tisdag 18 september 2012

DN Stockholm Halvmarathon - Ytterligare ett berg har bestigits

Datum: 15 september 2012 Distans: 21.098 m Placering: 247 Tid: 1.24.58 (nytt PB)
 
Det var aldrig tänkt att jag skulle springa ett halvmara, inte ens 2013 egentligen. Så var planen. Men efter att ha spenderat lite tid på ett hotellrum i Hong Kong och bläddrat igenom en löpartidning, där det fanns en annons om loppet. Så blev jag mera sugen och tyckte att man trots allt kunde anmäla sig och göra sig ett försök. Men egentligen så betydde det inte att jag egenltigen tänkte springa, trots att man var anmäld i mitten av juli. Kalla det en "act of passion", att jag anmälde mig överhuvudtaget. Det var bara skönt att vara anmäld, så hade jag möjligheten att springa ifall jag hade lust. Förmodligen skulle jag avstå.
 
Men 2 månader gick fort och helt plötsligt började det närma sig start i min första halvmara någonsin, efter att både slagit fina rekord på både 5 km och 10 km. Så var inte halvmara helt omöjligt längre. Jag hade förvisso aldrig sprungit mer än c:a 13-14 km på ett löppass och undrade hur kroppen skulle reagera på en så'n lång tävlingssträcka i ett bra tempo. Skulle jag gå sönder egentligen? Men ingenting var nu omöjligt egentligen.
 
Inför: Jag tackar gudarna för att loppet låg sent på eftermiddagen, så jag hade chansen att få sova lite på lördagen. Men sömnen var dålig, tyvärr, trots att jag hade runt 10 timmar att sova på. Var jag nervös? Nej, jag tror inte det. Men man vet aldrig. Jag har sprungit några lopp med mycket människor i, som det var lite hype kring. Men det här skulle ändå slå allt överhuvudtaget. Trött, sliten efter veckan och såklart, lite förkyld. Med ett endast långpass, eller "riktigt" träningspass överhuvudtaget på c:a 2,5 veckor (exkl. tävlingslopp). Så hade jag faktiskt ingen aning hur det här skulle gå. Jag skrev lite blygt på bloggen att jag skulle sikta på en tid under 2 timmar, men innerst inne sedan jag inombords hade bestämt mig för att springa detta lopp, så hade jag siktat på "sub 90" i detta lopp.
 
Det var den här fina banan, som jag ska skulle debutera i!

Hur jag skulle nå dit, vet jag faktiskt inte. Jag visste ärligt talat inte om kroppen ens var redo för ett sån't här långt lopp, kroppen har fått sig många smällar den senaste tiden och jag vet att jag inte har lyssnat på vad kroppen säger. Att kombinera ökad löpning med innebandy, korpfotboll, heltidsjobb och övriga aktiviteter har varit egentligen helt omöjligt. Men jag har fixat det, till följd att vilan har egentligen varit oerhört sekundär och kroppen börjar känna av det. Men jag kan inte hjälpa att jag känner att det här med att springa lopp, är som en drog. Jag måste, bara måste. Så länge jag känner att jag har "bra tider" i mig. I Sicklaloppet och Hälsoloppet, då jag kände mig rätt så hängig, så kände jag hade just "bra tider" i mig. Jag drog med riktigt bra tider.
 
Med en halvmara, är det evighetslöpning deluxe för mig. Det är helt nytt för mig och inte en distans, som jag någonsin kommer att satsa mer på, tror jag. Med mig vet jag inte, men det blir lite extra att springa på det här sättet. Min spurtinledning som jag springer numera under 5 och 10 km, kan jag inte syssla med när det är mer än två mil framför mig.

 
 
Under: Jag hade egentligen sämsta tänkbara start. Jag drack eller åt inte tillräckligt, dessutom skulle jag gå till bajamaja med mer än en halvtimme före start och det tog en jävla tid. Så det var nästan bara att rusa från bajamajan till startfålla (den första), för att göra sig redo. Grädde på moset, var väl att min klocka inte registerade i km längre utan i miles. Lite extra pommeskrydda på detta, var att bara min ena hörlur funkade optimalt. Den andra sprakade det i för det mesta. Så var jag redo för halvmaran? NEJ!

Det var trångt i början, men jag skulle köra lite slalom i början!


