad fick man då? Banan, fralla och eventuellt toapapper, som jag måste ha missat att ta. Jag trodde att det var något speciellt man behövde göra för att få toapapper, nåväl, jag klarar mig. Men en stor besvikelse att det inte blev en medalj, jag gillar att få medaljer som ni kanske vet. Men inte ens en plakett, det tycker jag var riktigt dåligt. Det kändes verkligen tråkigt, en medalj eller åtminstone en plakett, är både en symbolisk och materialistisk ting som visar att man har fullföljt något som bara sker ett gång per år. Jag hoppas för dem som arrangerar Sicklaloppet, på riktigt utvärderar möjligheterna för en medalj. Ett lopp på c:a 1100 löpare, ska helt klart innehålla det. Men annars är jag nöjd över tiden och loppet, extra plus var det helt klart att det låg så nära för en gångs skull. Helt klart på återseende. 11 augusti - Telge Stadslopp (Södertälje) - 5 km - 17:36 18 augusti - Norrköpings Stadslopp (Norrköping) - 10 km - 37:55 29 augusti - Hälsoloppet (Huddinge) - 5 km - 18:05 8 september - Sicklaloppet (Nacka) - 10 km - 38:28 --- Jag hade också Kistaloppet inplanerat samma dag, men det blev inget med tanke på hur kroppen kände sig. Man får helt enkelt lyssna på kroppen, när den säger att det är nog. Men dagen efter sprang jag Sparbanksloppet ute i Norrtälje och det kommer att komma en lopprapport inom ett par dagar. Håll utkik. |
Hej Andreas!
SvaraRaderaHar läst din trevliga beskrivning över din uppelvelse av Sicklaloppet. Riktigt bra sprunget!
Det stämmer att vi inte har någon medalj i Sicklaloppet. Vi gjorde en undersökning förra året bland 100 deltagare om man ville ha medalj i fortsättningen. Endast 5 av 100 sa ja, övriga sa nej. Därför har vi gjort bedömningen av vuxna löpare inte uppskattar en medalj. Däremot i en eventuell barnklass till nästa år.
Lycka till med träningen och välkommen åter till Sicklaloppet!
Mvh
Fredrik Trahn
Sicklaloppet
Vad var det för tråkiga typer ni frågade? Klart man vill ha en medalj! Det är ju det enda folk vill se efter att man har sprungit. :)
RaderaHej Fredrik!
SvaraRaderaTackar för berömet!
Jag förstår. Det är väl bara jag som är väldigt förtjust i medaljer, som ger ett trevligt minne över de lopp jag springer (utöver tråkiga nummerlappar såklart). Men kul att du kunde ta dig tid och ge respons på det.
Vi ses helt klart nästa år!
/Andreas