söndag 19 augusti 2012

Norrköpings Stadslopp - Pffffh, vad är sub-40 för något?


Datum: 18 augusti 2012 Distans: 10 km Placering: 27 Tid: 37.55 (nytt PB)

Så var det äntligen dags. Jag skulle till slut efter 11 lopp, skulle det 12:e loppet bli milen för första gången. Men jag hade ett kvitto på att jag ändå var en fullgod löpare efter mina tider i 5 km och "nästan milen"-loppet i Trosa. Men likväl, nu var det dags och istället för att ansluta mig till jippoloppet i Stockholm, så åkte jag till Norrköping, för att se vad jag hade att erbjuda milen.

Innan: Om du besöker olika träningsforum och kollar igenom löparartiklar, så ser du att "sub-40" är ett välkänt begrepp när det kommer till milen. Det handlar helt enkelt att springa under 40 minuter på milen. Jag har två mål inför den här höstsäsongen som jag har satt upp. Dels att jag ska springa milen och dels att jag ska springa under 40 minuter. Någonstans i mig, så hade jag förhoppningar att jag skulle slå två flugor i en smäll.

Mina två senaste träningspass på c:a 9 km, var nästan nere på lopptider. Jag snittade nästan 4.00 minuter/km blankt. De två senaste passen har varit de jobbigaste träningspassen jag har gjort, jag har verkligen gått över både smärttröskel och orkat mentalt. Vem hade kunnat tro att jag skulle orka och göra det så bra i mina träningspass, när jag i början av maj mest sprang ute för att "hålla formen" och var någorlunda förberedd för korpfotboll och innebandy. Idag lever jag och andas allt som har med löpningen att göra, jag är ändå bara en motionär med en sjuhelsikes jävla inställning. Jag är missnöjd vid minsta motgång och jag älskar att utmana mig själv och slå rekord.

Att gå upp tidigt vardagar är inget nytt, men att behöva göra det numera på lördagar känns faktiskt jävligt jobbigt. Man börjar ifrågasätta om allt det här är värt det. Hade det inte varit bättre att somna om och få vakna när man själv önskade. Men jag vet att det här handlar om karaktär, att slå sönder gränser och orka det där lilla extra. Jag hade ätit bra dagen innan, idag kände jag mig väldigt trött och visste inte exakt vad jag hade att förvänta mig rent formmässigt. Långt skulle det bli i varje fall.

Dessutom behövde jag gå på toa ett flertal gånger, vilket jag har gjort de senaste loppen. Jag är inte dugg nervös egentligen, hur jag är snarare i komaliknande tillstånd innan lopp. Men jag undrar varför kroppen beter sig på dette viset?

Här är jag. Halvt medvetslös innan loppstart.

Under: Jag stod nästan längst fram, någonstans i mig så var jag redo att springa under 40 minuter och jag inbillade mig att jag behövde stå långt fram för att nå mitt mål och slippa bli nersprungen av c:a 1100 löpare bakom mig. Längst fram i ledet så hade vi Mustafa Mohamed, med passade nr. 1 på magen och bakom han stod Cecilia Kleist. En tjej som har vunnit damklassen i flera lopp jag har ställt upp i. Bakom henne, så hade vi...Andreas. Så vi har alltså en löpare som lär vinna hela skiten, en annan som antagligen tar hem damklassen och sen så jag....vad gör jag för häftigt då? När man äntligen kom iväg, så var jag väldigt fokuserad att hela tiden hamna under 4 minuter varje km. Men samtidigt måste jag vara smart och inte förbruka för mycket krafter så tidigt nära loppet.

När vi väl kom iväg, försökte jag till med en minispurt, så att jag kom längre fram och slapp bli påsprungen. Starten kändes bra och jag kom iväg i hyggligt tempo, de första km känns aldrig jobbiga. Det är de som är det kluriga, då man inte vet vad kroppen ska orka med idag och vilka krafter man egentligen har. Kroppen väljer att dölja sina kort väl inledningsvis.