Men det var bara att köra när väl startskottet ljöd, i början var det så trångt så det var bara att försöka göra rum för sig själv och kryssa sig igenom för att hamna i ett lagomt temp. Halvmaran har olika farthållare. Det fanns bland annat farthållare för 1:20 och 1:30. För att nå mitt egentliga mål på under 1:30, så skulle jag åtminstone vara före farthållarna för 1:30. Då var det bra att jag skulle hålla koll på 1:20-farthållaren, då var det långt bak till näste farthållare så att säga.

Det blev ingen startspurt som sig brukligt och jag var väldigt sparsam med farten i början, men jag körde på ganska bra i ett hyggligt tempo. Men med så många människor i ett och samma lopp, många duktiga löpare med andra ord. Så visste man inte riktigt var någonstans man skulle lägga sig för att få bäst tempo. Tanken var att jag skulle hålla samma stadiga tempo loppet igenom, det är alltid svårt att hitta den där perfekta balansen för det. Men jag tyckte att jag öppnade på bra. Efter 3 km började känna mig trött, men den tröttheten försvann ganska snabbt. Strax innan 5 km, dök det upp en bekant, som sa "Häng på". Lättare sagt än gjort, han försvann långt framför mig innan nästa andetag egentligen. Var jag så seg egentligen? Njae, det tyckte jag inte. Men jag hade inte lust att växla upp tempot för att tappa fatalt inför andra halvan.

Jag kom in på under 20 minuter på 5 km. Det kändes som en trevlig bekräftelse, då jag inte tagit i nämnvärt och jag pinnande på rätt bra och även om jag förstod att kroppen fick jobba extra nu. Så kom jag in på strax över 40 minuter efter 10 km. Lagom fart och nästan lika snabbt som de första 5 km. Jag tycker att kilometrarna mellan 10-15 gick hyggligt bra, även om det var rätt segt mentalt. Men jag var överraskad över att det blev under 20 minuter igen på den här sträckan. Jag är övertygad om att den trevliga banan och publiken runt omkring, gjorde sitt till för mig, då det blev enklare att bara göra loppet på ren rutin.

Men efter 15 km, blev det jävligt segt både mentalt och även fysiskt. Det började bli väldigt sega ben och jag hade inte den där "positiva kraften" i kroppen som jag har tidigare har haft. Det var som att vid 15 km, så skulle kroppen börja stänga ner sig själv. Det är inte som den där gamla mjölksyran, som jag kallar muren, som dyker upp. Oh, nej. Kroppen bara börjar stänga ner sig själv som en butik som närmar sig stängning.

Jag visste att jag låg bra till rent tidsmässigt, så det vore jättetråkigt att inte få springa klart loppet och göra det man hade siktat på. Dessutom hade jag hela tiden i huvudet, för det jag hade blivit varnat om ett par gånger innan loppet. Det kommer att komma en jobbig backe framåt slutet. När den dök upp, så var kroppen snart urkopplad från all energi. Backen såg inte våldsamt jobbig ut, rent allmänt. Men när den dyker upp på det här viset, strax innan slutet, var extra jobbigt. Inte nog med att kroppen var redo att checka in, i den här backen, blev det ännu värre. Jag fick enorm kramp i bägge vader, smärtan var som sendrag och det var hemskt. Nu trodde jag att jag var färdig, att det var dags att kasta in handduken. Hela den uppförsbacken, så pumpade den här smärtan till och från. Men när jag äntligen hade klarat backen och skulle ner för Götgatan, så njöt inombords. Trots enorm trötthet och smärta, så klarade kroppen av det och nu var det bara att flyga fram mot mål.

Med mindre än 1 km, dök den otäcka känslan i bägge vader upp igen. Men jag skulle bara klara den sista biten också, ingenting skulle stoppa mig från min målsättning idag. Ingenting. När jag tillslut, drog till med en minispurt, höjde jag näven mot skyn och var väldigt glad över mitt lopp. Men framförallt att jag hade klarat halvmaran och inte var helt paj. Jag är lycklig nu!

Här ligger jag, helt utpumpad! Men lycklig!

