Andreas psyke vs Andreas kropp

Hälsoloppet som var över en vecka sen, handlade om jag trotsade alla varningssignaler vad min kropp sa. Jag skulle springa och så blev det. Förvisso, är det "bara" 5 km. Men att jag sprang på 3:33 km/snitt är imponerande enligt mig själv. Med tanke på att jag hade ryslig träningsvärk efter innebandyträning dagen innan och samtidigt hade en ganska grov förkylning i kroppen. Men där sa kroppen nej, tusen gånger.

Efter mitt försök till att springa under söndagen avbröts av håll, så blev jag under tisdagen mycket sämre och egentligen helt utslagen. Så pass att innebandyträning inte var aktuellt och att jag sjukanmälde mig från jobbet under onsdagen. Under de senaste dagarna har jag bara försökt att kurera mig och bara uppskatta, att jag förhoppningsvis blir frisk. Jag har saknat att vara ute och springa i det fria, jag klarar inte alls av det avbrott som det har blivit. Det är under dessa svåra tillbakadragna stunder, som jag förstår hur mycket jag älskar löpning. Även om det kan vara fanimej det jobbigaste som finns. Men vad hände efter min sjukdag under onsdagen, då?

Då blev det direkt en träningsmatch i innebandy under torsdagen. En intensiv och fartfyld match, som innehöll det mest som vanliga tävlingsmatcher har. Även om kroppen inte kanske var helt beredd på det hela, så var det kul att vara tillbaka då det "gällde". En känsla med hopp om gnutta allvar. Min insats kanske inte kan räknas till den bästa. Men att vara inne, knuffas, munhuggas och göra det jävligt i försvarzon är alltid lika trevligt. Matchen slutade 5-5, efter att vi låg under med 1-5 i paus. Det är inställning och ren och skär vilja. Kul.

Så, då blev det alltså vila efter matchen?

 

 

 

Åh nej. Då skulle jag strax innan 10-snåret ute och springa. Det blev att ta med sig både sällskap och ficklampa för att inte förirra sig i den mörka skogen. Även om jag inte är mörkrädd, så är det inte så himla kul att springa ensam i en kolsvart skog. Vargar, björnar och Saddam Husseins ande kan fan dyka upp sig om det vill sig illa och då är inte en smal löpare som rätt person att stå emot dessa farligheter. Men det blev 5,3 km. Det var ett extremt pass, då kroppen gjorde väldigt ont i lår och rygg efter den intensiva innebandyn. Men jag behövde utsätta min kropp för det här extrema, för jag har faktiskt inte gett upp Sickaloppet på lördag 8 september. Även om jag har på sätt och vis, inte räknat med något nu när jag var råförkyld och sjuk.

 

 

Snittiden blev 4:17/km, helt okej. Även om det "bara" blev 5,3 km. Vi får se hur kroppen mår under fredagen och vad jag mitt psyke ska utsätta den stackars kroppen för. Mitt psyke känns som en slavdrivare och furir, som eldar på stackars menige Kropp. Vi får hoppas att dem inte blir ovänner framöver.

 

 

God natt!