Sparbanksloppet - Och så var det bara upp å köra igen...

Sparbanksloppet
Datum: 9 september 2012 Distans: 5.5 km Placering: 10 Tid: 21:37

 

 

Jag var nöjd med min tid i Sicklaloppet. Jag hade inte löptränat på länge och jag hade en envis förkylning som har legat över mig under en längre tid. Så jag var nöjd med loppet, men som jag också skrev i mitt blogginlägg om det loppet. Så var jag så himla less på löpning, jag fick kämpa både mentalt och fysiskt med att orka med loppet. Det var en prövning utan dess like. Jag seglade på den sköna känslan under hela lördagen. Men bakom all glädjeyra att ha klarat hela loppet, så döljde sig Sparbanksloppet dagen efter i Norrtälje - skulle jag springa eller skulle jag avstå?

 

 

Innan: Att vakna en söndag av väckarklockan, för sjunde gången denna vecka, är inhumant och jag som älskar att sova och dra mig länge. Så jag lovade mig själv att jag skulle bestämma när väckarklockan ringde och känna efter hur låren kändes, med tanke på den enorma smärta jag hade levt med under gårdagens eskapader. Men jag bestämde mig att nu kör jag, men att åka relativt tidigt, till Norrtälje är kanske inte sådär jättepeppande.

 

Det var dags att göra sig i ordning om som följeslagare, föjde min far med, min största supporter och det var bara välkommet med sällskap en lång resa som denna. Att sätta sig på bussen ut mot Norrtälje en söndagsförmiddag, det mina vänner, är inställning och visar på karaktär. Hade någon frågat mig för över 4 månader sedan att "Hej, vi springer lopp på lördagen och sen gör vi det igen, fast så långt bort i Norrtälje", så hade jag trott att den här personen hade haft stora psykiska problem. Men fram till all den här perioden som jag är inne nu och kommer vara i under en längre tid i mitt liv förhoppningsvis, har lärt mig att det är bara jag som kan sätta gränserna. Att det jag vill är inte omöjligt, inställning och flitighet visar vägen.

 

Det som faktiskt satte ner känlsan för loppet, var att det faktiskt var 5.5 km och inte 5 km som det hade annonserats innan om. Utan de mätte banan först efter de hade gått ut med en inbjudan, det drog ner lite mitt pepp innan loppet. Jag springer ogärna udda distanser, utan jag vill att det ska vara 5 eller 10. Men det skulle inte slå ner mig helt, utan det var bara att köra.

 

Detta skulle bli mitt andra besök i Norrtälje sedan jag sprang NT-loppet i början av juli. Nu skulle dagens batalj utspela sig vid Campus Roslagen. Det var ett litet lopp, det kunde man konstatera och ett litet lopp har jag inte sprungit sen Musköloppet 2 dagar efter NT-loppet, det tyckte jag var trevligt och även det har sin charm. Efter lite uppvärmingsjogg, var det bara att ställa sig i fören. I ledet, fanns också två bekanta ansikten som man hälsar på och snackar med, som likt mig, verkar vara run-a-holics och dyker upp på varje lopp som finns. I loppet fanns också vinnare av damklassen i Sicklaloppet och rekordhållare i samma lopp; Ulrika Flodin, som tävlar för Rånäs som arrangerar loppet. Kul. Bara att hänga med då.

 

Jag (helblå) precis vid starten, med hörlurarna igång såklart!

 

 

Under: Nu kunde vi konstatera en sak, min GPS-klocka var full och jag har inte haft möjlighet att frigöra minne på den. Så jag kunde inte se mina snittider per kilometer, något som jag alltid försöker ha koll på under loppen. Dessutom fanns det inga km-skyltar i loppet, fick jag veta strax innan start. Tråkigt, tycker jag. Å andra sidan, så ser jag det här loppet, med tanke på den enorma träningsvärk från dagen innan och innebandypass + förkylning på det, detta lopp som ett träningspass och sen får det bli som det blir sen.

 

I början vid asfalten kom jag iväg bra, jag låg bland de främre och jag vidhöll att köra min kära "spurtstart", något som har blivit mitt löparsignum. Men det dröjde inte länge, innan vi kom in på oerhört svårsprungen terräng. För mina lår, så var det inte skonsamt och jag märkte direkt att det här loppet kommer att kännas ända fram till målsnöret. Det var en oerhört oinspirerad bana och det var längesen, jag sprang ett tungt lopp som denna. Senast var ute på Ingarö och Paradisloppet i juni, ett lopp som väckte dåliga minnen. Dessutom var det ett lopp, som i sig var två varv inne i den 5.5km-långa sträckan. Men visst, jag löptränar nästan uteslutande på terräng, så det här loppet var ett kvitto hur pass bra jag verkligen är när det gäller.

 

Banan var också trång och rätt så otydlig, men när jag närmade mig mål. Så kände jag mig nöjd över att klara av denna krävande bana och även om loppet kanske inte var det roligaste, så var det härligt landsortskänsla över det hela och det kan faktiskt var ganska befriande att det är ett lopp med inte så många deltagare i. När äntligen var i mål, var det på en godkänd tid och känslan av att jag inte räds särskilt mycket längre.

 

Efter: Tusan, vad negativ jag låter. Trött, åka långt, tråkigt lopp och bara massa ont. Var det så illa egentligen? Nej, det var det inte. Men man måste överkomma massa mentala hinder under hela dagens gång, det kan vara jobbigt framförallt, när du har haft ett lopp dagen innan. Men det absolut bästa, var faktiskt efter loppet. Jag var 7:e plats av killarna och 10:e plats totalt. De 10 bästa i varje klass fick välja någonting från prisbordet, precis innan det så ropades man ut med sitt fulla namn och "stå på pallen". Kändes verkligen riktigt bra arrangerat av Rånäs 4H trots loppets litenhet att kunna utföra något dylikt. Jag valde en fin träningsoverall, det har jag inte riktigt haft i min kollektion tidigare och de tyckte jag var extra trevligt att lämna Norrtälje för. Första "pallen" man står på och lite stolthet växte fram inom en.

 

Jag (andra från höger) applåderar duktiga löpare idag. Pallen idag! Stort!

 

 Jag blev lite besviken att ett sån't fint lopp som Sicklaloppet saknade en medalj, jag fick dock svar i min blogg från loppets tävlingsledare. Kudos till tävlingsledaren att han skrev anledningen till att det inte fanns. Men vet vad det bästa är i Sparbanksloppet? En riktigt fin och stor medalj att hänga runt halsen, äntligen. Hemresan skulle bli helt klart värd all tid med den medaljen.

 

 

Jag är gladare över dagens lopp är jag ser ut, jag lovar!