Datum: 11 augusti 2012 Distans: 5 km Plats: 21 Tid: 17:36 (nytt PB)
Efter tisdagens lopp, så fick kroppen så gott den kunde försöka läka ihop de krämpor som den hade och försöka komma ikapp när det gällde sömnen. För att vara ärlig, så var Telge Stadslopp som jag hade siktet på sedan Musköloppet, då jag var så nära att krypa under 18. För det var nu jag skulle krypa under 18 och återigen sätta en milstolpe i min hittills korta löpkarriär.
Innan: Det är långt att åka kommunalt till Södertälje, men det brukar flyta på rätt bra. Nu måste man t o m åka till Östertälje och ta buss därifrån. Dessutom var man där 2 timmar innan, lite väl tidigt. Så det blev att få tiden att flyta, men det är 6-7 timmar som går åt för att man ska springa mindre än 20 minuter. Men å andra sidan, så finns det friidrottsmän som satsar otroligt hårt för att springa 100 meter på mindre än 10 sekunder. Där måste verkligen allt runtomkring stämma för bästa maximala prestation.
Jag hade skummat igenom de tidigare årens lopp och det man kunde utröna från det är att det var många bra tider. Närmare 15-strecket. Det kändes som att det var en snabb bana och man stoltserade med i sin annonsering att man var "den snabbaste femman" också. Det låter ju lovande. Dessutom är Enhörna som var en av de klubbar som arrangerade loppet och dessa löpare stöter man på var och varannanstans, det betyder alltid att man kommer att få det tufft. Sen finns det löpare från Enhörna som man nu känner till både till utseende och namn, dessa herrar (och kvinnor) bruka ligga steget före så att säga.
Kroppen kändes också energilös, precis som brukligt när jag springer lopp på helger. Jag tycker alltid är svårt att aktivera kroppen innan lopp, men jag körde en uppvärmningsjogg på hemmaplan. Innerst inne hade jag som skrivet, målet att gå under 18. Men det skulle givetvis inte ske utan en viss ansträngning.
Under: Precis som i Katrineholm, så försökte jag få en väldigt bra start och gå ut starkt för att ha det lite som "sparkapital", när man börjde bli mer trött ju längre tiden gick. Jag vet inte om det är så bra att göra på det här viset, jag sprintar förvisso inte, men jag tar i rätt så bra så att säga. I Katrineholm gick första kilometern på rekordtiden 3:06, denna gång blev det 3:12.
 |
| Jag satsade hårt i starten! |
Jag blev rätt trött ganska snabbt rent kroppsligt, dock ingen mjölksyra och det förhållandevis varma och kletiga vädret bidrog till min trötthet som påverkade mig väldigt bra. Efter drygt halva loppet, så kom tankarna om att jag vill inte springa längre. Jag orkar inte, jag vill inte. Det är inte värt att utsätta sig för detta. En gubbe i huvudet säger det, den andra säger "Fortsätt, du kan slå rekord idag. Det vore fantastiskt" och "Vi har inte åkt såhär långt för att bryta". Två gubbar som munhöggs med varandra under hela loppet i stort sett. Efter mer än 3 kilometer, så kom det en backe, som jag inte var beredd på. Jag var redan helt jävla slut i kroppen, men jag tog den förvånansvärt bra och det hade inte dykt upp någon mjölksyra än. Men väl, värre saker.
Först var min kropp egentligen helt slut och det kändes som jag sprang i luften, utan att röra på mig. En hemsk känsla i sig, men sen så fick jag grovt håll i höger sida av kroppen. Det var som att någon hade knivhuggit mig, det var en sån intensiv smärta att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Men när det återstod 1 kilometer kvar, så var det bara utstå så mycket som möjligt. När jag till slut såg målet, hade jag faktiskt ingen aning hur nära mitt personliga mål jag var. Men det blev bara en mini-spurt om ens det. Men i mål kom jag, tack och lov. Levande. Snudd på död.
Efter: Jag slog en snabb koll på min klocka och såg att jag hade slagit mitt eget rekord med råge. Jag hade gått under 18 minuter. Men efter det slängde jag mig på marken och ville bara dö, för jag var så helt slut i kropp och själ. Att 5 km, kunde vara så krävande. Jag var snurrig i huvudet, hade ingen kraft och kunde inte tänka på någonting överhuvudtaget. Men efter en kort stund, när jag började komma tillbaka till verkligheten. Så njöt jag av en 21:e plats och framförallt tiden 17:36. En förbättring med 27 sekunder. Så i helvetes jävla roligt. En magisk känsla. Den här pressen som jag hade satt på mig själv, gav resultat.
På bara 11 lopp hade jag på 5 km, gått från 20:07 till 17:36. Det är inställning, attityd och viljan att bli bättre hela tiden som har gjort detta möjligt. Det låter som att jag hade tagit OS-medalj eller t o m slagit världsrekord, men den här känslan är oslagbar att slå sig själv och inse att jag kan detta.
Tittar man dessutom på resultatlistan över de 20 som kom före mig, så ser vi att det är enbart klubbar som Spårvägen, Enhörna, Studenterna och Rånås osv. Det är erkända klubbar med bra löpare. Helt plötsligt tränger jag mig in där på 21:e plats. Helt klubblös och utan någon löpträning överhuvudtaget. Det känns väldigt stort för mig.
Om loppet: Det här var som skrivits om på förhand, en väldigt snabb bana och inga större höjdskillnader överhuvudtaget förutom vid backen vid 3 km. Annars så förstår jag att man kan göra oerhört bra tider på den här banan. Hade man varit i en ännu bättre form, så hade tiden nog krupit under ännu mera. Så bra var den här banan. Det var lite drag kring mål och längs banan, men annars blev jag besviken att inte det inte var mera drag när det ändå var ett stadslopp. Men som sagt, mycket bra bana och jag hoppas att jag kan återvända nästa år med en ännu bättre tid.
---
Hur firades kvällen? Givetvis blev det med Marabou chokladkaka. Tyvärr inte mörk choklad som det hintades om tidigare, utan apelsinkrokant. Det fick duga, den avnjöt tillsammans med en gammal Van Damme-rulle. Så firar man nytt personbästa, mina vänner! Eller nåt....
Här är han. Biffen. Van Damme.
Snyggt!
SvaraRaderaTackar, Seaside!
SvaraRadera