Efter: Det var en sån skön känsla att få reda på att man hade sprungit sin första halvmara på 1.24.58, en alldeles strålande tid. Det går inte att skyffla under stolen med. Det var fantastiskt bra. Dessutom fick jag en finfin medalj, jag var riktigt stolt över den och den kommer att för alltid bli ihågkommen för min första halvmara och det skulle inte förvåna mig ifall den finns med mig om 50 år, då jag minns tillbaka vad jag har gjort i mitt liv och framförallt vad jag har vågat. Våga springa halvmaran, som egentligen har varit otänkbart under en lång tid och nu har gjort det.

Banan var fin och det var en trevlig folkfest, man njöt över att få springa på gator och torg, som du själv har kryssat över i promenerande stil. Det fanns ingenting att klaga på, förutom den enorma väntan på bajamajan. Men där finns det inte mycket att göra direkt.

Att få pusta ut efter loppet och bara få vara, det var härligt. Jag sätter alltid enorm press på mig själv, idag var den pressen väldigt stor och jag klarade det. Kort därefter, behövde jag streching i mina vader. Kroppen behövde få vila nu. Det roliga är att under både resterande lördagen och söndagen, så hade jag så himla ont i låren. Det var helt sjuk smärta, även ryggen fick sig en törn. Jag spelade även en innebandymatch tidigt under söndagsförmiddagen, det var knappt så att man var vid medvetande av allt ömmande smärta. Men på något sätt, gick det. Men jag lovade mig själv att jag skulle ta det lugnt ett par dagar efter det.

Bilden säger allt. Det är det här jag kämpar för!

För det den har gjort, det är makalöst. Ibland så, finns det dagar då du bara älskar livet. Idag var en så'n dag.

Fotnot: Det kommer att bli fler bilder från loppet, men först måste jag köpa loss några. I ett sån't här trevlig lopp, så är det klart att jag kan ge en slant för dessa.

11 augusti - Telge Stadslopp (Södertälje) - 5 km - 17:36
18 augusti - Norrköpings Stadslopp (Norrköping) - 10 km - 37:55
29 augusti - Hälsoloppet (Huddinge) - 5 km - 18:05
8 september - Sicklaloppet (Nacka) - 10 km - 38:28
9 september - Sparbanksloppet (Norrtälje) - 5.5 km - 21:37
15 september - DN Stockholm Halvmarathon (Stockholm) - 21.098 km - 1:24:58

---

Psssst....

...nästa års lopp har redan börjat falla in i kalendern. Men det enda loppet som just nu är bokat och betalt för 2013 är faktiskt...

 
...men det är en annan historia.

 
 

2 kommentarer:

  1. Hej, hittade hit via Jogg.se, otroligt bra presterat på din första halvmara, vad gör du för tider på kortare distanser??

    Min (långa race rapport) hittar du på min blogg där det också finns lite bilder. Vi måste sprungit loppet mer eller mindre tillsammans då jag passerade 5km på 19:40, milen på 40:13 (fast egentligen snabbare då den kontrollen låg helt fel) och 15km på drygt en timma, imål var jag sex sekunder före dig bara. Jag är också nöjd med mitt lopp även om jag inte kunde matcha fjolårets 1:23:32 men det visst jag innan!

    Halvmaran är förresten min absoluta favortidistans, inte så mjölksyraintensivt som milen och inte så utmanande mentalt och fysiskt som maran!!

    SvaraRadera
  2. Hej Staffan!

    Kul att du har hittat hit!

    Tack så mycket, det var väldigt kul att få en bra tid med sig från sin första halvmara. Man har gått på moln under ett par dagar.

    Det verkar ja, som vi nästan har varit i den omedelbara närheten under större delen av loppet. Jag känner inte igen dig från under halvmaran, men jag vet att jag har sett dig på Hälsoloppet t. ex. (:

    Jag har sprungit 37:55 på 10 km och 17:37 på 5 km.

    Jag kan inte säga att halvmaran har blivit en favoritdistans efter det här, men jag tror nog att det är gränsen för vad jag tycker är lagom utmanande, men samtidigt roligt. Jag kommer helt klart springa fler halvmaror framöver.

    Favoritdistansen är 5 km. Just för att jag egentligen från allra första början gillar att sprinta. 5 km är mycket vilja och snabb fart, nästan lite som 100 meter för mig.

    Har kikat lite på din trevliga blogg, ska kika mera, när tid ges.

    SvaraRadera