Efter c:a 3-4 km, börjar jag bli trött i kroppen och den där muren utav smärta kommer. Det är återigen dags nu att skilja agnarna från vettet, du måste förbi den här muren och motstå kroppens signaler som säger åt dig att stiga åt sidan. Dessutom med vetskapen att det är över 6 km kvar också på köpet. Men jag fortsatte att satsa på att få under 4 minutersspärren, det gick bra. Det var mycket folk längs banan och olika arrangemang av dess slag, fanns utmed banan. Både stora och små sådan'a.

Jag fortsatte i ett bra tempo och när jag började närma mig endast 3 kilometer kvar, hade kroppen faktiskt slutat att vara elak och sända ut dessa smärtsignaler. För det är ju så för mig när det kommer till löpningen. Det finns egentligen i huvudsak tre faser. Den första fasen är Start med pigga ben och hur mycket energi som helst, följt av Muren innehåller antingen mjölksyra eller en hel del smärta, oftast både och. Muren innebär också en mental tornado av en massa tråkiga tankar om att det här inte kul, du avbryta loppet och detta blir mitt sista lopp. Sen följt av Friheten, där man inser att jag har tagit mig förbi muren och har nya krafter. Jag bestämmer själv hur bra jag ska göra ifrån mig. Det är också då man börjar närma sig mål och forstå, att man snart närmar sig slutet. Trött är man, men då är det en skön trötthet. Att jag är kungen över mig själv.

Nåväl, när det återstod 2 km kvar. Så kände jag nog skulle gå under 40 minuter, jag höll i stort sett samma tempo loppet igenom och jag fortsätte med pigga ben att skutta vidare. Inledningvis hade milen känns för lång, men nu tyckte jag att det var lagom och med musiken pumpandes i öronen. Som egna mentala hejarklack, seglade jag förbi "1 km kvar"-skylten med ett leende. När jag började se målet, så tog jag i lite extra och med reservkrafter kvar i kroppen, så bjöd jag till mig med en spurt till publikens jubel.
Här kommer min monsterspurt

Efter: Kroppen kändes pigg efter loppet, bara lite trötthet i baksida av lår. Helt okej känsla. När jag fick reda på tiden, blev jag väldigt glad och kanske blev jag gladare nu än när jag slog mitt 5 km-rekord förra helgen i Södertälje. 37:55 på min första tävlingsmil någonsin. Hur häftigt är inte det? Jag kunde inte drömma att jag skulle ha en sådan här bra utvecklign som jag har haft hittills på bara 12 tävlingslopp har jag en tid under 18 minuter på 5 km och under 38 minuter på 10 km. Gissa om jag njöt inombords efter det här underbara loppet.

Vem var det som vann egentligen?


Efter loppet träffade man på den store marathonlöparen Mustafa "Musse" Mohamed, som givetvis vann loppet. Det blev lite prat med en väldigt trevlig och ödmjuk "Musse".

Redan dagen innan loppet hade jag bestämt mig för att jag skulle äta en hamburgare på McDonalds bara för att ge mig någon sorts belöning för det här och det blev en McFeast. Kort efter jag hade ätit klart, så började jag må väldigt dåligt och få en otrevlig spykänsla. Om det berodde på hamburgaren eller något annat, låter jag vara osagt. Men det skedde direkt efter restaurangbesökt, en känsla som höll i sig hela kvällen så att säga. Kändes väldigt tråkigt med tanke vilken tid jag gjorde, att fira det hela med enormt magont.

Men vafan, 37:55. Inte illa. Det här seglar jag på länge!

Om loppet: Första gången loppet arrangerades. Tävlingsstarten låg en bit bort från själva centrum. Bra drag och tryck före, under och efter loppet. Kul att få springa i fina stadskärnor såsom att springa i natursköna områden. Banan var trevlig att springa, utan egentliga svårigheter. Vilket bidrog till en bra tid, såklart. Tyvärr är det ett stort minus att man inte fick en medalj. Det hade varit helt klart jättekul att haft en fin medalj att hänga upp, som ett stolt minne över detta. Men jag är inte alls missnöjd över att få springa Midnattsloppet, Norrköpings Stadslopp gjorde mig gott.

Säsongen 2012:
11 augusti - Telge Stadslopp (Södertälje) - 5 km - 17:36
18 augusti - Norrköpings Stadslopp (Norrköping) - 10 km - 37:55



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar