torsdag 23 januari 2014

Andreas Åkesson feat. Lina Blomqvist


Under vintermånaderna kommer ett antal kända och okända löparbloggare att intervjuas av mig per mail. Jag låter andra få skina i mitt strålkastarljus, kanske min stora fanskara, får möjlighet att hitta ytterligare en favorit?

I min fjärde intervju ut har jag hittat en tjej som håller på med triahtlon. Hon berättar varför hon valde just Triahtlon, hur en genomförd Kalmar Ironman och vad man gör när ansiktet börjar domna av: Lina Blomqvist!




"Drömmen är att någon gång få stå på startlinjen på Hawaii!"

Varför började syssla med triathlon? Det kör man väl bara om man inte är jättebra på något, utan bara lite bra på varje eller hur?
Mitt triathlonintresse väcktes våren 2011 då en vän berättade om Ironman och att det hade varit en grym utmaning för mig. Jag visste ingenting om triathlon då eller vad en Ironman var. Jag började läsa om det och såg att det fanns en tävling här i Sverige, Järnmannen som det då hette. Intresset väcktes till liv,  jag älskar utmaningar och tyckte att detta lät som en riktig häftig och rolig grej att göra och där startade min resa mot att bli en järnkvinna. Jag hade 5 månader på mig att lära mig crawla, cykla hade jag gjort sedan tidigare och löptränat lite grann men aldrig sprungit ett marathon. Det blev tuff träning med mycket kärlek och fem månader senare passerade jag mållinjen i Kalmar och min dröm om att bli en järnkvinna blev sann. Jag fastnade för sporten och nu bultar mitt hjärta för triathlon och Ironmandistansen. 

Imponerande att det har gått så himla fort. Jag har läst både på din blogg och andra källor om just ditt Kalmar Ironman, berätta mer om det loppet? Hur kändes det?
Jag har kört Ironman i Kalmar tre gånger och den tävlingen är fantastisk på alla vis! Atmosfären är magisk!
Mitt lopp 2013 var en tuff men härlig bubblande resa i Kalmar och över på Ölands vackra och blåsiga landskap. 07.00 går startskottet och tvättmaskinen är igång. Nästan 2000 triathleter simmar iväg. Jag simmar på och får upp ett bra flyt, blir träffad av sparkar på kroppen och huvudet men glasögonen sitter kvar och jag simmar vidare. Betar av bojarna en efter en och hakar på vågorna som kommer.

Det är en tuff simning, trångt och stora vågor men jag har en positiv känsla i kroppen jag klarar vågorna och jag blir så stolt över mig själv att jag kommer framåt. Jag är så lycklig att jag inte fryser, får fortfarande lite sparkar och håller på att bli översimmad ibland men jag kommer framåt och den känslan är underbar. Simingen för mig känns fantastisk. Den gick verkligen över förväntan, jag slog förra årets tid med hela 6 min och är supernöjd!
Växlingen från simingen till cykligen gick bra och nu väntade mina 18 mil på cykeln. Cyklingen gick i två lopper En på Öland 122 km och en på fastlandet 58 km. En kamp från början till slut. Mina ben svarade inte som de brukar göra, hade en stickande känsla och min högra axel värkte. Tar genast bort de onda tankarna och fokuserar på att tänka positivt och ignorera det som gör ont. Jag brukar älska motvinden men just där och då var den min fiende. Tryckte i mig en gel i hopp om att den skulle göra benen till raketer. Tänkte på hur mycket jag älskade motvinden, men vem försökte jag lura där? Cyklingen blev en fight och jag längtade efter löpningen.

Det som gav mig extra mycket energi på cyklingen var alla som hejade, supporten längs med vägarna på Öland var enorm, vilken kick, och tack alla triathleter som cyklar om och hejar och tackar för en inspirerande blogg, det värmer så att höra. Känslan är obeskrivlig när jag hoppar av cykeln och klarat de 18 milen som mestadels bestod av motvind!
4,2 mil löpning väntade och detta var nog det jag hade sett mest fram emot. Lycklig i kroppen att få lämna cyklingen bakom mig och snöra på mig löpskorna. Under mina två tidigare Ironmans har löpningen gått bra, sprungit på 4.05 och 3.55, drömde om att göra en liknande tid som förra året. Jag är hög på endorfiner och Kalmars publik hejar fram mig. De första 2 km går på 04:57 tempo. Jag kollar på klockan och säger åt mig själv att lugna ner på tempot. Benen är fortfarande med mig och det känns bra att springa. Hälsar glatt på alla som hejar på mig och vinkar glatt åt de jag känner och blir alldeles lycklig i själen att de är där och stöttar mig på min resa.

Under det första varvet sugs man in i bubblan. Publiken är nära. Det här älskar jag! Blir glad när jag får kommentarer att det ser lätt ut, då rätar jag på mig lite mer, upp med blicken och bröstet. Även om benen känns lite trötta så finns inte det i mina tankar just nu. Saker jag säger till mig själv är Pigga lätta ben, tänk på tekniken, håll dig upprätt, spring, känn dig stark, du klarar det här, plocka fram viljan och hela din kärlek, du är grym!
Vid varje vätskestation går jag med snabba steg samtidigt tar jag två muggar med vatten. En häller jag över mig så att jag vaknar till och kyler ner mig, den andra tar jag någon klunk av, och sedan tar jag en mugg cola och tar en till två klunkar samtidigt tuggar jag i mig chips.
De fösta två milen gick superbra men sedan hände något. Benen skrek efter vila. Jag gjorde en deal med mig själv. Okey, nu gör vi såhär benen! Spring så gott ni kan till varje vätskestation, där får ni gå några steg och sen springer vi igen okey? De mumlade okey, jag belönade benen med att gå vid varje station och ta det lite lugnare och det gick bättre. Jag började smått närma mig de sista kilometrana in mot målet. Struntar i att det gör ont, jag kör på. Träffar på fina Sofie och vi peppar varandra in mot målgången. Den blå mattan är vår, bara vår! Jag får springa in på målrakan tillsammans med en tjej som jag beundrar väldigt mycket. Grymma fina  Sofie Lantto! Det kan inte bli bättre än såhär, målrakan var magisk, alldeles underbar! Den lägger jag i hjärtat!  

Wow, jag känner verkligen med din glädje. Även om du har gjort tappra försök att beskriva den, så är den en unik känsla som måste upplevas förstår jag. Vad kommer du sikta på inom den närmsta framtiden?
Om jag ser till detta år så har jag några nya tävlingar framför mig. Jag är bland annat anmäld till amfibiemannen som är en swim/run tävling där man tävlar i lag. Blir spännande att prova något nytt. Det blir även halv Ironmandistans i Vansbro och jag hoppas hitta en lagkamrat till ultra swim/run. Jag tänkte nog också anmäla mig till Borås 6-timmars ultralöpning igen. I framtiden skulle jag vilja göra en Ironman utomlands, finns många lopp som jag har hört ska vara riktigt fina och uppleva. Drömmen är att någon gång få stå på startlinjen på Hawaii!

Det är mycket du har framför dig med andra ord. Kan du inte bara bli trött på allt och fundera på att lägga av med att träna så här mycket?
Just nu trivs jag väldigt bra med min träning, jag får sväva omkring i min löp, sim och cykelbubbla, göra det jag känner en stor passion för. Variationen i triathlon tror jag gör att det är svårt att tröttna, i alla fall för mig. Härligt att ha tre olika grenar att välja mellan, om jag inte känner för simning en dag så har jag löpning eller cykling att välja på!

Allt kan inte vara en dans på rosor hela tiden, även om du får det att låta så i dina trevliga blogginlägg. Vilket är ditt absoluta värsta minne kopplat till ditt triathlonliv?
Mitt absolut värsta minne kopplat till mitt triathlonliv måste vara simningen under Ironman 2012. När jag har simmat ungefär halva sträckan får jag magkramp och hela kroppen blir spänd. Jag börjar frysa och det går verkligen inte att slappna av. Ansiktet börjar domna av, kylan biter sig fast och i det ögonblicket tänker jag att jag måste bryta loppet för snart kan jag inte röra mig för jag fryser så mycket. Samtidigt slås pannbenet på och jag fortsätter kämpa trots att jag förlorat känseln, det gör så ont,  kommer sakta framåt. Armtag för Armtag och när jag ser att rampen är nära så känner jag lyckan i kroppen. Yes, jag klarade det! Trampar iväg på cykel Huttrande och med tänder som hackar är jag glad att få cykla över till Öland och få upp värmen igen! 

Usch, låter hemskt det där. Starkt att klara av det. Detta är en blogg som handlar om mig, så jag vill gärna ha två tips inför min maradebut i vår?
Ett tips är att komplettera din löpning med styrketräning. En stark coremuskulatur är viktigt för att orka hålla uppe kroppen när du springer. Starkare muskler förbättrar hela din fysik så du kan prestera bättre. Genom att styrketräna kan du också förebygga skador.

När du väl står där på startlinjen så tro på dig själv, ha roligt och njut av atmosfären! Gå in i löparbubblan och stråla!

Styrketräning har aldrig legat mig varmt om hjärtat, även om jag lyfter lite hantlar och så lite då och då. Så det är inte omöjligt att jag trappar upp även det. Tack för dina tips! 

Tack Lina Blomqvist för att jag veta om ditt triahtlonliv. Vill du fortsätta följa Lina, vilket du säkert vill göra, så hittar du hennes blogg här.

Tidigare intervjuer:
[22/12] Carl Wistedt


Jag fortsätter min intervjuresa med andra löparbloggare, tre stycken andra intervjuer är alldeles strax klara. Vilket betyder att jag bara har en kvar att fundera på vem det kan bli.

11 kommentarer:

  1. Tack själv, Roligt att jag fick vara med här och berätta lite mera om mitt triathlonliv! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut! Kul att du ville vara med! (:

      Radera
  2. Vet ingen mer positiv och sprudlande av energi oavsett regn motvind backar halka eller annat som slukar energi hos oss andra. Lika grym på triathlon som 6 timmars. Nästa Borås tar du dom alla Lina :-) Kram marie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du också inspireras av Lina!

      Radera
  3. Älskade Lina, hon är så jäkla grym. Min favorit och stora inspo!

    SvaraRadera
  4. Bra val Andreas- Fina-Lina!

    SvaraRadera
  5. Åh vad roligt att läsa om LIna! Helt galet vilken energi och positiv inställning hon har. Varje dag!

    SvaraRadera